– Vädret är underbart!
Ropade jag rakt ut på en parkeringsplats sent igår kväll efter basketträningen. Det var mörkt ute och jag var svettig – dessutom luktade det av oklar anledning avlopp överallt. Jag hade kunnat klaga på än det ena, än det andra.
– VÄDRET ÄR UNDERBART!
Ropade jag igen eftersom jag hade en så mild och skön septemberfeeling, men fick inget svar eftersom jag ju var helt ensam. Jag stannade, tittade upp mot stjärnorna och tänkte att livet trots allt är okej.
På stela ben försökte jag där och då att göra ett sånt där Chaplin-hopp där man slår ihop klackarna åt sidan, men tappade träningsväskan och sträckte mig i ena lårets baksida, varför jag därefter långsamt och försiktigt hasade mot bilen istället.
Vädret fortsatte vid hemkomsten att vara underbart, så jag kokade te och satte mig att njuta av värmen, mörkret, teet och min nya entré trots att klockan närmade sig halv elva.
– Men förihelvete, jävla höstjävel! fräste jag och gick in igen.
När vädret är ljummet (vilket tydligen enligt min inre termometer är ca 15 °C), drabbas jag av denna mystiska lyckokänsla och börjar ropa tjoho och hurra åt ingen alls. Detsamma hände nämligen när jag gick genom Stockholm sent på kvällen i lördags. Efter silversmedsvernissage (hej Niklas!), keramikutställningar, grekisk mat, Stadsmuseet och asiatisk mat samt promenad genom Gamla stan, tog jag denna bild.
Jag tycker om att ickesommaren för med sig
- basketsäsong
- inomhusmys
- ordning och reda
- vackra höstlöv, vacker snö och annalkande vår
- julafton
- norrsken
- tända ljus (om man inte har en treåring i huset)
- raggsockor
- söndagssoppor, grytor, nybakat bröd
- svamp, äpplen & Halloweenmiddag
- frost på träd
- första snön (sorry, ni som bara får slask).
Kallt ute, varmt inne. Ljust inne, mörkt ute. Höstblåsor, festblåsor och blåskatarr. Hösten och vintern är fyllda av kontraster. Men ååååh. Låt mig gå i ide under november i alla fall!
En minut senare:
