den skrattande språkpolisen
Känner du inte till skillnaden mellan moral och morale i engelskan? Eller blandar du ihop begrepp som effective och efficient? Då kan det här vara tjänsten för dig.
Något att planka för en svensk språkfantast med lite tid över – om en sådan rar varelse nu existerar!
Lämna en kommentarPP?
Ska jag äntligen skriva om pianoplink och vackra notblad?
Eller handlar PP (ve och dubbelfasa) om tiden efter förlossningen?
Nej, visst måste det vara så att jag idag tänker utgjuta mig över propenplast?
Å nä. PowerPoint! Tadaa!
Fast jag ska faktiskt inte klaga på obegripliga stapeldiagram, löjliga punktlistor eller swoooschljud eller ens de grälla färgerna. Jag måste ställa några frågor till er.
1. Har ni sett en riktigt bra PP-presentation? (Som man ju borde kalla PPP.) Sådär bra så att man tänker ”vilken tur att vi inte längre är fjättrade vid OH-bilder, diabildsvisningar och flanellografer”.
2. Jag delar aldrig ut mina presentationsbilder (Keynote) efter föreläsningarna. Materialet deltagarna eller åhörarna får, är istället tidningsartiklar och krönikor som ger mer kött på de magra utbildningsbenen. Alla får inledningsvis order om att anteckna flitigt eftersom det är … ptja … bra. Vad tycker ni om en sådan despot till föreläsare?
3. Och vad säger ni nu då? Jag som aldrig förut har lagt upp en film så här!
Aaaaaaah, Horace smattrar på om Doris Lessing på tyska.
Lika snabba är redaktörerna på NE:
”Lessing, Doris, f. Tayler 1919, brittisk författare, nobelpristagare i litteratur 2007.”
Experterna i SVT:s studio är förtjusta, men nu har de 175 gånger påpekat att hon är kvinna. Hon ”förkroppsligar kvinnohistoria” fastän hon ”lämnar sina barn hos sin man”. Hon har tydligen mycket att säga på ett ”argt tantsätt”. Fick hon inte Nobelpriset för att hon är en hejans författare? Även Horace påpekade i motiveringen att hon var kvinna. Åhå, nu pratar de djupsinnigheter:
”Böckerna finns kvar, man kan läsa dem än idag.”
”Nämen hon har inte velat prata om priset … hon har lagt Nobelpriset i en byrålåda tror jag.”
Framsynt journalist.
Doris Lessing, snart 88 år. Med – precis som jag – en avslagen framtand.… meddelas idag och här sitter jag och väntar som vore det inför finalen på 100 meter.
För två år sedan satt jag och gapade framför en tv, febrilt antecknandes medan den slappa käken var en rutschkana för spott rakt ner i tangentbordet. Så här skrev jag då:
– Ur krass kommersiell synvinkel är det inte bra … sa PEN-klubbens ordförande på tv.
Den sörjande Dottothea Brokförlag sa att ”det var verkligen inte bra för förlagen” för att hon tyckte att det skulle gå till någon skriver litteratur. Litteratur, schmitteratur.
Detta sa hon för att en dramatiker som Harold Pinter får årets Nobelpris i litteratur.
– Jag vet inte om han har skrivit någon prosa, suckade Penmannen.
– Det är en stor sorg, jag har svårt att förstå, nästan snyftade Brokförlaget.
– Är ni gaaaalna? skrek jag till tv:n.
– Jag kommer att möta enorm besvikelse, vi som svenskar kommer att bli angripna från alla möjliga olika håll, fortsatte Dottothea.Harold Pinter är ju bra, på riktigt bra! Jag blev glad även när Dario Fo fick priset. Vad tusan, bokstäver som bokstäver! Pinter har skrivit massa prosa! Rusa till biblo meddetsamma, allihopa! (Ni som vill ha psykologhjälp får skynda er, bokförläggarna kommer att fylla pratsofforna den närmaste tiden.)
Om något lika upphetsande sker idag, rapporterar jag strax efter ettsnåret.
(Bilden föreställer en väldigt ung Pinter som – innan han blev gammal och med plåster i pannan och käpp i handen tog emot Nobelpriset – liksom väldigt många andra svårmodiga författare på den tiden led av gamnacke.)
Uppdatering
Jag tycker att ni ska använda detta kommentatorsbås till att slänga ur er allehanda möjliga och omöjliga gissningar. Läs i DN om hur överraskande Horace har varit de senaste åren och inse att ni kan gissa på vad som helst. Eller sno en gissning från SvD. Fast allra helst gissar jag på Tranströmer idag, av samma mesiga anledning som att jag gillar Vivaldi mer än Bruckner och The Big Chill mer än Nostalghia: jag är (tyvärr) ingen djup djuping utan bara en grund kappvändare.
… meddelas idag och här sitter jag och väntar som vore det inför finalen på 100 meter.
För två år sedan satt jag och gapade framför en tv, febrilt antecknandes medan den slappa käken var en rutschkana för spott rakt ner i tangentbordet. Så här skrev jag då:
– Ur krass kommersiell synvinkel är det inte bra … sa PEN-klubbens ordförande på tv.
Den sörjande Dottothea Brokförlag sa att ”det var verkligen inte bra för förlagen” för att hon tyckte att det skulle gå till någon skriver litteratur. Litteratur, schmitteratur.
Detta sa hon för att en dramatiker som Harold Pinter får årets Nobelpris i litteratur.
– Jag vet inte om han har skrivit någon prosa, suckade Penmannen.
– Det är en stor sorg, jag har svårt att förstå, nästan snyftade Brokförlaget.
– Är ni gaaaalna? skrek jag till tv:n.
– Jag kommer att möta enorm besvikelse, vi som svenskar kommer att bli angripna från alla möjliga olika håll, fortsatte Dottothea.Harold Pinter är ju bra, på riktigt bra! Jag blev glad även när Dario Fo fick priset. Vad tusan, bokstäver som bokstäver! Pinter har skrivit massa prosa! Rusa till biblo meddetsamma, allihopa! (Ni som vill ha psykologhjälp får skynda er, bokförläggarna kommer att fylla pratsofforna den närmaste tiden.)
Om något lika upphetsande sker idag, rapporterar jag strax efter ettsnåret.
(Bilden föreställer en väldigt ung Pinter som – innan han blev gammal och med plåster i pannan och käpp i handen tog emot Nobelpriset – liksom väldigt många andra svårmodiga författare på den tiden led av gamnacke.)
1. Vad bär du lite i hemlighet omkring på – som du egentligen inte behöver?
Jag har inga hemligheter längre. Men jag bär på minnen i huvudet och komplett onödiga pennor i väskan. När jag igår satt på tåget med alla mina prylar utspridda och förberedde en föreläsning och uppdaterade mina kunskaper om företaget jag skulle till, såg det ut så här på min plats efter att jag hade tömt mina fickor.
Det bruna är en macka i ugnsplåtspapper. Affärslunch, alla? (SAOL fick inte plats i fickan, den bar jag som en baguette eller huvudet under armen.)
Någon ville klämma sig ner framför mig. Jag började med svepande handrörelser samla mina saker för att
1) göra plats
2) signalera ”men hörru, det finns jättemånga andra platser, guvajobbit”.
Då sa den nytillkomna kvinnan snabbt och leende:
– Nej, lilla vän, det gör inget, låt sakerna ligga, fortsätt du att plugga!
Jahoo.
2. Vad är det äldsta du har i ditt badrumsskåp?
Nu har jag ju inget badrumsskåp.
Men ett linneskåp med 50 år gamla, spetsförsedda lakan. Om det nu var meningen att jag skulle erkänna förekomsten av gammalt smink, så … nope.
3. Hur många par skor har du? (Räkna ordentligt!)
Bildbevis som ljuger: här ser man alls inte alla mina skor men däremot många som inte är mina.4. Hur många handväskor har du? (Räkna ordentligt!)
Hur jag än vänder på den, är den bara en. Och alldeles ny. Och en ryggsäck där datorn får plats.
Dessutom är min handväska tom.
Mycket intressantare är min basketväska, som jag kommer att ha med i min kommande debutdeckare i basketmiljö som den enda orsaken till att jag när jag blir kidnappad faktiskt överlever femton dagar nedgrävd i ett sopschakt.
Väskan innehåller allt man kan behöva. Allt.5. Vilken är den bästa tiden på dygnet? (Motivera!)
Jag trivs rätt bra hela dygnet. Men den bästa dagen är alla kategorier torsdagar. Allt roligt ligger inom en snar framtid och förväntningar bubblar som champagne i tankarna.
——-
(Det var deep|ed som ville att jag skulle svara på dessa frågor, men mest ville han veta vad jag hade i den där handväskan. Sorry. Ni som känner att ni vill hänga på, gör det. Man får göra om frågorna hur mycket man vill, bestämmer jag här och nu.)
Att ha ett eget företag kan vara besvärligt och vi småföretagare försitter inte en chans att få berätta om hur vi sliter för småsmulor och hur hemskt vidrig momsredovisningen är. Dessutom måste man vara snyggt klädd och uppträda propert och inte sitta och fisa i restaurangvagnen på X2000 om företagsloggan syns på tröjan.
Jag har fått brev från ett aningen större företag än vårt: Skandia. (Tur att man ”skriver dagbok på internet” så att förvåningen kan redovisas någonstans.) I ett eminent uppslagsverk läser jag:
Under 2005 hade Skandia i medeltal 5 800 anställda. Den sammanlagda försäljningen uppgick till 128 miljarder kr.
Betänk då hur Skandias avdelning för kopiering och kodkortsutskick sitter på rangliga pallar, i trasiga kläder, knaprandes på torra brödkanter. Allt för att spara på resurserna.
Klicka gärna på bilden ett par gånger för att se de vingliga raderna, färgen som inte är och de försvinnande bokstäverna. (Men det är jag som har suddat på kodkortet.)Nu är jag ju inte särskilt bra på estetik utan mer koncentrerad på bokstävernas kombination och relationer till varandra. Men, hörni, ni andra med varumärkesjobb och AD-talanger samt ordnings- och färgsinne … ser det här bra ut?
Lite så här förstorat kan man ju i alla fall läsa’t.Eftersom jag och min djefla man träffades redan när vi var 20 år och snabbt som ögat bytte ringar, har vi snart varit förlovade i 21 år. Ok, om förlovningen annuleras i och med giftermål är vi ju inte förlovade längre, men så vaddå. (”Så vaddå” ska uttalas på skånska, det vet ni väl? [seuh vhädde’åh] Det betyder ungefär samma sak som det nutida ”orka!”.)
Den 21 (eller 22?) november 1986 kunde man i Sydsvenska Dagbladet läsa att vi förlovade oss i Gökrummet på Akademiska Föreningen i Lund. Detta rum är ett berömt krypin där man skriver odödliga spex tillsammans med Hasse Alfredson och på det hela taget är det väldigt coolt att ha tillgång till Gökrummet.
Problemet var bara att vi for med osanning i tidningen. För annonsen lämnades in i förväg – och vi visste ju inte vad som hända skulle.
Min djefla man gick på kryckor efter en orienteringsvrickning och jag var ful i håret eftersom jag är det i november. Men vi hade på oss våra allra finaste, lappade jeans och tog oss in i AF-borgen med guldringarna brännande i innerfickan. För att komma in i Gökrummet måste man gå över Stora scenen … och det var just det vi inte fick. För där stod en Anders J. med armarna i kors. Han var boss över Lundaspexdekoren och gillade tydligen makt.
– Förlåt, vi vill bara komma in i Gökrummet.
– Vi ska förlova oss där.
– Det ska ni inte alls.
– Men vi … jag är Jesperspexare …
– Tänk om alla som ville skulle få klampa omkring här på scenen.
– Vi ska inte klampa, vi ska bara gå här i kanten, sa min djefla man och pekade med sin ena krycka.
– Nej.
– Kan vi komma tillbaka senare? sa jag och tänkte att om jag hade fått skriva det hade jag skojat till det och skrivit ”scenare” och då hade kanske Anders J. skrattat och släppt fram oss.
– Nej.
– Men …
– Nej.
Vi tog oss därför hem till Michael Hansens Kollegium och förlovningen fick ske över te och källarfranskor i en kökssoffa som sedan den dagen kallas ”Gökrummet”.
——-
Ännu mer värdelöst vetande
Jag är numera Facebookad. Nu är frågan … är det blott och enbart skoj eller kan man ha nytta av något? Kan man skapa opinion för mataffärer över nätet eller ordna bättre basket för alla?
Jag är stolt som vore Stellan mitt barn!
Gör som Stellan!
Ni som inte vet hur man klickar på länkar kan få en snabbversion här. Fyll i:
Min mamma …
Min mormor …
Min morfar …
Min pappa …
Min farmor …
Min farfar …
Jag …
Jag hittadepå detta förra sommaren eftersom jag inte bara är intresserad av min egen dåtid, mina gamla släktingar samt alla gamla tidningar och böcker utan även fascineras av okända människors släktträd. Min egen version såg ut så här (ovanligt fåordigt, den talangen har jag sedan dess förlagt):
1. Min mamma kan prata en vansinnig massa språk men inte kommentera i en blogg.
2. Min mormor födde min mamma utom äktenskapet och var alltid arg på mig.
3. Min morfar var tydligen i sin stora mustasch godheten personifierad, men dog innan jag föddes eftersom han föddes redan 1878.
4. Min pappa kan vifta på öronen och har vunnit SM i pingis.
5. Min farmor födde min pappa när hon var 42 år och var aldrig någonsin arg på mig.
6. Min farfar såg ut som Clark Gable och var längst på kompaniet.
7. Jag har aldrig velat sluta med basketen.
Min farmor och farfar gifter sig 1918.Igår var det ju kanelbullens dag.
Bullar.
Hrnf. Jag ska införa basketbollens dag så att jag slipper sånt här krångel. Men igår var i alla fall första gången sedan dagen infördes 1999 som jag lydde och verkligen serverade bullar till barnen. Stackars min kanelbullsutsvultna familj! (Vilka temadagar brukar ni högtidlighålla?)
Glassar.Men det tog inte slut där! Igår premiäråt jag nämligen Ben & Jerry-glass. (Detta är väl lika pinsamt att erkänna som att jag aldrig har varit på Gotland eller att jag har generande hårväxt i näsan, men nu är det i alla fall sagt.)
Resultat: Chocolate Fudge Brownie längst upp var sagolikt god i smaken och ljuvlig i konsistensen, medan Peace of Cake och Caramel Chew Chew smakade som … vanlig glass. De jätteroliga namnen och det faktum att bägarna var liksom överfulla så att glassen inte fick plats i paketet var en lyckad affärsidé eftersom jag gillade det och skriver om det här. (Om Ben & Jerry kunde ge mig lite provision för denna gratisreklam så skulle jag kunna tänka mig att testa även de andra smakerna.)
Intressant formulering ur Wikipedias artikel om detta glassmärke:
”Ben & Jerry AKA Anders & Jocke har ökat försäljningen ordentligt 2007. Så de två glasskungarna ska glassa hela 2008 med sina respektive.”
In the eye of the mus.Premiär nummer tre: vittjande av musfälla. (Kom nu inte och säg att jag är en mördare och en okänslig diktator och att Djurens Vänner kommer att slå mig på truten för detta. Vi kan bara inte ha mössen omkringspringandes i hela huset varje höst utan måste faktiskt minska på beståndet. Han behövde dessutom inte lida. Betänk att jag låter fåglarna bo kvar i skorstenen.)
Som den pälsdjursallergiker jag är, låter jag alltså alltid min make och husbonde tömma fällorna – men si, igår var han inte här. Kretsloppet och survival of the fittest fick ta hand om den döde. Hans kompisar under kakelugnen, under diskbänken och i skafferiet kommer att sammanstråla med honom under de närmaste dagarna.
Premiär nummer fyra: jag äger en handväska! (Den är visserligen en ryggsäck och rymmer en dator, men i alla fall.)
Rätt ska vara rätt: Inspirationen till handväskan kom ifrån Översättarhelena som ridderligt lånade ut sin allra minsta datorväska när jag behövde gå på förlagsparty och vara finklädd men inte ville lämna snuttetrasan datorn hemma. Den heter The Monte, men jag kallar den Kurt.
Va? Jaså? Ropen skalla: utzoomad bild på bullarna till alla?
Bullarna igen. I USA heter de Chicago Bulls.Ok. (Jag är så bullobevandrad att jag lade ett bakplåtspapper på plåten innan jag hällde ut dem – redan det avslöjade mig väl?)
25 kommentarerKan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning:
