Vem det än var som hittade på uttrycket ”dagens i-landsproblem” – well done! Det är oftast jättekul … samtidigt som det blir en magsugare när man står där och gnäller över fjönterier samtidigt som barn i en annan del av världen inte har mat för dagen.
Tidigare har jag berättat om min förtjusning vad gäller den roliga men bedrövligt sorgliga ”Ängeln på sjunde trappsteget”, som får i-landsproblem att te sig precis så små som de ska vara. När jag häromdagen var sjuk, tittade jag på den utmärkta, tyska miniserien ”Tannbach” (som försvinner från SVTplay den 9 juni), som handlar om tiden alldeles efter andra världskrigets slut. Inte ens värken i knäna är nåt att skriva hem om när man har sett de tre avsnitten.
Och ändå. Ändå står jag här och nu och tänker berätta om hur besvärligt det var på gymmet idag.
Mitt gym är tillgängligt för alla medlemmar dygnet runt. Man kommer in i lokalerna genom att hålla upp ett magnetkort för en läsare, kliva in i en liten klaustrofobisk sluss och där trycka sitt vänstra pekfinger i en fingeravtrycksläsare. Precis som i framtiden!
Jag gjorde som vanligt, hörde slussdörren stängas och bänglade lite med ryggsäcken och tog fram mitt vänstra pekfinger – som var inlindat i jättemycket plåster efter en tomatskärningsolycka. HJÄLP! Om man är för långsam, blir slussen tokig och spottar ut en på gatan igen! Vad göra?
– Ääääsch, väste jag och bet av mig plåstret så snabbt jag kunde.
Det funkade! Jag släpptes in, spottade ut plåstret i första bästa papperskorg och kunde byta om och snabbt som ögat stoppa öronproppar i öronen eftersom musiken på gymmet är komplett olyssningsbar. Och då visade det sig att jag blödde ur vänstra örat.
– VA? sa jag högt och tydligt till ingen alls (jag var helt solo) och tänkte på den där deckaren där en man hamnar uppe i ett kyrktorn och döden dör när klockorna börjar slå och blodet sedan rann så stilla ur hans öron där han låg.
Men vad gör väl lite blod här och där – i min ryggsäck finns ju allt! Precis som Muminmammans handväska innehåller den saker som kan rädda liv, roa en hel skolklass och göra livet drägligt.
Jag lindade in fingret i toapapper, fotograferade det, försökte klämma till för att stoppa blodflödet, försökte klämma ut allt blod som fanns, tränade med ena handen och misslyckades på alla fronter. Att träna på gym är inte jättejätteroligt, så när man väl är där är det inte alls lockande att avbryta för att åka hem och hämta plåster.
Så jag gick till papperskorgen i entrén, fiskade upp mitt gamla avbitna plåster, lirkade på det på fingret igen och fortsatte att träna som om papperskorgarna nuförtiden rengörs i en autoklav.
Nu ska vi bara se om jag överlever de närmaste dagarna. Om inte annat, så blir det väl roliga blogginlägg när jag ska amputeras eller läggas in för blodförgiftning?
59 kommentarer