Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Julkalendern den 5 december 2008

Har ni nu läst gårdagens facit? Många bokstäver blire. Gårdagens gissningar spretade åt alla håll när de inte fokuserade på rätt svar. Så här såg t.ex. Annas fantastiska ut:

”Det måste vara Richard Branson, äventyraren och Virgin-multimiljonären! Han har bland annat skrivit de uppblåsta böckerna Losing my virginity och Screw It, Let’s Do It: Lessons in Life. Han gillar Sverige och och lär ha haft en flirt med Carola när han var i Stockholm för att dela ut nåt musikpris. Jag listade ut Isac Watts också – det är ett anagram för Attica Saws, ett svenskt band som gavs ut på Virgin Records redan före Sex Pistols och Mike Oldfield.”

Sent igår skickade jag iväg de första t-shirtarna. De är gigantiska till storleken och galanta som aldrig förr. Efter stor vånda lade jag även ner en t-shirt till Godivas svärande mamma, som trodde att hon hade vunnit en tröja bara för att hon var först med rätt svar i första luckan. Gissa rätt? Pah, vad är väl det?

Men till gårdagens vinnare hann jag inte skicka. Förstås. Men grattis hakke, på måndag har du ett nytt klädesplagg! (Ser ni den på bilden här till höger?)

Nu till lucka fem!

Sedan kriget lider jag faktiskt av antropomorfistiska mardrömmar. Flodhästar i förkläden, katter i kavaj och pungbjörnar i paletå. När skotten med säckpipan i natt skrämde slag på hela stan, ropade alla att han skulle sluta – vilket han gjorde först när säckpipan sprack. Jag vaknade svettig, svag, fumlig och förfärligt trött.

Häromdagen träffade jag min gambiske vän Gaffe som skulle fotografera Hans från Holland. De klickade inte riktigt, så för att bättra på stämningen berättade jag om mina konstiga drömmar. Det visade sig då att jag inte är ensam! Alla tre drömmer vi till exempel om Jan Banan! (Fast min Jan Banan är nog mest skrämmande – att äta tio bananstockar på rad gör man banne mig inte på en fikarast.)

Den jag har svårast för är nog den enbente med käppi. Och pompong! Han är överallt och gör inget väsen av sig. Gode gud, hur ska jag få detta ur mig?

Och hur ska ni få ur er detta?

Hörni. Morgondagens hemlisbloggare kommer inte förrän klockan 10.00 i morgon förmiddag. Allt för att rubba nattsuddarnas försprång.
______
Facit

Share
152 kommentarer

Måste bara

När man på scen frotterar sig med stor- och berömdheter måste man ju tala om det för världen, right?Ordens magi. Bredvid mig sitter Viveca Bergstedt-Sten, sedan kommer Mustafa Can och Erik Blix. Bakom talarstolen gömde sig Jan Mårtensson tyvärr. Som ni ser är Can mycket imponerad av mitt resonemang.

Bloggaren Jenny kom och hälsade och jag blev så glad att jag som aldrig visar ömhetskänslor för främlingar, kastade mig om halsen på henne. Och hängde min kamera om densamma eftersom jag ville ha lite dokumentation.

Det är tur att jag inte måste tala teckenspråk. Foto: Jenny.

Dagen var mycket intressant, men det här med bloggosfären ääääär ju ett mystiskt intrång på bokstäverna. Den enda paneldiskussion som inte ramlade in på bloggämnet var min, och tur var väl det. Hört från de andra på scen:

– Pfhnyys, ptja, vi inom ”gaaammelmeeeedia” … som bloggarna behagar kalla oss, vi …
– Ja, även vi måste ju tyvärr blogga numera.
– Det finns ju allt från modeorakel till kändisar som bloggar.
– De bloggar som är något att ha försörjer sig på reklamen.
– Nej, jag är ju ingen bloggläsare, men jag anser att bloggarna är …

Nästa gång ska jag ha följande svar redo:
– Nej. Jag läste en bok en gång. Den var bedrövlig, så det tänker jag inte göra fler gånger.
– Usch, ja, nej, skor gillar jag inte. Fick skavsår av sådana en gång.
– Brasilien? Nej, där har jag aldrig varit, men det är ju fullt av otrevliga människor där.

Share
12 kommentarer

Skolfoton och vad de kostar

Med fem barn blir det en hel del klassfoton, skolkataloger, storporträtt och småbilder. De kostar feerruktansvärt mycket, men man behöver ju inte köpa alla?

Så här sätter vi upp skolfotona i köket varje år.

Vi tar Svenskt Skolfoto som exempel – den firma som fotograferade bl.a. Sextonåringen. Om man köper alla bilder, får man en finfin rabatt och kommer upp i endast *host* 378 kronor. Om man väljer bort en försvarlig mängd bilder, kommer man ner i ungefär 350 eftersom man samtidigt förlorar mängdrabatten.

Klart som korvspad att man då inte orkar krångla utan köper rubbet – även om man har fem barn och en 20 år gammal bil samt halm i träskorna och ligger inrullad i en matta på motorvägen.

Men vad händer nu när man har brutit en tå, blivit bestulen på sin identitet, dator, kamera, alla betalkort och dessutom är gift med en professorstyp som kan rabbla fakta men inte hålla tider eller ha koll på förfallodatum?

Man glömmer förstås att betala i tid.

Med blixtens hastighet kommer då en betalningspåminnelse där de 378 kronorna omedelbart har förvandlats till 460 eftersom mängdrabatten försvinner när man är sen. Med diverse andra tillägg (restavgift, exepditionsavgift och påminnelseavgift) är vi nu uppe i 609 kronor.

378 = 460 = 609 = €%&#&€§!

Skulle bara berätta det. I morgon ska jag ringa till Svenskt Skolfoto, men jag har inte riktigt beslutat mig för vilken taktik jag ska ta till.

  1. Hej, jag har snyyyhyft blivit bestuhuhuleeen!
  2. Snälla, rara, gulliga gör ett undantag för bara oss.
  3. Vi har betalat! Jahadå! Något har blivit fel!
  4. Jag ber om ursäkt för min man, men han tog hand om mig som det ju är så synd om istället för att betala räkningarna och med tanke på hur många foton vi har köpt under åren och kommer att köpa i runt tio år till och vilken makt just vi har över vilken fotofirma som väljs av skolorna och jag dessutom har en mycket välläst maktblogg som varje dag avslöjar skurkar och bandite…

Mitt eget skolfoto från sjuan i repris:

Hej PUL!

Förresten.
I morgon är det den 1 december och vi ska öppna den första luckan i Julkalendern. Det blir inte vid midnatt utan någon gång på förmiddagen så att ni drar ner BNP ordentligt.

Share
25 kommentarer

Party! Party! (uppdat.)

I abonnerad buss just nu.

Jag är på väg till SR:s årliga personalfest på Cinderella (en stor båt). Som en av 1 600 personer gäller det att inte smälta in, eller hur? Jag ska därför inte ha på mig knähöga stövlar, inte rutig bussarong och inte borsta håret och sätta på läppstift. Dessa festförberedelser är däremot gjorda:

  • Jag har bytt tejp på den brutna tån. Att jag direkt därefter tog på mig en ny, svart, luddig strumpa var mindre smart – tejpen påminner nu om Billy the Kids långfillingar.
  • Jag har tvättat min allra finaste språkpoliströja – den som är lite, lite tajtare så att mina kurvor syns. (Kurvorna kommer sig av en vadderad bh.)
  • Jag har tvättat mina gympadojor. Som egentligen är Den djefla mannens gympadojor eftersom min tå dominerar såpass.
  • Jag har tagit på mig vigselringarna. (Som egentligen inte är mina vigselringar utan 50-kronorskopior från Glitter.)

Kommer jag nu att våga kasta mig över radiomänniskorna som bestämmer över valet av 2009 års Sommarpratare? Kommer jag att bli glatt överraskad av Det Hemliga Bandet (som förra året var The Ark) eller är det – som jag har en vag känsla av – bara Lena Ph och Orup? Och kommer hela jag eller bara mina tänder att stå ut i mängden?

Uppdatering 20:15
De 1 600 är uppdelade i två matlag, och jag tillhör det gäng som får äta kl 21. Nio! Medan vi väntar skulle vi få underhållning av Sahara Hotnights. Jamen vad coolt, sa vi och installerade oss i rätt lokal med varsin mättande öl i näven.

Det är kul att vara DJ.

”Underhållning av Sahara Hotnights” var två av tjejerna i gruppen – som agerade diskjockeys. En av dem står och stirrar in i sin telefon hela tiden och vi radiopratare som bara tänker på mat … tänker bara på mat. (Utom jag då, som har gått tillbaka till hytten och lagt mig med de stora skorna på sängen och datorn i knät. Skyllde på tån gjorde jag.)

Uppdatering 02:12

Desserten var god! (Pysseliten undrade.)

Efter maten (gravad, blek lax som följdes av rå köttbit och en utsökt dessert) började ett rykte gå. Det swishade förbi oss från tre olika håll: den hemliga gästen var Per Gessle. Kul, tänkte jag – jag känner nästan en i hans band. (Han som körar och spelar alla instrument är bror till en NE-kollega.) När vi såg kravallstaketen – kravallstaket på en båt! – tänkte vi att jodå, nu blir det Per Gessle och skrikande fruntimmer som kastar upp sina trosor på scenen.

Kravallstaketen var nyputsade och gick ton i ton med många av gästernas kläder.

– Vi kan stolt presentera den första av kvällens hemliga gäster! tjoade festkommittén. Håll i er … (alla höll andan utom de som skrek) … här kommer … Veronica Maggio!!!

Swopp, så började folk gäspa och leta sig fram till baren. Men 90 minuter senare kom festkommittén igen:

– Vi kan stolt presentera den andra av kvällens hemliga gäster! Moneybrother!

Vilket jädra röj! Underbart!

Nu ligger jag till kojs ovanpå discot, som spelar så att det skallrar i sängramen. Men basgången påminner faktiskt bara om motorljudet på en finlandsfärja, så det är helt ok. Värre är det med toan, som självspolar var tredje minut.

En sak till: ni som undrar över julkalendern … jodå. På måndag smäller det. (Länken går till allra, allra första luckan 2005.)

Share
16 kommentarer

Jag kom, jag såg, jag bloggade …

… står det på en av t-shirtarna som jag har tryckt upp och stolt brukar spatsera omkring i på stadens gator och torg. På en annan står det ”Din blogg eller min?”, vilket jag fnissar åt bara jag tänker på det. För att inte tala om ”Många av mina bästa vänner är bloggar”. Jättekul, ju!

Läs bara vidare så förstår ni varför han är en tönt.

Men plötsligt drar jag mig för att dra de roliga tröjorna på mig. Mitt lager är ganska stort, men jag kan inte förmå mig att dra fram dem för försäljning. De ligger kvar i garderoben bredvid collegetröjan i plysch och de utsvängda jeansen.

Häromdagen skrev Deep om hur han hade svårt att skriva privata och personliga texter på bloggen. Han nämnde mig som en av dem som verkligen använder bloggen som en dagbok, och jag tänkte en liten stund att nä nu får han allt slänga sig i vägen och be om ursäkt, för den som kallar ”blogg” för ”dagbok” får faktiskt tänka om. Men sedan tänkte jag om.

Awright, jag skriver väl lite dagbokligt dårå. Jag kan faktiskt inte förmå mig att skriva om bankkriser, politikerskandaler och IPRED-lagen – även om jag gärna diskuterar ämnena muntligen, vilt gestikulerande. Bokstäverna kommer liksom ut fel när jag försöker, så därför har jag slutat försöka. Plötsligt kom så nästa insikt:

BLOGGARE = TÖNTAR!

Det är ju därför jag inte längre skryter med min blogg på samma sätt som förut! Så det skrev jag i en kommentar hos Deep – men fick genast tröst av Thomas Tvivlaren, som inte tvekade:

”Så där är det alltid innan nya saker blir mainstream. Jag minns på 70-, 80- och början av 90-talet då folk betraktade sådana som undertecknad som ’datanördar’. Nu har jag vid ett flertal tillfällen träffat på dem som slängde denna typ av epitet omkring sig och kan bara konstatera att de blivit ’nördigare’ än vad jag någonsin varit … [—]

Bloggandet är ännu ett fenomen som inom kort kommer vara mainstream så det skriker om det. Till viss del är det redan det.”

Jamen dåså. Jag har rätt i min känsla, men ska inte vara bekymrad. Moden kommer och går, brösten plattas till, placeras i strutar och skjuts upp till hakan. Skateboard var ballt, blev töntigt, är ballt igen – för att inte tala om hur töntigt det var att ha mössa trots –30 °C och hur otroligt mainstream det är att ha mössa hela tiden idag. Bloggar är idag vad tv var 1956, kanske vad höghjulingen var 1870 och vad sandal-träskor är nästa sommar. Någon som vill köpa en t-shirt?

Jättetöntigt?

Uppdatering
Nej. Sandal-träskorna här ovan är jättesuperduperinne och i kommentatorsbåset vet man besked: ska man gifta sig, så är det i sådana där skor. Eller i sådana här, som min mamma klapprade omkring i på 1970-talet:

Jätteinne?

Med bruten lilltå kanske just en sådan är det optimala? Jag – som i morgon ska på världens megafest med hela Sveriges Radio – kanske härmed har löst livets festutstyrselproblem?

Share
34 kommentarer

Jag mötte Lassie och alla andra

Clabbe med Göran Fristorp 1973. Dina bröst är som svalor som häckar …

I morse intervjuade vi Clabbe i radion. Om det hade hänt för ett år sedan hade jag ägnat 40 timmar till att förbereda mig, legat sömnlös i en vecka och sedan hackat tänder under själva intervjun. I morse ryckte jag på axlarna och öste frågor över karln och fnissade och tramsade och pratade om Ola & The Janglers som vore Claes af Geijerstam en kär gammal vän. (Vår producent drogs när hon var 12 år 1966 in i en filminspelning som statist – en film där även Clabbe var med. När den blivande producenten behövde ringa hem och tala om att hon var sen, stack Clabbe ner fingrarna i sin myntficka och tog fram 20 öre, som han gav henne. Detta hade han dock inget minne av idag.)

På samma sätt får jag prata med snart hela Sveriges kändisar. Jag kan berätta att Henrik Schyffert var en hedersknyffel som alls inte tog illa upp när jag klagade på att han hade för kort tröja som visade den håriga magen. Adde Malmberg hakade alls inte på när jag ville prata fonetik, Gunde Svan blev glad när jag mindes hur han tävlade om vem som kunde torka sig snabbast efter dusch och Åke Ortmark var fullständigt fantastiskt underbart trevlig och proffsig – sådär som man vill vara själv.

Ortmark, den ende som är kvar av de tre O:na.

Däremot njuter jag lika mycket som en tvååring på styltor i skärseld när det gäller intervjuer med landstingsråd, den politiska majoriteten och fackföreningen på arbetsplatsen som nyss varslade 5 % av de anställda. Jag vill inte vara med och säga ska det verkligen vara så här, vad tänker ni göra åt saken, kunde detta inte ha hanterats bättre och hur kääääänns det?

Nu ska jag sätta upp en önskelista på intervjuoffer. Inte för att jag vet vad jag skulle fråga dem, men Gösta Ekman, Martin Ljung, Birgitta Andersson, Hasse Alfre… åh. Jag verkar ha fastnat i en svunnen tid.

Någon som har telefonnumret till Johnny Depp?

Share
25 kommentarer

Bara en rapport om gårdagen

I snöstorm tog jag mig igår till Stockholm för en föreläsning på Språktidningens redaktion. Jag pekade med hela kryckan och gav order om vininköp, stolsförflyttning, olivplacering och golvtorkning efter eget vinspill. Folk har krupit och krälat för mig i flera dagar och jag har haft fruktansvärt kul. Gårdagens förutsättningar:

Faktum 1: Jag tycker om språk och regler.
Faktum 2: Skrivreglernas redaktör Ola Karlsson tycker om språk och versaler samt skrivregler, men är mer uppmärksam på hur språket används på riktigt än vad jag är.
Faktum 3: Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius tycker att det är skitkul med språk, men det där med regler kan man väl ta med en nypa salt, right? Peace, love and understanding. (Och jag överdriver aldrig.)

Ni förstår hur kul det är att med dessa två föreläsa i tre timmar? Inför en yster publik som visste att skratta på rätt ställen? Och dricka vin klockan 16 en vanlig måndag? Samt gräla om petitesser i skriftspråket? Mums.

Men hör nu hur svårt det är att låtsas vara normal när man har brutit en tå. (För den ovane läsaren kan detta tyckas vara ett drastiskt hopp från den trygga, varma föreläsarmiljön till utomhusvärlden med snöstorm och människor som bara vill stjäla mina saker. Men så är det.)

Kl. 17:20 satte jag mig i en taxi. Mitt tåg gick 17:50 – lugna puckar även när det blåser snö på tvärsan. Planen var att jag skulle betala taxichauffören för att få hjälp med rullväskan in på Centralen när jag själv hoppade på kryckor, precis som jag kommer att göra när jag har rullator om 30 år. Men då hade jag inte tagit med tjyvar och banditer i beräkningen – de där som ju utövar fällebenstaktiken på distans:

Rånaren greps alltså nästan en timme innan jag dök upp.

Hela Stockholms Central (med omgivningar) var avspärrad. Taxichauffören började hyperventilera och svettas när jag bad honom om hjälp – han kunde ju inte lämna sin taxi i en snödriva när det var rånare i farten. Så jag kastade mig ut (betalade dessutom 70 kronor för den tid som gick när vi satt blickstilla och tittade på bistert viftande, frysande poliser i kuvertmössor), satte ryggsäcken på ryggen, tog rullväskan i ena handen och kryckorna i den andra och slääääpade mig som i filmen Alive mot ljuset i horisonten: tåget hemåt. Fem olika män hjälpte mig genom att ta rullväskan i trappor och över stup medan tån liksom domnade bort och inte var till besvär alls. Jag hade inte reagerat nämnvärt om någon hungrig hade bestämt sig för att bita av den. (Tån lider däremot idag av en bultande baksmälla.)

Synen som mötte min djefla man en timme senare: den frysande föreläsaren som utan vantar väntar på räddningen i rustning. (=Bil.)

Fotnot
Det är detta jag menar med kuvertmössa. (Som är mindre lämplig i snöstorm.)

Kallas den kanske egentligen ”båtmössa”? Men visst påminner den om ett kuvert?
Share
38 kommentarer

Olycksfåglar

Jag har lilltån i snyggt tejppaket, ett par kryckor som matchar min jacka och en sprillans nylevererad dator med skum touchplatta. Så att vara bestulen på allt inklusive lilltå är kanske bara en liten extra krydda till det trista vardagslivet?

Tänk om jag var Billy Idol, Gérard Depardieu och Peter Fonda, som gick väldigt mycket sönder när de trillade av motorcykeln … eller om jag var Elizabeth Taylor som har och Monica Zetterlund som hade smärtknaster i ryggen.

Tänk om jag var … usch, nu kommer jag bara på förfärligheter som har drabbat Clapton, Grace Kelly, Marilyn Monroe och Molière.

Men vänta, tänk om jag var Keith Richards. Som bröt båda lårbenen när han kördes på av en bil, fick blodförgiftning när han skar sig på en gitarrsträng, bröt tre revben och punkterade ena lungan när han skulle plocka ner en bok ur sin enorma bokhylla och som för två år sedan höll på att slå ihjäl sig när han föll av en stubbe.

I Richards fall (pun intended) är orsaken oftast relaterad till den dimhöljda hjärnans tillstånd. I många andra är det motorcyklars möten med obalans. Men hur är det med oss vanliga klantar som bara snubblar och trillar samt tror att alla tjyvar om banditer innerst inne inte vill stjäla just våra saker?

Varför är vi sådana? Är det en fråga om IQ, livserfarenhet, godtrogenhet eller bara rent och skärt slarv? Äh, strunt samma – trösta mig nu med berättelser om otur medan jag planerar morgondagens föreläsning. (Som ska genomföras med kryckor istället för pekpinne och jätteryggsäck istället för rullväska.)

Share
28 kommentarer

Lilltån from hell!

Nog för att jag har larviga, små och nästan skrattretande lilltår. (Se upp, alla fotfetischister.) Men det här är verkligen too much lilltå.

Ja, detta är den lilla tån, som vanligtvis är minst. Nu, några timmar senare är tån dessutom ännu större – bilden togs i förmiddags. (Skröfset är liksom ett skrapsår. På baksidan har huden spruckit eftersom tån är alldeles för full av blod. Hela tiden sipprar vävnadsvätska från alla hudhål. Jag har sällan varit så intressant.)
Det som hände, hände igår när alla barn och några till var hemma. En var jättearg pga. en tillsägelse, en sjöng en Monty Python-sång, två var sena till bussen som skulle ta dem till träningen, en satt på köksgolvet och klippte korv … när jag i slitningarna mellan barn, humör och stekpannorna på spisen stängde en dörr utan att tänka på var jag hade fötterna. Det är en dörr som alltid kärvar när det är fuktigt, så jag tog tyvärr i lite extra.

Det skulle jag inte ha gjort. Sedan i förrgår har jag ingen dator, ingen kamera, ingen mobil, ingen plånbok och sedan igår ingen fungerande lilltå. Edit: förlåt, jag glömde den andra. ”Ingen fungerande högerlilltå”, menade jag.

Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)
Lilltån är bruten såpass att det ser ut som om jag har en extraled. Det kan man faktiskt ha utan att lida eller vara vanskapt, därav den jämförande röntgenbilden på andra foten. (Eftersom det handlar om röntgen, är världen bakvänd. Höger motsvarar alltså vänster.)

I eftermiddags skulle jag ha deltagit på min faster Ullas begravning och träffat bl.a. alla mina kusiner. But noooooo, då satt jag på akuten. Plats för svordomar: [______________]

(I sex timmar var jag på akuten. Men bara i 1+1+3+2 minuter träffade jag och pratade med sjukhuspersonal. Och 7 delat med 360 blir 0,0194. Mycket intressant.)

Läkaren hette Wien men kom från Tyskland. Han pratade nästan felfri svenska trots endast sex månaders praktik i Sverige och gav mig röntgenbilden ovan, vilket var så omtänksamt att jag höll på att kasta mig om halsen på honom.

Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.
Doktor Wiens ljuvliga händer tejpar min dumma tå.
Jajamensan, foten i kläm. Till och med de utstående tänderna stämmer.

Eller som en kompis nyss mejlade:

”Krya på tån. Må fan ta tjuvarna. Och må faster vila i frid.”
Share
54 kommentarer