Tolv inte alls edsvurna män och en språkpolis

Publicerat av Lotten Bergman den 21 oktober 2011 11:01

Kanske berodde det på att det var sent på kvällen. Kanske kan jag skylla på att de tolv kompiskarlarna och ölångorna förvirrade mig. (Alltså, de var kompisar med varandra, inte med mig.) Eller så är det bara så att jag behövde något att blogga om idag, och att det som hände var ett tacksamt ämne.

Ungefär så här såg det ut. Fast med öl. (Tolv edsvurna män, Sidney Lumet 1957.)

Det har hänt mig två gånger tidigare – att hjärnan plötsligt bara sätter ner hälarna och säger ”nähedu, det här tänker jag inte hjälpa till med”.

Första gången var i tvåan på gymnasiet när jag pötsligt inte kunde uttala tobaksmosaikviruskristaller fastän ordet stod skrivet på ett papper framför mig. Jag fick under förnedrande former be klassen om hjälp och se läraren skratta halvt ihjäl sig.

Andra gången var också i gymnasiet, när jag under en och samma teaterföreställning (Kent Anderssons ”Sandlådan”) fick tre på varandra följande blackouter och inte för mitt liv kunde komma på mina repliker. Sufflösen (ergo dramaläraren) fick i och för sig sufflera, vilket är sufflösens jobb och därför kanske lite tillfredsställande. Men ändå.

Och så sent igår kväll, då. Språkpolis Bergman föreläste på ett synnerligen roande och fladdrande vis och övertygade den lindrigt nyktra åhörarskaran om skrivreglers förträfflighet och semikolonets skönhet samt stavningen av abonnemang (”tänk på A. Bonnier, för han hade inte heller två b:n”) och dubblett (”tänk på dubbel, som har två b:n”).

Det visade sig plötsligt att en av männen är AD på en reklamfirma och att han är en hejare på att uttrycka sig i skrift. Då blev jag ju – som alltid – tvungen att påtala att reklamare ibland tenderar att hoppa över viktiga ting som bindestreck och mellanslag före % och °C. Så det sa jag. Och sedan skrev jag på blädderblocket med extra tydliga mellanslag:

97 %

28 °C

Omedelbart tjoades det till i församlingen.

– Lilla bubblan på Celsius är på fel sida! sa en karl.
– Va? svarade jag.
– Bubblan på C:et ska vara på höger sida! sa minst tre män i munnen på varandra.
– Menar ni så här? sa jag och skrev på blädderblocket samtidigt som jag tänkte hihi och hoho:

28 C°

– Ja! skrek de tolv männen.
– Näe … sa jag lamt.

Och DÄR sa hjärnan stopp. ”You’re on your own on this one!” sa förnuftet och drog på semester. Raskt drog jag suddande streck över alla Celsiusbibblor på blädderblocket så att det istället stod:

28 °C

28 C°

Och så gick jag vidare! Jag tog inte upp Svenska skrivregler som låg på bordet framför mig och pekade på att jag ju hade rätt och alltid har rätt. Jag frågade inte om alla tolv verkligen var bombsäkra eller om det var grupptrycket som gjorde att de alla var överens och jag skrattade inte åt dem och jag böjde mig heller inte fram och norpade en av deras ölburkar och sa något i stil med:

– Ser man allt baklänges och uppånervänt när man dricker sånt här?

Nej, jag bara trallade vidare och berättade om roliga särskrivningar, diviser och tankstreck samt konstiga mejl. Efter föreläsningen blev jag bjuden på mat och dryck och lärde mig allt om thaimat, Botkyrka, betalning från en telefon till en annan, kontanthantering, röntgen-drop-in, upphandling och julbord. Tog jag då fram Svenska skrivregler och berättade för alla att man ska skriva så här?

28 °C

Nej. Inte heller bad jag dem svära på att inte tala om vad som hände.

Nu är jag i alla fall en erfarenhet rikare. Jag och Björn Skifs, liksom.

”Det blir alltid värre framåt natten” i Eurovision Song Contest 1978. (Hemskheterna börjar vid 1,35.)

80 kommentarer

Jättejobbiga jobb

Publicerat av Lotten Bergman den 20 oktober 2011 00:57

I sekelskiftesskildringar och arbetarromaner från förr berättas det hur farligt mycket alla var tvungna att jobba. De gick upp i ottan, kröp ner i gruvor, fick klippblock i huvudet, åt salt sill och drack brunt vatten. Sedan gick de hem alldeles för sent i sina trasiga skor och sov i hårda, knarrande sängar medan de tio barnen grät och hade mardrömmar.

Jag undrar jag om vi inte har en liknande slavarbetargrupp i dagens samhälle: de dubbelarbetande mediepersonligheterna på Rix FM och Mix Megapol. Hjälp, vad de jobbar.

• Gry Forssell jobbar sedan 2004 som morgonpratare på Mix Megapol, vilket innebär att man vaknar ungefär när jag går och lägger mig och sedan pratar och intervjuar och tappar sig på kraft nästan till lunch. Sedan måste man ju planera morgondagens program. Men det blir förstås eoner av tid över, så Gry har på lediga stunder varit programledare för Pokerfejs och Körslaget i TV4. Obegripligt.

• Adam Alsing var också på nyss nämnda morgonshow tillsammans med Gry Forssell (2004–11). Samtidigt var han programledare för Big Brother, Jeopardy, Sveriges värsta bilförare samt deltagare i På spåret och dessutom expertkommentator i Andra chansen och kommentator för de internationella jurygrupperna i Melodifestivalen. Puh. Nu verkar det som om han hämtar kraft eller varvar ner i blott en enda (men i alla fall egen) talkshow i TV3.

• Sofia Wistam är (sedan 2007) pratare på Rix FM. Dessutom har hon under åren – parallellt – hunnit vara programledare i Tv3, Tv4 och Kanal 5: Sveriges smartaste barn, Talang, Wipeout, Nöjespokalen, Sofias Änglar och Fenomen med Uri Geller. Nyss såg jag i en reklamsnutt att hon ska leda ett nytt program. Jisses.

Tidningen Se 1974: Uri Geller är ett mirakel.

Är det bara jag som tycker att denna överexploatering verkar extremt tröttsam? Det är ju liksom inte så att de sitter stilla i ett filosofiskt litet pratprogram och bara funderar lite och pillar sig i skägget medan en redaktion viskar uttalanden i öronsnäckorna. Nej, de tjoar och skriker, far och flänger, skrattar och är allmänt jättepigga. Lite som Lennart Hyland, som obegripligt nog hann vara chef för radiosporten 1961–69 samtidigt som han ledde Hylands hörna i tv (1962–83).

När jag jobbade med morgonradio i P4

klev jag upp så sent som 06
pratade 07–10
förberedde och planerade till 13
och åkte sedan hem och totalkollapsade av utmattning.

Samtidigt tjänade jag uruselt, så hade någon erbjudit mig ett programledarjobb på tv hade jag säkert hoppat på allt från ”Jag och min katt” till ”Frimärken jag minns”.

När vi ändå är inne på jobbiga jobb, så kan jag berätta att det var vansinnigt tröttsamt att jobba nattskift och flytta limpor på Skogaholms bageri i sex sommarveckor för att på dagarna inte sova utan bara ligga ute i solen och halvslumra och bli brun. (Jag var 19 år och … väldigt brun.)

37 kommentarer

På väg till Kalmar

Publicerat av Lotten Bergman den 18 oktober 2011 08:42

En annan är så himla bra på att komma iväg i svinottan. Jag är nere på 13 minuter nu — alltså från den sekund som jag slår upp ögonen tills jag sitter på cykeln och trampar. (05:01–05:14.) Missöden får man väl räkna med då, va?

Jag tog fel matsäck – visserligen var det också mackor och visserligen är barnen inte så nogräknade, men den som hade gjort salamimackor får idag nöja sig med mina skinkdito.
Termosen läcker.
Mina tänder är oborstade.
Den djefla mannens kontokort får sig idag en oväntad resa till Kalmar.

Det hela handlar förstås om planering. Alla kläder är framlagda, hålfotsinläggen är stoppade i rätt skor, cykellamporna är kontrollerade och cykelnyckeln är framtagen. Att en modern ståltermos kan läcka anade jag inte, de oborstade tänderna ska rensas med hjälp av tuggummi, matsäcken var god och min djefla man får helt enkelt låta bli att shoppa idag.

Via kommentatorsbåset har jag förstått att jag borde stanna längre i Kalmar än vad som är fallet – men jag lovar att inspektera Långviksbadet med vedeldad bastu, Byteatern och Packhusets buffé en annan gång.

____
Såja, nu har jag bytt i Norrköping – och stått i stationshuset som jag nog har klagat på förut (äcklig laxpaj och ombyggnadhysteri på Pressbyrån som ligger för långt bort, har jag för mig att det handlade om då). Med mina starka basketben orkar jag absolut stå och vänta i en halvtimme – men alla andra stackars veklingar är det ju synd om. Ganska många slog sig ner på det kalla stengolvet, men det säger mamma alltid att man inte ska för då får man ju blåskatarr.

Kanske skulle vi i dessa ockupationstider ockupera Jernhusens kontor och påtala att vi tågresenärer vill sitta och ha mysigt?

Ja, de var tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra folk att sitta i fönstren. — Ja, de var i Norrköping tvungna att ta till med nybrutalism för att hindra olydigt folk att sitta i fönstren.

För att återvända till termosen som så mystiskt läcker trots ointagligt stål, är det förmodligen så att det vilar en förbannelse över mig och mina termosar.

I tvåan i gymnasiet åkte klassen på fågelskådning med tältövernattning. Min termos med varm choklad gick sönder i tusen bitar och dränkte min extremt syntetiska sovsäck, som aldrig blev sig riktigt lik. (Forna tiders termosar hade glasinsida och var väldigt sköra, förstår ni ungdomar. Därför hade jag så smart lindat in termosen i sovsäcken. Lite som dadlar i bacon.) Jag fick sova utan ens en värmande tröja i ett tält mellan Perre och Erik S., som tyvärr inte alls tog tillfället i akt på något sätt utan låg med ryggen ogästvänligt vänd mot mig.

När jag nu tänker efter, kändes det ungefär som på stationen i Norrköping.

79 kommentarer

När Ricky Bruch skrev sina memoarer

Publicerat av Lotten Bergman den 16 oktober 2011 15:51

Jag brukar ju lite fisförnämt påstå att illa skrivna böcker läser jag minsann inte. Ett korrfel och jag slänger boken i väggen och fnyser demonstrativt och högt för att sedan klättra upp på mina höga hästar och sitta där med näsan i vädret.

Men ack, så jag far med osanning. Salig Ricky Bruch gav 1990 ut en sanslöst slarvig bokstavssoppa som fascinerar från första sidan. Jag satt där och läste med penna i mungipan och gula notisar flög omkring som höstlöven i oktober medan anteckningsblocket blev fullkladdat med obegripligheter. Helst läste jag med någon i närheten eftersom vissa stycken inte på några villkor kunde njutas i tystnad.

– Lyssna! ”Jag förföljde henne på avstånd för hennes anatomiskt riktiga gångs skull.”

Här är det alltså Ricky som av oklar anledning har kursiverat ”gångs”. Detta förvirrar läsaren såpass att man inte ifrågasätter förföljandet eller undrar hur anatomiskt inkorrekt gång ser ut. Andra gånger använder han versaler på slumpvis utvalda ord. Eller fetstil här och där. Eller – naturligtvis – kursiverade versaler i fetstil.

– Lyssna! ”Jag har aldrig förstått att flyglar är så låga, särskilt då en kvinna och en man befinner sig under detta instrument. Denna lilla halvorgie med den sisuladdade finskan avbröts abrupt likaså musikstycket som vi presterade, då Kenneth skrek till mig att vi var försenade till anläggningen.”

Ricky skumpandes under en flygel? Jahadå – och i sammanhanget låter det både troligt och helt naturligt.

En man med ett skägg skrev så här om ”Gladiatorns kamp”:

Men tro mig: jag har läst boken. Inte här och där och inte bara i början – jag har med stort nöje läst boken från den ena sladdriga pärmen till den andra. Fjärrlånet från Nyköping drog jag ut på i det längsta via bönande mejl även efter att boken var slut. Jag ville liksom hålla i den liiiite längre, bara en liiiiten stund till.

Nu ber jag om ursäkt eftersom jag redan har brutit lagar och förordningar samt en död mans vilja.

”Enligt författarens vilja får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.” — ”Enligt författaren får inget kopieras ur boken utan hans medgivande.”

Förlåt Ricky, men jag tror att jag hade fått ditt medgivande. Se här Ricky som en normalbyggd 13-åring – på samma bild som Ricky när han är en muskeltränad 19-åring.

Man poserar sällan i badbyxor och strumpor samt skor.

Rickys memoarbok är full av rekord, tabeller, statistik, mål för säsongen och kostråd i kombination med dopingerkännanden. Jag – som gillar rekord och jämförelser – granskar gärna siffrorna. Men till min egen förvåning är jag ytterst obekymrad över dopingen. Alla vet det nu: alla dopade sig på 1970-talet. Det kan vara så att alla fortfarande dopar sig – en tanke som gör mig fly förbannad och upprörd. Men när det gäller Ricky Bruch är jag alltså så förlåtande att jag bara rycker på axlarna åt eländet. Ricky själv är inte så bekymrad utan jämför med Frank Anderssons och Björn Borgs smärtstillande sprutor, som ju också borde ha varit doping enligt honom.

En stor del av boken handlar om hur vår genom tiderna absolut främste diskuskastare ägnade ohemult mycket tid åt och pengar på att i hemlighet planera en fritagning av diskuskastarpolaren Wolfgang Schmidt, som var instängd i Östtyskland. Visserligen blev det till slut tyst diplomati (och kanske mutor) som gav Wolfgang tillåtelse att flytta till Västtyskland så sent som 1987, men innan dess hann Ricky i fyra år göra många extremt krångliga resor fram och tillbaka över de tyska gränserna. Hela tiden hänvisar han också till ”bok nummer två” – som jag tyvärr inte har hittat något som helt spår av.

Kom, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!" — – Kom Wolfgang, jag bär dig över tröskeln och så får UT-skylten lysa symboliskt bakom oss!

Boken är full av krystade bilder där Ricky Bruch visar musklerna på ett eller annat sätt: han bär polare, han drar i tunga saker, han petar folk i ögonen och lyfter sina fans och han bär omkring på sina fruar.

Nej, jag förstår inte heller vad det står i tidningstexten.

Här anar vi att Ricky inte bara hade diskus på sin lyra.

Ricky Bruch kastade alltså inte bara diskus. Han

slog diverse rekord i kula och spjut
bröt arm
spelade in porrfilmer
agerade i Ronja Rövardotter
skrev poesi
tävlade i kroppsbygge
var DJ
gjorde konstiga husaffärer
hade fritidsgård hemma i sitt hus
gifte sig, skilde sig, fick barn, adopterade en 16-åring
hyrde en helikopter och försvann i en vecka på Gotland
bajsade i brallan när han åkte tåg en gång
högaktade Birger Buhre (som inte var som andra journalister … som t.ex. Torsten Tegnér … i ”avundsjukans och hyenajournalistikens Sverige”)
fick en diagnos (”hypokondriskt färgad insufficiens med vissa narcissistiska inslag”)
brottades med Hoa-Hoa Dahlgren
fick inte följa med till OS 1984 fastän han klarade kvalgränsen
blev inte så gammal som han trodde att han skulle bli.

Hoa-Hoa kan inte på några villkor förväxlas med Ricky, hörni.

Jazzdans med Jimmy (vars efternamn jag inte minns). Edit: Touré hette han!

Simning med Gunnar Larsson (som vann med två hundradelar i OS 1972). — Simning med Gunnar Larsson (som vann med två tusendelar i OS 1972).

Förmodligen parafras på löpsedeln "Vakna Ingo – du vann!" — Förmodligen parafras på löpsedeln ”Vakna Ingo – du vann!”

Så här ser man ut på friidrottsarenan när man inte mår riktigt bra.

Så. Vad jag vill säga med detta är förmodligen bara det gamla vanliga – att nästa gång någon gnäller på en person som inte följer mönstret men som ändå är en relativt snäll personlighet med begåvning (Patrik Sjöberg? Frank Andersson?) kanske denne någon behöver lite distans till sin egen förträfflighet.

Fotnot
Jag har skrivit om Ricky Bruch så ofta att man skulle kunna tro att jag är lite fixerad, bl.a. här:

När jag inte skrev om hans memoarer men publicerade en nakenbild.

När Ricky dog.

När jag delgav er mina minnen av gamla Superstars.

Dessutom var jag på Breakfast Book Club och kunde inte heller där sluta prata om Gladiatorns kamp.

34 kommentarer

Internationella klarspråksdagen i kostym

Publicerat av Lotten Bergman den 13 oktober 2011 11:43

I morse gick Sjuttonåringen till skolan i kavaj eftersom det är International Suit Up Day. (Hon firar även andra klädrelaterade dagar, t.ex. går hon gärna i grönt på Saint Patrick’s Day.) Jag, som har ett annat fokus på tillvaron, drabbades alldeles nyss av insikten att det idag är Internationella klarspråksdagen – International Plain Language Day.

Plain? Hm. Ser ni att svenskan är ett klarare språk än engelskan? ”Plain” är ju inte ett dugg plaint. NE:

Men okejrå. Jag fattar vad plain ska betyda. Även om jag knorrar lite för att jag tycker om utsmyckat språk. Inte alltid, men ofta. I alla fall ibland.

Det förtjusande Språkrådet twittrade (#iplday) detta:

”I dag är det internationella klarspråksdagen. Fira den genom att skriva till andra som du vill att de ska skriva till dig.”

Jahaja. Inspirerad av denna i mitt tycke tvetydiga uppmaning, önskar jag att ni i fortsättningen i kommentarerna använder er av ord som sedermera, varnagel, ideliga, synnerligen, persedlar, disparat, föga, summo, nedrig, sinsemellan och näpsa. Precis som Fakiren måste jag dessutom påpeka att svenskan – liksom tyskan och andra språk – består av många sinsemellan olika bokstäver, som jag föredrar placerade i för förståelsens skull lämplig ordning.

65 kommentarer

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2011 12:19

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska ~~kapitulationen~~ ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg? — Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen. — De skadade får första hjälpen.

Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

23 kommentarer

De och dem revisited

Publicerat av Lotten Bergman den 8 oktober 2011 21:23

Frågan om de och dem har dykt upp i mängder de senaste dagarna — som en dedemepidemi. Men jag blir inte deppad: det är bara kul att få svara!

Att vi nu har blivit osäkra (även jag tvekar ibland) beror på att vi läser felaktigt skrivna meningar varje dag och att vi aldrig någonsin uttalar de och dem som något annat än ”dom”.

Ytterligare ett problem är att Språkrådet — som jag ju vanligtvis dyrkar — har bestämt sig för att säga att det är ok att göra ”fel”. (Inom citattecken för att JAG anser att det är fel.) De godkänner ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” samt ”hälsa till de som är där”.

Det gör inte jag.

Jag råder alltid alla som tvekar att börja med att byta ut de/dem i en krånglig mening mot ”jag” eller ”mig”. (Eller så gör man som jag gjorde nyss och skriver ”alla” för att slippa tänka efter!) Om ”jag” passar bra, ska det vara ”de”. Om ”mig” passar bättre, ska det stå ”dem”. Så här är det:

• jag, han, hon är samma slags ord som de
• mig, honom, henne är samma slags ord som dem

Så långt är jag och Språkrådet helt överens. Men nu kommer de och säger så här tokigt:

”Om man ändå är osäker är det störst chans att det blir rätt om man väljer de.”

Neeeeej, säger jag.

Och det säger jag för att läsarna störs. Inte alla, men många. På samma sätt som de störs av ”vi ses innan maten” och ”han är längre än mig” — som ju inte längre är ”fel” enligt Språkrådet. Egentligen skulle vi alla kunna övergå till att skriva ”dom” i 100 % av meningarna, men det är likadant där: läsarna irriteras. Särskilt vanligt med de/dem-tvekan är det i som-meningar som ”han brukar leka med dem som finns där”. Men efter preposition (åt, till, för, med) har man objektsform. Enligt mig.

Men om 20 år vet man inte, kanske ändrar jag mig?

24 kommentarer

Genitivapostrofen förenar dagens män: Tomas Tranströmer och Steve Jobs

Publicerat av Lotten Bergman den 6 oktober 2011 13:32

Den förste:

Att Tomas Tranströmer – vår poet som förlorade sitt talspråk 1990 – får Nobelpriset i litteratur är precis som det ska vara. För honom har jag stått nära.

Det var när Hans Pålsson på en Studentafton spelade fyrhändigt med Tomas Tranströmer 1988 och den djefla mannen var den som kom på idén och arrangerade hela alltet. (Ok. Med viss hjälp av herrarna Magnus Thureson och Petter Lönegård.) Jag tror att jag stod två meter ifrån Tranströmer när jag var som närmast.

Jag har inte många autografer, men i alla fall dessa två och Stellan Bengtssons.

(När jag skriver detta ringer min djefla man till Torbjörn Schmidt, som skrev en avhandling om Tranströmer och de tjoar i luren till varandra. I den mån den ytterst sansade Schmidt tjoar.)

Sex startpunkter till alla som vill läsa Tomas Tranströmer:

Storm (17 dikter, 1954)
Svenska hus ensligt belägna (Hemligheter på vägen, 1958)
C-dur (Den halvfärdiga himlen, 1962)
Schubertiana, V (Sanningsbarriären 1978)
Madrigal (För levande och döda, 1989)
Lägg på minnet att hans efternamn bara har ett m. (Våra pristagare 1974 stavade också så att man måste tänka efter: Johnson & Martinson.)

Kanske leder priset till en ny förståelse – dikter passar jättebra in i våra splittrade, ibland överlastade liv. Tranströmers dikter är små slutna rum av närvaro, observation och insikt. Ibland snuddar de vid mantelfållen till något som är mycket, mycket större än vi. (Se där hur jag försöker låta poetisk och bara låter … annorlunda.)

Uppdatering
Motiveringen från Svenska Akademien är Tranströmerskt klar och koncis; han tilldelas nämligen priset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

(Något som är förtätat är t.ex. ylle som har tvättats i vittvättsprogrammet och blivit synnerligen svårt att genomlysa, säger Poet-Lotten då och ser sig själv med den toviga ullen, på jakt efter efter verkligheten mellan det som nyss var maskor.) Slut på uppdatering.

Och så till den andre.

En gammal reklamsnutt för Apple far runt nätet och fascinerar nu när Steve Jobs är död. Precis som vanligt, får de nydöda en herrans massa beröm när de inte längre kan ta del av den. (Nej, jag tror inte på ett liv efter detta.)

Det är inte Apples produkter som syns, utan några framgångsrika tokar:

Jag tog mig friheten att översätta det som sägs till svenska eftersom jag håller med om budskapet och känner att mina barn ibland får lite väl mycket kommentarer om hur annorlunda de är. Nästa gång de blir retade för omaka strumpor eller för att de tar hoppsasteg istället för att rätta in sig i ledet, ska jag citera lite. (Ber redan nu om ursäkt i en brasklapp: det är vansinnigt svårt att inte få detta att låta platt och banalt på svenska.)

”Hör nu på, ni som är eljest. Ni som inte passar in. Ni som är motvalls. Kärringarna mot strömmen. Ni studsande bollar som har tryckts ner i fyrkantiga lådor. Ni som ser saker och ting annorlunda. Ni som inte är överdrivet förtjusta i regler. Som inte accepterar status quo som något annat än ett rockband.

De andra kan göra vad de vill – hylla eller förtala er. Det finns kanske bara en enda sak de inte kan göra, och det är att strunta i er. För ni får faktiskt saker att hända och leder därmed oss andra framåt. Medan vissa tror att ni bara är lite tokiga, ska ni se att det med tiden visar sig att ni är genier.

För så är det – de som är galna nog att tro att de kan förändra världen, är ju de som gör just det. Ni gör skillnad.”

(Det finns även en lång version av den engelska texten.)

Nu är det ju faktiskt så att det finns besvärliga tokar som bara sabbar och förstör också. Vi har genom historien diverse diktatorer som säkert såg sig som motvalls, motarbetade genier. Undrar om de också hade omaka strumpor.

Slutligen:

Den ack så bortglömda svenska genitivapostrofen – Tomas och Jobs är ju lite besvärliga i text. Om man inte vill skriva om sina meningar, kan man återuppväcka den här gamla fnuttgodingen:

Tomas’ pris

Jobs’ äpplen

Men man måste ju inte.

30 kommentarer

Deadline och förhalning samt tatuering

Publicerat av Lotten Bergman den 5 oktober 2011 15:23

Jag har en deadline. Och jag jobbar synnerligen hårt på mitt material eftersom tidsfristen går ut i februari 2013.

Japp. År 2013. Lika avlägset som t.ex. 2017. Eller 2024. Eller 1998 om man riktigt tänker efter.

Det dumma är att jag istället borde fokusera på andra saker som det är mer bråttom med – men de är ju så fasligt mycket tristare. Nu har jag ju lärt känna mig själv och vet att jag

alltid börjar för sent (enligt den gängse normen)
gillar distraktioner
är snabb
vet när det är dags att sluta peta i detaljer
alltid håller en deadline.

Igår lade jag under tidig eftermiddag ifrån mig allt vad jobb heter för att åka och handla ingredienser till kanelbullar, som jag ju aldrig bakar. Och när man ändå bakar, man man ju sätta en pizzadeg och göra kvällsmaten. Och när man ändå är och handlar kan man passa på att köpa plåster och posta tre viktiga kuvert.

(Det här med att skicka saker i kuvert blir ett allt större projekt som alltid innebär förflyttning av ett ton bil, stående i långa köer och mycken gnisslande frustration när postpersonalen trilskas för att de inte alls vill vara postpersonal utan bara mala kött.)

Sedan pajade planeringen totalt när allt gick på tok och köerna var längre än någonsin och jag dessutom fastnade i en bilkö pga. en olycka och betalningssystemet i affären gick sönder just precis i den sekund som jag skulle betala. Kön bakom mig blev sådär lång att de dödande blickarna brände hål i min nacke eftersom alla stressade människor hade varsin för mig okänd deadline att hålla. Jag vände mig om och formade händerna till en tratt och ropade med ett brett leende:

– Det är inte mitt fel! Jag har pengar på kontot! Det är maskinen som inte vill ha mina pengar!
– Betala kontant då! sa en karl och stirrade stint på sin ena knutna näve.

Jomen nu är det ju det där med att ta ut pengar – det förhalar jag eftersom jag inte vill ha pengar på mig eftersom sådana pengar verkar sugas in i de mörka hål som heter Stadium och Akademibokhandeln.

Alla som hade tänkt betala med kort sprang i galopp till en uttagsautomat och ställde sig att köa för pengar – men nåde den som glömde bort sin kod eller tryckte in knapparna onödigt långsamt. Deadlinen för servering av kvällsmat närmade sig för oss alla och det blev till att köpa färdigbakade bullar … eftersom tiden sedan försvann i en tatueringsyra som försenade allt i en evighet.

Den djefla mannen. ("Det är min fru!") — Den djefla mannen. (”Det är min fru!”)

Jag. (Man ser att tatueringen är dimensionerad för någon utan mina imponerande muskler eftersom den knappt räcker halvvägs runt.)

Vad jag vill säga med detta är att ett deadlinefyllt liv är ett förhalningsfyllt liv. På min attgöralista från gårdagen står nämligen inte alls bullbak, handling, tatueringar, pengauttaag, pizzabak, plåsterköp eller kuvertpostning. Men jag borde ha skrivit upp allt detta – om inte annat i efterskott – för att inte behöva titta på listan med trista, förhalade saker och suckande konstatera att jag inte kan stryka en enda sak.

Fotnot
Man skulle kunna tro att jag har en attgöralista varje dag. But no; jag följer mina egna intentioner såpass sällan att det bara är djupt deprimerande att aldrig få checka av en enda sak på listan. Förhalning, ditt namn är Lotten. (Hade Shakespeare kunnat skriva, men förmodligen tänkte han på andra saker.)

36 kommentarer

Modebloggare Bergman tittar in i framtiden

Publicerat av Lotten Bergman den 3 oktober 2011 14:33

Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.

Sägs det.

Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.

Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.

Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)

Audrey Hepburn. — Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.

Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)

Filip III av Spanien. — Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.

Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.

Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.

Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)

Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.

När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.

Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.

40 kommentarer

Lotten Inlägg

97 %

28 °C

28 C°

28 °C

28 C°

28 °C