Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

När jag dör …

När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:

Varje gång det kurrar i magen,

ska ni veta att det bara är jag som

är där och leker sickenblås.

(Gravstenar yrade vi om i bloggen redan 2006.)

Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.

Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:

  • Allt till katterna!
  • Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
  • Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
  • Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)

Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.

Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.

Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.

Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:

Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.
Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.
Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.

Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:

  • om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
  • om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
  • huruvida det hela egentligen var lagligt.

Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.

Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.

Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.

Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?

YES! Basketkorgar till alla!
Share
31 kommentarer

Är jag månne en eremit nu?

Sedan den 13 mars har jag handlat mat i tomma affärer, inte spelat basket, hållit mig undan människor i största allmänhet och di äldre i synnerhet. Inga problem – men det var ju i sammanhanget trist att alla mina inplanerade föreläsningar försvann i ett slag.

Fast basketbollpromenaderna är så trevliga så.

I USA är allt fullständigt galet, i Spanien ska man sörja de döda i två veckor, i Ryssland och Kina händer saker som vi inte riktigt kan lita på och i Danmark propagerar man för att hälla ut bajsvatten som ska skvalpa iväg till Sverige, samtidigt som danskarna åker över till Sverige för att shoppa. Världen är inte som vi minns den.

Och  idag hände något här i Eskilstuna. Något besked från Folkhälsomyndighetens coronaavdelning måste ha fått folk att släppa allt de hade för händer och gå man ur huse – raka vägen in på Ica. Någonting måste ha fått barnen att rycka fram cyklarna och örla runt som aldrig förr. Något måste ha väckt frotteringsbegäret och helt sopat bort skräcken för covid-19.

På väg till Ica cyklade jag förbi en treåring med stödhjul på cykeln. Han var i sällskap med, ptja, tio andra barn i samma ålder och liknande utrustning. Alla bredde de ut sig på bilvägen som vore det 1974 (ack, ljuva cykelminnen) och alla tillhörande föräldrar stod i synnerligen täta klungor runtomkring och jämförde cykelstatus hos telningarna. (Eller … Vad vet jag … De kanske diskuterade börsnoteringar och skoskav.)

När jag gjorde en vid lov runt barnen höjde ett av dem sitt pekfinger mot mig och skrek:

– DU E FETT DUM!

Jag kunde där ha tvärnitat och ställt mig att diskutera det intressanta förstärkningsordet ”fett” som kanske kommer ur ett 60-talsuttryck som hette ”mulligt”, men istället cyklade jag vidare. Med klappande hjärta. Jag tycker inte om när folk säger att jag är fett dum.

Inne på Ica stod folk och kramades. Mina öron stod på vid gavel och hjärnan antecknade det som sades. Spridda repliker från folk – som kanske hade tappat Fingerspitzengefühl vad gäller interaktioner med andra människor – lät så här:

– Äntligen! Sommar och sol!
– Haha ”jag vill haaaa dej” …
– Va. Hur tänkte du nu?

– Coronaparty!
– Asså jag längtar mer efter dansk pilsner.

– Ska vi köpa glass?
– Sover Dolly Parton på rygg? SJÄLVKLART!
– Anders! Så säger man inte!
– Morfar, vaddå, vem ska sova på rygg?

– HELVETE vad rund du har blivit!
– Ja, jag har ju inte som vissa andra legat i respirator.

Jag ber förstås om ursäkt om det finns några känsliga själar som läser här. (Brasklapparna flyger genom luften.) Men … jag vill inte alls återgå till det normala kindpussandet bums redan. Jag vill gå i ide eller dra nåt gammalt över mig. Och gå på basketbollpromenader varje dag!

Stilleben.

Och hur känner ni – har ni märkt nån skillnad?

Share
49 kommentarer

Fars dag – ett äventyr!

(Nej, lugn, fars dag är inte i faggorna. Det är bara en parafras på förra inläggets rubrik.)

Som jag har berättat många gånger tidigare, är min pappa ett underverk till pingislirare som sedan han fyllde 80 helst tränar en sisådär 37 gånger i veckan. Men så kom corona och alla i den där åldern skulle hålla sig hemma. Så nu åker min lillasyster Orangeluvan och levererar mat och ser till att inte ens röra hans betalkort eller legitimation. Alla gamla pingisveteraner i grannskapet vandrar som osaliga andar omkring på stela ben med bollhallucinationer.

Bild från förra året, när pensionärer fortfarande fick gå till frisören.

I söndags ringde pappa och meddelade att han skulle komma och hälsa på Orangeluvan. Bara på verandan. Bara på en kopp kaffe. Per cykel. Orangeluvan tänkte ”jaha” och ”men hittar han?” samt ”minnet och därmed lokalsinnet är ju inte vad det har varit, kommer det här att vara en bra idé?”.

– Men … kan du fortfarande cykla? undrade hon.
– Fnys, fnös pappa. Jag spelar ju pingis, klart jag kan cykla.
– Okej. Det tar 20 minuter, så säg till när du sätter dig på sadeln!
– Ålrajt!

Sagt och gjort. Men när han inte hade anlänt 90 minuter efter sadeläntrandet, hörde Orangeluvan av sig till mig. Vi enades om att fixa FindMyIphone om han nånsin hittades. Orangeluvan ringde och ringde. Så svarade han äntligen:

– Flås, flås. Du kanske undrade vart jag tog vägen?
– Jooo…
– Jag fick punka på motorvägen och har gått nästan hela vägen! (Sex kilometer.)
– På motorvägen? Cyklade du på mooo…
– Men nu är jag på Skebokvarnsvägen 165 och snart hos er!

Han kom fram, fick kaffe i Haddock-mugg, ostmacka och muffins medan Orangeluvan satte sig att laga punkteringen.

Pappa berättade – som vanligt i cykelsammanhang – att hans första jobb var ”cykelmeck”. Vilket är förklaringen till att vi syskon kan laga punkteringar i sömnen.

Men cyklade han verkligen på motorvägen? Nja, det var förstås en cykelväg bredvid.

– Men. På ett ställe var det en bil som körde så nära att jag åkte omkull.
– Va? Trillade du med cykeln?
– Japp. Bilen stannade inte – men bilen som kom efter stannade.

Och  så en axelryckning. Till hemvägen fick pappa en utskriven karta med enbart cykelvägar och han rapporterade sedan lyriskt att det bara hade tagit tio minuter att cykla hem med det långa håret och de buskiga polisongerna fladdrande i vinden.

Det blir återbesök i cykelverkstan på fredag, för då ska Orangeluvan klippa håret på honom.

 

Share
22 kommentarer

Mors dag – ett kapitalistiskt påfund?

Som jag har svamlat om många gånger tidigare, är jag av en brokig geografisk art med detta rörelsemönster:

Solna–Lund–Luleå–Täby–Söder–Lund–Eskilstuna

Den där fetmarkerade perioden i Luleå varade bara i åtta år, men påverkade mig starkt och satte djupa, positiva spår i min själ – ränder som aldrig går ur.

(Krockar spåren och ränderna i bildspråket? Äsch, de är knivskarpa, parallella fåror. Hej synonymordboken.)

Att åkerbärsblomman heter Rubus arcticus på latin vet jag för att norrbottniska mjölkpaket pryddes av denna bild runt 1975.

Dessutom fick jag lära mig att skotta perfekt eftersom grannarna på Midsommarvägen kom i samlad tropp och talade om för min pappa att han inte skottade så snyggt.

Och så har jag förstås Luleå att tacka för basketen, några myggbett, konstigt sch-uttal samt ord som hä, int, och vasch samt tjockstrumperna.

Men så är det det här med mors och fars dag. Om en vecka – den 31 maj 2020 – är det nämligen mors dag, och under hela min uppväxt bedyrade mamma och pappa att vi inte skulle uppmärksamma sånt trams. I skolan lärde jag mig av mina politiskt orienterade lärare som hade Maos lilla röda i ena bakfickan (och snusdosan i den andra) att det var ett kapitalistiskt påfund som skulle ignoreras. Eller motarbetas. Demonstreras mot. Upp till kamp mot presenter!

Men mina lärare var inte ensamma om denna fajt. Min svärfar var heller inte förtjust i fars dag, och han berättade att hans far på samma sätt fnyste på karlskogamål:

– Handlera. Dä ä  handleras påfund. Di hitter på så möcke.

Eller? Om man tittar i SvD:s arkiv var det ett gäng kvinnor med inslag av ett par religiösa män som 1919 propagerade för mors dag!

”I det ofta kyliga och gråa livet står vår mor i värme och ljus för vårt öga”
Fruar, kyrkoherdar, yrkesarbetande kvinnor (författarinna, redaktris, skriftställarinna) och två gifta kvinnor med karriärmän (landshövdingska, professorska) grundade tydligen Kommittén för Mors dag.

Nåväl. Tillbaka till mig. Vi flyttade  1982 till Täby och den politiska kampen ersattes av en stor gäspning. Fortfarande inte något firande av mors och fars insatser som föräldrar – men inte heller några demonstrationsplakat. Så fick jag barn, som pliktskyldigast kom hem från skolan med små teckningar eftersom de hade lytt order och ritat det där som fröken sa att de skulle rita. Den nuvarande Tjugotvååringen sa i sexårsåldern en gång:

– Men vad är en ”mors”?

Och nu? Well. Både mamma och pappa blir själaglada av gratulationer och det är inte snack om kapitalismen. Nånsin.

Share
31 kommentarer

Fokusork! (Alltså attention span!)

Livet är en tävling. Och nu känns det som om jag har vunnit tävlingen om att översätta ”attention span” till nåt jätttesvenskt: fokusork! 

Från Wikipedia:
”Attention span is the amount of time spent concentrating on a task before becoming distracted.”

En väldigt koncentrerad sork vid namn Foku.

Fokusorken kan när den skrivs vid en första anblick kanske associeras till en sork, men man vänjer sig säkert.

Om man är en dopaminknarkande person som kräver ständiga kickar, är det enligt min egen vetenskapliga undersökning på sju mig närstående personer svårt med fokusorken så fort det ska fokuseras på något som är det minsta lilla trist.

Å andra sidan måste man ju inte vara särskilt fokuserad för att

  • ta ur diskmaskinen
  • gå ut med soporna
  • sätta på en ny toarulle när den gamla har tatt slut.

Alltså handlar det inte om tristess. Utan om (tadaaa) distraktioner. Om du sitter i en madrasserad cell, kan du utan problem se hela Heimat i ett sträck. Om du råkar få tag i wi-fi uppe på en alptopp kanske du orkar se en tiominutersvideo om 1964 års tändstiftsmodeller.

Så: kan vi fatta beslut om att fokusork är ordet vi så länge har letat efter? Jag skapar genast en definition!

Grattis! Din fokusork tog dig ända hit!

 

 

 

Share
33 kommentarer

Vad gör ni på jobbet i dessa tider?

Jag har gjort små snabbintervjuer med några av mina kompisar för att hur hur de har det i dessa tider. Framför allt är jag nyfiken på hur det kommer att se ut för alla i höst, men hör och häpna: de säger alla att det är svårt att sia. Särskilt om framtiden!

Nu kommer massa intervjuer – inlägget är långt som ett ösregn. Och ett tidsdokument.

Arkitekt i södra Sverige

Jag har jobbat hemifrån i sju veckor, och mina grannar tror att jag är nyinflyttad eftersom de faktiskt aldrig har sett mig förut. Fram till mitten av mars reste jag hela tiden. Hela tiden. Möten i Asien ena dagen, i Syamerika nästa, ett kort stopp i Tyskland och sedan en vecka i Bratislava. Hela tiden.

Det är kanske synd att säga, men jag mår så bra av den här krisen! Jag dricker kaffe på förstubron, pratar med alla som passerar, har alla mina möten framför skärmen och går ner till stan och stödköper saker i de minsta butikerna.

Nästa inplanerade föreläsning har jag i oktober, men det sägs att vi ska återvända till kontoret redan nästa vecka. Hm. Jag vet inte riktigt om jag vill …

Digital marknadsförare i södra Sverige

Jag har kanske 30 % mindre att göra än vanligt, men är helt övertygad om att det kommer att vända. I september tror jag att jag är är uppe i 80 % av normal beläggning. Mina projekt med nöjesbranschen har helt avstannat, men som tur är har mycket ersatts av andra aktiviteter.

Det har faktiskt varit skönt att ta det lugnt ett tag!

Men värre kändes det i mars och början på april. Då hade jag vissa typiska symptom: tryck över bröstet och svårt att andas, enorm trötthet, munsår, ont i kroppen. Jaa … det var nog covid 19.

Annars … jag har inte alls blivit tokig av nedstängningen eftersom jag är en enstöring som mest jobbar med mina kunder över internet i vanliga fall – och umgås mest med min fru och det vuxna barn som är kvar i Sverige. De andra barnen och många vänner har jag ändå umgåtts med huvudsakligen över nätet de senaste åren, så det är faktiskt inte så himla stor skillnad.

Regionchef i Mälardalen

Jag jobbar mycket hemifrån, men tror nog att vi har gått tillbaks till normalt läge redan i början av hösten. Faktum är att jag mår bra eftersom jag har fått mer egentid nu, vilket innebär fix & trix hemma. Och till och med lite träning …

Förskollärare i mellersta Sverige

Vi jobbar på som vanligt och kan väl konstatera att vi sällan haft så friska barn som nu – de som är där. Vi har i snitt halva barngruppen närvarande; de byter av varandra med ca enveckas-intervaller.  Det är väl den tiden det tar att bli utan symptom efter att vi bett föräldrarna att hämta dem. Vi ringer vid minsta lilla ”snora”!

Även vi i personalgruppen har ovanligt lite sjukfrånvaro. Det beror säkert på att vi inte har sjuka barn i verksamheten, och all handtvätt. Vi har väldigt mycket ”vattenaktiviteter” och vattenlekar i vårt tvättrum nu och försöker förlägga så mycket av vistelsetiden som möjligt utomhus – även måltider.

Föräldrar som känner av några sjukdomssymptom ringer innan de lämnar och hämtar så de att vi kan möta upp dem med barnen ute vid grinden.

En önskan är att vi även i framtiden, när det här är över, bara har friska barn i verksamheten.

Själv mår jag väldigt bra. Jag hade lite diffusa influensasymptom för en månad sedan, men jag blev inte särskilt dålig så jag vet inte vad det var för slags sjuka.

Eftersom jag jobbar på som vanligt så känns det ibland overkligt att den här pandemin är så allvarlig som den är. Jag lever som i två världar: en på jobbet och en här hemma där pandemin är oerhört påtaglig då allt är satt på paus och då jag inte kan hälsa på mina äldre anhöriga.

Säljare av kemikalier i mellersta Sverige

I slutet mars och 2–3 veckor in i april kunde vi jobba hur mycket som helst eftersom vi säljer råvarorna till dem som producerar hand- och ytdesinfektion. Vi fick flygförbud inom bolaget redan 2 mars och beordrades sedan att jobba hemifrån. Jag har inte rest på drygt två månader, vilket är ovanligt och börjar märkas rent socialt.

Arbetsmässigt är Teams ett komplement som faktiskt stärker de interna relationerna med kollegorna i Norden, men det ersätter inte fysiska möten för att bygga relationer. Jag har hemmakontor sedan länge, så fördelen för mig är att flera av mina kollegor får insikt i hur det är att arbeta ensam.

Jag tror vi kommer få en dipp i försäljningen, men är osäker på när den sker. Förmodligen slutet augusti som en effekt av långvariga permitteringar och att vi inte gasat upp efter semestern.

Jag mår bra, kände mig redan innan detta bröt ut rätt ensam, men nu har frågan om välbefinnande på hemmakontoren kommit högre upp på agendan – vilket är mycket positivt.

Jag har färre sociala kontakter på fritiden, men isoleringen får nog pågå ytterligare en månad eller två för jag ska märka stor skillnad socialt. Har faktiskt inte energi till jättemycket sociala kontakter i veckorna vanligtvis, så jag tror att när tiden gått och man märker att man inte träffat vänner på helger på länge, så blir man nog galen.

Butikspersonal på Systembolaget i norra Sverige

Vår omsättning har gått upp galet mycket och vi jobbar på precis som vanligt. Fast det är mer stress eftersom ingen går till jobbet med snuva eller ont i halsen. Vi har oerhört stor andel hemleveranser; en del köper vin för flera år framåt. Eller så bor de i kollektiv.

Jag önskar faktiskt att vi kunde återgå till det normala så fort som möjligt eftersom jag inte är så stresstålig. Ibland tänker jag att det hade varit skönt att bli sjuk för att få vila.

Men jag är aldrig sjuk! En av mina kollegor låg i respirator i 13 dagar och kom och hälsade på oss häromdagen. De säger att han ska rehabiliteras i minst ett halvår!

Projektledare i Stockholm

Jag jobbar inte alls, är korttidspermitterad på obestämd tid. Vi är dock uppmuntrade till kompetensutveckling, så jag ägnar dagarna till att fylla mina kunskapshål och lära mig sånt jag tror kan vara användbart nån dag.

I höst tror jag att vi kommer att vara tvungna att städa rejält bland våra arbetsuppgifter och att vi kommer ha en låååång period när vi lär oss att jobba tillsammans igen. Jag tror (och hoppas) också att vi kommer att ha ett gemensamt lägre tempo på jobbet.

Jag är frisk, hade ont i halsen i tre dagar i april. Har ont i benhinnorna pga. ändrad träningsform (går inte till gymmet pga covid-19), vilket är besvärligt men långt från hemskt. Min man har pollenbesvär men har också hållit sig frisk, trots att han jobbar som vanligt och träffar massa människor varje dag.

Dataanalytiker i Mälardalen

Jag hann arbeta hemifrån i en vecka efter att restriktionerna kom, men sedan blev vi (min man har samma arbetsgivare) permitterade. I praktiken skulle det innebära helledigt i sex veckor. Känslan var surrealistisk semester eller föräldraledighet med konstig eftersmak – men tid att ta tillvara på.

Veckan innan vi skulle börja jobba fick vi information om att det förlängdes till fem månader helt utan arbete istället. Det blev då viktigt för mig att skapa rutiner och ett par dagar i veckan tränar jag tillsammans med ett par kollegor. Även om vi bara pratar kort varje gång är det en viktig ventil för att rensa hjärnan från spöken.

Jag är så tacksam att jag inte är ensam hemma hela denna tid utan att vi har varandra.

Jag hoppas att vi efter dessa månader är tillbaka på jobbet igen, och att vi får arbeta från kontoret. Den sociala delen känns viktig, även om jag bara är lite lagom är social.

Min man var sjuk i tre veckor med alla klassiska symptom och barnen har varit sjuka. Jag däremot hade feber i ett dygn och har i övrigt varit frisk som en nötkärna. Jag känner att ångesten kryper närmare, att många av inslagen i nyhetssändningar påverkar mig mycket. Hur kan människor göra varandra så illa, räcker det inte med allt annat som händer i världen, sjukdomar, olyckor osv?

Skolbibliotekarie i mellersta Sverige

Grundskolan fortgår utan större förändringar, där är det mesta som vanligt. När jag kliver in i skolan så känns det lite som att lämna ”corona-världen”.

Men självklart påverkas alla, även där. Jag har fått minska min verksamhet, eftersom rummet där jag har mina aktiviteter (t.ex. högläsning) är alldeles för litet för att vi ska kunna hålla distans till varandra.

Jag har hela tiden tankarna på min son, som vi har hemma pga. ett komplicerat hjärtfel, och tycker att det är påfrestande att alltid vara på sin vakt. Jag äter inte pedagogiskt i matsalen längre, utan tar med mig egen matlåda.

Bland de äldre eleverna märks en tydlig frustration och rastlöshet. Skolresor, avslutning, musikaler m.m är inställt. För dem är livet inställt, helt enkelt.

Jag är tacksam för att jag får gå till mitt arbete varje dag, även om det sker med en viss oro. Böcker tror jag fyller en extra viktigt funktion just nu; där kan jag fly vardagen en stund.

Forskare i Stockholm

Jag jobbar hemifrån för det mesta. Tror jag varit på kontoret fem gånger sedan den 11 mars. Då hade jag åkt på konferens på Lidingö, som avbröts och deltagare bussades hem antingen på kvällen den 11:e eller efter frukost den 12:e. Jag tyckte att jag kände mig sjuk på morgonen och ringde hem och bad om skjuts.

Kanske hade jag covid-19 då. Två veckor tidigare hade jag varit på konferens i Paris och minglat med alla världens medborgare, utom de asiatiska, som stannat hemma av hänsyn till alla andra. Men vi gick på ett med Louvrens mått mätt tomt museum och tittade på Mona Lisa och romerska statyer och var på karibisk bar och trängdes några kvällar i rad – innan vi åkte hem. Så vem vet? DÅ var allt fortfarande tillåtet, även om många bar munskydd.

Sedan den 1 maj är jag också korttidspermitterad på 60 %, eftersom alla projekt saktar in och inga nya kan starta, när våra kunder från industrin inte jobbar.

Kristallkulan säger att jag inte kommer gå upp till 100 % arbetstid under 2020. Den säger också att jag fortsättningsvis kommer ha kundmöten på videolänk och att jag kommer att arrangera fler kunskapsseminarier för att nå ut, när konferenser, seminarier och liknande träffar inte kommer kunna arrangeras.

Möten och mötesverktyg kommer att utvecklas i rasande tempo och vi kommer hitta nya effektivare sätt att mötas än de tidigare sätten. Vissa event kommer med all sannolikhet inte tillbaka.

Jag hoppas däremot att Sverige tar tag i situationen runt forskning och istället satsar för att hjälpa industrin med den omställning till grönare produktion som det pratas om. (Det sista var nog bara vad jag tycker om man ska vara petig.)

Det är ändå rätt skönt att jobba hemifrån. Småprata med kollegor varje morgon via länk, något vi sällan tar oss tid till i vanliga fall. Jag upplever att vi blivit tightare i gruppen. Jag har en skönare stress än tidigare.

Däremot fler existensiella tankar. Ibland orkar jag tänka på dem, men ibland måste jag mota bort dem. Får se hur psyket mår efter nyår och en mörk höst.

Sjuksköterska i Mellansverige

Jag jobbar heltid, men schemat som vår region har fastställt ska fortgå hela sommaren utan paus, uttan semester. Vi jobbar nu modell 4-2 rullande, dvs. två dagsturer, sedan två kvällsturer, därefter två lediga dagar. Det som är jobbigast är att vi endast är lediga var sjätte helg. För detta får vi 100 kr extra per jobbtimme på helgerna.

Tyvärr tror jag att situationen kommer att vara densamma i höst och att jag kommer vara sååååå trött. Som det är nu, tappar jag bort datum och vett sällan vilken dag det är.

Jag var krasslig i februari och igen i april – en vecka i stöten. Om det var corona? Nja kanske den milda varianten, högst oklart. Nej, jag är inte testad.

Jag känner mig helt galen och trött i arbetssituationen!

Administratör inom sjukvården i Mellansverige

Jag jobbar inte som vanligt eftersom alla upphandlingar ligger på is, och måste om möjligt jobba hemma – vilket man blir knäpp på. Det finns ingen gräns mellan jobb och fritid. Som tur är kan jag lägga en del av min arbetstid på att hjälpa vår region att tillverka skyddsrockar så att dagarna ändå blir meningsfulla.

Om restriktionerna ändras, så tror jag att jag kommer att jobba mer än 100 % eftersom vi har så mycket som är försenat.

Jag mår bra, lite vanlig snuva – men man måste ju vara hemma för sånt som man aldrig tidigare skulle sjukskriva sig för eller jobba hemifrån för.

Vissa dagar känns som man håller på att bli galen. Alla med psykiska problem måste må skit nu.

Journalist i Mälardalen

I vanliga fall pendlar jag en timme bort med tåg tre-fyra dagar i veckan men sen nio–tio veckor tillbaka jobbar jag hemifrån istället. Alla ordinarie möten sker numera på Skype och det blir också väldigt mycket tid i telefon. Jag har inrett en liten jobbhörna hemma, men beroende på hur många av de övriga familjemedlemmarna som är hemma, flyttar jag runt i huset tills jag hittar en lugn och bra plats för dagen. Det mesta går att sköta på distans, men jag saknar verkligen möten då man träffar människor på riktigt. Även om man ser varandra på alla dessa videomöten så räcker det inte riktigt. Jag längtar faktiskt efter att stå och vänta på ett försenat tåg eller att få svära över den obefintliga informationen av SJ när man inte vet när eller om ett tåg ska komma!

Tittar man framåt så kan man ju hoppas att situationen är bättre efter sommaren så att man återigen kan börja pendla lite så smått, men jag är osäker på om det blir redan i höst eller om det drar ut på tiden ännu mer. Det går trots allt förhållandevis bra att jobba hemifrån, trots att det ställer stora krav på att lyckas skilja jobb från privatliv. Jag tycker ändå att jag (och övriga familjen) har hittat rutiner för att få dagarna att funka. Däremot är det ju ingen större skillnad på en torsdagskväll eller en fredagskväll, vilket man kanske såg fram emot mer tidigare. Jag menar, vi har till och med ätit tacos på en tisdag!

Vi har dock fått vara friska hela familjen och det är naturligtvis det viktigaste och vi försöker undvika folk, hålla avstånd och tvättar händerna dagarna i ända.

Journalist, korrekturläsare och skrivande kulturtant i Nacka

Jag jobbar precis som vanligt, har jobbat hemifrån sedan 25 år tillbaka, så,har jag bara bra wifi så kan jag jobba var som helst, när som helst. Sedan två månader (exakt!) sitter jag därför på landet i Skåne och jobbar (maken och jag åkte ner innan de strikta resereglerna kom och vi sitter helt isolerade och handlar bara mat en gång i veckan på konstiga tider när ingen annan är i affären så ingen behöver få hjärtsnörp).

I september sitter jag antingen kvar här (om coronan härjar som den gör nu) eller så sitter jag vid skrivbordet hemma i lägenheten i Nacka.

Jag hade ont i halsen i två dagar och kände mig lite knas, men annars mår jag bra. Har nog aldrig haft en så bra vår och det känns väldigt konstigt att skriva det med tanke på hur många andra har det. Maken och jag mår utmärkt här nere i vår isolering. Äktenskapet blomstrar av att vi har tid att umgås, syrenerna blomstrar av att det är vår och vi är på landet och hunden blomstrar av att få springa lös. Det enda gråa molnet  är att våra söner är 60 mil bort och att vi inte har setts på så länge. Detta försöker vi att överbrygga genom att äta familjemiddagar via Skype. Det går det med, men mammahjärtat blöder lite.

IT-konsult i Storstockholm

Jag sitter hemma sedan den 17 mars och sedan den 22 mars befinner jag mig på landet i Skåne. På grund av covid-19 blev jag av med mitt uppdrag och jobbade min sista dag den 22 april. Nu har jag dock fått ett nytt uppdrag som jag börjar på måndag. Det blir en utmaning att lära känna helt nya människor och leda en stor grupp människor utan att ha träffat dem.

Om jag får önska mig ett höstscenario, sitter jag gärna kvar här!

Det är underbart att vara på landet och höra fågelkvitter (jag har blivit fågelnörd) och så är det underbart att ha tid för sin fru för hon blir på så gott humör! Det går dock dåligt med träningen och yogan för när man inte kan träna med andra tryter motivationen. Hemmakontoret utmärker sig inte heller för särskilt god ergonomi. Jag har inte haft några sjukdomssymptom, men har däremot skaffat mig coronafrisyr. Allt är alltså märkligt toppen, men jag saknar barnen som är kvar i storstan.

It-chef i södra Sverige

Jag och alla mina kollegor jobbar hemma varje dag, möjligtvis åker jag in till kontoret en förmiddag i veckan. Vi har alltid – även före corona – haft internetmöten med upp till 2 000 personer som lyssnar och kan chatta med oss, så för oss var det bara att rulla upp ärmarna och sätta igång.

Jag tror att vi fortsätter att jobba hemifrån även i höst. Vi upptäckte i mars att de anställda var väldigt oroliga, men när de striktare restriktionerna dök upp blev alla lugnare. Alla blev lugna när de fick jobba hemifrån!

Jag har inte varit sjuk (än), utan känner mig friskare än nånsin. Jag går ut med hunden tre gånger per dag, en timme åt gången och det är ju inte helt fel. När det gäller covid-19 har 10-15 nära kolleger varit sjuka eftersom de smittades när de var i Italien under den veckan som Stockholm hade sportlov.

Normal projektledning funkar inte numera. Motivationen går ner, många verkar litte deppiga. Men alla gillar att få jobba hemifrån mer! Jag gläds också – och min hund förstås.

Polis i mellersta Sverige

Vi jobbar på precis som vanligt, men har fått rejäla skyddsdräkter och visir att ta på om det skulle behövas. Hur man nu ska veta när det är dags.

Brottsligheten har skiftats – de utländska ligorna är puts väck. Nu är det däremot väldigt mycket våld i nära relationer. De som behöver knark, har fått mycket svårare att få tag i det – och eftersom tillgången har minskat, har drogerna dessutom ökat i pris. De är desperata och stjäl allt de kommer åt för att få tag i pengar.

Men jag mår bra! Det är skönt att ha ett jobb att gå till, även om det ju innebär att jag när vi patrullerar sitter i en bil väldigt nära mina kolleger och inandas samma luft.

Översättare i nordligaste Sverige

Jag förstår inte – menar du att något skulle ha förändrats för mig?

Share
33 kommentarer

Att packa mat åt riskgrupperna

Plötsligt upptäckte jag att jag coronamässigt slappnade av lite. I söndags träffade jag 20 basketcoacher både utom- och inomhus. Förvisso på lämpligt avstånd, men det där med att vara lite social på riktigt kändes trevligt och inte alls farligt.

Sedan gick jag hem och duschade och bytte kläder som en hysterika.

Det gör jag även när jag har packat varor åt pensionärer, vilket Eskilstuna Basket gör ideellt åt en affär här i krokarna. Men det är inte internethandel som vi är vana vid, utan

  • handknattrade handlingslistor via mejl
  • en gratistjänst
  • ultrasnabb service
  • ganska svårt.

Jag pratade med mina släktingar, som berättade att i Stockholms innerstad måste man betala uppåt 300 kr för hemleverans och dessutom måste varorna beställas tio dagar i förväg. I Skåne är det tydligen nästan likadant – man måste helt enkelt vara ett under av planering och ekonomiskt stadd vid kassa för att klara av matleveranserna. Så himla orättvist, tänker jag, och hyllar landsbygden genom att applådera (utan att någon hör mig eftersom vi ju är på behörigt avstånd från varandra).

Så här går det till när man plockar varor!

Vi går med kärra och lådor och försöker lista ut vad det är pensionärerna vill ha. (Ja, alla är pensionärer; vi ser deras födelseår på lapparna.)

Jag som är en slarver, måste försöka ställa mjölk och fil för sig och inte ovanpå chipsen. Köttfärsen måste aktas för blompinnar och kålroten inte förväxlas med palsternackan. Frysvarorna bör inte placeras under den grillade kycklingen och man kan inte ersätta citronkakorna med apelsinrån!

Och så här irrar vi runt!

Eftersom vi basketspelare inte hittar i butiken och beställningen inte alls följer hyllsystemet, skulle man kunna gps-tracka oss så här.

Och så har vi då beställningarna.

  • Ibland är de glasklara som ”Lingongrova” eller ”en sån där röd juice som är bra för kisseriet”.
  • Ibland är de gåtfulla och kräver googling (3 pkt lasagnetter!).
  • Ibland är de helt obegripliga, så då får vi ringa till kunderna och fråga vad de menade.

Jag antecknade från senaste insatsen:

När vi kommer med påsarna är vissa pensionärer supernoga med att hålla avstånd och lämnar fram betalkortet i en liten plastpåse, medan andra har svårt att hålla sig från att kasta sig om halsen på oss.

Det är riktigt kul!

Och hur har ni det? Själv blev jag storligen förvånad när jag igår såg att  vår närmaste butik hade öppnat salladsbaren igen. Gör din egen sallad ur samma bunkar som 300 andra kunder idag, trallala!

Det borde väl vara ett big no-no?

Share
30 kommentarer

Plötsligt: ett bröllop!

Mitt i coronatristessen och covid-19-bedrövligheterna, kom det ett meddelande från Tjugofemåringen och hennes spanjor:

– Vi gifter oss den 8 maj!

Hurra! Förra året gifte sig Tjugoåttaåringen, så nu förväntar vi oss bröllop varje vår i ett par år till.

Tjugofemåringen har ni här i bloggen hört talas om sedan hon var en liten elvaåring som hittade sin pyjamasklädda lillasyster med en kratta uppe i ett träd – hon skulle nämligen bara ”kratta ner löven”.

Den förnuftiga elvaåringen till den galna sexåringen 2006: ”Man krattar inte löven förrän de har ramlat ner på marken!”
Här poserar hon som typisk 15-åring på midsommarafton 2009.

Spanjorens öden och äventyr har ni också hört talas om massa, massa gånger. Hans kamp för att få ett personnummer gjorde att banken ändrade sina rutiner. Hans kamp för att få svenskt medborgarskap tog 37 månader fastän handläggningstiden var 4 månader – trots att han har bott i Sverige sedan 2012.

Han är som synes helt normal.
Personkemin med den nuvarande Sjuttonåringen var perfekt redan när denne var en liten parvel som kallades Tioåringen.

Den 8 maj var den enda dagen som passade alla komplicerade coronarelaterade scheman med jobb, undervisning, tentor, bästisens sjuksköterskejobb och vädret. (Det skulle ju inte hagla då, sa meteorologerna som envisas med att försöka övertyga oss om att maj 2020 inte alls är kallare än andra år. Fnys.)

Att det dessutom var prick 75 år sedan fredsdagen och att spanjorens föräldrar gifte sig just den 8 maj var mycket passande. Eftersom spanjorens föräldrar ju är inlåsta i Spanien och inte kunde komma, bestämdes det att brudens fader och moder  inte heller skulle få delta vid vigseln.

– Hihi, sa jag och tänkte på min kusin som gifte sig precis så 1975: borgerligt med föräldrarna ute på gatan.
– Åhå! tänkte den djefla mannen – brudens far – och började planera för att stå utanför stadshuset och spela gitarr och tjäna en eller två kronor.

(Nu blev det inte så; vi var strängt upptagna med att krångla med såpbubblorna som vi liksom skulle öööösa över brudparet när de kom ut.)

– Bröllopsbukett? Ska man ha det? sa den blivande bruden den 7  maj.
– Javisst! Jag plockar en!

Sa jag och skickade några bilder på provplockade varianter från trädgårdar, ängar och parker runtomkring. (Nej, jag var inte olaglig. Eller kanske lite. Men pyttelite.)

Så kom den stora dagen. Jag köpte och manglade en damastduk (49 kr på loppis), och var så nöjd att jag till och med filmade detta underverk.

Blommorna till buketten stal jag på bröllopsdagens morgon på kommunens mark – men efter att ha rådfrågat en kommunanställd, som sa att jag nog förläts.

Det blåa handtaget är jättepraktisk tejp.
Ringarna! Den gula är en 150-kronors som spanjoren förmodligen kommer att bli svart om ringfingret av. Diamantringen är min mammas, som hon gav till Tjugofemåringen redan till konfirmationen för tio år sedan.

Alla släktingar och vänner som hade förvarnats, samlades förväntansfulla vid lajvsändningen på Facebook.

Tjugoåringen (hon som skulle kratta ner löv 2006) och hennes herr Arvid klädde sig fina – ”för vi ska ju på bröllop!”.

Några äldre släktingar ringde och hojtade om hjälp med uppkoppling, så varken jag eller DDM hann faktiskt se hur Tjugofemåringen under vigseln pratade spanska och hur spanjoren pratade galiciska – däremot fick vi se hur bruden föll i en trappa och hur uppdykande kompisar som inte visste vad som skulle ske, stod och skrek av förvåning.

Och vips, var de unga tu gifta!

Paret López Bergman!

Maten köptes på Lidl och spanjorens bror bakade två tårtor. Eftersom vi var blott sju deltagare på corona-bröllopsfesten, kommer vi förmodligen att ha tårta i frysen till nästa bröllop.

Jag kunde ju förstås ha förevigat tårtan på ett snyggare sätt än så här.

Så vidtog dans, sång och gamman. Det var en spansk tango, rappande, mellolåtar, Beatles och olika varianter av den så passande ”Un Poco Loco”.

DDM gjorde som brudens far väl plägar göra: piercade sig med bordsprydnaderna.
Emma The Bästiskompis använde Sjuttonåringens hår för att trycka fast alla ballonger i taket.

Sammanfattning!

Vi kan starkt rekommendera ett coronabröllop. Det gläder så många, det är lätt att genomföra, det är jämförelsevis snorbilligt och oerhört prestigelöst!

Och hur har ni det?

Share
33 kommentarer

Bad hair day: lösningen

Jag är inte alls trött på att säga ”i dessa underliga tider” eller ”denna vår med fysisk distansering”. Nej, jag fortsätter glatt att kommunicera sådär hurtfriskt och försöker slänga in en ”spik i foten” då och då, samt på det hela taget vara irriterande positiv. Bitterheten hos en del är så missklädsam att jag storknar, men si det låtsas jag inte om.

Klädsamt är det däremot med vårhatt. Och banne mig – visst är det väl dags nu, hörni?

Jag har inte klippt mig sedan i januari. Trasselsudden på skulten (den famösa nudelsoppefrisyren) kläms allt oftare in i en snodd – när den inte pryds av massa distraherande rosetter. Ibland drar jag in lite luciaglitter i tofsen eftersom det piggar upp.

Men tänk om jag skulle köpa en vårhatt istället? Som går ton i ton med joggingbyxorna, täckjackan och basketbollen på mina promenader?

Som ni ser är den djefla mannen stencool med solbrillor i skymningen och kartongåtervinning under armen. Jag är en basketfjäril.

Jag känner ingen som i dessa coronatider går till frissan, varför de få människor som jag träffar numera ser ut som zebra-afghaner. Jag känner tre frisörer, som går på knäna istället för att klippa hår:

  • en tillverkar förkläden åt sjukvården
  • en bakar bröd som en vettvilling
  • en sitter i sin tomma salong och hoppas på drop-in-kunder.

Vågar man föreslå att den sistnämnda köper in ett lager med salladsskålar och gör om dem till vårhattar?

Christian Dior. ”Bar Suit” (1955). Foto: Willy Maywald.

Nytt på vår front är att

  • wi-fin är puts väck eftersom den ålderstigna routerns adapter brann opp
  • jag är vår-allergisk med grus i ögonen, snor i näsan, andtäppa och solsken i blick
  • barnens morfar har köpt ett pingisbord till oss
  • vi tittar på ”The West Wing” för fjärde gången.

Och hur har ni det?

Share
74 kommentarer

Christer berättar om hur det var att ha covid-19

(Bilderna är gjorda av Karin Nygårds.)

En kompis här i Eskilstuna berättade liksom i förbifarten att hon nooooog har haft covid-19. Hon blev lite förkyld ena dagen, och nästa dag svimmade hon i duschen.

Sedan låg min hon till sängs i fem dagar och hade feber och ont i kroppen. Hennes föräldrar drabbades av samma symptom, men alla tre klev upp ur sängen efter en vecka, och sedan var det inte mer med det. Ingen av dem har testats, men vid samtal med 1177 har sjuksköterskan i andra änden sagt att det låter som en mild form av covid.

Vår kompis Christer tLDPT här i kommentatorsbåset nämnde hur han har haft det sedan påsk: jättesjuk! Som en skjutjärnsjournalist kastar jag mig över honom!

– Hur gick insjuknandet till? Började det som en skakning på nedre däck eller föll du ihop i en feberhög?
– Jag insjuknade rätt plötsligt måndagen före påsk, med feber, hosta och huvudvärk. Det sägs vara rätt typiskt.

– Jag läser noggrant alla beskrivningar om hur folk blir sjuka, tror att de har tillfrisknat. Och sedan blir jättesupersjuka igen. Hur var det för dig?
– Första fem dagarna var helt ok. Jag fortsatte jobba (hemifrån) i princip heltid. På långfredagen lättade det, och jag tyckte att det där med covid, det var ju en baggis. På påskafton föll jag ihop i en feberhög, och annandag påsk kom den riktiga hostan och andningsbesvären. Det sägs också vara typiskt att man blir sämre runt dag 8–10. Ingen vet varför.

– Berätta om fler av symptomen. Karin Nygårds som har gjort bilderna här (som man får sprida) hade, vad det verkar, alla symptom i världen utom kanske smärta i örsnibbarna och svarta naglar.
– När det var som värst blev jag andfådd av att vända på mig i sängen. Det är ingen överdrift. Andra symptom var frossa när febern steg, så att det gjorde ont i hela kroppen, migränliknande huvudvärk och total orkeslöshet.

– Hade du yrsel och led av förvirring? Vissa har mardrömmar och känner inte igen sina släktingar.
– Yrsel, förvirring och mardrömmar slapp jag. (Tror jag …?)

– Har du uppsökt läkare?
– Torsdagen efter påsk var jag och träffade en läkare i skyddsmundering på närakuten. Han och sköterskan såg inte ut som rymdfarare, utan hade bara visir, mask, förkläde och handskar, men jag slogs av att de hade knutit ansiktsmaskens nedre snören i en rosett uppe på hjässan, det såg lite kul ut.

– Är du säker på att detta verkligen var covid?
– Läkaren sa att jag nog hade fått lunginflammation, men att det var jättesvårt att säga om den berodde på en bakterie eller ett virus. Corona kan självt orsaka lunginflammation, tydligen. Jag fick en antibiotikakur “just in case”, men den hjälpte inte så mycket, så jag tror att det var coronabaserat. (Jag är dessutom vaccinerad mot pneumokocker.)

– Hur länge var du sjuk? Var det inte påsk bara häromdagen?
– Tredje veckan började det vända så smått. Framför allt slapp jag feberfrossan. Den här veckan har det släppt ytterligare, och i onsdags kunde jag vara ute och gå med hundarna i skogen i nästan tre timmar. Det var helt underbart, och andningen fungerade utan problem (fast jag var trött efteråt, förstås).

– Vet du hur och när du smittades?
– Jag har ingen aning om var jag smittades, det kan ha varit varsomhelst.
Övriga familjen har naturligtvis också smittats, men de har klarat sig bättre, inklusive 85-åriga svärmor som bor hos oss. På 16-åringen märktes det nästan inte alls, 21-åringen fick lite feber och tappade lukt och smak, kära hustrun var lite risig en vecka, svärmor har hackat och hostat några veckor, men har inte haft feber.

– Hur mår du nu?
– Just nu hostar jag lite mer än i början på veckan, men det är lättare att andas. Jag väljer att tolka det som ett positivt tecken. Det känns också att jag inte är uppe i full syresättning än, men det tar väl lite tid. Jag får fortsätta med långpromenader ett tag.

– Är alla lika nyfikna som jag? Får du många frågor? Hänger paparazzi i träden utanför ditt fönster?
– Det har varit lite märkligt med folks reaktioner. En del verkar bli helt chockade, och önskar nästan ”Vila i frid” snarare än ”Krya på dig”.

Så långt Christer tLDPT. Han svarar säkert på frågor som ni har; skriv i kommentatorsbåset!

 

Share
19 kommentarer