Hoppa till innehåll

2914 sökresultat för ””

Med 30 års intervall händer det

År 1979 stod jag en dag och tittade storögt på två basketspelare som talade med mig. Att jag tittade storögt beror på att jag

  1. beundrade dem gränslöst
  2. har stora ögon.

Charles Barton och Ray Tarnowski var de två amerikanska spelarna i Plannja. Jag och Bästisgrannen dyrkade Ray & Charles såpass att vi sydde porträttlika dockor till dem i slöjden. Nu skulle man ju kunna tro att vi som normalt folk lade dessa dockor att sova i våra egna tonårssängar. Men så var det inte.

Vi gav en Ray-docka till Ray och en Charles-docka till Charles.

– Spitting image! sa den 213 cm långe Ray och pillade i Ray-dockans lilla garnmustasch.

Såpass förvirrade var vi alltså att vi trodde att de absolut ville ha wodoodockor. Charles ”Kalle” Barton gick trots detta vidare i livet och spelade både här och där och coachade lag i Grekland, Danmark, Israel och Tyskland och har fått basketbarn. Ray blev visst pappa när han återvände till USA. (Någon som vet mer?)

I alla fall så stod jag där och gapade med både mun och ögon den här dagen 1979. Av pur nervositet knäppte jag av mig halsbandet och började svinga det framför mitt eget ansikte. Svingelisving, for den lilla berlocken – en blå glaselefant – som en katapult mot mina utstående tänder och slog av en bit av höger framtand.

Utan denna lilla framtandsbit gick jag sedan i gymnasiet, försökte komma in på Scenskolan, blev trots allt kysst och med pojkvän. Jag läste även ett år på high school i landet där tandställning och porslinsfasader är ett halvt måste. Och jag flyttade till Lund och träffade stans snyggaste tandläkare – som morrande klistrade på ett litet plasthörn samtidigt som han svor över alla tandläkare som mött mig utan att knysta ett ord om små plasthörn.

Det lilla plasthörnet har under åren trillat av – särskilt inför bröllop, klassåterträffar och fotograferingar. Men just nu sitter det där.

Idag höll jag (som sagt) en skrivkurs som förgylldes av era fantastiska replikskiften från igår. Efter avslutat värv, hjälpte en av kursdeltagarna mig med att kolla tågtiderna i dessa rälsombyggnadstider när man måste åka halva Sörmland runt i buss för att komma hem.

– Direkttåg! Klockan 17:26!
– Men hinner jag det?
– Om du älgar NU!

Och som jag älgade. Rullväskan for som en bowlingkägla på drift i alla Sveagatans trottoargropar och regnrännor. En liten uteliggardam (som dock stod upp) försökte hugga tag i mig när jag sprang förbi.

– Stressa inte! ropade hon.

I gången på väg mot tunnelbanespärrarna sprang jag som Bruce Willis i kulvertar – alla andra resenärer vek undan som Röda havet för Moses. Men rullväskan fick plötsligt snetändning och lade

  • sig på tvärsan
  • fälleben för mig.

Precis som när jag nattorienterade, föll jag som en fura och han inte ens tänka ”hoppsan, nu trillar jag”. Med den lilla detaljskillnaden att 100 personer såg mig och att jag i fallet formade kroppen som gungstolsmedar eller undersidan på en eka. Först landade smalbenen på väskan, sedan rullade jag med magen mot golvet för att slutligen hugga tänderna i klinkergolvet.

– Ojojoj, gick det bra? hörde jag en röst säga.
– Huff skruff hump, svarade jag och bet mig i läppen med den numera vassa tand som redan har varit med om så mycket.

Jag reste mig upp, sprang vidare och hann med tåget eftersom det (surprise, surprise) var försenat. Tungan dras nu som en magnet mot tanden – tanden som för 30 år sedan tappade ena hörnet. Och idag det andra.

Share
20 kommentarer

En plötslig tidsresa

Datorstapel i källaren.

Ok, vi har många datorer i huset. Framför allt har vi farligt många ickefungerande datorer. Vi har såpass många döda datorer att de små barnen ibland tar ner sina kompisar i källaren för att visa upp datortjyrkogården.

De gråa som vi har lekt med under sommarspelens gren ”kast med liten dator”.

 

Stora skattkistan med sladdar som ingen behöver.

Men på fyra ynka dagar har tre av de fem laptopparna klappat ihop, lagt sig att vila och valt att glömma allt som inte har backuppats. Plötsligt måste vi köa, kvotera in oss, ansöka om datortid och samsas som i vanliga familjer. Den enda stationära som går att sparka igång har fått dammas av och uppdateras.

Och allt är jättekrångligt. När jag hör uppmaningar om att ”kolla på www…” så börjar jag gnissla tänder och morra att det minsann inte är så himla lätt som de tror. När jag ska läsa bloggar får jag göra det i expressfart för att en tonåring ju måste få skriva en recension av Doktor Glas. När jag skulle kolla tågtider, valde jag att ringa till SJ istället för att avbryta de tillfälliga datoranvändarna – och det är fan ingen dans på rosor att prata med SJ!

(Ni ser. Jag tar till och med till svordomar. Jag är inte mig själv.)

– Men Lotten. Det här är bra för er, säger någon som påstår sig vara en vän.
– BRA? Lika bra som att leva på bröd och vatten!
– Meen. Ni är nätberoende hela bunten.
– Ja, och vi är stolta över det!
– Ta nu ett djupt andetag och titta på den vackra hösten.
– Snicksnack. Jag går ner i källaren och hyperventilerar.

Källaren är som alla förstår av bilderna ovan en källa till glädje, tankar, meditation och nostalgiska trippar. I morse hittade jag t.ex.vår allra första bärbara dator.

Detta är väskan. Observera gärna det äkta spindelnätet nertill och dammet som yr som en höstdimma.

 

Blixtlåset som inte har öppnats på minst ett decennium lät som en moppe. Krrpppbrrrrum!

Jag lyfte på väsklocket, flyttade försiktigt på musen (som var av en senare generation), greppade datorn i det ack så bekanta handtaget och drog sakta upp datorn med ett swooosch-ljud. Så vackert!

Kom alla barn och titta! Ser ni vad söt den är? Stopp, stanna, kolla!

Succén uteblev. De datorberövade barnen rusade förbi, prioriterade busstider och frukost framför att gulligulla med vår vän holken. Ljuva 1980-tal. Och när jag lyfte min simmiga blick, såg jag plötsligt mig själv i dåtiden.

Femtonåringen springer omkring i min letter jacket från Dallas 1982, klänningen från 1989 och strumpbyxorna från 1986.

Men tillbaka till nutiden. Ämrans hårddisksförbannelse som har drabbat de jämnåriga datorerna. Kan vi månne prioritera datorinköp framför bilens pajade koppling, badkarets avskavda emalj, kökets sopiga fläkt och barnens filmjölk?
_________
Uppdatering
Ny MacBook Pro med lysande tangentbord är härmed beställd. Nämnde jag att tangentbordet lyser?

Share
34 kommentarer

LÄGG UT! LÄGG UT! LÄGG UT!

Skriv ut dokumentet som kommer fram när du klickar på ordet här ovan, dela ut det, drössla med det, blogga om det, länka till det, råka tappa det framför fötterna på dem som behöver den mest och diskutera ämnet där ni kommer åt. (Ni som har ont om tid kan läsa gårdagens blogginlägg, för det är i stort sett samma information om den kollektiva bestraffningen som jag vill eliminera, bara lite mer fokuserat.)

Ni som undrar hur man lägger ut pdf:er på sin blogg kanske kan få svar i kommentatorsbåset? (Själv humpar jag ut den på servern med hjälp av Transmit, men det finns många andra, enkla sätt.)

Och när vi väl har utrotat den kollektiva bestraffningen, vad ska vi ägna oss åt då?

Share
6 kommentarer

Protest mot kollektiv bestraffning

Jag kanske hellre skulle ta och engagera mig i kollektiv som hemlösa barn i Calcutta eller avlyssnade svenskar mot FRA eller varför inte hungriga pensionärer i vårdsvängen?

Men jag väljer idag att slåss mot kollektiv bestraffning inom ungdomsidrotten. (Ok, inom all idrott och överallt i hela samhället förstås, men vi tar en bit i taget.) Så här kan det gå till … förlåt, så här går det till – och det är mycket, mycket vanligt.

– Alla springer fem ruscher med böjda ben!

(En och annan karateinstruktör tänker nu ”aaah, vad skönt, det handlar inte om karate” medan halva läsekretsen tänker ”vad ända in i glödheta är det för idrott när man springer ruscher med böjda ben?”. Inte vet jag. Jag hittar bara på eftersom jag vill att ni ska förstå att det kan handla om vilken idrott som helst. Alltså: se nu framför er hur 15 tolvåringar ruschar allt vad de kan med böjda ben.) Tränaren rynkar pannan och för visselpipan mot munnen.

– Viiiisselpiiiiiiiiiip! Nä, hörni! Ni två – ja just det, ni två – böjde inte på benen tillräckligt! Därför måste ni alla göra 20 armhävningar! Och djupa ska de vara, annars får ni springa igen! Kör!

De tretton som böjde sig tillräckligt bestraffas för att deras två kompisar enligt tränarens omdöme inte ansträngde sig tillräckligt. Tränaren är nämligen av åsikten att

  1. de två slökorvarna blir mindre slöa om de bestraffas
  2. de tretton som inte slöade sig kan sätta press på slökorvarna
  3. alla kan böja lika mycket på sina ben.

Så himla dumt. Och förbjudet enligt fjärde Genèvekonventionen.

Fokusera på det positiva!

Fel:
– Varför är ni så få här idag? Kalle, Lisa, Nisse och Bettan har inte sagt att de inte skulle komma! Morr! Jag blir så förbannad!
Rätt:
– Idag ska vi ha kul! Eftersom ni är så få kommer ni att hinna öva lite extra på detaljerna.

Motivera istället för att bestraffa!

Fel:
– Bedrövligt. Det här var det värsta jag har sett. Alla springer tio gånger uppför trapporna där! NU!
Rätt:
– Jag ser att ni är trötta och okoncentrerade. Men tänk att för varje gång som ni tar i lite extra när ni är som tröttast, förbättras konditionen lite grann! Ser ni trapporna där borta? Försök att springa uppför dem tio gånger – men planera så att ni inte kollapsar efter två gånger! Några frågor?

Var tydlig!

Fel:
– Jag struntar i om ni förlorar matchen på lördag. Det är ju er förlust. Ni får förlora den bäst ni vill. Ni bryr er ju inte. Så då bryr inte jag mig heller.
Rätt:
– Ironi är när man säger tvärtom vad man menar. Det försöker jag verkligen att undvika. Och om ni någon gång tycker att jag säger konstiga saker som ni inte förstår, ska ni fråga vad jag menar.

Hade det där sista verkligen med kollektiv bestraffning att göra? Jahadå.

Berätta för mig om era erfarenheter och åsikter i kommentatorsbåset eller via mejl. Annars får ni göra 15 armhävningar på fingertopparna allihop! NU!

________
Här finns en pdf som ni kan skriva ut och sätta upp i klubblokalen eller på skolorna eller lägga i fikarum: lotten_kollektiv_bestraffning

Share
35 kommentarer

Stationsvakt och skelettet i Klara

I somras tog Stationsvakt på måfå en bild genom en glugg i Klara Kyrka i Stockholm. På bilden såg man helt klart och tydligt ett kranium.

Stationsvakts foto från i juli. Visst har han försökt klämma sig ut, adelsmannen i kistan där?

Idag skriver SvD om det. (Kan inte hitta på nätet.) Jag är nyfiken på om dan.nilsson@svd.se har besökt Stationsvakt eller ej. (Pfah! Nämna en simpel bloggare! Fnys! Eller har Stationsvakt tackat nej till erkännande så att jag trampar i klaveret här och nu?)

Men hallåååååå, journalisten: varför ser det så stökigt ut? Enligt artikeln är det ett gravkor vi ser, och tydligen brukar det se ut så här i dem. ”Det här har säkert inte varit öppet på 100 år” säger en byggnadsantikvarie. Nämen då är det väl på tiden att vi öppnar?

Nu blir det inflation i utropstecken:
Ok, kistorna är gamla – men inte kan de av ålder bändas upp så där så att den döde ser ut att vara på väg upp! Även om det är länge sedan de placerades där, kan man ju inte ställa dem på sniskan! Det här är så intressant att det knollrar sig i hjärnvindlingarna – man kan inte bara rycka på axlarna och säga att det är helt normalt! Man måste genast släppa in mig i koret för en brottsplatsundersökning! Jag lovar att ha tossor på fötterna, plasthandskar och ficklampa samt djup urringning som på tv!

Share
11 kommentarer

Nobelpriset i litteratur går till …

… Amos Oz.

Äh, ja skoja ba. (Kl. 11 på förmiddagen.)

Men alla andra gissar ju och lillasyster Orangeluvan känner nästan Peter Englund och av vibbarna oss syskon emellan känner jag att Oz är ett bra namn inte bara på fantasiländer i närheten av Judy Garland.

(Uppdaterar förstås med facit kl 13:01. Men så länge kan ju ni gissa i kommentatorsbåset. Alla som gissar rätt får något av mig.)
______________________

Herta Müller blev det, som har varit på många människors läppar men inte framför mina ögon.

Men så ovanligt rörigt det var vid presentationen. Fylking skrek ”äntligen” redan när Peter Englund kom ut genom dörren och en Expressenmedarbetare (jodå) höll upp en förtryckt löpsedel med Herta Müllers namn på och tjoade ”först med nyheten!”, vilket ju är en sanning med modifikation eftersom Peter Englund faktiskt var först. Inte får det mig att tänka ”åh, Expressen är verkligen en klippa” i alla fall.

– Hon pratar på, röker hela tiden men har hjärnan med sig hela tiden! hör jag nu på tv:n.

Vilken simultanförmåga.

_______________________

Om ni vill se Expressens fjöntreporter: klicka häääär. _______________________

Den engelska motiveringen var snygg, tycker jag:

… with the concentration of poetry and the frankness of prose, she depicts the landscape of the dispossessed …

_______________________

HURRA! Jag har fem blivande nobelpristagare i hushållet! (Herta Müller har tydligen beskrivit hur det känns när ens mamma råkar klippa naglarna för korta på sitt barn.)

_______________________
– Det är viktigare vad hon skriver, inte vad hon säger!
– Hon borrar i det allmängiltiga!
– Inte i den självklara ångesten!

Vad bra, alla är helt klart överlyckliga över valet. Och här står jag med dumstruten och längtar efter Fo och Pinter.

Share
33 kommentarer

Att snusa anno 1974

Ibland måste man helt enkelt upprepa sig. Jag har nämligen i ett annat sammanhang berättat om detta, som ju inte får försvinna i glömskans mörker.

Vilket jobb – att jeansklä en jordglob före de datorgenererade bildernas tid.

Liksom Kalle Lind (En man med ett skägg) är jag (en kvinna med skägg på benen) hemfallen åt nostalgi. Det är som knark, men man kan få tag på grejerna på laglig väg.

I boken Ungdomsåret ’74 finns en text av Expressenmedarbetaren Stig Nahlbom. (Jag letade reda på honom för att höra om det var hans mustasch, vilket det inte var.)

 

Stig Nahlbom hade 1974 fräscha idéer om den då nya flugan portionssnus. I texten ordvitsar han först om ”påssnuset Lipton”, sedan skriver han:

”Jag kan förresten inte fatta varför man inte har snören även på snuspåsar. Det skulle ju vara oerhört praktiskt och hygieniskt både när det gäller enkla justeringar av snusets läge och vid snabbutryckningar.”

Artikeln är illustrerad med en snusskola som idag hade varit ett fall för Jämo eller Konstitutionsutskottet eller Barnombudsmannen eller de lede F! eller Hälsovårdsnämnden eller Pressombudsmannen eller kanske bara Agenda.

Share
Lämna en kommentar

Ännu en Bergman till salu

Ville ha skåp, ville inte ha sprattelgubbe, ville ha servis. Vill fortfarande ha.

Ingmar Bergmans lösöre, priser, vackra möbler, virkade överkast och gåvor från barnbarnen har nu sålts på auktion. Som jag berättade häromdagen, ville jag haaaa. Nu är det för sent. (Har de stämplat prylarna på något sätt nu när de ska vandra vidare på världsauktionerna och göra köparna till säljare?)

Men nu är det väl lika bra att vi andra (som om några år kommer att njuta bloggberömmelsens sötma och döden dö), under braskande rubriker också planerar vart våra prylar ska ta vägen? Klart att de ska säljas på auktion!

År 2064 tänker jag att detta ska ske:

VISNING!

 

BUFFÉER. 1920–1940.

 

FOTO, två unga män (utan namn), tidigt 2000-tal.

 

S.K. PERSONDATORER, alla i dåligt skick. 1999–2010.

 

WORD VERIFICATION, inramade (19 452 st., alla olika), 2005–2011.

 

SKOR, stl. 22–45. 1942–2009. (Ju nyare sko, desto sämre skick.)

 

TIDNINGAR, KVÄLLS-. 1977–2008.

 

JEANSBYXOR, mycket ovanliga modeller. 1976–1980.

 

BOK. ”Camera obscura”. Signerad av Lars/Lena Gyllensten/Gullenbom (?) 1987.

 

FOTO. Bergman 1988.

 

BOK. ”Drutten och Jena”. (Tuggad på.) Sent 1970-tal.

 

TIDNINGSURKLIPP/FOTO. Bergman 1999.

Utropspriset får ligga på en spottstyver så att alla tror sig ha råd och så säljs de sedan för fantasisummor så att mina arvingar med pengarna kan bygga basketplaner på alla skolgårdar.

(Blogga gärna på samma ämne, hörni alla som har bloggkramp.)

Share
19 kommentarer

Sådant man lär sig i Göteborg

Man kan lära sig uttalet av [ô] och man kan lära sig hur man åker spårvagn och framför allt kan man lära sig att inte säga just ”spårvagn” utan blott ”vagnen”.

– Vagnen går om tre minuter.

Sedan kan man stöta på sådant som inte nödvändigtvis är göteborgskt, men som händer i Göteborg. När jag häromdagen skulle gå hem till Översättarhelena, satt två kvinnor på huk på hennes innergård.

Vad? Hur? Varför?

Min första tanke var förstås att de satt och kissade som kvinnor på gårdar plägar göra, men sedan såg jag att de pekade på något och skakade på huvudet och tittade upp i himlen och såg synnerligen bekymrade ut. Jag beslöt mig för att hjälpa dem. Eller nåt.

– Hej, har det hänt något?
– Ja, vi tror att vi har hittat en snäcka.
– Och en eremitkräfta.
– Här på gården.
– Men vi förstår inte.

Snäcka. (Men inte sådana som vi brukar äta.)

Ok, snäckan kan ju ha slingr… Krupit? Ålat medelst hasning? Tagit sig ut från ett buskage. Kanske. Men eremitkräftan?

Snäckskal fullt med kräfta.

Har ett litet barn haft dem som husdjur och sedan tröttnat? Har en mås plockat upp dem ur vattnet intill och sedan tappat dem eller rent av slängt dem för att de skulle gå sönder och sedan kunna ätas upp? Och så kommer vi – de hukande kvinnorna – och bara sabbar?

– Jag är dagisfröken här intill. Jag tar med dem in till barnen, sa en av kvinnorna och så var det inte mer med det.

(Rubriken ovan skulle kunna ändras till ”Sådant jag inte förstod i Göteborg”.)

Väl hemma hos Översättarhelena vankades det te. Den likaledes på besök varande Anna Toss plockade fram en egen liten pillerburk med små telortar som hon lade i en mugg.

Ungefär åtta stycken blir lagom. (”Nej, håll handen längre till höger! Vänster! Nej, nu ser man inte! Släpp nu! Ja!”)

 

Ser ni – telortar! Jag sa va! och nähe! samt oj! och men! tills Anna hällde på varmt (inte kokande) vatten på lortarna.

 

Då sa jag mest wow! och coolt! Ni ser – nu har de blivit blöta och börjat förvandlas till temonster.

Jag hade verkligen aldrig i min Earl Grey-tillvaro stött på sådant här: grönt jasmin-te som har handrullats till kulor för att smaken ska kapslas in. Tydligen kan man återanvända dem hela dagarna också. Rubriken ovan skulle också kunna ändras till ”Sådant jag glömde att smaka på i Göteborg”.

(Skriver jag, och tar en klunk parfymerat, svart te precis som jag alltid gör.)

Share
15 kommentarer

Bloggmiddagskvällen 2009 (fakta- och bilduppdat.)

Analyze this.

Vi åt, vi spillde, vi drällde, vi sa fula ord, Petra klagade på maten, någon drack upp min öl, alla ville egentligen tatuera sig och servitrisen stal hela showen. Det var alltså på det hela taget en perfekt kväll. Men då visste vi inte att vi ett par timmar senare skulle återuppleva fredagskvällen för fyra år sedan.

Närvarande:
Gnestapelle
Sara Sofia
Studiomannen
Petra
Stellan 1 2 3
Mikumaria
Carnebro
Anna Toss
Bookydarling
Kulturbloggen
Fru Decibel
Åsnan
Lotten

Efter maten gick vi precis som brukligt är till Park och klämde och kände på allt och alla, trängde oss in i en hiss, forcerade dörren in till en svit (ack ljuva minnen från 2006), trängde oss ut på balkongen, letade förtvivlat efter glas och funderade på att vika små kåsor av papptallrikarna. Jag fick i uppdrag att leta efter vin under sängen och fann då att svithyraren städar precis som jag.

I morgon ska jag återkomma med bilder på vin i säng, skor en masse och kanske en författare. Men det svider och bränner och irriterar djupt i min själ att sviten intill rymde hela Svenska Akademien. Om de bara hade släppt in mig hade jag slagit dem med häpnad eftersom jag redan nu vet vem de tänker dela ut pris till i december.
_______
Nu är det ”i morgon”.

Typisk bokmässebild 1: en paneldebatt. Behövs förlagen, behövs redaktörerna, ska förlagen eller författarna bestämma och måste alla ge ut samma slags böcker och vem ska egentligen bestämma (eller sa vi nåt om det nyss?) och vad driver människan och är vi inte alla lika onda människor när allt kommer omkring?

 

Typisk bokmässebild 2: Jag brinner verkligen för mitt ämne och vill verkligen berätta hur kul det är och vad jag har kommit fram till och lyssna nu alla för det jag har att läsa här från mitt manus är jätteintressant och viktigt och roligt. Redan de gamla gre…

 

Typisk svitbild: Skorna sitter på tätt stående människor i festsviten. Och detta var ändå i det glesa rummet – i det andra rummet stod folk precis sådär som man ligger om man är fem i en hängmatta.

 

Atypisk svitbild: Stackars, vinindränkta sängen är blöt och kall. (Fast egentligen tror jag att ett mord nyss begicks.)

 

Här ska Petra tatuera sig. Alla andra som jag någonsin har träffat någonsin i hela mitt liv ska också tatuera sig – om inte nu, så när det inte längre är coolt att tatuera sig. Om jag hittas mördad och inte kan identifieras, kommer Columbo att suga på sin cigarr och mumla ”no tatoos, aha, it must that Lotten – the No-Tattoo-Woman”.

Just nu, på lördag eftermiddag, sitter jag på X2000 som susar hemåt. Alla här inledde resan genom att högt och tydligt deklarera i sina mobiler vad de gjorde nu och vad de gjorde igår och inatt.

– Är på tåget nu. Somnade halv sex i morse. Träffade alla.
– Är på tåget nu. Somnade sju i morse. Träffade Roy Andersson.
– Är på tåget nu. Har inte sovit sedan i torsdags. Träffade Lennart Hellsing.
– Är på tåget nu. Kom hem samtidigt som Carl-Jan. Lill-Babs hälsar förresten.

Förbluffande många tar sig en återställare på tåget (ölen och vinet flödar som sutte vi på en taverna i Italien). Nu sover alla så sött.

Gåta: hur gammal är mannen som står bredvid Fredrik Strage?
Share
35 kommentarer

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: