Hoppa till innehåll

Lotten Inlägg

Den 11/11 1918

Här firar vi med Världens kortaste fest – men man ska veta att  just den 11 november runt elvasnåret är en allvarlig stund i andra länder.

I Storbritannien är man superdupernoga med att varje år sedan 1919 klockan 11 den 11 november ära första världskrigets stupade med inte bara en, utan två tysta minuter. Tidpunkten är vald med tanke på att vapenstilleståndet gällde från prick klockan 11 den 11 november 1918 – även om själva fredsfördraget inte skrevs under i Versailles förrän ett drygt halvår senare.

Hur tänkte de egentligen: en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån?
Hur tänkte de egentligen? Att designa en hjälm som strängt taget bara skyddar från saker som kommer uppifrån måste ju vara lite dumt?

Vi tar oss tillbaka till 1918. Alla är blöta om fötterna, alla röker, alla vill hem och dricka te och alla vet att det här förbaskade kriget är faktiskt snart slut. I alla fall säger höjdarna det – klockan elva ska alla ju lägga ner vapnen. Men tänk om det inte är sant? Och tänk om det är sant och jag – just jag – kan vara den som avlossar det allra sista skottet!

Alltså skjuter alla på precis som vanligt eller kanske lite extra fram till klockan elva. Alla vill ju dessutom slippa bära hem massa ammunition och istället fylla fickorna med … konservburkar, cigarrettpaket och konfetti? På alla håll och kanter förberedde sig de olika arméerna också för eventuella luringar som inte alls tänkte respektera vapenstilleståndet. Därför dog nästan 3 000 män och 11 000 män skadades innan klockan slog elva.

Måste leta efter ett förstoringsverktyg.
Måste leta efter ett förstoringsverktyg.

Irländaren George Edwin Ellison var ute och kollade på omgivningarna i Belgien när han sköts vid halv tio-tiden denna fredens dag. Han hade varit med som soldat sedan 1914 och till och med överlevt den allra första attacken med senapsgas den 12 juli 1917.

Fransmannen Augustin Trébuchon dog klockan kvart i elva på väg till soldatkompisarna med beskedet att varm soppa skulle serveras strax efter elva, eftersom de alla satt i blöta strumpor.

Kanadensaren George Lawrence Price dog två minuter i elva när han och hans kompisar letade efter en tysk prickskytt som sades finnas i ett visst hus. Huset var tomt, men eftersom alla visste att vapenstilleståndet låg blott två minuter i framtiden, beslutade sig alla för att stanna kvar i huset bara en liten stund till. Alla utom Price – som gick ut ur huset och omedelbart träffades av en tysk kula i hjärtat.

Amerikanen Henry Gunther (som hade tyska farföräldrar) dödades en minut i elva när han av outgrundlig anledning rusade fram till och sköt mot en tysk enhet, som förstås besvarade elden.

Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.
Never again! Aldrig mer ett sådant krig! ropade de alla.

Strax efter klockan elva utbröt ett fasligt skjutande som pågick i ungefär 20 minuter; soldaterna försökte alla att bli den som till slut avlossade Det Stora Krigets allra sista kula.

Vem som vann? Ingen aning – Twitter var ju inte uppfunnet.

Share
16 kommentarer

Alla flackar med blicken

Jag har varit på teater med Anna i Stockholm och därför mött mången flackande blick: tågkonduktörer, kioskbiträden, tunnelbanevakter, damer med hund, en biljettrivare och en trubadurhippie.

Splatt!
För idag ser jag ut så här. Splatt! (Vad det där lila i underkanten är begriper jag då rakt inte.)

Och så är det ju:

  • Har man en vilsen snorslamsa som tittar ut som göken i ett gökur när man andas, så blir folk nervösa och börjar flacka med blicken.
  • En tomatkärna på hakan kanske skulle kunna vara ett konstigt födelsemärke och då vågar man ju inte peta på eller påtala det.
  • Jag hade en chef en gång som alltid hade ett enda decimeterlångt, skruvat hårstrå som växte ut precis mellan ögonbrynen. Ingen sa något om det.
  • Vallmofröbullarnas frön bosätter sig gärna i det lilla utrymmet där tanden möter tandköttet, och det enda som kan ta bort fokus från detta faktum är förmodligen en jättestor snusprilla.

På väg från Boulevardteatern på Söder gick jag mot Centralen över Slussen, där jag tror mig se bovar och banditer i varenda cementskrymsle. Jag var fokuserad på att parera framhoppande mördare, när en cyklist som kom emot mig plötsligt vinglade till och stannade.

– Kan du hjälpa mig? Sorry, do you speak English?

Att cyklisten tyckte att jag såg osvensk ut var så charmigt att jag stannade och sa att jag kunde hjälpa honom trots att han säkert tänkte slå ihjäl mig även om han sa att han ju bara trasslat in skosnöret i cykelkedjan. Jag satte mig på huk och fäpplade loss honom samtidigt som jag tänkte att vill han råna mig så står jag ju jättebra här, donk pang blasch med en batong i mitt bakhuvud, bara.

När jag var färdig ställde jag mig upp och tittade cyklisten i ögonen. Det tog ett tag innan han mötte min blick. Han sa:

– Tack, tusen tack, jag var tvungen att be om hjälp för förra gången det hände fick jag panik och glömde bromsa och for rakt in i ett staket med huvudet före och slog sönder pann… AAAAAAAAAAAHHHHH! VAD HAR DU GJORT I ÖGAT?

Så. Alla som träffar mig de närmaste dagarna ska veta att det inte gör ont, att det snart kommer att försvinna och att jag inte vet hur det gick till när blodkärlet sprack eller om jag kan förhindra att det sker igen. Ni behöver inte vara rädda.

Men om jag har spenat mellan framtänderna får ni gärna säga till!

Share
40 kommentarer

När Mose kissade på sig i Oskarshamn

Häromdagen klättrade jag och Anna omkring på Arvid Källströms bronsstaty föreställande Mose(s) i Oskarshamn. Det låter måhända underligt eftersom man inte vanligtvis bör klättra på statyer, men å andra sidan gick vi även på nötter och pallade (lyssnade utan att fråga om lov) pianokonsertljud. Dessutom är nyss nämnda Källström ju Håkan Juholts morfar, så på det hela taget är statyklättring alltså inte så konstigt.

Men det var faktiskt något konstigt med statyn. Den restes 1952, läste vi på den nästan inte åtkomliga baksidan. Jahaja.

Mose, Anna och ett stup.
Mose, Anna och ett stup.

Den allmänbildade läsekretsen anar nu att det som är underligt med statyn är att Mose ju saknar horn. Jag citerar Minerva:

Traditionen att avbilda Moses med horn härrör från en felskrivning av det latinska ordet coronatus, ”bekransad”. När Moses kom ner från berget Sinai där han hade mottagit tio Guds bud, var han bekransad av ljus, liksom omstrålad av Guds härlighet. Bibel 2000 talar om ”en strålglans från hans ansikte” (2 Mos. 34:29). Mencoronatus blev cornutus, ”behornad”, i en avskrift. Därav avbildas Moses med lagtavlorna ibland med horn, till exempel av Michelangelo.

Men nej. Det hade ju varit konstigare om han faktiskt hade haft horn, anser jag. Här kommer det konstiga:

I ringen:avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
I ringen: avklippta rör eller sladdar. På baksidan syns rör eller sladd som fortsätter på okända äventyr.
Jag lämnade Anna vid stupet, hängande som Rödöga (visst är det han som hänger i en liten trädgren?) för att galoppera in i den närliggande Folkhögskolan och fråga någon om det var sabotage, slitage och kablage. (Ni tror att jag överdriver när jag skriver ”galoppera”? Tsst, jag skulle kunna skriva ”älgade som i galopp” utan att överdriva det minsta. Ni tror att jag överdriver och att Anna inte alls hängde från stupet? Ja, okejrå.)
Inne på expeditionen fick jag veta att Mose-statyn från början hade fungerat som en fontän. Det hade helt enkelt kommit vatten ur Mose från början! Men att någon hade fattat beslutet att klippa av alla ledningar och strypa vattentillförseln eftersom ”folk kunde associera till att Mose kissade på sig under kjorteln”.
Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.
Manneken Pis i Bryssel hymlar inte, han.
Share
35 kommentarer

På väg mot Oskarshamn

Jag sitter i detta nu på Kustpilen i Rimforsa (90 meter över havet, 81 km från Hultsfred, 41 km från Linköping). Bredvid mig sitter en skäggig karl som jag hoppas är närsynt, för om han kan läsa vad jag skriver nu kommer han förmodligen att förvandlas till Hulken och slänga mig av tåget. Genom fönstret och i farten.

Jag hatar honom, nämligen.

(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)
(Fast egentligen ska det vara en tankebubbla.)

När jag tänker på saken hatar jag nästan alla på det här tåget. Om vi alla ska till Oskarshamn kommer staden att fyllas av fullständiga galningar.

1. En tjej snett mittemot mig SKRIKER i sin mobil (327 dB har jag uppmätt det till). Och så skrattar hon som en klarinett. Inget ont om klarinetter, men ur hennes strupe i en annars ganska tyst tågvagn är det en mindre njutning.

– FEM FYRA TRE TVÅ! AKTAREJ, JAG HÄLLER TE ÖVER DIG! SÅ DU SKÅLLAR IHJÄL DIG! HIRSCKRII-HAHKRIIIKRIII! JAG HÄLLER VITSÅS PÅ DIG! JAG SKA PLÅGA DIG! HIRSCKRII-HAHKRIII-KRIII! FEM FYRA TRE TVÅ! ÅKEJ, DU ÄR DÖDENS! JAAAAAAAA! HIRSCH-KRII-HAH-KRIIIKRIII! IDIOOOOT!

Dessutom har hon fötterna på bordet.

2. En dam med klapprande naglar stressar oss alla genom att trumma dem mot sin dator. Trummandet sker inte alls i symbios med klarinetten intill. Hade det varit en musikal, hade någon dragit fram en dirigent ur bakfickan för att få ordning på tillställningen. (Förmodligen beror trummandet på att hon liksom jag hatar alla andra på tåget.)

3. Mannen intill mig dricker kaffe. Han dricker kaffe med alla sinnen utom öronen och det tycker jag att han ska sluta med. Det enda han hör är musiken som han har i sina tättslutande hörlurar av Dumbo-storlek. Det vi hör är ppbbrrr, schlafs, sslluuprplll, suck, aaaah. Och så blåser han som Nordanvinden på kaffet – SSSSSCCCCCHHHHHHHH! Kaffet har räckt – och tydligen varit skållhett – i fyra mil nu! Sluuuuuurrrrrp. Ojojoj, nu börjar han knäppa fingerlederna. Han silar kaffet som en vinsmakare fram och tillbaka i munnen. Snörvlar till. Suckar. Sörplar. Blåser. Gurglar. Suckar. Fnyser. Sörplar.

Det positiva i pipsvängen är att jag har hittat ett eluttag – det första sedan klockan 12:07. Jaja, fnissa ni; för oss elknarkare är det en stor lättnad. Kolla så diskret det är:

Eluttaget på kustpilen.
Min sladd på väg mot eluttaget på Kustpilen. (Ser ni hur de längtar efter varandra?)

Nyss meddelade konduktören att om det var ok med alla, så stannar tåget inte vid Astrid Lindgrens värld, så där kan ingen kliva av. Ack. Vi ska alla förpesta Oskarshamn. Skäggige mannen drack upp kaffet nyss – efter åtta mil. Nu stånk-pustar han och suckar och gäspar intensivt. Skrikande tjejen skriker och trummande damen trummar.

Hjälp.

Share
41 kommentarer

Språkpolisfråga: repliker

Här går man omkring och ojar sig över den svenska skolan som inte fokuserar på semikolon i tillräckligt hög grad. Och så kommer denna fråga:

Hej Lotten!

Jag håller på att hjälpa en grannes nioåriga dotter med svenskläxan. Varken hennes morsa eller jag är helt säkra och kan inte förklara varför det ska vara. Läxan handlar om pratminus och sånt.

— Nej! Det går inte, svarar Kalle.
— Vem ska ta ut hunden? frågade pappa.

I den första ska det ju vara stort D i ”det” och i den andra  litet f i ”frågade”. Men varför? Jag vet bara hur man skriver men jag vet inte vilken regel som säger det här och hur ska man förklara för en nioåring?

Sen kommer fler meningar:

— Vem ska ta ut Roddi? sa pappa.
— Han! sa båda pojkarna med en mun.  

Ska det vara litet s där? Det är ju en fullständig mening. Sånt här bara skriver jag utan att fundera och jag har ingen koll på reglerna har jag märkt. Har du nåt tips på hur man reder ut det här för en unge?

 

Nioåring! Det här kan ju inte ens proffsskribenter! Men ok, på en nioårings nivå:

— Nej! Det går inte, svarar Kalle.

Där är ”Nej” en replik och ”Det går inte” en annan replik. Som två meningar. Fast om Kalle hae varit lite mindre exalterad hade man kunnat skriva:

– Nej, det går inte, svarar Kalle.

Men vi går vidare:

 — Vem ska ta ut hunden? frågade pappa.

Där är ”frågade pappa” liksom extrainformation till repliken. Allt är som en mening och då ska det alltså inte vara versal, förlåt, stor bokstav menar jag ju. Moving on:

— Vem ska ta ut Roddi? sa pappa.
— Han! sa båda pojkarna med en mun.  

Båda uttalandena är korrekt skrivna: allt i repliken är en enda mening – ”sa pappa” och ”sa båda pojkarna med en mun” är inte egna, fullständiga meningar.

Men … brukar lärare fokusera på detta i trean? Ska nästa kapitel ta upp citat inom citat också? Och kanske några rader om olika citattecken som 99-or och gåsögon (som jag felaktigt kallar ”ankfötter”?).

Aha … min nästa målgrupp för kurser om moderna skrivregler är förstås nioåringar!

Share
7 kommentarer

Ljuvliga Luleå

Jag är ju uppvuxen i både Lund och Luleå. Och det underliga är att båda städerna är på alla sätt perfekta. Lunds lov har jag sjungit flertalet gånger tidigare – varje gång har jag även försäkrat omgivningen om att jag alls inte ska flytta; det är inte det det handlar om. Man kan ju faktiskt flirta lite med andra städer utan att för den skull riva upp bopålarna och fly fältet.

Igår var jag alltså i Luleå i åtta timmar, varav två var föreläsandes, två var ätandes, en var fikandes och resten ett enda flängande från det ena till det andra. Jag hann åka taxi, åka buss, åka BMW-cab, kramas, klia mig i huvudet när hus till synes hade flyttat på sig, snubbla i ett tjälskott (får skylla på dimman), lyssna på gubbarna på ljugarbänken inne i Kulturens hus och plinga på dörren till huset där jag bodde 1973–81.

Ungefär så här gick det till.

När jag kom till Björkskataskolan där jag gick i högstadiet, fnittrade jag först åt den linjalförsedda arkitekten som skapade detta:

Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)
Björkskataskolans vattenkammade gympasal. (Man vill liksom rufsa till lite.)

Sedan höll jag på att trilla baklänges av ljud- och luktminnen när jag ryckte upp porten. Jag fick en bekant stöt genom handen: det måste helt enkelt vara exakt samma dörr som 1977. Skolan är ombyggd flera gånger och stora ytor som förut var uppehållsrum och, eh, bara stora ytor i största allmänhet, är idag klassrum.

Vid ett bord i lärarrummet satt en liten lärare och skrev något. Jag vågade inte gå in, men knackade försiktigt på dörrkarmen utanför det öppna lärarrummet. Det var där jag 1979 ställde mig på en stol och skällde ut hela lärarkåren för att de hade mage att sno fikabröd utan att betala för sig. (Vi samlade pengar till en klassresa som sedermera gick till Rhodos.) När den lilla läraren inte hörde trots flera knackningar, tog jag mod till mig och gick in och presenterade mig för att fråga om det var ok att jag tog några bilder.

– Nämen int’ het du Bergman. Du het Stenson. Lott’n Stenson är det ju!

Det var min lilla gympalärare Rigmor! (Underligt nog kastade jag mig i famnen på henne, vilket jag nog inte har gjort med någon annan lärare någonsin. Att hon inte trillade omkull är ett under.)

Vårt hus på Midsommarvägen var inglasat och tillfixat, men sig väldigt likt. Det var förstås ingen hemma, men jag dristade mig ändå till att gå som en tjuv och titta lite. Hade det varit på den tiden som vi bodde där, hade det bara varit att öppna dörren och klampa in och gå husesyn – vi låste aldrig ytterdörren.

I shtaaan (så säger man, [tillägg efter klagomål i båset:] fast inte lika brett och brutalt som i Skellefteå, där man säger Schtaaan) blev jag storligen imponerad av så mycket. Storgatan är en gågata, men utan cykelproblem som finns i andra städer eftersom den är bred som en landningsbana. Överallt finns ljusinstallationer och informationstavlor till dem och vart man sig i Luleå vänder, finns det vägvisande pilar mot nya äventyr.

Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?
Står luleborna månne på Storgatan och grillar korv?

Hela schtaaan brann ner 1887, varför den inte som Lund går i kringelikrokar utan (som New York) är  uppbyggd i ett rutnät. De fina stenhusen är från sekelskiftet, de fula plåthusen är från 1970-talet. Jag minns när huset som syns i höger bildkant (inte Stadshotellet med torn rakt fram) revs 1975 …

… för att detta skulle kunna byggas på samma plats:

Fula SAS-hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt. (Numera är det ett annat hotell.)
Fula hotellet – som alla ändå tyckte om, för det var så lyxigt.

Uppdatering!
Stadsarkivet inkom snabbt (efter snälla påpekanden i kommentatorsbåset) med en bättre bild på huset som revs!

Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.
Bilden togs 1965. Så osedvanligt flott det är med de geometriska mönstren på fasaden.

Föreläsningen ägde rum i det fula gula huset på bilden ovan – ett hotell som har ärvt en slipssamling av SAS-hotellet som förut huserade på samma adress.

Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas "Karl Gustav Bernadotte" medan hans fru heter "Drottning Silvia". Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)
Slipssamlingen, som även innehåller sjalar, skärp och skägg. (Kungen kallas ”Karl Gustav Bernadotte” medan hans fru heter ”Drottning Silvia”. Ted Kennedy hänger bredvid C.H. Hermansson och Olof Palme bredvid Markus Wallenberg.)

Tips till Luleå kommun: ställ ut slipssamlingen så att fler kan se den! Fyll på med information om vilka de idag okända dignitärerna är och hur det kom sig att han som klippte av sitt skägg gjorde just det …

Under min föreläsning kom vi alla överens om att det är en Norrbottensspråkpolisturné som måste vara mitt nästa mål. Och jag kan ta med mig slipsutställningen!

Efter föreläsningen sprang jag på trötta ben med blytung ryggsäck till Norrbottenkurirens redaktion, eftersom kommentatösen Luleå-Anna jobbar där. En halvmeter ifrån henne jobbar dessutom Bittan — en av mina barndomsvänner från Midsommarvägen!

Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)
Luleå-Anna och Bittan jobbar. (Jag står bakom och skriker order om att de ska se koncentrerade ut och att den där SAOL på bordet är alldeles för gammal.)

Bittan och jag skapade ”Chalobiggs chalokladd” av allt som finns i ett kök (choklad, apelsinjuice, katrinplommon, majs, smör osv.), tillverkade människodockor i naturlig storlek som vi körde runt på spark mitt i natten och premiärbadade fötterna i kanalen en dag efter att isen hade gått. Vi pratade gamla minnen och jag både fniss-snorade och spottade kubbsmulor samt pratade på alldeles för hög volym.

Vem behöver väl uppåttjack när man kan åka till Luleå?

Jag och Bittan 1976. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till "Skit-klubben". (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)
Jag och Bittan 1977. Vi gick utklädda runt till alla grannar för att be om bidrag till ”Skit-klubben”. (Det var meningen att den som lyssnade skulle tro att vi sa ”skid-klubben”.)

Eladaptern till datorn blev kvar i Luleå, mobilen lade av i Älvsbyn, köttbullarna på tåget var från 1973 och mina strumpor fyllde hela sovkupén med senapsgas.

Avslutningsvis en sammanfattande film med dogmadarr:

Förslag till alla kommuner som behöver en pick-me-up: åk på studiebesök med nattåg till Luleå – staden som var i samma läge på 70-talet, men som numera mår så bra. Hur kom det sig att det blev bättre? Vem drev det hela? Hur ordnade det sig så bra? Varifrån kom pengarna?

Share
51 kommentarer

På sovtåg mot Luleå!

Utan internet i tre fyra fem timmar försmäktar jag på detta nattåg.

Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.
Stöklotten och Martin Ljung försöker alltid att få egen kuppe.

Fast det är inte alls synd om mig. Jag har ju läst en sån därn vahettere … bok. Jag har även roat mig med att fotografera inredningen och fundera över bäddning. Eller inte bäddning. Kanske bäddning senare? Eller nu? Eller bäddning innan sovkamraterna kliver på i Gävle?

Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.
Jag bäddade innan de kom och fick alldeles ensam dra i spakar och fälla britsar och peta på saker som man annars inte petar på.

Sedan öppnade jag en av vattentetrorna bara för att markera att den var min. Och en tvål, som blev min. Sedan tvättade jag näsan med det giftiga vattnet.

Varför kan man inte dricka vattnet direkt ur kranen på tåg? Var i hela Sverige kan man idag leta upp en vattencistern som innehåller odrickbart vatten? Det är väl svårare att hitta dåligt vatten än bra? (Säger jag, som bor i en stad där man sedan två veckor måste koka vattnet för att någon har läckt något någonstans.)

Men innan internet försvann hann jag leta mig fram till Trafikverkets digitala museum för att lära mig att man förr inte kunde vara enbart generaldirektör vid järnvägen utan även stationsinspektor, konduktör, lokförare, bromsare, eldare, grindvakt, banvakt, banmästare, trädgårdsdirektör, tågstäderska och stationskarl. Tågstäderskan hade ansvar för bäddningen (som jag ju numera sköter med den äran) enligt denna anvisning från 1947:

På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om
På så här många bolster och kuddar sover jag inte inatt, kan jag tala om

 Trädgårdsdirektören såg till att pynta stationsområdet och återställa eventuell röra som rälsläggningen medförde. Bromsaren bromsade och eldaren eldade, vilket påminner om min envisa kamp för att få internetvågorna in i kupén.

Några tips – en liten bruksanvisning – för de sovtågsovana:

1.
Man kan om man inte är alldeles noggrann i sin beskrivning säga att valet står mellan liggkupé (sex personer som inte måste enbart ligga utan även får sova), sovkupé (tre personer som alltså sover i högre utsträckning än alla som ligger), parkupé (två personer som inte måste vara ett par egentligen) och förstaklasskupé med inbyggd dusch och Duxmadrass. (Det står faktiskt ”Dux” överallt i beskrivningarna, vilket måste göra alla på Hästens galna av reklamkuppsavund.)

2.
Det funkar lite som på hotell med plastnycklar till kupédörrarna. Och en plastnyckel till duschen ute i korridoren.

"Hålkort" kan vi ju kalla dem för skojs skull.
”Hålkort” kan vi ju kalla dem för skojs skull.

Förr i tiden var det bara vanliga låsvred, så om alla i kupén skulle ut samtidigt, fick man rota fram en konduktör som fick låsa och låsa upp. (Tssssst. Vad dum jag är! Förr i tiden låste man ju inte om sig!)

3.
Pottorna är borta.

4.
Man får bädda när man vill. Om man inte kan bädda, kommer någon och hjälper till.

5.
Alla som åker sovtåg snarkar – utom jag. Men alla är samtidigt tåliga människor som inte bangar för obekväma och besvärliga resor; de är helt enkelt fördragsamma.

6.
På SJ-språket, där ”tio minuters försening” kan betyda ”tjugofem minuters försening”, säger man inte ”stäng av larmet” utan naturligtvis ”kvittering”.

Den kanske kvittrar?
Den kanske kvittrar?

Om ni mot all förmodan kan läsa detta, har jag hittat lite internet. Kanske i trakterna av Ockelbo Bollnäs JärvsöLjusdal Ånge Bräcke? (Internetvågor i småportioner.)

Share
41 kommentarer

Hur var det nu med bilen som hamnade i diket?

Jo, hrrrrm.

Det har minsann kommit klagomål på att jag inte skriver om det jag borde skriva om. Att det sedan i somras ligger en bil begravd. Och att jag flera gånger har antytt att det ska avslöjas hemligheter. Som de facto inte är särskilt spännande egentligen.

Så här var det.

Den 14 juni efter basketträningen hamnade gamla Volvon från 1987 i diket. Så här skrev jag då:

Jag tyckte inte ens att jag antydde att det var något skumt med det hela, men konspirationsvågorna gick ändå höga i kommentatorsbåset. Motvilligt medgav jag till slut att pudelns kärna var … hemlig:

Det var ju dumt skrivet. För om något här i världen är intressant, så är det ju hemligheter. Jag skaffade mig en tidsfrist:

Och det har faktiskt inte gått ett halvår än!

Orsaken att alla blev misstänksamma var nog att jag ju inte är den som hymlar med mina egna tillkortakommanden. Vi har haft punkteringar på alla däck, jag har kört på underliga saker och pajat ett däck i taget och om jag så sneglar på en nylonstrumpa, springer maskorna kors och tvärs i ren panik. Alltså var det inte jag som var orsaken till dikeskörningen. Egentligen.

Direkt efter basketträningen åkte jag hem för att hinna övningsköra med Nittonåringen. Som inte vill ha körkort. (Vad ska man göra? Tvinga ungen?) Vi satte oss i bilen och körde ut på grusvägarna där man inte möter någon någonsin.

Jag är en väldigt avslappnad körlärare, eller handledare som det heter. Nittonåringen hade i somras av naturliga orsaker inte riktigt samma inställning till bilkörningen, utan ansåg att bilen var större än den är och att ratten inte svängde som den skulle och att det fanns för många pedaler. När vägen tog slut, sa jag med en axelryckning ”backa och vänd”. Och så väntade jag. Stackars Nittonåringen bet i underläppen, knep i ratten med vitnande knogar – och lyckades!

Vi körde än en gång till vägs ände, varpå jag med ännu en axelryckning sa ”backa och vänd”. Inte vet jag hur det gick till, men precis som när man försöker svänga med en eka och måste vrida spaken åt fel håll, vred Nittonåringen ratten åt fel håll så att vi åkte ner i diket. Jag var så avslappnad att jag varken sa stopp eller oj eller ens andra hållet – jag bara sa ”jahaja, där har vi ett dike”. (Jag har bett Nittonåringen om jättemycket ursäkt och sagt att jag i fortsättningen ska vara mycket mer nervös och på helspänn.)

Och NU började krånglet.

  1. Bilen hängde på vänster framhjul och höger bakhjul.
  2. Höger framhjul var högt uppe i luften och vänster bakhjul var nere i ett dike utan fäste.
  3. Vi hade ingen telefon med oss.
  4. Min djefla man låg hemma i ryggskottsparoxysmer.

Lösningen blev att jag sprang hem (2,5 km i basketskorna), haffade Skotten rakt över gatan, körde ner honom med gamla Toyotan och alla tillgängliga barn samt alla feta och ganska korta plankor som jag kunde hitta i källaren. Under tiden låg min djefla man och sa huff och oooh samt iiiiih i sin säng.

Jag sa till ett barn att fotografera allt, medan Skotten knöt knopar och beordrade barnen ner i diket med plankorna så att vänsterhjulet skulle få fäste, han justerade repet, knöt nya knutar, berättade hur jag skulle gasa med Toyotan … och så kröp han själv in i Volvon. Och skrek:

– KÖÖÖÖÖÖÖR!

Brrrrrrrrrum!
Brrrrrrrrrum! Det funkade!
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur jag fullständigt överlycklig tänker kasta mig i famnen på den intet ont anande skotten.
Här ser man på första bilden hur jag höjer en glad näve. På andra bilden ser man hur både jag och Elvaåringen fullständigt överlyckliga tänker kasta oss i famnen på den intet ont anande och mycket kompetenta Skotten.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen.
Här i suddet ser man hur jag efter stora kramen fnissar ihjäl mig av lycka medan Skotten lugnt tänker gå och knyta upp alla knutar och hiva in plankor i bilen igen. Elvaåringen ligger i diket och fnittrar hon med.

Så var det med det: jag råkade alltså styra Nittonåringen rakt ner i diket. För det var ju mitt fel – men den stackars sonen ville inte att allmänheten skulle få veta det förrän han hade fått sitt körkort. Nu har han dock ändrat sig eftersom övningskörningen sorgligt nog ligger på is när han bor i Lund. I några år till!

Share
44 kommentarer

Lär dig att busvissla!

Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.
Den längst till vänster är kanske populärare i vissa kretsar än i andra.

När mina barn var i femårsåldern lärde jag dem att Shakespeare levde 1564–1616. Det är den i särklass mest användbara kunskapen av alla, har det visat sig. Men nu kommer de att få lära sig något ännu mer användbart: att busvissla.

I will now give you den sedan länge utlovade busvisslingsskolan!

Min mamma lärde mig busvisslingens konst när jag var i tonåren, och jag tror att jag har nytta av detta ungefär en gång per dag. Man äskar tystnad med visslingen, man bryter basketträningen för en ny övning, man slipper klinga i kristallglaset när man ska hålla tal, man visslar när kvällsmaten är färdig och man kan vissla när man inte hittar varandra inne på Centralen.

Men hur gör jag?

  1. Jag använder både lång- och pekfingrarna på båda händerna och klämmer alltså in fyra fingrar i munnen samtidigt. (Om man har plåster på en fingertopp eller har tejpat ihop de ständigt stukade fingrarna funkar det inte alls.)
  2. Jag sätter fingertopparna på undersidan av tungan och viker tungan bakåt.
  3. Och så spänner jag läpparna ordentligt och blåååååååser. (Om jag bara blåser lite grann, säger visslet bara pfuuuuh. Men om jag tar i för kung och fosterland ända från magen, kommer världens finaste vissel.)

Det var det. Men jag antar att ni vill ha lite mer anvisningar?

Datorskärmen kommer nu att besudlas av spottsprätt och det är inte alls att rekommendera smuligt mellanmål mitt i träningen. Omgivningen kommer att bli från vettet och grannarna gå man ur huse för att få er att sluta. Några av er kommer säkert att svimma. Men, som jag brukar säga enerverande ofta: hur blir man bättre på något om man inte övar?

Grunden i all busvissling är att både tungan och läpparna ska vara spända som fiolsträngar och att läpparna inte på några villkor ska vara formade som till en puss – då blir det s.k. mesvissling.

Med fingrar i munnen, viks tungspetsen bakåt så att fingrarna vilar mot tungans undersida. Det här låter ju inte riktigt klokt, men funkar. En annan teknik är att pressa tungspetsen neråt så att tungans bakre del plattas ut och lägger sig över de undre tandraderna. Jag kan inte påstå att det där låter riktigt klokt det heller – men det funkar.

När man visslar utan fingerhjälp (vilket tydligen är överkurs), ska man forma tungan så att luften inne i munnen får en smal ränna att passera genom. Inga tänder syns eftersom läpparna gömmer dem. Om käken förs fram till ett litet underbett blir visslingen ibland bättre. Den tekniken behärskar inte jag – och ingen tjej jag känner – men en massa karlar i min vänkrets. Forskningsunderlaget är dock en smula magert, så vi kan inte dra några som helst växlar på detta faktum.

Eller på filmen här nedan för den delen. Innan jag går in på detaljer i en logisk ordning, kan ni kolla olika tekniker som jag har samlat ihop. (Kanske måste ni sänka volymen om ni sitter i kontorslandskap.)

Som synes, vinner jag: flest fingrar! (Fast faktum är att jag visslar ännu gällare med enbart två lillfingrar – men den visslingen är så obehaglig för alla som sitter intill.)

Rekommendationen är alltså att börja med det antal fingrar som man själv gillar – välj mellan

  • två lillfingrar
  • enbart tumme och pekfinger (eller långfinger) på ena handen
  • lång- och pekfinger på båda händerna.
Se på bilderna här nedan hur fingrarna bildar ett lambda – Λ – där fingrarna inte släpper ut luft i mungiporna och fingertopparna möts i munnen.
"Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!"
”Åh vad kul – Lotten har hittat en app som förvränger foton!”

1.
Göm nu tänderna bakom läpparna som man gör när man spelar tandlös. (Ha gärna en spegel framför dig. Om inte annat för att man ser rolig ut med dreglet rinnande på hakan.) Läpparna ska liksom inte synas.

– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …
– Knarr, knarr. Näe. Det var bättre förr. Jag minns när …

2.
Tryck fingrarna mot tungan (som ska pressas framåt samtidigt) så att den blir bred och platt. Testa att göra som jag: vik tungspetsen uppåt. (Tungan ska inte sikta uppåt gommen, den ska bara vikas bakåt.)

3.
Bit mot fingrarna med läpparna (och i förlängningen tänderna, som ju inte syns).

4.
Blås lite. Ändra fingrarnas och tungans position tills du får fram ett litet visselpip; då tar du fram de stora lungorna och blåser för allt du är värd. Kanten eller vallen som luften pressas över, sägs vara det som skapar själva piptutet.

5.
När man har fått ton, är det dags att manipulera den så att den inte är enbart ett phuuuuuuuu-pip utan mer som phuuitt-tiiiit! Det sägs att man kan haffa taxibilar och få byggarbetares uppmärksamhet med detta ljud, men jag vet inte, jag. Däremot vet jag att man inte ska vissla på en bartender, hur mycket han än ignorerar sina kunder.

Fotnot
Om ni vill hitta mer information, så heter busvissling ”wolf whistle” på engelska.

Share
100 kommentarer