Lotten – Sida 176 – den skrattande språkpolisen

Att lägga locket på

Publicerat av Lotten Bergman den 7 mars 2011 00:02

Förord

Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.

Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.

Bakgrund

För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.

Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.

Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:

Det var i det här läget som jag började ångra mig.

Uppföljning

Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.

Klimax

Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!

– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.

Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:

Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?

För han var lite överraskad av den källarkylda färgen. — För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.

Efterord

När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.

Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny ~~noices~~ noises.”)

57 kommentarer

Sista chansen och skrikande programledare samt Adam

Publicerat av Lotten Bergman den 5 mars 2011 20:08

Jaja, det heter ”Andra chansen”. Men jag måste säga att detta envisa programledarskrikande inte imponerar ett dugg. Inte heller Marie Serneholts glitterpantalonger.

Men – hux flux kom jag på – ska jag försöka realtidsblogga ändå. Trots att jag verkligen inte alls gillar tennisupplägget med dueller utan seedning. Trots att jag är stuck in a timewarp runt 1977. Trots att vardagsrummet är fullt av spelande musiker och elgitarrer och annat som skapar riktig musik i detta nu. Trots att jag är anti-anti! Jag vill nästan ta till klyschan ”man kan inte tävla i musik”.

Men. Ok, here we go.

(Att jag som har följt Melodifestivalen med lupp sedan 1973 erkänner att jag inte gillar den här tillställningen är stort. Eller … det är det inte alls, kom jag nyss på.) Oh dear, nu kom Adam Alsing och berättar att han ska sitta med under hela sändningen och ha ”egna synpunkter”. Vilka jättestora glajjor han har.

De som har fått röda bokstäver här, går vidare till nästa duell.

—-

Jenny Silver i vita nylonstrumpor. De hade jag senast 1971 när min pappa ~~disputerade~~ promoverades och jag var kransflicka. Hon sjunger ”Something in Your Eyes” som ju är tio ABBA-låtar nedslängda i en skål och sedan mixade till … ok, en annan ABBA-låt. Jag försöker verkligen att gilla de dansande pojkarna i sladdriga linnen och små fingerlösa handskar. But no. Men jag känner en kille som heter Diamant i efternamn. På riktigt! (Men varför sjöng hon 1999 års vinnare ”Take Me to Your Heaven” med ny text nyss?)

Love Generation dansar som Ika i rutan när hon är ”skelättet Åke” och sjunger ”Dance Alone”. Hur trovärdigt är det när de dansar jättetillsammans? Men de framtrollade midjorna är läckra. Hur kan folk (=Christer Björkman) på allvar tycka att det är det här som ska representera Sverige? (Vänta, nu börjar jag förstå att de alla ska sjunga en låt med ny text före sitt bidrag. Love Generation hade valt ”En dag” från 1989.)

—

Och nu måste alla kasta sig på telefonerna och rösta. ”Det här är som en sprinttävling i skidåkning” säger skrikande Marie medan skrikande Rickard skojar till det rejält med att säga att man ju inte ”kan skylla på vallateamet”. Åh, nu kommer Adam Alsing och ska säga precis vad han tycker och ha sina egna åsikter:

1. Jenny Silver påminner om ABBA.
2. Hon är snygg.
3. Mattan som Love Generation står på är densamma som Malena Ernman stod på för två år sedan.

Jahaaaaaaaaaaaaaaaaa!

(Jag ber verkligen om ursäkt för mitt raljerande. Jag vill älska Melodifestivalen som jag har älskat den i alla tider. Men det går ju inte!)

—

Men nu blev det ballt! Loreen sjunger om sig själv till melodin Joleen! Men det har ju inte varit med i någon Melodifestival? De andra två duellanterna försjöng också – men bara gamla mello-låtar. Det här var ju jättebra! Fast sedan kommer hennes bidrag: My Heart is Refusing Me. Och tänka sig – fastän hon är klädd i en garnhärva och dansarna har sladdriga silkepolotröjor i 70-talsbeige och rör sig som Tarzan – så är jag väldigt vänligt inställd. Bara pga. Joline?

Sara Varga sjunger förlåten till Orups ”Jag blir hellre jagad av vargar” från 1988! Jamen äntligen! Finess! Eller … bara helt naturligt? Aha, det är ju hon som låter lite som Lisa Ekdahl. ”Spring för livet” i Marilyn Monroe-klänning. Hm. En perfekt P4-låt.

—

Åh, nu kommer Adam Alsing igen och ska säga precis vad han tycker och ha sina egna åsikter:

1. Det är två bra låtar
2. Måns Zelmerlöv coachar Loreen.

Eh.
—

The Moniker sjunger ”Hej hej Monica” som förlåt, vilket i alla fall får mig att le. Oh, jag gillar hans låt: ”Oh My God!”. Men visst är det ”I See a Star” från 1974? Är jag så gammal att jag numera bara gillar det som låter som det gjorde i min egen barndom?

Linda Pritchard sjunger ”Son of a Preacher Man” som förlåt. (Är inte ”förlåt” ett extremt passande nyord i sammanhanget?) Kolla nu när hon snart går mer på knä! Snart går hon ner på knä när hon sjunger ”Alive”! I jätteslitsad klänning! Troschock! Snart! Vilken pipa hon har, säger de bredvid mig. De struntar i att hon faktiskt snart ska g… nej! Hon gick inte ner på knä lika coolt som förra gången! Men ok, hon sjunger jättebra. Fast i en rockig låt hade hon varit perfekt.

—

Nu kommer Adam Alsing igen och ska säga precis vad han tycker och ha sina egna åsikter!

1. Det var en Beatlesinspirerad låt och en powerballad och båda var bra låtar.
2. Lindas klänning kostar 80 000–100 000 kr och är skapad av Lars Wallin. Som vill ha tillbaka den.

Det var ju … originellt.

—

Shirley’s Angels sjunger förlåten till ”Se på mig” – Jan Johansens vinnarlåt (1995) som jag gillar. Men äsch, nu kommer deras bidrag ”I Thought it Was Forever”. Änglarna är svartklädda i tights och har snyggt hår och urläckra urringningar. Sjunga kan de också. Men hjäääääääälp så trist låten är! Oj, nu kommer pojkarna som dansar! I kapuschonger! Hur kan deras kapuschonger sitta kvar i den där motvinden?

Pernilla Andersson försjunger till mesproppslåten ”Eloise” (1993) och är bra mycket coolare i sin egen ”Desperados” som är på svenska trots titeln. Jag intervjuade henne i radion en gång i tiden och hon var alldeles förtjusande. (Alla intervjuobjekt är inte det, faktiskt.) Men hon hade mössa på sig som hon på inga villkor ville ta av sig fastän det var 30 grader varmt i studion och hår sällan syns i radio.

—

Nu kommer Adam Alsing igen – han som ska säga precis vad han tycker och ha sina egna åsikter!

1. Båda artisterna får lika mycket kärlek på webben.
2. Guinness Book of Records har utnämnt Shirley’s Angels till vinnare i kategorin ”mest löshör i ett shownummer”.
3. När Pernilla Andersson säger att hon slappnar av genom att pimpla, så handlar det om fiske och inget annat.

Han är verkligen frispråkig, Adam.

—

Skönt, Shirley kontrar: ”Vi har lite mer hår än Adam Alsing, därför är han sur”.

—

Love Generation i ny duell. Jag tror att deras lattjokläder hade sett ännu bättre ut mot svart bakgrund. Nej, de kommer inte att gå vidare. (Tror jag, som alltid har fel.)

Sara Varga duellerar. Och nej, den går heller inte vidare.

Jaså en av dem måste vinna? Asch. Ok, vi får se. Jahaja, Varga!

—

Nämen här kommer Adam Alsing igen – han som ska säga precis vad han tycker och ha sina egna åsikter!

1. Båda låtarna var lika bra som förra gången.
2. Det finns tydligen tittare som vill se Richard dansa. Men det vill inte Adam, för han har sett honom dansa.

Hurra så fyndigt. Vad vore Melodifestivalen utan Adam?

—

The Moniker duellerar nu mot Pernilla Andersson, och eftersom den förre är så mycket bättre kommer den senare att gå vidare. Nähej, nu hade jag fel igen!

—

Ok, nu kom det roligaste på hela kvällen: Rickard springer ut till vänster för att hinna till Vasaloppet imorrn – med Kjell Lönnå i hasorna, bärande på Richards skidor!

—

Adam Alsing får sista ordet – han som ska säga precis vad han tycker och ha sina egna åsikter!

1. Richard och Marie som kan jämföras med Fyrtornet och Släpvagnen eller Skönheten och Odjuret har gjort ett väldigt bra jobb ikväll igen.
2. De får båda två betyget MVG. MVG alltså, till båda två.
3. Nästa vecka är det final.

؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟
Hoppas att han fick rejält betalt, Adam Alsing, han var verkligen ovärderlig!

؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟؟

32 kommentarer

Åttaåringen vill inte gå i skolan

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2011 14:05

Via Joakim Jardenberg hittar jag något så fullständigt självklart som detta – lite enkel matematik:

Om

pi = 3.1415927…
z = radien
a = tjockleken

… är volymen av en pizza just pi * z * z * a.

Detta apropå att jag sitter och hjälper Åttaåringen med katastrofalt trista mattetal. Han skriver med kass, darrig handstil och tycker att det är bedrövligt att behöva gå i skolan, ha läxor, lyssna på fröken, delta i grupparbeten och läsa skolböcker. Det hela går långsamt – som att crawla i honung eller sortera bomullstussar efter vikt. Han har varit sjuk i en hel vecka och måste nu sitta hemma och jobba en hel del för att hinna ifatt de andra i klassen.

Det är tufft, för grabben gillar de facto inte att gå i skolan. Allt blir rätt när han räknar hemma, han stavar bra och så fort det blir intressant, läser han flytande. Han är passionerat förtjust i allt som har med antikens Grekland och Rom att göra – särskilt de grekiska gudarna och myterna. Så här låter det:

– Min favoritmyt är den om Minotauros. Och Medusa förstås! Vet du att Herakles dödade Hydran med giftigt blod? Dessutom besegrade han döden genom att bara vara starkare. Jason var också cool, han dödade draken som vaktade det gyllene skinnet.

I förra numret av Bamse, såg det ut så här:

– Men varför skriver de fel? sa Åttaåringen.

I Grekland heter Herkules nämligen Herakles. Det är nästan som att säga att vi i Sverige gillar Fifi Brindacier och att Anders And ju borde ha brallor på sig. Men det kommer mer:

Så såg byggnaderna i Grekland inte alls ut 1250 f.Kr. — Så såg byggnaderna i Grekland väl inte alls ut 1250 f.Kr. Möjligtvis runt 400 f.Kr.

Åttaåringen skrev för två veckor sedan med Elvaåringens hjälp ett klagomejl till Bamseredaktionen, men har inte fått svar. Nu återvänder vi till skolböckerna:

Boken är från 1998 och höstacken misstänkt lik mig.

När han skrev ”höst” hörde jag honom mumla för sig själv:

– Det här är som att leta efter en nål i en höstack.

68 kommentarer

Med mössan i hand hos banken

Publicerat av Lotten Bergman den 24 februari 2011 22:45

– Snälla rara bankdirektörn …

ERROR

– Jag vill ju bara köpa en tågbilj…

ERROR

– Men jag har fyllt i alla koder som jag har och alla lösenord och betalar alla mina räkningar i tid trots 32-siffriga OCR-koder och …

DU HAR ANGETT FEL LÖSENORD

– Jag har inte angett något lösenord. Ingen har bett om löseno…

DEN ANGIVNA SÄKERHETSKODEN ÄR FELAKTIG

– Vad är en säkerhetskod?

KLICKA HÄR FÖR ATT ANSÖKA OM BANK-ID

– Jag har redan ett bank-ID. Bankdirektörn måste förstå att jag inte har misskö…

DIN PIN-KOD KOMMER INOM TRE ARBETSDAGAR ATT SKICKAS TILL NÄRMASTE POSTUTHÄMTNINGSSTÄLLE

– Jag vill bara köpa tågbiljetterna. Snälla?

DU HAR LOGGATS UT PÅ GRUND AV INAKTIVITET

– Jag tror inte att bankdirektörn har hört mig. Hallå? Hallå?

56 kommentarer

Tänk så fort man vänjer sig

Publicerat av Lotten Bergman den 23 februari 2011 12:37

Förra måndagen blev jag i all hast inkallad till ”Nordegren i P1” för att agera språkpolis. Och onsdagen som följde. Samt nu i måndags igen.

Vips, kändes det som om jag aldrig hade gjort annat än att språkpolisa i radio. Rassel, sa det i mejlen och nu skriver jag till okända, nyfunna brevkompisar (endast män) om språk. Och klonk, sa det på Facebook där jag plötsligt blev kontaktad av mina gamla klasskompisar. (Ganska många: jag har gått i sju olika klasser.) Kort sagt: det är jättekul! Det känns som om jag har pratat i P1 halva livet och ändå är det bara ett inhopp på en dryg månad det handlar om. Förmodligen kommer jag att drabbas av uppmärksamhetsabstinens och börja ansöka till Big Brother och Idol.

– Hej Lotten, säger Idoljuryn.
– Hhhhh… ee… iiij, svarar jag med klädsam blygsel påklistrad.
– Vad ska du göra då? säger Idoljuryn och antecknar ”för gammal”, ”konstig frisyr” och ”fula jeans” i sina papper.
– Jag ska rabbla skrivregler! Samtidigt som jag strippar! Och steppar! Uppåner!

Men hur är det då i P1? För det första är det ju fullt av intervjuoffer. I måndags var det Roxette och en step-aerobics-instruktör samt Marie-Louise Ekman. Den inte helt naturliga blandningen beror på att P4 Extra med Lotta Bromé håller till i studion alldeles intill.

Plåt-Niklas? Nej, Marie-Louise Ekman i silvermålad läderkostym.

Marie-Louise Ekman, Dilsa Demirbag Sten och Thomas Nordegren i studion. — Intervjuoffret Marie-Louise Ekman, bisittaren Dilsa Demirbag Sten och programledaren Thomas Nordegren i studion.

Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegen-skor! — Är det kanoter? Är det Frankensteins monsters skor? Nej, det är Nordegren-skor!

Och språkpolisen som tar på sig den allvarliga minen för att kunna säga barein fastän det ska stavas Bahrain.

Idag är jag dock P1-ledig. Ska jag lägga mig ner och gråta? Förbanna mitt öde som varande skrotad? Ringa in och sabotera? Nej, jag ska sätta mig i sängen och skriva om varför nederländska heter nederländska och inte holländska och att England är en sak, men att det var annorlunda före 1707 samt att landet Ryssland kanske inte finns. Vips, blev jag avvand och nedtagen på jorden.

Uppdatering:
Varför är det en ”platta” framför micken? Vad heter det på fonetiska när man ska formulera P? Vad har meänkieli med allt att göra? Följ den spännande diskussionen i kommentatorsbåset, där vi alls inte utreder namnet på Muammar al-Khadaffi [qað:a:´fi] eller Qadhdhafi eller Gaddafi eller Kadafi eller rent av Mu˙ammar al-Qadhdhāfī. Gah!

74 kommentarer

Tågtrubbel

Publicerat av Lotten Bergman den 22 februari 2011 10:25

För tusen år sedan skrev jag ett studentikost kåseri som publicerades i den fantastiska publikationen Pålsjö Ängsblad. Det var teknologernas i Lund tidning, där jag under pseudonymen ”Thalia” skrev om livets vedermödor precis som nu. Ett av de bättre hette precis som ovan ”Tågtrubbel”. Som jag minns det handlade det om nymodigheten i att man skulle trycka på knappar för att öppna dörrarna och att jag tappade bort min biljett för att sedan hitta den – använd som begagnat tuggummipapper. (Hm. Det där var inte alldeles lätt att beskriva i ett ord: jag hade alltså spottat ut mitt tuggummi i den nyköpta biljetten.)

Idag skulle jag efter ännu ett inhopp i Nordegren i P1 (strax efter Marie-Louise Ekman och i studion bredvid Roxette) åka hem med tåget 16:55, och äntligen skedde det som jag bara hade hört talas om! Hurra! Även jag vet nu hur det känns när det knastrar till i högtalaren och en vän röst säger:

– … krascchhhhn tågnummer fnetttisnpluuu … spårändring … vi upprepar … krascchnuu … spårändring!

De luttrade hade redan när Göteborgståget rullade in på vårt spår börjat dra sig mot den närmaste av två möjliga flaskhalsar som är dimensionerade för persontrafiken runt kanske 1922. (Stationshuset invigdes 1871.) Jag och mitt ressällskap fnittrade och flöt med. Fnittret kom sig av alla passagerares tålamod: ilsket, men inte förvånat. Jag filmade lite:

För er som inte har varit på Centralen på ett tag: alla nedgångar är inte kvar.

Den här direkt till spår 10 är puts väck. (Bilden tog jag 2007.)

Vid spårbyte gäller det att ta sig genom den ena flaskhalsen efter den andra.

Ni förstår att på bilden ovan motsvarar ett rött streck ungefär 150 människor. Och så förstår ni att ritningen är schematisk? Bra. De där rulltrapporna är förresten nya, blanka och vackra. Men de hjälper endast när man ska mot tåget som går till Arlanda eller när man är sugen på en hamburgare.

De som måste ta hiss vid spårbyte, måste förstås ta hiss – och jag säger bara det:

smal perrong + stress + is och snö + packning + eventuella barn + kryckor = omöjlig ekvation

Nu hade jag ju varken kryckor eller barn och knappt packning med mig, så allt gick bra. Orsaken till förseningen och spårbytet var inte som vanligt signalfel, älgar, väder, bromsar, dörrar eller nedfallna ledningar utan att lokföraren hade låst in sina nycklar i hytten.

Men här kommer en spaaaaaning inför framtiden:

inom ett år kommer Sverige att skriva under ett jättelösningskontrakt med Ryssland
inom två år kommer ryska rallare med is i mustascherna och jättemaskiner att lägga järnvägsspår liksom konfetti sprutar ur melodifestivalkanonerna
inom fem år kommer vi att på vintrarna susa fram i ryska vintertåg utan problem och plöja ner älgar under tågen som inte ens rycker på axlarna eller får en buckla.

Varför tror jag det? För att på samma sätt som att vi nordbor inte kan gå i pimpinetta, franska skor, kan vi fortsätta köpa in franska tåg som är hållbara endast i juli. Pengarna då? säger ni förstås – Lotten du måste tänka på finansieringen! Äh, det måste jag inte alls, för det finns det andra som gör.

29 kommentarer

Inredningsblogg? Skrytblogg? Helgrapport!

Publicerat av Lotten Bergman den 21 februari 2011 11:13

Traditioner må vara fåniga, tramsiga, besvärliga, stelnade och … alldeles underbara.

Ungefär vartannat år blir vi inbjudna till Sundborn – Carl och Karin Larssons Sundborn-hus som egentligen heter Lilla Hyttnäs fastän det är ett jättestort Hyttnäs. Vi får sova i den antika sängarna där husägarna, deras barn och diverse digniteter har snarkat för drygt 100 år sedan. Allt är färgglatt och så vackert och välgjort att man bara vill äta upp det.

Allt ser ju förstås mycket stökigare och fulare ut när man kontaminerar med nyvakna människor:

Men vad bra att jag valde vita påslakanet och inte det grön-gul-lila.

Makarna Larssons hem är i högsta grad fortfarande levande. Det är spring- och lekvänligt så länge man inte drattar på ändan och far med huvudet in i väggarna precis som i vanliga hem. Och så måste man förstås låta blir att spilla, kladda och sätta fingeravtryck överallt.

Här har vi en berömd tavla:

Carl Larssons ”Pontus i skamvrån". — Carl Larssons ”Pontus i skamvrån”.

Här har vi en annan berömd tavla:

Carl Larssons ”Namnsdag på härbret". — Carl Larssons ”Namnsdag på härbret”.

Det kliar så vansinnigt i fingrarna att ställa upp barnen i exakta positioner och härma tavlornas motiv, men vi är liksom inte lika romantiska och skönlockiga. Lille Pontus där uppe på bilden var ett av Carls och Karins barn. Den släkting som vi känner, heter också Pontus – och Carl var hans mormors far. Vi sätter honom i skamvrån!

Vänta nu. Pontus fyller ju år. Aha! Då måste vi ju allihop klä ut oss, för det gör man när någon fyller år i den här släkten.

Alltså gick vi till huset som heter ”Härbret”, som är maskeradklädesförrådet och samma hus som syns på namnsdagsbilden ovan.

Där inne hänger allsköns gamla kläder på stänger och där ligger hattar och underbara skor i drivor. Och så klär man ut sig till vad som helst!

Två av alla skor som inte hade gått på mig ens om jag hade huggit av hälen. — Två av alla skor som inte hade gått på mig ens om jag hade huggit av mig hälen.

Nu sätter vi Pontus i skamvrån och så poserar vi alla i våra utstyrslar!

Alla gör honnör utom födelsedagsbarnet. Och jag, som mest var bekymrad över att kameran trilskades.

Avslutningsvis tar vi en titt på sängskåpet ovan igen. Där skrevs nämligen in vilka gäster som hade sovit i sängen. Inte alla, naturligtvis – men många. När man stänger luckorna, kan man granska namnen extra noga där man ligger och lyssnar på alla spöken som klirrar i faten och snubblar på trösklarna.

Jag har sovit i samma säng som Albert Engström!

51 kommentarer

Sen fredagsblogg

Publicerat av Lotten Bergman den 18 februari 2011 23:59

Och här ligger jag i Carl Larssons säng i Sundborn. Imorrn ska jag lägga mig i den säng som Selma Lagerlöf låg i med Sophie Elkan.

(Ni vet, ibland behöver man inte säga mer, trots att man egentligen vill.)

Strax ska vi med historiens vingslag flaxande runt öronen äta pizza.

Karin Larssons fåtölj där i mitten. Som snickaren levererade i skydd av mörkret eftersom den var så jävla ful.

14 kommentarer

Sloganer (!) och fantasi

Publicerat av Lotten Bergman den 17 februari 2011 11:13

Christan Olsson hoppade tresteg som nästan ingen annan och tappade därför motivationen. Man kan nämligen ha kul om man bara är bäst och inte har någon som hotar. Mitt i Stefan Holm-yran bestämde han sig då för att satsa på höjdhopp för att få tillbaka lusten. Och så blev han skadad, skadad, skadad och skadad och hoppade av och hoppade kort och hoppade på än det ena, än det andra. Men sällan över 17 meter.

Carolina Klüft var så överlägsen i sjukamp att hon också tappade motivationen och beslutade sig för att ta ett mellanår – eller om det var en paus – och bara satsa fullt ut på tresteg. Och lite längdhopp. Det gick inge vidare och vips, hade hon tusen och en skador och rehabiliteringstränar tillsammans med stackars systrarna Kallur som står i tunnor fyllda med is för att det ska visst bli bra då.

Anja Pärson slog halvt ihjäl sig i en störtloppsbacke en dag 2010, men reste sig upp och borstade av snön och tog en OS-medalj dagen efter. Hon hade så ont att hon skrek i svängarna, men va fan.

Peter Forsberg var en gigant på isen. Han spelade emellanåt hockey med dribblingar och slalomskär mellan motståndarna, men alltsomoftast låg han utsmetad mot plexiglaset som en smälld fluga: det enda sättet att stoppa Foppa.

Toppidrottsatleter har i allmänhet egen stjärnglans och behöver inte extra krydda som en egen slogan eller värdegrund som företag och kommuner anser sig tvungna att formulera. Men tänk om de hade sloganer? (Man får säga slogans, men jag är ju en stelbent och rigid språkpolis numera.) Hur hade det låtit då? Ni ser säkert att jag här ovan har stoppat in tänkbar inspiration.

Fantisera i kommentatorsbåset! Ta gärna med andra – Ulrika Knape, Ulf Samuelsson, Tina Thörner och Olof Mellberg? (Eller så lägger ni ut texten om ömtåliga kontra tåliga atleter. Och håller med om att basketspelarna alltid är bäst och smartast.)

49 kommentarer

Filmarkivet … jahoo …

Publicerat av Lotten Bergman den 15 februari 2011 20:05

Ni ser hur återhållsam jag är i rubriken? Well, det är bara en luring. Det är en chimär och ett understatement för egentligen vill jag skrika:

HERREGUD-DU-MIN-SKAPARE VILKEN JÄVLA GREJ!

Men det är helt självklart egentligen. Där sitter de på Svenska Filminstitutet och Kungliga biblioteket och har hand om filmer, filmer och åter en och annan film. (Den första filmen som de har, gjordes 1897 och var 20 sekunder lång och den ska vi verkligen inte titta på idag för den heter Konungens av Siam landstigning vid Logårdstrappan och är förmodligen bara intressant på samma sätt som Konungens av Danmark bröstkarameller.) Naturligtvis måste de förr eller senare lägga ut rubbet till oss nostalgiker!

(Uppdateringsparentes: Jodå, kommentatorsbåset bryr sig visst om konugen av Siam. Här finns filmen.)

Och det är nu det blir besvärligt. För jag vill ju bädda in filmerna här i bloggen. Jag vill stryka dem och lakanen medhårs och rätta till kudden och se till att överlakanet med monogram och allt annat ligger rätt så att filmen ligger bekvämt inbäddad och sebar.

But nooooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man anser att något är fel.) Man kan bara länka till den. Man kan göra en helsickes massa andra saker än att bädda in den, förstås:

Men det är ju inte det jag vill! Jag vill lägga upp filmen här!

Anywhooo. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man inser sina begränsningar.)

Den filmsnutt som jag såg idag var inte precis en snutt. För det är en halvtimme av ert liv som ni aldrig får tillbaka. Men om ni låter bli att knyta skosnörena, duscha två gånger, bre smör på mackan och läsa onödiga Facebookstatusar som inte handlar om hotellmögel och basket, så har ni tid.

För det här handlar om Expressen och Dagens Nyheter och hur de jobbade 1975 för att få fram tidningar till hela landet varje dag. Dåförtiden räknade man upplagan – alltså antalet papperstidningar – och kunde stoltsera med 800 000 per dag. Jag måste nästan upprepa eftersom det är så mycket … men bara nästan. Eller jo: 800 000 ex. Upprepar mig gör jag ju ofta ändå. (Hotellmögel och basket! Hotellmögel och basket!) Dagens upplaga vad gäller Expressens papperstidning är av förståeliga skäl mindre. En väldigt bra dag når den 300 000 – men nu räknar man istället antalet läsare och kan vråla ”enkommaåtta miljoner!”. Well. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att alla ska förstå vad man menar.)

Här kommer nu länken till filmen som jag tycker att ni ska se. Men nåde er om ni inte kommer tillbaka hit och berättar hur intressant det var!

Länken

Filmen innehåller dels interiörer från redaktionerna på Dagens Nyheter och Expressen, dels exteriörer från Borg-Båstad och bedrövade bönder samt prat om borgar-Bohman.

Redaktionsmöte. Alla antecknar och männen har blommiga blusar i indisk bomull. ”Det kommer att handla om att det var en mycket fin demonstration i stort sett.”

De pratar om ”Rörelsen” och könsroller och den annars underbare Ehrenmark får på ett ovanligt tråkigt sätt rapportera från tidningskvarteren i London.

Efter 2,25 minuter in i filmen slår jag mig för pannan och vrålar lite, för då får jag se hur korrekturläsarna på DN jobbade. De sitter i små bås och läser högt för att kontrollera att ”stavning, kommatering och förkortningar blir korrekta”. Så underbart! En korrläsare läser upp en bostadsannons för att säkerställa att just stavningen, kommateringen och förkortningarna blir korrekta! Åh! Stavningen, kommateringen och förkortningarna!

Lägenheten i annonsen har kyl och sval i avokadogrönt, är på 87 kvadratmeter och kostar 15 000 kronor, vilket är bra mycket mindre än Volvon från 1973, som någon vill sälja för 21 000 kronor. Och i dagens penningvärde är 21 000 ungefär 110 000 medan 15 000 motsvarar 75 000. Say no more. (Det är sånt man säger med lätt amerikansk brytning när man tycker att folk ska tänka ett steg längre.)

”Aaaaa, vi ska framkalla en tjufem rullar va.”

Jag kan ju inte berätta allt, inser jag. Och alla bilder här har en play-knapp i centrum – den kunde jag inte trolla bort. Ni som inte anser er ha tid med filmen får här och nu en snabbgenomgång:

”Massi” läser in artikel från biltelefonen i Båstad.

”Båda telefotoapparaterna är trasiga, vi får inte fram några bilder, nåt meddelande måste gå ner till husvagnen.”

”Vi tar bilder vid visiteringen när nån jävel blir avslöjad, va.” (Poliserna måste dock lida och titta på när Björn Borg spelar tennis.)

Läktartelefonerna i Båstad. ”Björn Borg förlorar bollar som han vanligtvis vinner. Punkt.”

”Nääää, allt det här åker till andraupplagan. Båstad ska in.” (Det som åker är Patricia Hearst!) — ”Nääää, allt det här åker till andraupplagan. Båstad ska in.” (Det som åker är den nyinfångade Patty Hearst!)

Precis i slutet (efter 27 minuter) ska ni skåda hur ombrytningen sker, hur DN:s förstasida skapas, hur texterna är gjutna i bly och bilderna etsade i plåt. Det är otroligt.

Någonstans mellan 20 och 25 minuter kör Expressens N.Y.-korre omkring i en bil och ser ut som Per Bjurman. Det är bara det att just han var åtta år 1975. Journalisten säger att ”stan håller på att gå i konkurs”. Och då talar vi om New York. Uppdatering: utrikeskorren hette Ernst Klein.

Nej, nu får ni se och höra själva hur Kjell-Olof Feldt går på restaurang för över tusen spänn, hur Lantbruksnämnden tar bönderna i Njurunda från sina gårdar och hur en demonstrationsinvasion sveper över Sverige. Det är 1975, mina vänner.

Och ni som vill se mera kul kan njuta av ”Andra takter” från 1985, som handlar om Sixten – en punkare i bandet Anti-Cimex. ”Han vill inte leva det vanliga Svensson-livet, utan bara festa och protestera mot svensk vapenexport.” Så himla originellt. (Det är sånt man säger när man vill vara lite drygironisk och få till ett slut.)

Uppdatering ett par dagar senare:
Tänk, nu skriver Expressen också om filmen. Och de har trollat fram bilder utan pilen i mitten! (Hur?) Men det underliga är att vi verkar ha samma smak: de väljer ut nästan samma motiv som jag. Och minsann skriver inte en av dem som syns på filmen om hur det var att 1975 vara nyanställd. Intressant!

72 kommentarer

Lotten Inlägg

HERREGUD-DU-MIN-SKAPARE VILKEN JÄVLA GREJ!