Hoppa till innehåll

Kategori: Bloggen

Inspiration

Stationsvakt har inget att skriva om, skriver han. Alla skribenter (och numera även bloggare) skriver förr eller senare om hur det är att inte ha något att skriva om.

För en evighet sedan skrev jag hur man avhjälper detta kramptillstånd som vi kan kalla fantasiöken eller påhittsransonering. Nu kommer jag med nya tips! Välj ett förhållningssätt av följande:

  • Jag tror att man behöver dessa stunder. Se på dem som sömn – ett nödvändigt ont. När man inte har något att skriva om kan man alltid skriva om strumpor, för det engagerar alla läsare (se gårdagens kommentarer).
  • Jag tror att man behöver sova på saken när inspirationen tryter.
  • Jag tror att man behöver äta choklad, för choklad innehåller ett viktigt ämne som kallas ”varbalinspiratio multum”.
  • Jag tror att mina andar inte har fått tillräckligt mycket magisk strålning från turkosa stenar som hämmar slaggprodukter i kroppen, varför jag tänker hålla i några turkosa stenar en stund.
  • Jag tror att man behöver springa en mil innan man kan skriva en bokstav.

Har ni valt nu då?

Ok, i så fall fick jag er att göra något komplett onödigt, för det spelar ju ingen roll. Skrivämnena dyker ju inte upp bara för att man väljer i en dum lista!

Däremot kan jag rabbla saker som man kan skriva om. (Klipp ut och spara.)

  • Det allra första minnet. (Men då måste man oftast hitta på och ljuga lite eftersom det första minnet brukar vara både ointressant och konstigt … lika intressant som det är att höra om andras drömmar.)
  • En elak människa. (Gräv i barndomen. Ledtrådar: busschaufför, gympalärare, mormor, granne, lekplats.)
  • Obekväma skon. (Stort ämne. Skon kan ersättas av vad som helst, t.ex. ”åsikten”.)
  • Ett oralt erkännande. (”Jag äter gärna snorkråkor, jag äter sårskorpor, jag gillar att suga på topsen när jag har petat öronen, jag använder begagnad tandtråd som påsförslutare.”)
  • Ett analt erkännande. (Beskriv toalettbestyren ingående.)
  • Ett kriminellt erkännande. (Se till att det är preskriberat eller himlarns oskyldigt.)
  • Idrottsliga bedrifter. (Egna eller andras – gärna med Busterfeeling eller den-fula-ankungen-syndromet närvarande.)

Hjälpte det inte? Då är det bara att slänga in handduken och ta en whisky. Hm … Ah! Jag har det!

  • Alkotest. Skriv under the influence of och deklarera tydligt att det är ett försök och ett bevis för att … (fyll i själv).
Share
24 kommentarer

Bristande knoppar

Vissa viktiga val i livet har jag gjort med en axelryckning:

  • När jag träffade min blivande Djefla man flyttade jag utan att tveka från en fyra på Söder till en studentlägenhet i Lund.
  • Vi skaffade fem barn utan att fundera på hur man sedan står ut med strumpsorteringen.
  • Vi hittade ett helgalet hus i Sörmland och ryckte upp alla våra skånska barn med rötterna trots att vi sedan dess måste stå ut med blommigt plastgolv.
  • Jag sade hux flux upp mig från det fasta jobbet på Nationalencyklopedin och startade egen firma istället.

Liksom bara häpp! Andra viktiga val har gjorts med vånda, ångest, tvivel och hysteriska utbrott:

  • Jag valde att stanna kvar ett helt high school-år i USA trots att jag grät mig till sömns eftersom jag vantrivdes från första till sista dagen.
  • Jag sade ok till att flytta från en underbar trea till en bedrövlig tvåa (eftersom vi blev vräkta).
  • Jag bytte när vi gifte oss från mitt ovanliga flicknamn – Stenson – till det tusen gånger vanligare Bergman.

Nu gör det ju ont när knoppar brister. I morgon tisdag brister det igen, för då ska jag hålla mitt livs första kursdag i egen regi. I vanliga fall anlitas jag av företag – nu ska jag hyra en lokal, fylla den med folk och dessutom lära ut något vettigt. Det är svårt att våga ta risker när man är en liten fegis. Aj, det gör ont fastän det inte har brustit än. Vem tusan övertalade mig att göra detta? Spöstraff! Ångervecka för föreläsarn, tack! Minsann har jag inte lite ont i halsen? Stånk.

———

Varför jag vantrivdes i USA? Jo, så här såg jag ut när jag åkte. (Har visat bilden förut.)

Och så här (det är jag till höger) såg jag ut efter en månad i Dallas, på väg till kyrkan i nyuppsydd klänning. Flickan till vänster är dottern i familjen, 11 år. Hon stal min mascara.

——-
Nu är det sådär mysko igen: nytillkomna kommentarer syns bara om man klickar på ANTAL REFLEKTIONER här nere och antalet ändras inte från 2, vofför blir det så?

Share
5 kommentarer

Annorlunda? Vem? Jag?

Igår hände något i kommentatorsbåset. Man behagade krafsa på Lottenskalet!

Man undrade vem jag skriver för. Jag skriver bara. Jag ser vad jag har skrivit och finner att det är gott, njuter av eventuella kommentarer och inväntar inspiration för nästa dags bloggande. För … för vem tar man på sig mascara? För vem fixar man blommor i trädgården? För vem ordnar man barnkalas? För vem ger man ut en roman? För vem diktade Ekelund? För vem … ?

Nu tar vi en historia som jag först hörde i The Crying Game (1992):

”The scorpion, wishing to cross a stream, asked the frog to let him ride his back over the stream. When the frog asked the scorpion how he could be sure that the scorpion would not sting him, the scorpion replied that if he did sting him, it would mean death by drowning for both of them. The frog complies, carrying the scorpion on its back across the stream. Before they reach the other side, however, the frog feels pain and realizes that the scorpion has stung him. He protests, “Why did you sting me, Mr. Scorpion? For now we both will drown!” The scorpion replies, “I can’t help it, it’s in my nature.”

Man påtalade också att jag visserligen kåserade (tack), men att det ju inte var särskilt varierat. Nä nu!

Därför ska jag idag skriva om musik. Analysera, tolka eller ta ett glas vin och var som en människa eller två. Följ med barnen på bio medan ni funderar – hälsa på en gammal mamma eller ägna dagen åt meditation. Vi är inte hemma (hej igen alla tjuvar) utan borta.

Tio låtar som jag kommer att tänka på just nu, trallala!

1. Icko-icko, tjicketikaa ko-ko-ko-ko (Vem?)
2. Ballroom Blitz (Sweet)
3. Tinseltown is in the Rain (Blue Nile)
4. ’74 – ’75 (Connells)
5. Hotel California (Eagles)
6. Sofia dansar go-go
7. Jag ska va som en toalett för dig (Nisses stuga)
8. Wake up (Boo Radleys)
9. Tribute (Tenacious D)
10. I Am the Walrus (Beatles)

Ska vi inte ta lite poesi också?

Kalkeringspoesi anno 2007!

Jag diktar för ingen-
för att källarn gömmer,
för att barnen gråter,
för att sängen ju är arbetsplatsen,

som knarrar och gnyr
i skärmens sken
jag talar med läsarn
och ingen och alla.

(Fritt efter Vilhelm Ekelunds ”Jag diktar för ingen” 1904)

Share
29 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Share
32 kommentarer

Va? Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund?

Igår hällde jag vatten i vattenkokaren och placerade den i mikrovågsugnen.

– Nämen! sa jag högt till ingen, tog ut kokarn och placerade den på rätt plats.

Resolut satte jag sedan på den tomma mikrovågsugnen på en minuts uppvärmning av … luft. Och blev förvånad när vattnet i vattenkokaren inte blev varmt.

En liten stund senare hittade jag mina nycklar i diskstället. När jag skulle handla tvättmedel, bröd och ost kom jag hem med kaviar, tvål och en grillad kyckling.

Därför tycker jag att Bengt-Åke Gustafsson tar ut fel personer till Tre Kronor.

Vaddå Hedström, Bäckström, Ersberg & Backlund? Och vem är Tony Mårtensson? Kör inte han speedway? Vad är det för fel på Högosta, Salming, Eldebrink och Loob – inarbetade och lättuttalade namn? Jag har inte plats för nykomlingar i huvudet!

Jag bryr mig alltså väldigt mycket om VM och OS. Landskamper i hockey och fotboll är rödmarkerade i almanackan och de gånger som matcherna krockar med fester, dop, jobb eller – bevare mig väl – tågförseningar, blir jag tvärsur. Men under detta VM måste jag banne mig plugga namn. Och termer: vad är ”slottet” på en hockeyplan och varifrån kom det?

[försvunnen bild på Älskade, ärrade gamla gubbar. Hockeyspelare.]

När vi nu är inne på sporten, måste jag ju dra fram två av dagens majlardismer:

”Och segerns sötma från guldmatchen mot Elfsborg 2004 tömdes tio månader senare ner i nederlagets bittra kalk efter avklädningen mot schweiziska Thun i kvalet till Champions League.”

”[—] även om saknaden av brassen Junior hängde som en blöt filt över Malmö Stadion ju längre andra halvlek led.”

Vad jag tycker om detta kan man läsa i hemlisbloggarjulkalendern.

Nu ska jag försöka göra te i vattenkokaren och gröt i mikron och inte tvärtom, ta mig till stationen för att åka tåg till Stockholm och sedan lite tunnelbana utan att glömma plånbok och nycklar, utan att tappa datorn och samtidigt försöka hålla skrivreglerna i rätt ordning så att de på ett finurligt sätt förmedlas till åhörare som inte gillar skrivregler utan som förmodligen bara sitter och tänker som jag:

– Hm. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Steen. Inte Thomas Steen. Alexander. Hedström, Bäckström, Ersberg och Backlund. Backlund borde heta Målislund. Hihi.

Share
22 kommentarer

Stora besvikelser (uppdat.)

Idag klockan 09:00 kommer Sommarredaktionen här att berätta vilka tio okända amatörer som får chansen att kaaaaaaaaanske bli Sommarpratare i juli.

Uppdatering: Nope. Jag var inte en av de utvalda.

Apropå det, minns jag en Lundakarneval när jag hade sökt in till att få deltaga i Revyn, Cabarén, Filmen och allt annat som hade med scener att göra. När beskedet kom, trodde jag att jag skulle dö på stört.

Jag var uttagen som ”funktionär i Idrottssektionen”.

Besvikelsen visste inga gränser. Jag skrek ut min förtvivlan genom fönstret på Hallands nation, jag låg på mage på sängen och grät, jag ringde till min blifvande djefla man och bad om tröhöhööööst. Jag kände starkt att livet just hade tagit slut. (Proportioner, lilla unga Lotten, proportioner!)

Nu ordnade allt sig till det bästa. Jag hamnade med ett musikgäng som hette ”Nisses stuga” och fick stå på scen konstant i tre dagar. Fortfarande har jag kvar en ogjord tenta sedan dagarna runt karnevalen 1986. Stora besvikelser hanterar jag numera med ett ointressant jämnmod och lugn.

Men just nu är jag lite nervös.

Uppdatering: De utvalda berättade bl.a. om cancerbesked, att vara rökare, trottoarsame och pärlfiskare, att vara 133 cm lång, om att skiljas, att vara bröllopssångare eller bulimiker samt om drömmar och passioner.

Uppdatering igen: Vet ni, jag hann klockan 08:57 fantisera ihop en fantastisk historia om mig själv där braskande rubriker som ”Den nye Ehrenmark” och ”Succé” ingick. Nu ska jag dra något gammalt över mig. Kanske rostbiffen från förra torsdagen.

Share
19 kommentarer

Ibland

Ibland tar jag cykeln fastän jag vill köra bil. Jag slår mig för brösten och ser till att alla vet att jag är en miljövän. Sedan kommer jag på att rally faktiskt är en ganska stor ”idrott”. Jag borde dra mina strån till stackarna oftare, tänker jag då och så tar jag bilen igen.

Ibland läser jag med stort nöje skvallertidningar. Jag skäms och blir röd om öronen och tänker lite på några välformulerade Nobelpristagare och så läser jag vidare om nobla skådespelerskor istället.

Vänta. ”Äntligen hemma från BB”? Nä nu. Blev de kvarhållna mot sin vilja? BB är väl ett utmärkt ställe att vara på, varför skulle man vilja åka hem därifrån?

Ibland är min plånbok så full att den nästan inte går att stänga. Coop-kuponger som ger 5 % rabatt, 25 rabattkronor på Ica, tre-för-två, två till priset av en, handla för 10 000 och få en tusenlapp i rabatt. Jag skulle förmodigen tjäna på att skippa alla rabatter och ta hand om äppelträden i trädgården istället.

Ibland får jag brev. (Klicka.)
Tack, Alcro.

Ibland undrar jag om Annika Hagström utövar voodoo på mig. Jag borde vara kåsör i lokaltidningen i stan, eller hur? Men vem anlitar de? Jo, Annika Hagström. Jag var kåsör i Hemmets Veckotidning tills de kom på ett nytt koncept – att anlita Annika Hagström.

Ibland önskar jag mig prassliga, trassliga, skramliga draperier i alla dörröppningar här hemma. Så enkelt, så billigt, så mysigt, så himla 1973.

Ibland …

(Ja, det här är ett trick: nu ska ni i kommentarerna fylla på egna ”ibland” och eftersom mina egna spretar värre än Edward Scissorhands fingrar, kan ni ju spreta ni också.)

—-
Man ska fylla sin hjärna med så mycket kunskap som möjligt. Nu lärde jag mig att en nobel från 1344 (under Edvard III) till slutet av 1500-talet (under Elisabet I) var ett engelskt guldmynt.

Share
20 kommentarer

Med ansiktet på halv stång

Den 28 februari 1986 drog jag ut en visdomstand. Det är den enda gången som jag har fått bedövning i ansiktsregionen.

Till idag, vill säga.

Eftersom jag har mystiska bitproblem och har varit hos tandspecialist (som påminner om Stationsvakt) och dessutom röntgat mig, var det idag dags för medicinering. Jag har nyss fått kortison insprutat i vänster käkled. Jag kan blinka med höger öga, men inte med vänster. Jag ler som Elvis Presely och har fått order om att äta skonkost för att inte tugga. Käken ska vara stilla.

– Ok, inte äta, inte prata, bara vila. Men det är ok att spela basket ikväll, va? sa jag.
– Va? sa tandläkaren.
– Kan jag spela basket ikväll?
– Den där frågan hörde jag inte.
KAN JAG SPE… oj, jaha. Ok. Hm. Men du, när du sprutade in kortisonet kände jag ingenting, det blev bara ett litet stick och kanske lite varmt och då tänkte jag att jag skulle andas lugnt för jag är himla dålig på att slappna av och det är ju en himla underlig känsla det här när man förväntar sig smärta, alltså när man veeeet att ”snart kommer jag att ha ont” fast å andra sidan kan man ju föda barn och det gör ju mer ont än ett litet stick och himl…
– Hm.
– Jag ska vara tyst, va?
– Mmm.

Nu är frågan: är man mindre rynkig och len som en barnrumpa i den ansiktshalvan som är bedövad?

—-
Uppdatering!
Iiiiih. Nu släpper bedövningen. Jag kan blinka med båda ögonen, fast bara nästan samtidigt. Vänsterögat hänger efter precis som när pratet på tv:n inte är synkat med läpprörelserna. Om jag inte koncentrerar mig, dreglar jag lite i vänster mungipa. Jag känner mig så här. (Tack, C.)

Share
17 kommentarer

Den perfekta dagen

Jag minns en dag i gymnasiet när vi satte upp ”Sandlådan” (av Kent Andersson) och jag fick tre blackouter och teckningsmajjen ändå kom fram till mig efter föreställningen och gav beröm för min s.k. närvaro på scen.

– Jag känner inte igen dig, är du ny på skolan? sa han.
– Nej. Du har haft mig i teckning i snart två år … svarade jag, som ju inte tecknar någe vidare.

”Närvaro på scen” kan visserligen betyda precis vad som helst. Kanske lade han bara märke till mig när sufflösen fick rycka in och hjälpa mig, och trodde i sin konstnärliga själ att jag då var synnerligen närvarande. Hur som helst, så nästan dooog jag av stolthet och lycka över att få beröm, och sprang hem och skrev om det stora undret i dagboken. ”Den bästa dagen i mitt liv” skrev jag med stora bokstäver.

En annan lyckad dag var när jag gick på high school i Dallas och förstod att jag skulle få gå på bal i en syntetklänning med skolans maskot – och samma dag blev invald i skolans ”honor society” (=plugghästeklubben). Lyckan gick över snabbt och dagen beskrevs inte med ett ord i dagboken.

Och så är vi då framme vid den allra senaste alldeles perfekta dagen. Igår.

1.
Jag hittade min djefla man alldeles lycklig på detta vis. Hans närvaro på scen är total och bilden är inte ens arrangerad.

Finn sju skärmar.

Ja, alla datorer är rättvända enligt fläng shåi så att hans inre lugn inte stör hjärnans harmoni.

2.
Tolvåringens basketlag spelade match mot sina föräldrar.

Finn fem föräldrar.

Japp, det är jag under korgen. (Kolla, jag springer så snabbt att kameran inte hänger med!) Av fjorton föräldrar kunde tre spela basket och vi … vi … vi … förnedrade oss och skäms över det … men vi spelade zonförsvar och vann med tolv poäng. Vår närvaro på planen var påtaglig. Förlåt, alla barn. (Vi sjöng ”We Are the Champions” i duschen också.)

3.
Jag hamnade med Bästisgrannen och VBK-Kicki i den förstes garage, pulandes med ett hemligt papier-machéprojekt. Vår närvaro grumlades endast av att jag fastnade under en boxningssäck.

Finn ett vinställ.

Att klunka vin i garage är ju ett synnerligen underskattat nöje. Tapetklistret som hamnade på vinglasen gav en robust känsla till dryckens bouquet och vår sensoriska bedömning av det hela blev: tummen upp!

Sådana här perfekta dagar kan allt hända. Till exempel detta.

Finn fem fel.

När jag nu funderar över livets perfekta dagar, är det inte alls dagarna när jag får ligga ensam i en säng med te och en bok som dyker upp i minnet. Underligt, för det är ju en sådan dag jag hela tiden längtar efter.

Share
25 kommentarer

Sopor

Jag tror att hela tunnelbanan och Centralen i Stockholm har en ny drive. Jag tror att den vill säga ”känn dig som hemma”. Det är sopor överallt! Jag tror även att jordens undergång är nära mitt hem, som också är fullt av sopor.

[försvunnen bild på sopor]

Jag har tidigare berört det här med sopjävlasorteringen som inte funkar. Vi har ju huset fullt av kalvar som hinkar mjölk och fil i floder. Jag har kontaktat Arla och andra bönder och bett om att få köpa storpack – t.ex. 20-litersdunkar med mejeriprodukter – men de säljs inte till privatpersoner. Jamen jag har ju företag! (Det är förvisso inte företaget som ska äta fil och flingor tre gånger per dag.)

[försvunnen bild på hallen, där de 375 skorna har fått sällskap av kartonger]

Ni ser? Påsarna i hallen har bott in sig sedan så många dagar att de till och med har slutat lukta havarti. Nu har jag inte kollat, men jag tror att det bor kartonger även i bilen. De är nästan rumsrena de också.

Vardag och fest i en härlig blandning.

Vi kör på försök sopsorteringen under diskbänken sedan en tid. (Själva slaskpåsen bor i en fiffig soptunna med fotpedal, omkringglidande på köksgolvet.) Behållare för kartongerna, säger ni? Mhm, vilken bra idé, det ska jag fixa. Imorrn.

Apropå sopor. Jag var på ett hamburgerplejs i förra veckan. Killarna (i 23-årsåldern) som satt bakom mig pratade politik, och då särskilt ”pigavdrag” och ”rika som inte orkar städa sin egen skit” samt ”respekt för de svaga i samhället”.

Någon annans skit?

 

När de gick, råkade de glömma något. Tur att jag hade munnen full av mat och kände mig asocial och ickepedagogisk och framför mig såg tidningsrubriken:

Medelålders kvinna
attackerade ynglingar
med hugg och slag.
–Hon var helt galen!

Ur Svenskt Husmoderslexikon, 1957.

 

Men i den allrakäraste dåtiden var det inte bättre. Ser ni den ”bekväma och hygieniska avfallsuppsamlingen”?

———–
Sopor är en film jag inte minns. Har jag ens sett den?

Share
29 kommentarer