Hoppa till innehåll

155 sökresultat för ”framtiden”

Ask-dagen för Olle

Igår var det åtta månader sedan Olle stupade och i torsdags – den 8/8 – samlade jag barnen, deras respektive, barnbarnen och kompisar som uttryckt önskemål om att få vara med när vi strödde Olles aska. Hade jag varit numerolog hade jag förmodligen sett en mening med åttorna.

”Åtta-åtta-åtta-åtta!” (Ungdomar: detta är sekreteraren Ulla-Bella från sommarlovsprogrammet Solstollarna. Hon ringde enbart telefonnumret 8888.)

Efter flera månaders krångel med tillståndet för askspridningen, där vi först fick tillstånd att hälla ut Olle på en villatomt, var det alltså dags. Vi lyckades med skohorn och spett i almanackorna samlas alla på en gång just den kväll när det regnade som allra mest i Sörmland. Tretton vuxna och två tvååringar traskade med gott humör, paraplyer och husets alla regnjackor samt stövlar iväg rakt in i ”Olles skog”.

Olle låg i en papplåda i den blåa ryggsäcken här på bilden, och vägde just då blott 5,7 kg – men det är ju utan glasögon och sånt.
Just när denna bild togs var det uppehåll i regnandet så Plupp (äldste sonen Erik, numera Trettiotvååringen) bar på paraplyerna.
Över stock och sten vandrade den samlade församlingen genom skogen med alla krämpor som tänkas kan: portvinstå, hälsporre, ryggskott, brutna fingrar, trassliga menisker, feber, allmänt knätrassel och nackspärr.

På grund av chocken och byråkratikrångel med allt sedan 12 december, har Olle inte fått någon dödsannons eller runa. Eftersom han nu spreds för vinden i regnet i skogen kommer han heller inte att få en gravsten. Detta är ett litet bekymmer för mig eftersom han faktiskt pratade om att han ville göra ett ”avtryck” i världen.

Men äsch. ”Så länge man pratar om de som är döda, finns de ju kvar.”

Sa nån.

Konkret gick det till så här att sprida askan:

Lådan hämtades på krematoriet. Jag grät floder, men frågade ändå om askan månne silas innan den läggs i lådan. (Man vill ju inte plötsligt stå där med Olles framtänder i handen.) Jodå, efter kremeringen tar man under en komplicerad process bort proteser och plomber samt skruvar. Vissa moment är automatiserade, andra kräver mänsklig hantering.

Inne i skogen gick vi alla upp på en liten kulle och tog fram lådan, som var förseglad med vanlig tejp. En klisterlapp talade om att det verkligen var rätt låda (namn och personnummer samt dödsdag). Moa (den nygifta Tjugofyraåringen) och jag sjöng en stump samtidigt som vi pillade på tejpen.

I lådan låg en papperspåse, även den igentejpad. Jag öppnade och började hälla ut Olle på en sten och klappade lite på askan, och sedan gick påsen runt laget som ”ett skepp kommer lastat”. Några hällde, andra grävde med händerna och fick Olles aska under naglarna. Jag klappade med mina askiga händer ena dottern på kinden, så då hamnade lite aska även där. Vi var larviga, men samtidigt högtidliga. Regnet öste ner på oss och på askan.

Äldsta dottern Ida (Trettioåringen) läste en textsnutt ur ”Nature Anthem”, som spelades på begravningen:

I wanna walk up the side of a mountain
I wanna walk down the other side of the mountain
I wanna swim in the river and lie in the sun
I wanna try to be nice to everyone

Sedan gick vi ner på andra sidan kullen, vandrade hem och åt (som vanligt) pizza i Olles anda.


Så … vad händer nu? Jag vet inte. Tiden går så långsamt och samtidigt så vansinnigt fort. Jag finner ro i att snickra, renovera, skramla med borrbits och läsa universitetskursen ”Epidemiernas historia”. Överallt finns släkt och vänner som rycker ut när jag vacklar. Men oron inför framtiden lurar runt varje hörn.

Ni som fortfarande läser här trots mitt sällanbloggande: häng kvar! I’ll be back … men inte som Arnold, utan mer som Stenmark när han föll i backen och reste sig upp.


Här kommer ännu en liten filmsnutt med Olle, här på bloggen känd som DDM (Den Djefla Mannen).

Share
37 kommentarer

Underbara England och jävla Brexit

Underbara England! (Jag skriver förstås England eftersom jag inte var i Nordirland, Skottland och Wales.)

En liten bildsafari kanske piggar upp? (Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser bilder från Storbritannien blir jag så glad, så glad.)

Tescos lilla avdelning med vita bönor.
Ännu en av alla kreativa lösningar vad gäller sladdar utanpå husen.
En mycket, mycket snäv gränd; när entrédörren till en av lägenheterna ”downstairs” öppnas, skrapar den i grannhuset.
Slingrande vägar, där alla kör som biltjuvar. Eller så bor de förstås i krokarna (pun intended) och vet precis hur vägen svänger.
Trottoar? Näää. Gående och cyklande får helt enkelt ta sig fram i vägrenen. (Vilket ju är bra för alla deckare eftersom de får fler mystiska olyckor att undersöka.)
Man kan inte ta för många bilder på röda, gamla telefonkiosker och brevlådor.
Här ser vi att spindlarna har fått jobba ifred under en viss tid och att någon har lämnat tidsfördriv efter sig.
I Ditchling var det ”open house” under hela maj, och då öppnar traktens konstnärer sina hus och ateljéer. Alla samarbetar – och vi som besöker dem bara vandrar genom den ena trädgården efter den andra!
Och genom husen. In på ena sidan, ut på den andra! (Konsten var för mig mindre viktig, för jag fokuserade helt på inredning och ickemoderna kök som detta.)
Det här var faktiskt ett av konstverken: ”stol stöttar dött träd”. Stilrent!
Här går vi fram och tillbaka genom Herbie Flowers hus och trädgård.
Strax efter ett ösregn bestämde jag mig för att klättra upp på The Beacon via den här sliriga och kletiga stigen.
Det gick utmärkt, även om vädret påminde lite om svensk oktober. (Jag har mången gång pga. jackan fått frågan om jag är med i svenska landslaget. ”Mhmmmmm” svarar jag flyktigt.)
En så vacker dörr! (Ingen vet hur gammal den är. Men jättejättegammal.)
Tvära kast: en lägenhetskorridor med tjocka, tjocka heltäckningsmattor! Alltså i trapphuset! Galet!
Min kusin och jag röjde vilt i trädgården med denna alldeles ljuvliga lilla kedjesåg som alla borde ha i handväskan!
Kedjesågens avlägsna syssling fanns på Gatwick Airport, där inga normalstora matknivar av säkerhetsskäl får finnas.

– Har Brexit någon som helst positiv påverkan på er? frågade jag dem jag träffade.
– Nej. Absolut ingenting.

Klara besked.


Jävla Brexit. Väl hemkommen från England, fick jag en åthutning av Försäkringskassan. För jag hade ingen aning om detta:

”Man får resa utomlands och behålla sin sjukpenning om resan inte hindrar tillfrisknandet eller förvärrar sjuk­domen.”

[Check.]

”Om man reser till ett land som inte tillhör EU/EES eller Schweiz måste man innan resan ansöka hos Försäkringskassan om att få behålla sjukpenningen under utlandsvistelsen.”

[Men faan.]

Sedan mitten av december 2023 har jag varit sjukskriven eftersom mitt yrke – bl.a. att stå på scen och skratta – svårligen utförs efter den stora chocken det ju innebär att bli änka.

Dock är ”sjukskriven” inte en dans på rosor som egenföretagare; jag måste jaga jobb inför framtiden. Jag får blott några hundralappar i veckan i sjukersättning eftersom jag tog ut pyttelite lön under det halvår som föregick Olles dödsfall, så förlusten när F-kassan drar in ersättningen är inte så stor. (Jag drog förvisso in 80 000 kr under sep/okt, men tog inte ut nån lön ur företaget.)

Det som irriterar mig är att jag enligt Försäkringskassan ju borde ha vetat detta. Att jag mådde väldigt bra i England och badade i det engelska språket inför framtida översättningsjobb hör ju inte hit. ”Det ligger på ditt ansvar att känna till att du måste anmäla resor till länder utanför EU.”

Felåt, sa jag. Och så sa jag felåt några gånger till. Och så sa jag att de kunde ju dra av alla mina pengar utan att för den skull bli arga på mig.

(Vad Försäkringskassan kommer att bli nöjda över att jag, för att vila mina sargade nerver, nu är på väg till till Olseröd, Lund & Köpenhamn, som ju alla tre ligger i EU.)

Share
11 kommentarer

Programförklaring: Lilla Julkalendern och Hemlisbloggaren 2023

På ojämna datum den 1–24 december 2023 – i ottan, kanske vid 06 – kommer kluriga, litterära gissningsluckor här på lotten.se!

Innan jag ens talar om vad det handlar om, betonar jag det allra, allra viktigaste i den här litterära leken. Håll i er, för nu kommer det.

Det allra, allra viktigaste är att INTE skriva det rätta svaret!

Alla som med bestämdhet vet vem som gömmer sig i luckan bör lämna ledtrådar efter sig precis som jag … (Vilket kan resultera i fantastiska gissningar när den som är bombsäker faktiskt har fel.) Om man inte har den blekaste susning om svaret, kan man alltid gissa på Orlando Bloom eller Hjalmar Söderberg eller till och med nån som har bott på Skebokvarnsvägen.

I år kommer alla luckor naturligtvis att vara jätteenkla. Eller inte. Kanske är det tvärtom så att alla luckor är jättesvåra och rent av hopplösa. Ja. Eller nej. Fast jo.

Men i punktform nu!

  1. Varannan dag (ojämna datum) fram till julafton lägger jag ut en text i ottan. Eller en handlingslapp, en text i bild, en felanmälan, lite Scrabble eller bara ett telegram. Texten har en komplett ovidkommande bild som prydnad. Eller så är bilden kanske jätteviktig? Hur som helst talar vi aldrig om bilden, så det så.
  2. In i kommentatorsbåset rusar ni alla för att gissa vad som ligger bakom orden. Det är oftast en författare, ett bokverk, en film eller en blåsippa – men även Clas Ohlson har julkalendrats.
  3. Ibland kliver även jag in i kommentatorsbåset för att få ordning på era spretiga tankar. Ibland håller jag mig undan eftersom jag faktiskt inte behövs!
  4. Nån gång efter midnatt varje jämnt datum publicerar jag facit och några av era gissningar. Alla – ALLA – som har gissat har då chans att vinna en t-shirt som förmodligen kommer att vara värd lika mycket som en en oöppnad Kalle Anka-tidning från 1973 om ett par hundra år.
  5. Alla tolv luckorna har något gemensamt: en röd tråd. Ingen begriper nånsin vad detta egentligen har med saken att göra. Men vem är väl jag att bryta en tradition?

Fackuttryck – såna vi svänger oss med i båset

Att göra en blåsippa: att vara bombsäker på sin sak, men ha fel.

HB: förkortning för ”Hemlisbloggaren” – alltså den som alla letar efter.

Orlando Bloom och Skebokvarnsvägen är bra att dra till med när som helst.

Hjalmar Söderberg & Dan Brown gissar du företrädesvis på när du inte kommer på något annat.

Att göra en Schubert: att slänga ur sig en tokfelsgissning som man är säker på är alldeles uppåt väggarna … när det i själva verket är det rätta svaret.

Att sitta på läktaren är att misstänka att man har så fel och är så väck att man bara är med och njuter av att de andra [nere på planen] verkar ha koll på vad som händer och sker. Glögg intages med fördel.

Att hoppa i hatten: man har inte tid/lust/ork att gissa/klura/fundera, men vill faktiskt ändå vara med på ett hörn och ha en chans att vinna tischa.

Förra året fastnade tröjorna i ett tryckeri som tog så lång tid på sig att de fordom så vackra tischorna till slut bara bidde en tumme.

Eller, rättare sagt, en påse.

(Jag har några kvar om nån vill ha!)


Kommentatösen Ninja i Klockrike har skaldat!

Blåsippan ute på planen står,
Skebokvarnsvägen går där den alltid går.
Pepparkakssmulor ur munnarna står
Vem har medtagit glöggen i år?
Schubert sliter dystert sitt hår.

Dan Brown pruttar vilset runt
skriver sitt vanliga tramsiga strunt
Ingen vet vad karln gör här
men som tradition är han oss kär.

På läktaren pågår ett spill och ett dräll
numera bara varannan kväll.
Folk tittar upp från kvälter och tjäll
suckar mest men jublar ibland
nickar förnumstigt de dagar de kunde
äschar och bläar dock oftast i smyg.

December går fort för oss i båset
det där att vid bordet smörja kråset
är f’rallandel viktigt, lutfisk och såset
men det allra bästa som händer
är givetvis LOTTENS KALENDER!!!


AI bidrar med en bild som ska illustrera ”Lottens julkalender 2023”, men AI kan inte riktigt förstå mina promptar.Psssst. Ni som inte gillar julkalendern kan gå in i förra inlägget och fantisera om framtiden.

Share
8 kommentarer

Patentmakarens framtidstankar

För 17 år sedan – 2006 – bloggade jag om framtiden. (Okej, jag tror att jag har bloggat om framtidstankar varje år sedan tidernas begynnelse.) Just 2006 skådade jag in i framtiden för att se vad som skulle kunna finnas på inne- respektive utelistan år 2008. Jag skrev:

Töntigt 2008
motorgräsklippare
kläder som med flit är för små och trasiga
silikoninplantat, var de än må sitta
mosaik
luftkuddar i gympaskor
hårborttagning

Coolt 2008
bönder
muskler som faktiskt används
hatt
mjölkleverans per pipeline
gula ögonfransar
Beppe Wolgers

Man anar att mina egna preferenser (utom ögonfransarna) lyser igenom. Att mosaik inte skulle vara coolt var förmodligen blott ett utslag av avundsjuka, eftersom jag i brist på mosaik har skrivit ut vackra mosaikbilder, laminerat dem och satt upp ovanför handfatet.

Vad jag inte anade 2006 var att världen skulle vändas uppåner i januari 2007, när Steve Jobs berättade om den nya mobiltelefonen Iphone. För man kan faktiskt inte veta vad man inte vet och inte veta att man saknar uppfinningen som inte är uppfunnen. Jag har en polare som innehar rekordet i antal patent i Sverige – men inte ens han kan ju skåda in i framtiden. Eller kan han det?

Så … vad vet vi om dagens nuläge 2023? Förutom att det är krig, vet vi att politiker i största allmänhet inte är som Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin och att influencersarna har ett obegripligt starkt grepp om allt som har med skönhet och status att göra. Tänk om jag skulle be AI göra en bild på Tage Erlander eller Thorbjörn Fälldin som influencers!

Mäh. Båda ser ju ut som Ulf Brunnberg. (Bild: AI.)

Nu ska jag göra en deppig lista om samtidens trubbel för att se om jag sekunden senare kan göra en uppiggande lista om framtidstro.

Bedrägerier:
Jag blev ju av med 1 000 kr när en bedragare bedrog mig. Men en av våra bloggkommentatöser blev av med alla sina smycken och 51 000 när en ”polis” utgav sig för att rädda henne häromdagen. Och igår drogs 500 kr från mitt konto av ett företag som hävdade att jag hade anmält mig som VIP-medlem hos dem. Enda sättet att förhindra framtida dragningar var att spärra kortet, så nu går jag omkring med prasslande sedlar i fickorna som 1982 eller nåt.

Reklam, reklam, reklam:
Vart jag mig i världen vänder, vill någon sälja nåt till mig.

Stölder:
Allt stjäls. Just nu hörde jag att tre kompisar har fått sina prylar stulna på gym. Bovarna bara går rakt in, bryter upp hänglåsen och tar allt de hittar. Precis som 2008!

Nääääää, den där negativa listan blir alldeles för eländig för att vi ska orka grotta oss ner i den mer. Jag frågar min uppfinnarpolare och se om han kan skåda framtiden! (Jag är i fetstil nedan.)

– Hallå Bengt Lindoff! Vad tror du händer i den närmaste framtiden för oss normala människor som inte utmärker oss på nåt sätt egentligen? Slänger vi mobilerna och installerar analoga telefoner (det går väl inte) och slutar vi handla på nätet för att vi alla blir lurade hela tiden? 
– Vi går mot mer polarisering … Vi kommer att leva i våra egna filterbubblor där vi tillsammans med AI och de smarta algoritmerna ser till att vi får vår egen världsbild bekräftad – även när det gäller kunskap. Det är enklare än någonsin få allt serverat; man behöver inte anstränga sig för att lära sig något. Konkret kunskap & bildning kommer enbart att vara aktuellt för en ”liten grupp som orkar”. Resten frågar Youtube när de behöver svar. (Om de inte är uppkopplade eller är strandsatta på en öde ö kan de alltså inte lösa några problem, för de har inte kunskap.)

– Men Bengt, detta med att vi hela tiden är uppkopplade – kommer vi att fortsätta att tala om för alla vad vi gör hela dagarna via sociala medier?
– Ja, fast ännu mer … I ett samhälle där allt man gör loggas via appar, fingeravtryck, dna-spår, övervakningskameror och AI, kommer det att vara ”osynlig en stund” att vara en exklusivitet som man betalar dyrt för. Kanske handlar det om zoner där man är avskärmad från all radiokontakt på nåt sätt, kanske med störutrustning eller en lokal 100 meter under jord?

– Och min favoritgrej då: teleportering?
– Nja. Men om man tar på sig ”dark side-glasögon”, kommer man att kunna göra en ”Ninni i Mumindalen” och alltså bli osynlig med fejkad identitet, fejkat dna och nån annans fingeravtryck. Tänk dig variabla dna-spår som ändras slumpmässigt på dagsbasis!

– Suck. 
– Och människor kommer snart att tycka att det är helt naturligt, precis som vi efter ett år tyckte att det var normalt att isoleras under pandemin. Människan är fantastiskt anpassningsbar! 🙂

Ack. Det var bättre förr, runt 1978. För då var jag basketcoach för lille tioårige Bengt Lindoff som inte alls var uppfinnare eller två meter lång utan bara ett barn som ville lära sig dribbla.

Men vänta nu, jag skulle ju vara positiv! Hjälp mig, AI, gör en bild på sånt som jag gillar!

AI:n försökte verkligen pigga upp mig. Oh, till och med en liten vinflaska – som jag inte alls bad om!

Positivism-Lotten levererar:

Barn
Barnen är bra. Barnbarnen också.
Bollar
Bollar är bra. Särskilt basketbollar.
Böcker
Böcker är bra. Fast ofta är de skitdåliga, förstås.
Blommor
Blommor piggar ju upp, sägs det!
Telefonen

Mobiltelefonen funkar fortfarande rätt bra sedan 2007.
Musik
Ja! Kolla på det här! Det är en låt som Paul McCartney började spela in i december 1980, men så blev John mördad och då kom han av sig lite. Videon är nog inspelad 1982, och den inleds så förtjusande med ”Here, There and Everywhere” innan den övergår i ”Wanderlust”.

Njut av allt, men särskilt Ringo!

Man kan som sagt inte veta vad man inte vet. Så nu får vi fokusera på det vi faktiskt vet istället. Den 1 dec kl 06.00 börjar min Lilla Julkalender och tröjtryckeriet kommer att leverera konstverken om tio dagar!

Share
17 kommentarer

Vad kan man göra med 1 000 kr?

En gång på våren 1985 såg jag Björn Borg i en butik med papper, affischer och pennor (på Ringvägen i Stockholm). Han köpte något, och krånglade i kassan upp två 500-lappar ur jeansfickan. Det var så tidigt i 500-lappens historia att jag var mer fascinerad av själva sedlarna än inköpet, jeansen och tennisspelaren.

Nästan samma sak ägde rum 1990, fast tvärtom. Jag fick i två 500-lappar betalt för något. Jag lade dem precis som Björn Borg i jeansfickan, och såg dem sedan aldrig mer. Teorierna är många, men pengarna är och förblir puts väck.

Tusen kronor motsvarar år 2023 t.ex.

  • 2/3 champagneflaska på lokal i Stockholm
  • 3 kg fin entrecôte
  • sex biobiljetter till en storfilm
  • ett par jeans
  • 50 liter bensin
  • 66 liter mjölk
  • en bättre begagnad cykel.

Förut har jag skrivit om cykeltjuvar, lösenordsbanditer, kändisen som kopierade mina bokstäver, han som stal Broder Jakobs namn och när jag agerade dum blondin – samt i största allmänhet om hur trött jag är på bovar. Och nu kommer ni att förstå varför jag yrar om 1 000 kr här ovan!

I september fick jag ett mejl från en av mina bekanta i en basketdristiktsförenings styrelse. Han är ordförande, 83 år, inte särskilt van vid tekniska prylar och uttrycker sig i skrift på ett sätt som är lätt att känna igen. Han bad mig gå in på sajten startselect.se och köpa två presentkort à 500 kr för han lyckades inte själv lista ut hur man skulle göra.

Javisst, det kan jag ju göra tänkte jag och kollade … och lyckades inte heller lista ut gången. Jag skrev till honom – vi kan kalla honom CG – att jag inte klarade av det, och var nyfiken på orsaken till presentkorten; hade det månne något med vårt styrelsearbete att göra? CG svarade på sitt karakteristiska sätt att det var privat, och inte hade med styrelsen att göra.

Sedan glömde jag helt bort det och åkte till Öland, redigerade texter, föreläste i Gävle, lagade köttfärssås, cyklade till träningen och dammsög hallen. Sånt där som man gör. Men i fredags kom ännu ett mejl från CG om dessa två presentkort, så jag tänkte ”jamen självklart: man ska ju vara snäll”. Jag kollade för säkerhets skull mejladressen, som inleddes med ”ordforandesve@”, vilket ju var helt logiskt. Att ett annat namn – Anders Bohman – stod med som CC-adress tänkte jag inte det minsta på.

Kommen så här långt i denna story, måste jag gå ut och ta en snabb promenad runt huset eftersom det är SÅ frustrerande att man som någorlunda smart människa ändå kan vara så ini helskotta godtrogen och rent av pantad.

Nu lyckades jag lista ut hur jag skulle göra, fixade och donade och skickade sedan svar till CG och Anders Bohman med alla koder som han skulle behöva. Och tillade: ”Jag har i denna minut blott 323 kr kvar på kontot, så det skulle vara jättebra om jag kan få pengarna via Swish så fort som möjligt!”

Men … inte kom det några pengar. Däremot skrev CG att han inte alls hade bett mig om denna tjänst.

Lurad igen.

Koderna var förstås snabbt förbrukade, banken beklagar det som skedde, polisanmälan är gjord av både mig och CG – men de två digitala 500-lapparna är och förblir puts väck precis som 1990. Och hur tror ni att det gick att kommunicera via mejl med startselect.se om detta debacle?

Först gav de ett gott råd, sedan blev de repetetiva, sedan ryckte de på axlarna:

– Begär återbetalning.
– Det försökte jag, men det gick inte eftersom det inte var jag som köpte presentkorten var den som löste ut dem.
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Framgångsrikt för boven, ja. Hur gör jag nu?
– Vi har kunnat spåra beställningen som gjordes på vår webbplats. Tyvärr har beställningen redan levererats och lösts in framgångsrikt.
– Ja, du skrev det nyss. Hur jobbar ni för att förhindra att sådant här sker i framtiden?
– När en kod har lösts in kan vi inte initiera en återbetalning av din betalning.
– Ja, just det, jag har förstått det. Men hur jobbar ni för att förhindra detta i framtiden?
– Vi har blockerat användarkontot och betalningsmetoden så att de inte längre kan användas på vår webbplats.
– Men … det är ju JAG. Det var ju jag som betalade!
– Vi vidtar faktiskt många åtgärder för att förhindra bedrägerier så mycket som möjligt, vi har heltidsanställda bedrägerispecialister och team som arbetar med det. **Jag har skrivit detta meddelande med hjälp av en översättningstjänst. Om något är fel, vänligen meddela mig.**

Då försökte jag kommunicera på engelska istället, och fick ungefär samma svar:

– Unfortunately there’s not much more to tell, we do have full-time fraud specialists and a support team working to stop as much fraud as possible.To go into the details of programs, ai, rules etc.. would be counter-productive, as these details are guarded to keep them productive.

Skrrrrnnnnfffffff.

Så här sitter jag och funderar över allt som är frustrerande. Eller så poserar jag bara för att få i alla fall en vettig bild till detta inlägg.

Här är förresten den gamla länken där man kan räkna ut vad pengar från förr är värda idag.

Share
23 kommentarer

Retour à la nature eller bara spring i benen?

I Hylta 1977:
– Lotten! Kom och hjälp mig att måla det här gamla hönshuset, lägga in parkett på dasset och laga bilens bakruta!
– Fnys. Grrr. Morr. Stånk. Blä. Åkejrå.

Som ni ser var det verkligen på riktigt: bakrutan var bara borta en morgon i Hylta. (Foto: Lotten Bergman)

I Skåne, på Öland, i Dalarna och i Byske på 2020-talet:
– Välkommen, Lotten!
– Vad kan jag göra? Måla? Tapetsera? Riva ner väggar och rycka upp trädrötter samt sprätta loss masonitskivor från alla dörrar?

Pappa brukade bygga en pergola till alla hus som vi flyttade till. Ibland byggde han pergolor även till grannarna – men mer avancerat än så var inte hans hantverkskunnande. Mamma valde kakel, planterade rosor och tapetserade om med William Morris. Man kan med kakelfog säga att jag inte är upplärd som arbetshäst eller renovatör eller ens ogräsuppryckare.

Så hur gick det här till? Varför vill jag numera åka runt på arbetslägerturné till kompisar överallt? Föll jag på tvärsan från äppelträdet och landade i nån annans päronträdgård eller är det bara såhär vi är funtade, vi människor? Back to nature, retour à la nature och tillbaka till naturen med Rosseau?

Tänk om kroppen och hjärnan har haft sammanträde och enats om att det gäller att passa på medan tid är.
”Snart ä ho dö.”
”Jå. Vi ger’na lite spring i bena.”

Men nu ska ni få se något som jag inte har haft ett enda dugg med att göra, eftersom mina fingrar inte är gröna och jag inte kan skilja ens på rhododendron och bougainvillea. (Men stava till dem.)

Kommentatösen Karins farbror anlade en fantastisk perennrabatt som fick pris i Husmodern 1972.
Samma ställe nu! Grusgången till höger är övervuxen och rabatten lite mindre prunkande – men oh, så fin.

Här i Dalarna var vi fyra bloggpolare (Karin, Pysseliten & PK) som dödade stickbuskar och drog upp 50-åriga rötter, klippte häck, badade näck och byggde ett däck.

Däcket. Jag lärde mig att man måste titta på plankens årsringar och placera dem så att de går uppåt – som en glad mun.

Nu ska jag en gång för alla utreda skillnaden mellan planka och bräda!

Svensk ordbok:
planka,
upp­sågat, av­långt, fyrsidigt stycke trä­virke av inte allt­för liten bredd och tjocklek,
minst 9 respektive (drygt) 2 tum. [min uträkning: 228 mm respektive 51 mm]
bräda, ut­sågat, lång­smalt, brett, relativt tunt stycke trä­virke med för­hållandevis stor längd.

Skogsordlistan (1994):
planka, virke med tjocklek minst 32 mm och bredd minst 140 mm.
bräda, virke med tjocklek mindre än 32 mm och bredd minst 70 mm.

NE.se
planka, sågat eller hyvlat virke med minst 45 mm tjocklek.
bräda, virke med tjocklek mindre än 45 mm och bredd minst 70 mm.

Nähe, det skulle jag visst inte alls. Vi får tydligen fortsätta leva i ovisshet. (Men jag påminner gärna om två andra svåra termer: postlåda är den som står vid tomtgränsen och brevlåda är Postnords, som vi lägger utgående brev i.)

När det var dags att resa från det ljuvliga Horndal i Dalarna, satte sig min undersköna orangefärgade lilla rullväska på tvären och tjöt av indignation.

Men när jag strök den medhårs med lite majsolja, blev den medgörlig igen. (Om oljan härsknar och luktar illa? Vet inte, men väskan är ändå proppfull av illaluktande arbetskläder – så det märks inte.)

Framme på Svinön i Byske fick jag omedelbart uppdraget att stapla ved. Vad jag inte vet om ved är precis allt. Jag vet inte hur den ska se ut, kännas, staplas, torkas eller huggas – novisen i vedboden [ve-bon], det är jag det.

Förre ägaren till huset, död sedan 2021, knorrade när han såg hur slarvigt jag inledde staplandet. Men det blev bra efter en stund när jag på hans uppmaning kollade hur han hade staplat resten av veden .

Därefter skulle jag måla ”Lillstugan” som uppfördes i mitten av 1960-talet. Då lydde vädergudarna alla bönder som i flera veckor har bett om regn, så vi satte oss att rulla tummarna och planera framtiden.

Samt inventera penselbeståndet. Tydligen är plåtburkarna begärliga, men vi accepterar inte ett bud under 100 000 kr.
Vi gick även på skogspromenader … eh, på nya kalhyggen. Eller ”ödemarkstillägg” som Fälldin sa. (Skogsägare får verkligen göra precis som de vill, medan jag måste begära bygglov för att sätta in ett fönster där det för 30 år sedan fanns ett fönster.)
Kanske målar vi dörren grön imorrn, för plötsligt blev den lika skön som en finne på näsan.

Här i Byske bor jag i Lillstugan på bilden ovan. Myggen och bromsarna är sedan vår ankomst helt galna av glädje och försöker umgås med oss vart vi än vänder oss.

Därför har jag fått en prinsessäng! Med äkta 70-talslakan!

I köket i storstugan finns ett fantastiskt tidsdokument som jag fullkomligen dyrkar av nostalgiska skäl. För precis en sån här mikrovågsugn kom pappa hem med en dag 1981! Den här funkar perfekt, medan vår gavs bort när mamma flyttade till en lägenhet där köket är marginellt större än mikron.

Pappa hade skrivit diverse användarmanualer eller bruksanvisningar för Husqvarna (de diskuterade vilket av orden som var lämpligast), och så fick han betalt med en mikro – exakt en sån här. 

Avslutningsvis vill ni väl se innehållet i två gamla färgburkar? Visst?

Share
21 kommentarer

Lidandet är uppfinningarnas moder

Det ska inte handla om tåg idag. Jag håller med om att jag fastnar i tåg-vinkelvolten när det åks och jag tänker att denna gamla uppfinning som tåget är, ju funkade så mycket bättre i en ickedigital värld. Eller … inbillar jag mig bara?

(Fast kanske måste jag nämna tåg ändå. Tjugoåringen åkte Lund–Eskilstuna igår och kom inte hem vid 17-tiden utan 01.30 inatt, och dessutom blott levererad till Katrineholm. Det snälla Snälltåget som vi berömde så efter den långa resan med en bebis, visade sig från sin sämsta sida i ett tio vagnar långt tåg utan fungerande toaletter eller ens högtalarutrop. Såja, nu har jag lagt det tunga oket [alltså ”jag måste få berätta om vårt lidande-oket”] från mig.)

Nej, idag ska jag be er om hjälp med att minnas produkter som fanns förr, men som aldrig slog. Nej, inte sådana som har blivit omoderna utan sånt som helt enkelt var dåliga idéer. Eller … utmärkta uppfinningar som bara inte hade nån marknad. Som vi kanske kan återuppfinna?

Jag kan söka sponsorer som man gjorde 1885!
Och skriva reklamtext som man gjorde 1896!

Apropå 1896, så var det året för den läkande kudden – det första av mina tre uppfinningsexempel från USA.

”Den är lika säker som någonsin solens strålar.”

Den lidande personen inandades en blandning av ”tjära och andra medikamenter”, som kudden var laddad med. Stackarn fick sedan mot en viss ersättning berätta för omvärlden hur astman försvann som genom ett trollslag … Alla pälsdjursallergiker låg vanligtvis och pep och rosslade nätterna igenom, men när de fick andas tjära, då tog de minsann sin säng och gick ut på stadens gator och torg, där hästarna sprätte allergener omkring sig. Så då fick de lidande och i brist på tjära gå in och andas i den helande kudden igen.

Det andra exemplet visar reklammakarnas redan då tydligt utvecklade förmåga att kränga konserverad gröt. Kalla fötter är tydligen roten till mången ond sjukdom som reumatism, nervsmärta och allmän svullnad samt lungsot (tuberkulos). År 1900 sneglade någon på de inte alls så populära elbilarna och såg att batterierna ju skulle kunna användas på en annan marknad. Bort med yllesockar och fodrade skinnskor! Nu ska snyt och snor utrotas med batterier!

Med dessa sulor blir man inte kall om fötterna och därför aldrig någonsin heller förkyld!

Och så till det tredje och sista exemplet – sträckbänken från 1914. Då var basketen 13 år gammal, och kanske kände man då att världen behövde fler tvåmetersmänniskor? I annonsen fastslås med emfas att denna uppfinning kommer att vara den viktigaste under resten av århundradet. Jomenvisst, ryggraden blir normal, irriterade nerver frigörs, kontrakturer och förkortade ligament trollas bort – och dessutom hjälper utsträckningen kroppens dränage genom att ”oönskad vätska från sår eller kropps­håla” leds bort. Men vart?

Men framför allt blir man garanterat längre.

Dessa tre fantastiska uppfinningar har jag hittat på Internet Archive; en lite svårnavigerad sajt med rysligt roligt innehåll.

Kommen så här långt tänkte jag att en AI kanske skulle kunna hjälpa mig att lista några liksom ”onödiga uppfinningar”. Jag var noggrann och förklarade vad jag menade med min fråga, och prompt fastslog AI:n att dessa uppfinningar är helt onödiga:

  • surströmming
  • alkomätaren
  • dubbelsängen som är två enkelsängar bredvid varandra.
Ur Blekinge museums arkiv ser vi här kommendörkapten Ekeroths säng från 1934.
Share
25 kommentarer

Tåg, ett förmodat korrfel & lite AI

I måndags gav jag mig iväg på ett Lundaäventyr där jag under 15 timmar for runt som en guttaperka mellan föreläsningar och paneldebatter, storbildsföredrag och en helsickes massa vanligt babbel.

Fullt var det på ”AI Nordic Powwow”, som för mig inte är ett solklart namn på hela grejen. Fast å andra sidan är AI inte helt solklart det heller.

Men jag måste börja med tåget. För att åka tåg är idag inte lätt. Om tåget kommer och jag dessutom har lyckats köpa en svindyr biljett, händer det att tåget efter blott en station tas ur trafik pga. personalbrist. Eller så kommer inte tåget för att det har dykt upp ett plötsligt spårarbete som ingen fick veta något om i förväg.

– Men det ska du ha fått sms om.
– Men det har jag inte.
– Men det ska ha skickats.
– Men jag har inte fått veta nåt.
– Men tåget kommer inte.
– Nä, jag har förstått det.

Därför gäller det att ha framförhållning in absurdum och gärna åka 24 timmar innan man ska vara på plats. Om tåget då går som de forna tågen och faktiskt kommer fram när det ska, får man en himla massa tid över – och i Lund är det inga problem. Fina, fina, roliga Lund.

Men hur är det då att åka med Snälltåget jämfört med SJ? Det som förvånade mig mest var inte den vackra restaurangvagnen eller kupéerna, utan att resenärerna var så himla tillfreds. Väskor gled omkring som på hal is (inget är anpassat till dagens rullväskor) eller föll ner som äpplen från hatthyllorna och alla ba ”hoppsan, tjosan” eller ”där ser man, så tokigt”. Det verkar som om all världens godmodiga människor åker med Snälltåget.

Minst godmodig var nog jag. För den person som satt bredvid mig och den person som satt framför mig satt båda två och tittade på roliga filmsnuttar på sin a mobiler – men med ljudet på högsta volym. Jag frågade om de kanske kunde sänka ljudet eller ta på hörlurar, men det kunde de inte. Så då gick jag på en promenad och hamnade längst bak i tåget, där jag kunde se rälsen komma fram under tåget. Jag kände mig som Buster Keaton, tills jag kom på att han ju satt längst fram i tåget.

Snälltåget har gamla kupéer, som jag ville sätta mig i.
Men toan var trasig. Detta såg jag inte – skylten var liksom osynlig i mitt nödiga tillstånd, så jag gick in och tänkte ”men den här är ju trasig”, och gick ut igen. Lika nödig.
Snälltågets papperskorgar är piffigare än SJ:s, så det så.

På min resa blev jag tvungen att mellanlanda i två timmar i Stockholm, så då gick jag på en promenad till Dramaten för att klappa Strindberg på huvudet och Krook på magen.

Ovanför Sergels torg hade nån hängt ett fiskenät med speglar. (Jag hoppas så att det är vackert egentligen.)
På Norrmalmstorg kunde jag läsa mig till att det ska finnas ett konstverk som heter Frihetens källa. Men skylten stod framför ingenting. vilket påminde om statyn Intighet i Lund.
Här ser ni mig fotografera en skylt utanför Hallwylska. Tala nu om för mig: är det ett korrfel där eller säger man kanske ”planerad” om en planterad innergård? Stoppa pressarna! Båthuspernilla i kommentatorsbåset har en teori! ”Planerad betyder väl något i stil med tillplattad på markanläggarspråk. Med en planeringsskopa på grävmaskinens aggregat gör man mark plan. Min gissning är alltså att lite oväntat fackspråk från anläggningsbranschen smugit sig in, men att det inte är fel.”

När jag hade klappat på Strindberg (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot honom) och klappat på Krook (och glömt att ta en bild på sparkcykeln som stod lutad mot henne), blev jag påkörd av en sparkcykel och tappade min fina kamera (som jag hade glömt att jag bar på) i marken. Jag bad om ursäkt för att jag stod i vägen, och hastade tillbaka till tåget.

I Lund skrev jag spaltmeter om AI, och kan sammanfatta allt i tjugo punkter, men jag orkar inte skriva fler än fem just nu:

1.
AI är jätteintressant, och går att förhindra lika lätt som någonsin Spinning Jenny eller explosionsmotorn. (Å andra sidan försvann ju elbilarna som var så populära i slutet av 1800-talet.)

2.
När man ger en AI en order eller en fråga måste man uttrycka sig väl – detta kallas ”bra prompt” på svengelska. Det är lite som att man fattar hur man googlar. Vissa människor googlar

reservdel handtag dammsugare ”Electrolux UltraSilencer dammsugare EUSC62-EB”

medan andra försöker googla

handtag trasig dammsugare svart

3.
Utbildningsväsendet måste ändra sättet som hemuppgifter och examinationer görs på. Ett exempel är den nya sortens uppgift: ”Be en AI skriva en tresidig uppsats om franska revolutionen. Din uppgift är sedan att analysera AI:ns uppsats.”

4.
Jag kanske inte måste ha ont i knät så himla många år till. Om all världens medicinska journaler sprättas loss och samlas i en AI-doktor, så kan alla som har samma symtom som jag snart gå med i en exklusiv klubb som får både en diagnos och ett knälagarchip inskjutet. Och vips, är smärtan och svullnaden puts väck!

5.
Vissa AI-föreläsare har fastnat på overheadnivån och presenterar akademiska AI-utredningar med statistik och minimala bokstäver samt oläsliga kurvor och stapeldiagram utan rim eller reson.

Nu skulle jag kunna tillägga i en sjätte punkt att AI-människor är ett partajande folk, för oj så kul det var hela tiden. Här står jag i trappan på AF (Akademiska föreningen i Lund) och fotograferar kön upp till baren med de bubbliga dryckerna. Och då ser jag hur Jonas Birgersson står och talar med Bengt Lindoff.

Jonas vet ni ju allt om, men Bengt Lindoff? Jo, han är två meter lång, har näst flest patent i Sverige (eller flest?) och har blivit så fantastiskt duktig bara för att hans allra första basketcoach heter Lotten.

Nån som vill ha en AI-föreläsning av mig där jag lär er massa samtidigt som ni skrattar ihjäl er? Föreläsningen kan heta ”Det är många grejer på en plog”, för det sa min farfar alltid om komplicerade ting.

Share
25 kommentarer

En promenad i jävla januari

Jag tittade i lördags morse på mig själv i spegeln och konstaterade att jag nu, i slutet av januari, har förvandlats till en skrynklig hund med trötta ögon.

Ja, här är jag.

– Inte är det bra. Och inte blir det bättre.
– Nämen Lotten, sa min polare.
– Februari väntar runt hörnet. Och kolla, mina händer ser 100 år gamla ut.
– Nu måste du tänka positivt.
– Det måste jag inte alls. AI kommer att ta över allt skrivande och små mini-drönare kommer att hoppa ut ur breven med räkningar och döda mig med gift för att …
– Nämen sscchh! Nu går vi på en långpromenad!
– Okej. Blir allt bra då?

Planen var att vi skulle gå 1,2 mil i –2 °C och strålande solsken på drygt tre timmar. Att det blev lite kallare och fuktigare samt ett tjockt molntäcke som gjorde allt gråare än grått, passade mitt humör perfekt. Naturligtvis gick vi vilse några gånger också (och fick vända om), så den sista timmen gick vi i nattmörker.

Här kommer nu några bilder från den inledningsvis dystra promenaden.

Titta vilka konstiga grejer! Vad är det?

Vi inledde med en omväg till ett grustag:

– Den här stigen har inte orange markeringar. Går vi verkligen på Sörmlandsleden?
– Men kolla, där finns vita markeringar.
– Mmmm. Skulle de inte vara orange?
– Jo, men kanske inte just här …?

Efter den dialogen vände vi på klacken och gick tillbaka – och hittade förstås rätt stig.

”Min ångest är en risig skog” sa Pär Lagerkvist redan 1916.
På orienteringskartan var detta en härligt lummig, flera hundra år gammal skog.

– Spretiga björkpinnar och kalhyggen. Perfekt. Jättemysigt.
– Men Lotten, upp med hakan, tänk på markägarna som behöver sälja för att kuna försörja sina familjer.
– Skitstövlar hela bunten.
– Nej, nu tyck… Oj! Kolla, ett ödehus!

Nuuuuu skulle ni ha sett mig.

Jag förvandlades från I-or till julaftonens arapapa på en sekund. (Edit: Heter den kanske apaparapp?)

– Hurra! tjoade jag. Kolla! Plåttak! Ingen trappa! Vi går in!
– Nej, vi kan inte …
– Vi tassar in jätteförsiktigt! Jag knackar först! Kolla, det är öppet!
– Men det finns ju ingen trappa!
– Äsch, vi häver oss upp med armkraft!

Jag chansade initierat på 1880-tal, men övergivet sedan 15 år. Tänk att trappan var helt borta, puts väck! Stulen?

Inne i ödetorpet fanns det vackra fönster- och dörrfoder, snirklig hålkäl, perfekta spegeldörrar, vedspis,spår av jägare, gamla tidningar, viltkartor och nån ölburk samt en ren diskbänk. Inget var förstört, men allt var helt orört sedan många, många år.

Tidningen på bordet handlade om när Christer Fuglesang 2006 landade på jorden igen.
– Kolla! Tepåsar! Hurra!
– Tänk att få renovera och fixa och dona här! Kolla, en såg!

Vi klättrade ner från förstubron igen efter att ha stängt ytterdörren riktigt noggrant. Resten av den molniga promenaden var en barnlek med fikapaus, fina spänger, pölar med lagom tjock is på samt en drickapaus med vatten och kexchoklad. Att gå lite vilse i pannkakan piggade bara upp – och plötsligt var vi hemma utan blessyrer trots att jag föll raklång hela två gånger.

Bildbevis 1: Jag snubblade på en stubbe långt bort i bakgrunden, släppte bollen och kastade mig så långt fram jag kunde för att undvika att landa på stubben som min högra fot just nu vilar på.
Bildbevis 2: På trottoaren endast 60 meter hemifrån trasslade jag in fötterna (som jag hade slutat att lyfta på) i nåt grentrassel – tjong, så hade jag utan att kunna påverka fallet landat exakt så här.

Men helgens underligaste upplevelse var ändå när vi plötsligt – i mörka skogen – stod öga mot öga med ett spöke.

Spöket var en plastpåse med ögon och tryne. Fylld med torra löv.

Jag vidhåller att det är kallt, mörkt, förfärligt januari-igt och att hela jävla februari med räntehöjningar och elräkningar ligger som en möglig filt över framtiden. Men promenaden var jättetrevlig!

Share
9 kommentarer

Att vikariera på SFI

För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick

  • rätta tentor
  • undervisa i konsten att skriva akademiskt
  • förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).

Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.

Nu vikarierar jag på SFI och får

  • rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
  • undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
  • ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Tänk att vi med svenska som modersmål behärskar denna galenskap.

Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.

Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!

Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.

Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.

På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:

– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.

Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för

  • klassrum
  • arbetsrum
  • språknivå
  • Drottninggatan 16.

Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.

Så här kan det låta!


1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.

2.
– Min mamma ringer igår.
Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”

3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.

Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:

Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.

4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– 
Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].

5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska

  • i lördags
  • på lördag
  • i framtiden?

– Eh. Hm.

Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.

– Bra fråga. Men jag kan även säga att  ”vi ska skjuta detta framtiden”.


Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.

De flesta SFI-lärare skriver bra mycket snyggare än jag.

Jag har även förklarat

  • att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
  • interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
  • pip i öronen & tekannans pip.

I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.

Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.

Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.

Share
49 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: