Hoppa till innehåll

Kategori: Bloggen

Joggingrunda i shoppingcenter (lååång text)

Jag tror att det började med att jag tog på mig ett par byxor som var för små. Byxor ska inte plötsligt bli för små, nämligen. Det finns ingen anledning i världen att fullständigt korrekta byxor plötsligt krymper. Ett dåligt omen alltså.

Det fortsatte med att födelsedagsbarnet kom ner i köket precis när vi förberedde presentutdelning och skönsång. Hon hade blivit väckt av en vilsen väckarklocka som sedan den inköptes alltid har ringt en halvtimme senare än den ställts in att ringa. Och nej, vi har inte vant oss.

På förmiddagen skulle jag bara snabbt in och köpa en viktig bok (återkommer till den senare) och byta batteri i en klocka, och svängde med treåringen och den nyblivna sexåringen in på Tuna Park, ett ovanligt trevligt shoppingcenter, som det heter på ren svenska.

När jag betalade batteriet, sprang treåringen helt utan förvarning ut ur butiken. Det är lugnt, tänkte jag, vi är ju inomhus. Tre sekunder senare kom jag på att en treåring springer rätt fort, och sade till sexåringen att springa efter honom och bara vara med honom, inte slita och dra och få tillbaka honom utan bara liksom vakta lite. Hon sprang. Ytterligare fem sekunder senare lämnade jag min plånbok och betalkort och nyckelknippa på affärsdisken och sa ”vänta, jag måste bara kolla så att de inte springer för långt”.

Borta. Puts väck. Snabb action: i vinterkängor, tjockejacka och för små brallor lufsade jag runt hela affärskomplexet ett varv, stack in näsan i alla roliga affärer och ropade ”jag har tappat en sexåring och en treåring, håll kvar dem här om de dyker upp”.

På andra varvet reste sig en småbarnsmamma på ett café och sa att hon skulle springa ett varv åt andra hållet.

På tredje varvet började affärspersonalen ställa sig i dörröppningarna och se bekymrade ut.

På fjärde varvet bad någon på Stadium om mitt mobilnummer om han skulle hitta något barn.

På femte varvet kom tre uniformerade poliser emot mig. Jag delade snabbt och säkert helt olämpligt ut order:

— Jag har tappat mina barn! En på sex, en på tre! Flickan i prinsessklänning, killen med blåa kläder och rufsig frisyr. Kolla utomhus är ni snälla!

På sjätte varvet började jag få ont i hälsenorna. Det var bara jag som rörde mig. Alla andra människor hade slutat handla. Mammor hade slutat amma. Personal hade slutat personala sig. Jag hade själv tappat känslan för vad som såg lämpligt ut eller lät rätt och vrålade barnens namn och hörde hur rösten gång på gång vek sig och tänkte på alla filmer om försvunna barn som jag har sett. Halva Lotten ville sätta sig ner och bara gråta, andra halvan ville vara käck och rolig och säga ”ah, ett visst svinn får man räkna med”.

Hur kunde de försvinna på bara ett fåtal sekunder? Hur kunde jag prioritera batteribetalningen framför treåringens rymning? Hur …? Långt borta såg jag plötsligt en prinsessklänning med ryggen mot mig. Ja! Hurra!

(I en amerikansk film hade jag när jag vände barnet mot mig fått en chock och sett ett helt främmande barn i en identisk klänning. Men denna historia slutar lyckligt.)

Sexåringen hade gjort precis som jag sagt: bara följt med treåringen, som hade valt att springa in på tråkiga Lindex, där vi aldrig ens tittat in förut. Där hade han satt sig tillrätta vid ett legobord och byggt ett högt torn. När sexåringen tröttnade på detta, hade hon klokt nog ställt sig alldeles utanför affären som en signal för att visa var de var. De hade inte saknat mig alls. Jag presenterade barnen för ena polisen, som ropade i walkie talkien att barnen var funna. De skulle bara patrullera lite, och hade nästan fått göra en riktig utryckning och var nog nöjda.

Svettig tog jag och barnen sedan ett ärevarv, hämtade plånboken och tackade publiken. Segermiddagen (pannkakslunch med extra grädde) intogs på ”Basilica”, som hade följt racet och gratulerade mig genom att bjuda mig på en cappuccino.

På väg hem mötte jag en bil som utan anledning körde rakt mot mig på fel sida av vägen. Jag körde ut på vägrenen och stannade där i ett par minuter. Andades. Svetten rann i armhålorna. Håll humöret uppe för barnens skull! “En sån tokig bil, den körde ju fel!”.

Nu håller jag oss inne resten av dagen. Omen hit, omen dit, inte vet jag. Nu slänger jag byxorna i soptunnan.

Share
17 kommentarer

Janelings kondis

Det damp ner en födelsedagspeng från farmor och farfar eftersom femåringen i morgon förvandlas tilll en sexåring. Jag visste omedelbart vad vi skulle göra: från och med denna dag ska jag och de fem barnen gå på konditori en gång per år. (Olle gillar inte grädde och ville hellre vara hemma och sova.)

Mina barn kan koppla ihop en dvd-spelare med tv och parabol, men vet inte vad ett “konditori” vill säga. Är det inte skamligt att de inte kan uttala “Napoleonbakelse” och inte vet att man på kondis kan sitta hur länge som helst och läsa gamla veckotidningar?

Nä, nu blir det alltså bullar av. De fem barnen valde allt från de där runda, bruna chokladbollarna som ska kallas “havrebollar” till gigantiska prinsesstårtebitar. Det hela gick på 232 kronor, men när jag satte mig att sippa på min cappuccino blev jag förvånad. För den var, ja, det var underligt — men den var alltså inte varm. Jag provade igen. Nej, inte alls varm. Ljummen, på sin höjd.

— Ska jag klaga? viskade jag till barnen.
— Neeeej, sa elvaåringen som är känslig för pinsamheter.
— Ja! sa trettonåringen som tycker att det är lattjo med liv och rörelse.

Ok.

— Ursäkta, jag skulle vilja ha min cappuccino varm, sa jag till tårt-tjejen bakom disken.
— Va, jaha, då får du väl ta den i mikron där då, svarade hon med en axelryckning och pekade med hela huvudet mot barnmatsugnen som stod bland borden.

Ställde jag till en scen och påtalade de 232 kronornas värde och vikten av att ha oss som nöjda kunder eftersom vi skulle komma tillbaka en gång per år var det tänkt? Nope. Jag värmde kaffet i mikron. Mjölkbubblorna försvann och det liknade inte längre en italiensk kaffekopp. Men hämnden är ljuv. Vi går inte till Janelings Konditori igen.

Tacka vet jag Håkanssons Konditori på Klostergatan i Lund, där jag efter balettlektionerna fick (= mutades med) bakverk 1970–72.

Share
20 kommentarer

Ett snabbt förlåt

Ursäkta. Sorry, pardon och excuse me för att jag inte har svarat på mail sedan Hedenhös. Alla obesvarade är markerade med knallrött, så jag ser era namn i eldskrift varje dag. Här kan ni tills vidare välja bland några av mina vanligaste svar:

ja
nej
ojojoj, vad kul
kanske nästa höst
hur mycket då?
helt naken?
hur många poäng?
ooo ja
kanske med selleri
ok, jag ska först bara
nu får du skärpa dig
jag tror att ordning är det nya svarta
ta det med en nypa sallad bara

Share
Lämna en kommentar

Sömnen

Ibland kan jag bara inte sova. Som med alla andra människor går det i perioder, jag är helt enkelt en sovperiodare. Under tiden på Nationalencyklopedin sov jag nästan bara i bilen på väg dit, vilket var opraktiskt när det var jag som körde. Sedan en månad tillbaka sover jag inte. Om jag nu var nära en konkurs eller hade råkat ut för något annorlunda som att föda ett barn för prick en månad sedan, hade jag ju kunnat skylla den magra sömnen på det. Men inte hände det något i början av december?

När jag väl har somnat under denna månad (vid tresnåret på natten), har jag sedan drömt trista drömmar om hur jag sjunker med Titanic, brinner inne med Kurt Russell, trillar av tåg med Buster Keaton och vrickar fötterna på hantlar samt klipper av tårna på en giljotin. (Jag var felvänd alltså.)

Men nu stundar nya tider! Igår somnade jag strax efter midnatt genom att räkna baklänges från 100 och så sov jag och vaknade av mig själv sju timmar senare! Visserligen hade jag denna natt lagt mig utom hörhåll från det äktenskapliga sovrummet, där Olle kämpade med en treåring och sin egen snarkning. Men i alla fall.

Share
2 kommentarer

King Kong-rapport (spoiler-varning!)

Nu har jag sett den, King Kong i Peter Jacksons jätteregi. Blev kissnödig förstås. Trots att asiaten och den svarte mannen dog så där onödigt som de alltid gör, är jag mycket positiv. Det coolaste var förstås när alla karlarna sprang mellan benen på Brontosaurierna (Apatosaurierna). Huvudrollsinnehavarna och monstren hade till 100 % rejäla näsor och ojämna tänder. Jag säger då det, en utseenderevolution är på gång i Hollywood.

Det hela äger rum 1933 och miljöerna är så långt min expertis kan se imponerande. (Vid en snabbkoll visade det sig nu att nästan allt så klart är datoranimerat, håhåjaja vad jag är lättlurad trallala.) Trettiotalsmodet är som alltid snyggt, även om männen är tvungna att dra upp brallorna till armhålorna. Damskorna äro alla ljuvliga. Nästan alla skådespelare har fått isblåa ögonlinser och aktörerna ser på min lokala biograf tårögda ut hela tiden eftersom skärpan är konstant felinställd. Den vilt skrikande Anns frisyrer liknar mina: rufs medelst lock.

Kuriosa: Driscoll spelade mot den tyske fartygskaptenen redan i Pianisten och King Kong är Gollum. Alla cirklar sluts. (Förutom min — när ska jag få en megaroll i en Hollywoodfilm? Jag bara går här och väntar på att bli upptäckt hela dagarna ju!)

Roligaste repliken kom inte på vita duken utan i foajén på väg ut, då en fullvuxen människa på fullt allvar sade:

– Aaaeeh. Jag tyckte det var overkligt.

Share
8 kommentarer

Samma!

Femåringen springer mot mig. Hon är strålande glad.

– Samma! Kolla samma! Dom är samma! Likadana! Mamma dom är ju likadana!

Nu skulle man ju kunna tro att detta handlar om en sommargylling som plötsligt upptäckts i två identiska specimen inne i vårt hus eller kanske två i köket vandrande jättepinnar som enligt utsago bara finns i ett exemplar i Australien. Men nej. Femåringen spretar stolt med sina båda fötter och säger:

– Jag har aldrig haft två strumpor som är likadana på mig förut!

Share
2 kommentarer

Att jobba

Väldigt konstigt, detta minns jag inte riktigt hur det var att ha: tid över!

På grund av “omständigheter utanför min kontroll” har jag fått 17 av vårterminens föreläsningar inställda. Ergo: jag söker jobb!

Någon som vill ha en rolig föreläsare eller en finurlig skribent lite då och då?

Under tiden sitter jag här och fantiserar om orsaken till Det Stora Företagets plötsliga nedskärning. Tänk om jag kan läcka till pressen och antyda konkurs eller annat hiskeligt! Ssschhh, min mun.

Fast egentligen egentligen egentligen vill jag bara åka till OS och VM och skriva hem roliga rapporter som alla sitter och skrattar åt och pratar om på kafferasterna. Det hade jag kunnat göra helt gratis. Nej, vad säger jag, klart att jag ska ha hutlöst betalt. Förstås.

Share
Lämna en kommentar

Basket, turkey dinner och kilten

Joodå, det gick bra i den hyrda gympsalen. Vi spelade basket, alla 24. De som var 2–11 år sprang sig blå. En och annan tonåring knorrade. Thirty-somethingmänniskorna och mormodern slängde sig helt utan betänkligheter in i dragkampen och det var helt ok för det gula laget att göra mål på fel korg eftersom den var min. Olle blev såld på ”Mike” eller ”Bump out” som övningen kallas i andra delar av landet. Min syster satte nio av tio straffar. Jag lyckades missa nio av tio straffar och kommer att få höra detta till nästa nyårsafton.

Kalkonmiddagen avlöpte smärtfritt och den galne skotten stod precis som vanligt efter tolvslaget och sjöng – men i år strippade han inte. När småbarnen kröp under middagsbordet utbrast en av dem plötsligt:

– Vad är det där för en korv?

Då svepte skotten sin kilt lite tajtare runt benen.

Share
1 kommentar

Leksakskatalog från 1973

Min svåger överraskade mig med en NK-katalog från 1973.

Tyvärr hör jag bara vad jag vill höra — efter en stunds oooooande och aaaahaande insåg jag att jag inte alls hade fått den utan att han bara ville visa upp katalogen efterom den var så fin. Förutom långhåriga barn som med kärlek i blicken spelar schack med lurviga nallar, finns bland annat en kompaktkamera som kostar 85 kronor.

Kommer ni ihåg hur det kändes att knäppa fast blixten?

Share
4 kommentarer

Om Torsten Ehrenmark

ehrenmark spikingTorsten Ehrenmark (1919–85) var för mig först och främst kåsör. Jojo, journalist också, men det var som en kåserande radiopratare, en kåserande utrikeskorre och kåserande författare han var min förebild. Nu var jag visserligen inte gammal när han levde, men allt han (och Gits samt Kar de Mumma) skrev i tidningarna, läste jag. Och klippte ut och sparade. Klistrade in i pärmar och läst om. Och om igen. Och så tänkte jag att kåsör, det skulle jag minsann försörja mig som när jag blev stor. Åka till OS, bo i London, ringa till en redaktion mitt i natten och rapportera in skojiga meningar på en knastrig telefonlinje.

Japp, det är precis som att idag vilja bli typograf, dräng, telegrafist, sjukvårdsbiträde eller faxförsäljare – kåsöryrket är dött.

Ehrenmarks barndom är lite annorlunda. Hans (frånskilda) föräldrar var kringresande skådespelare (taskspelare) och han uppfostrades av sina farföräldrar i Örebro – därav den lilla närkingskan som man kan höra i gamla Sommarprogram. Han kunde läsa när han var fyra, men var enligt egen utsago ändå förfärligt obildad eftersom han trodde att han faktiskt bodde hemma hos sina föräldrar. När han började skolan upptäckte han först att han redan kunde allt som de andra skulle lära sig, och sedan att lärdom var värdelöst gods eftersom det enda som räknades var t.ex. färdigheten att stjäla äpplen.

När pallade ni senast äpplen, bloggläsare? Vi borde palla mer äpplen, det borde vi. Mycket coolare än fildelning.

Ehrenmark var under 60-talet mest radiopratare, och illustrerade ofta sina texter med skivinslag enligt Myggans Nöjeslexikon. Tänka sig. Skivinslag i radion. Innovativt. När han under många år inledde eller avslutade den långa raddan av Sommarpratare lär han visst ha struntat komplett i vilken musik som spelades. ”Ta vad som helst, bara!”

Ett av hans uttalanden som stämmer väl överens på mig är:

”Det bästa som finns här i världen är en väl ordnad dålig ekonomi.”

Ett av hans uttalanden som alls inte stämmer med mig är:

“Vägen till flickors hjärtan går via idogt fotbollsspelande.”

Inte ens om han hade skrivit ”Vägen till karlars hjärtan går via idogt basketspelande” hade jag tyckt att det gick ihop.

Eftersom han varje år fick ge ut en bok med kåserier, finns det en försvarlig mängd böcker som är hopplösa att sortera i vår bokhylla eftersom titlarna är ologiska och omslagen saknar årtal. Jag har dessutom dubbletter till dessa – mejla om ni vill ha en av dem! (Uppdatering: de går åt väldigt snabbt – bara en kvar!)

  • Det luktar skämt
  • Händige herrn
  • Ingenting att skatta åt
  • Mina olympiska vinterspel
  • När det blommar
  • I fel kläder
  • Jorden runt på 8 dagar
  • Pubar, golvdrag och en kopp te
  • Nu är det klippt
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.
Torsten Ehrenmark signerar ”En av de aderton” i Erik Anderssons lanthandel i Edsleskog.

©Lotten Bergman 2007

Share
8 kommentarer