Hoppa till innehåll

155 sökresultat för ”framtiden”

Filmer som gör livet bättre (?)

Här kommer nu den utlovade kilometerlånga listan på filmer som man kan se på tillsammans med barn från ungefär 8 år – filmer som på något sätt här till allmänbildningen och som kan få barnen att förstå världen bättre. (In my dreams, kanske. Men i alla fall.)

1916: Chaplin: The Vagabond
1927: Buster Keaton: Generalen
1932: Helan & Halvan: The Music Box
1933: Bröderna Marx: Duck Soup. Detta är sista gången tråkbrorsan Zeppo är med – och varken piano eller harpa spelas!
1933: King Kong – som ju borde kombineras med den från 2005. Den med Jessica Lange (1976) kan man däremot hoppa över.
1936: Chaplin igen: Moderna tider
1938: Bringing up Baby
1939: Trollkarlen från Oz
1940: His Girl Friday
1941: Citizen Kane
1941: Chaplin en tredje gång: Diktatorn. Filmen är briljant, men som vuxen måste man förklara många poänger som annars går förlorade.
1941: Bröderna Marx igen: En dag på varuhuset
1942: Casablanca.
1944: Arsenik och gamla spetsar
1951: Afrikas drottning
1952: Singin’ in the Rain. Efter bara två glas vin kan man stundom se mig dansa Gene Kellys regndans. Denna film har jag sett många gånger.
1953: Roman Holiday (Prinsessa på vift).
1953: Semestersabotören
1959: Plan 9 from Outer Space – som förstås kombineras med Ed Wood (1994).
1959: I hetaste laget (Med Tony Curtis som fyller 81 år idag.)
1959: North by Northwest – några år senare kollar man på Arizona Dream (1993).
1963: En ding ding ding ding värld (It’s a Mad Mad Mad Mad World)
1964: My Fair Lady
1965: Att angöra en brygga
1965: Sound of Music
1971: Äppelkriget
1974: Dunderklumpen
1975: Hajen
1976: Alla presidentens män
1976: Det våras för stumfilmen
1977: Stjärnornas krig
1978: Picassos äventyr. Ska ni bara se en enda film på denna lista, så är det nog denna.
1978: Grease
1979: Life of Brian
1980: Blues Brothers
1980: Vi hade i alla fall tur med vädret. Som gick på tv igår!
1981: Göta Kanal
1982: Annie
1982: E.T.
1983: Dr Hfuhruhurrs dilemma
1984: Amadeus
1984: Ghost Busters
1985: Ett päron till farsa
1985: Tillbaka till framtiden
1986: Ferris Bueller’s Day Off
1986: Three Amigos
1988: Beetle Juice
1988: Dirty Rotten Scoundrels (Rivierans guldgossar)
1988: Willow
1989: Föräldrafällan (Parenthood)
1990: Edward Scissorhands
1990: Quick change (Snabba pengar)
1993: Benny & Joon (Sedan kan man överraska med Guldfeber [1925] och få barnen att jämföra Depp med Chaplin.)
1993: Groundhog Day
1994: Forrest Gump
1997: Allt eller inget (The Full Monty)1997: Livet är underbart När barnen blir äldre kan de fortsätta med Schindler’s List (1993).
1999: Galaxy Quest
2000: O Brother, Where Art Thou?

Några av de förslag jag fick, är inte med på listan av någon anledning: för mycket våld, för mycket snusk eller bara för mycket som behöver förklaras. Släpp fångarne loss, det är vår! (1975) har jag försökt se på med barnen, men de förstod inte alls att jag tyckte att den var rolig. (Jag var förmodligen urkass på att förklara och satt bara och njöt av Gösta Ekmans tänder.)

Kom gärna med förslag på filmer som jag har missat (igen). Det måste inte vara en alltigenom bra film, men den bör på något sätt vara sevärd. Jag tyckte till exempel att Forrest Gump var lite småtrist, men fjortonåringen drar sedan två år historiska paralleller till den filmen hela tiden. Ergo: nyttig film. Om ni har specifika minnen från filmerna, är jag nyfiken också. (Jag har t.ex. ett starkt minne av att Annie var mestrist, men har nu förstått att den filmen ska man i alla fall se.)

Naturligtvis är även protester mot filmurvalet tillåtna. Kanske har jag glömt att Tom Hanks slår ihjäl någon så att blodet sprutar, kanske har jag förträngt att man får se hur barnen i Sound of Music alstrades, kanske är Grouchos påmålade mustasch mardrömslik och därmed komplett olämplig eftersom barnen för all framtid kommer att hata mustascher (helt ok för mig) och till och med rata jultomten (helt ok för mig).

Share
31 kommentarer

Verktyg

Me like.

Jag gillar alltså inte bara snickare med snickarbälten och bara bringor utan även deras verktyg. (Är detta jag skriver nu kvinnlig härskarteknik och känner sig alla hantverkare kränkta nu?)

Nyss gick jag över till Bästisgrannens hus, som ju är fyllt av allt sådant. Fast påklädda bringor. Där stod en av dem och skruvade fast vassa klingor på ett multiverktyg som han skulle skära av en panel med. Jag dreglade lite, smög mig fram till honom och sade:

– Eh, vad heter den där? Oj, vad många skärgrejer, titta så små det finns och … OJ VILKEN JÄTTESTOR CEMENTVISP! Tycker inte ni att moraknivar borde ha sådant där skydd så att man inte halkar och skär sig i tummen … OJ HAAAAR DEN ETT SÅDANT DÄR TUMME-SKYDD? Kan jag låna det där spettet en stund och ta loss den där listen för där har Bästisgrannen gjort streck för barnens längd … MEN VILKEN … VILKEN GROV … KRAFTFULL DOMKRAFT, JAG HAR ALDRIIIIG SETT …
Lotten, kom nu, låt dem arbeta ifred, väste Bästisgrannen. Men vad har du … har du dragit loss listen?

Nu sitter jag här och längtar. Jag önskar mig ett vattenpass med laser inbyggt. Och ett verktyg som man kan skära av sina paneler med. Och en sån där moj som man liksom kan se in i väggarna med så att man inte hugger av vatten- eller elledningar. Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i … framtiden? Tänk om man i framtiden har en moj så att man kan se in i … folks hjärnor! Snickarnas hjärnor! Eller bara in bakom deras snickarskjortor.

Share
29 kommentarer

Idag för 20 år sedan, del 3

Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.

Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.

Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.

Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.

När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.

Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.

1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.

Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.

Så! Nu! Plats för era minnen!

Share
25 kommentarer

Stenåldersmat (publ. i Sydsvenskan 2004-03-04)

Här sitter jag och funderar. Det där med att äta stenåldersmat för att förbättra hälsan begriper jag mig inte på. Visserligen var stenåldersmänniskorna smala och smäckra, men hur var det med deras medelålder? Och frisyrerna! Vilken hårkultur!

Stenåldern — när man tydligen bara kunde köpa fisk, kött och frukt — sägs ha varat till 1800 f. Kr. (Räkna till 3 804 sekunder så förstår ni hur jättelänge sedan det var.) Sedan kom bronsåldern, som avlöstes av järnåldern och rätt som det var kom någon på att man kunde mjölka korna och göra gräddtårtor och så blev vi tjocka.

Jag hör på tv att ”människan inte är gjord för mat som tillkommit efter lantbrukets inträde”. Trams, jag är som gjord för geléhallon, pommes frites och semlor. Jag läser tvärtom i en tidning att ”människorna idag lever inte alls som på stenåldern”. Nonsens, säger jag som vänder kappan efter vilken vind som helst. Visst gör vi väl det! Hör här:

1. På stenåldern jagade männen älgar, ullhåriga noshörningar och mammutar, lade ner och styckade sina byten, åt morrande upp allt kött på resan och kom sönderrivna hem med muskelvärk, sotiga näsor och flottiga fingrar. De överlämnade horn och betar som trofé och tröst åt kvinnfolket som satt vid elden och födde barn.

Idag åker ena familjeförsörjaren på affärsresor och kommer hem med mut-gåvor från flygplatsen (horn, betar och kanske whisky).

2. På stenåldern samlade kvinnorna grodor, mullvadar, ätliga rötter, nötter, bär, kåda samt en näve myrägg och kokade soppa på spikar.

Idag samlar ena familjeförsörjaren på femtiotalsmöbler och gympaskor och kokar … eh …. hrm … te. Äsch. Nu kom jag av mig.

Stenåldersmänniskorna åt möjligtvis kött och fisk i mängder — men frukten? Varifrån kom stenåldersbananerna? Och om de inte hade mjölkprodukter, led de väl av benskörhet? Men vänta! Barna Hedenhös mjölkade ju sin ko, kossan Mura! (Å andra sidan åkte de i ett mammutträd till månen och Mars. Hm. Något stämmer inte.) En sak är i alla fall säker: nuförtiden firar vi jul, och det gjorde man inte på stenåldern eftersom granarna inte kom till Sverige förrän under bronsåldern.

Jag läser vidare att arkeologer och osteologer, som dyrkar krukskärvor och putsar forntida skelett med tandborste, har konstaterat att män har större tänder än kvinnor, som dock — tack och lov — kompenserar med ett bredare bäcken. Vidare har de funnit att stenåldersmänniskor inte led av välfärdssjukdomar som diabetes och högt blodtryck. De led förvisso inte heller av fetma, men hade det himla trist under köldknäpparna. Som ibland varade i hundra år. Smala och smäckra på grund av den trista kosten var de — och det är ju det vi vill vara. Okej — om vi köper hamburgare minus allt … och äter pizza med varken botten eller ost … samt unnar oss lördagshallon ibland? Nej hu.

Nu väntar jag på nästa matmodenyck. När stenåldersdieten sänkt vår medelålder och gjort alla tandläkare överflödiga, kommer det fåtal människor som är kvar på jorden att leva efter någon av följande doktriner:

Romar- och uteliggardieten — horisontellt vinintag.
Brottnings- och backhoppningsdieten — bastubad i galonställ och ingen mat alls.
Robin Hood-dieten — extrem transplantationsteknik där fett som tenderar att samlas i buk och bak intravenöst leds via inopererade slangar till ställen som enligt modet bör vara större.

Vilka ställen bör ha större omfång i framtiden? Ja, inte är det byst och snopp som nu. Jag tycker mig ana mänsklighetens önskan om att ha allt längre tår och bredare hälar. För att stå stadigare med båda fötterna på jorden förstås.

©Lotten Bergman 2004

Share
2 kommentarer

Ragg (Publ. i Sydsvenskan 16 oktober 2003)

Jag blev förra helgen uppraggad av fem karlar i mustasch.

Vi var på en kursgård i Mellansverige. Jag gick till dukat bord och njöt av att sova i en säng helt ensam. Mustaschmännen kom från företaget Norsk Kartong, och var lindrigt nyktra redan när de stötte på oss vid sjusnåret på kvällen. Jag och mina åtta kompisar hade just avslutat förrätten.

1.
– Guuuuuuud vad du är vacker! sa en tangorabatt när jag satt och synade min servett, som jag just snutit mig i.

(Snyter hon sig vid middagsbordet? undrar ni i den äldre generationen, ni som uppfostrats väl.)

– Schäkta? sa jag, och stängde servetten.
– Va? sa tangorabatten och försökte få ögonen att sluta rulla i sina hålor.

Ni förstår väl att vår relation slog gnistor redan från början? Jag och tangorabatten har förstås framtiden för oss och kommer att fortsätta våra djupsinnliga diskussioner på ålderdomen? Mhm.

2.
– Du. Jag. Mitt rum. Om en kvart. 070-782 53 … sa en fjunmustasch som satt på en man, som borde ha slutat fjuna sig för 30 år sedan.
– Vill du att jag ringer innan jag knackar på? avbröt jag.
– Va? sa mannen och fäste blicken på lampan bakom mig.
– Varför ska jag ha ditt telefonnummer om … jaha, det var ditt rumsnummer, vad sa du, 070 … vaddå?
– Vaddå? sa mannen.

(Är hon alltid så här bitsk och elak? Förstår hon inte hur vi har det? undrar ni män som kämpat med hopplösa tjejer ute på krog och lokal.)

3.
– Du … du … du … ser ut som … du ser ut som Liza Marklund! Får jag lov? sa en Stalinmustasch av den mer oborstade typen när vi fick in varmrätten. (Samtidigt spelade orkestern upp till första dansen.)
– Nej, jag ser ut som Goldie Hawn och hon dansar inte ikväll, sa jag bestämt och knyckte förnärmat på nacken så att det knäppte till lite i fjärde halskotan som numera är så känslig för drag.

Jag har då aldrig hört på maken! Liza Marklund är visserligen blond och blåögd som jag, har bott i USA som jag, har några barn som jag och har bott i Luleå som jag. Men hon är ju minst två år äldre än jag!

4.
– Jag behöver en vän. Min fru har lämnat mig. Min chef är en kvinna … ja, du förstår. Får jag bjuda på en drink? sa en perfekt ansad mustasch som satt ihop med ett perfekt ansat skägg som satt under en mun som dröp av snus av den ickeportionerade typen.
– Nej tack, jag äter nu. Det rinner … sa jag och pekade på de brunrostiga tänderna.
– Ringer? sa snusmunnen och försvann snabbt, klappande sig på bröstfickan, innerfickan, kavajfickan och bakfickan.

(Får man inte ens snusa nu då? undrar ni snusare som är övertygade om att snus är ofarligt och luktar gott och inte alls stör som till exempel cigaretter och … öh … dagen efter-pruttar.)

5.
– Xxxxzkkss … ja eh, ja eh … ja eh skydds … sa en jultomtemustasch med andnöd.
– Skyddsängel? sa jag hjälpande med efterrätten i mungipan och handen i ryggsäckshandväskan. (Grävande efter astmamedicinen.)
– Schkkkxxx … ja eh … JAG ÄR … oj va högt jag prata plötslit … ja eh schrryddsombuuuud. Skyddsombuuud. Ja eh de. Xxxxkkksch. Ja eh schhh …
– Skyddsombud, ja. Vill du ha Bricanyl? sa jag, och var faktiskt riktigt vänlig eftersom man måste se till att luften räcker till alla.
– Ja eh … jag eh … sch … schääääär i dej. Skyddsombudeee är schär i dej. Xxxxkkkschzz. Kom me mej till min schväng. Schäng mena ja.

Ett dyngrakt skyddsombud vill att jag avbryter taffeln för en svängom i sänghalmen. En snusare, ett Liza Marklund-fan samt två berusade va-sägare jagar en medelålders, jättegift fembarnsmamma som omedelbart skulle ha respekterat den karl som haft vett nog att inleda med raggningsrepliken:

– Hej. Jag kissar alltid sittande.

@Lotten Bergman

Share
Lämna en kommentar

Kan du inte hitta det du letar efter? Försök att förfina din sökning: