Kategori: Bloggen

En gammal bild som ledde till De Dam i Amsterdam

Publicerat av Lotten Bergman den 11 oktober 2011 12:19

Jag såg en gammal bild med nya pratbubblor och tänkte i ena sekunden ”jaaaaa, hahahaa” och i nästa sekund ”nämen huuuuuuu” och kände att det hela nog måste utredas.

Jag funderade ett tag och ansåg att det såg ut att vara i Belgien runt 1948 med tanke på kläder och spårvagnskablarna. (Varför Belgien? Jag har ingen aning. Klädmodet sa 1948.) En förvirrad prickskytt? Eller är det rentav under andra världskriget? Och: ÖVERLEVDE UNGEN? (Innan ni läser vidare är det er skyldighet att fundera lite över bilden.)

… TITT- OCH FUNDERINGSPAUS …

Men hur hittar man ursprunget till en gammal bild? Jo, man söker på Tineye och rensar bland felträffar ett tag tills man hittar lösningen på spanska, nederländska och ryska. Då ber man att få sidan automatöversatt och så skrattar man åt tokigheter som ”du är en nålsöga” och ”de ligger i kolumner” samt ”tillflykt än det smala räcket som lyktstolpar”. Och så klickar man frenetiskt på länkar och så hamnar man kanske på t.ex. en nederländsk fotobank som man nästan inte kan sluta gräva i.

Så här ser bilden ut utan pratbubblor. (Klicka för större version.)

När man sedan har grävt vidare, häpnar man över sin egen obildning eftersom man borde ha lärt sig att just detta hände en gång i tiden.

Vi befinner oss på De Dam (”Damtorget”) i Amsterdam den 7 maj 1945. Det är alltså två dagar efter den fem år långa tyska ~~kapitulationen~~ ockupationen och i Nederländerna är befolkningen lättad och glad. Alla ser framtiden an med glittrande ögon. Människorna som sjunger och dansar på torget inväntar först och främst en kanadensisk trupp, som de har hört är på väg. Kanske kommer amerikaner med tuggummi också?

Då ställer alltså de tyska soldaterna en kulspruta på en balkong för att … hm … eftersom … ja det vet ingen. Kanske var det ett skämt till en början?

– Kolla, vi ställer den här och skrämmer tokarna därnere!
– Mera bira! Ställ den lite mer till vänster.
– Ja! Dom kommer att skita ner sig! Skål tammefan!
– NU!

Sedan börjar de skjuta på människorna på torget nedanför. Fotografen Wiel van der Randen fotograferar för allt han är värd.

Några kastar sig av cyklarna och tar skydd.

Men varför skjuter tyskarna på civilbefolkningen? Vissa tror att det var en hämnd för att två fulla tyskar tidigare på dagen hade arresterats, andra tror att tyskarna bara hade fått nog och blivit galna – uppenbarligen var de också berusade. Åter andra tror förstås att det berodde på ren ondska, eftersom tyskar utan undantag sedan ett par år ansågs vara onda av naturen.

Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kan man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg? — Mycket underligt: under en paus i skottlossningen kunde man forsla undan skadade under vit flagg. Varför brydde sig de fulla tyskarna om att respektera vit flagg?

Skottlossningen pågick tills en man ur motståndsrörelsen – som ju hade tillgång till vapen – klättrade upp på en ännu högre balkong och började skjuta tillbaka. Samtidigt lyckades en tysk officer i sällskap med andra motståndsmän tränga sig in till dem som sköt och stoppa dem. Förmodligen Rambo style.

Då låg 120 skadade människor på torget. Och 22 döda.

De skadade får förstahjälpen. — De skadade får första hjälpen.

Tyskarnas vapen tas om hand. (Är det inte tyska soldater där också?)

Och så kom till slut Kanadas armé – till ett slagfält. En krigskorrespondent tog en bild av en kanadensare, som uppenbarligen är chockad av det han sett.

En kanadensare och folktomma gator, tappade klädpersedlar.

Såja. Allmänbildningsakuten har nu gjort sitt.

23 kommentarer

Genitivapostrofen förenar dagens män: Tomas Tranströmer och Steve Jobs

Publicerat av Lotten Bergman den 6 oktober 2011 13:32

Den förste:

Att Tomas Tranströmer – vår poet som förlorade sitt talspråk 1990 – får Nobelpriset i litteratur är precis som det ska vara. För honom har jag stått nära.

Det var när Hans Pålsson på en Studentafton spelade fyrhändigt med Tomas Tranströmer 1988 och den djefla mannen var den som kom på idén och arrangerade hela alltet. (Ok. Med viss hjälp av herrarna Magnus Thureson och Petter Lönegård.) Jag tror att jag stod två meter ifrån Tranströmer när jag var som närmast.

Jag har inte många autografer, men i alla fall dessa två och Stellan Bengtssons.

(När jag skriver detta ringer min djefla man till Torbjörn Schmidt, som skrev en avhandling om Tranströmer och de tjoar i luren till varandra. I den mån den ytterst sansade Schmidt tjoar.)

Sex startpunkter till alla som vill läsa Tomas Tranströmer:

Storm (17 dikter, 1954)
Svenska hus ensligt belägna (Hemligheter på vägen, 1958)
C-dur (Den halvfärdiga himlen, 1962)
Schubertiana, V (Sanningsbarriären 1978)
Madrigal (För levande och döda, 1989)
Lägg på minnet att hans efternamn bara har ett m. (Våra pristagare 1974 stavade också så att man måste tänka efter: Johnson & Martinson.)

Kanske leder priset till en ny förståelse – dikter passar jättebra in i våra splittrade, ibland överlastade liv. Tranströmers dikter är små slutna rum av närvaro, observation och insikt. Ibland snuddar de vid mantelfållen till något som är mycket, mycket större än vi. (Se där hur jag försöker låta poetisk och bara låter … annorlunda.)

Uppdatering
Motiveringen från Svenska Akademien är Tranströmerskt klar och koncis; han tilldelas nämligen priset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

(Något som är förtätat är t.ex. ylle som har tvättats i vittvättsprogrammet och blivit synnerligen svårt att genomlysa, säger Poet-Lotten då och ser sig själv med den toviga ullen, på jakt efter efter verkligheten mellan det som nyss var maskor.) Slut på uppdatering.

Och så till den andre.

En gammal reklamsnutt för Apple far runt nätet och fascinerar nu när Steve Jobs är död. Precis som vanligt, får de nydöda en herrans massa beröm när de inte längre kan ta del av den. (Nej, jag tror inte på ett liv efter detta.)

Det är inte Apples produkter som syns, utan några framgångsrika tokar:

Jag tog mig friheten att översätta det som sägs till svenska eftersom jag håller med om budskapet och känner att mina barn ibland får lite väl mycket kommentarer om hur annorlunda de är. Nästa gång de blir retade för omaka strumpor eller för att de tar hoppsasteg istället för att rätta in sig i ledet, ska jag citera lite. (Ber redan nu om ursäkt i en brasklapp: det är vansinnigt svårt att inte få detta att låta platt och banalt på svenska.)

”Hör nu på, ni som är eljest. Ni som inte passar in. Ni som är motvalls. Kärringarna mot strömmen. Ni studsande bollar som har tryckts ner i fyrkantiga lådor. Ni som ser saker och ting annorlunda. Ni som inte är överdrivet förtjusta i regler. Som inte accepterar status quo som något annat än ett rockband.

De andra kan göra vad de vill – hylla eller förtala er. Det finns kanske bara en enda sak de inte kan göra, och det är att strunta i er. För ni får faktiskt saker att hända och leder därmed oss andra framåt. Medan vissa tror att ni bara är lite tokiga, ska ni se att det med tiden visar sig att ni är genier.

För så är det – de som är galna nog att tro att de kan förändra världen, är ju de som gör just det. Ni gör skillnad.”

(Det finns även en lång version av den engelska texten.)

Nu är det ju faktiskt så att det finns besvärliga tokar som bara sabbar och förstör också. Vi har genom historien diverse diktatorer som säkert såg sig som motvalls, motarbetade genier. Undrar om de också hade omaka strumpor.

Slutligen:

Den ack så bortglömda svenska genitivapostrofen – Tomas och Jobs är ju lite besvärliga i text. Om man inte vill skriva om sina meningar, kan man återuppväcka den här gamla fnuttgodingen:

Tomas’ pris

Jobs’ äpplen

Men man måste ju inte.

30 kommentarer

Deadline och förhalning samt tatuering

Publicerat av Lotten Bergman den 5 oktober 2011 15:23

Jag har en deadline. Och jag jobbar synnerligen hårt på mitt material eftersom tidsfristen går ut i februari 2013.

Japp. År 2013. Lika avlägset som t.ex. 2017. Eller 2024. Eller 1998 om man riktigt tänker efter.

Det dumma är att jag istället borde fokusera på andra saker som det är mer bråttom med – men de är ju så fasligt mycket tristare. Nu har jag ju lärt känna mig själv och vet att jag

alltid börjar för sent (enligt den gängse normen)
gillar distraktioner
är snabb
vet när det är dags att sluta peta i detaljer
alltid håller en deadline.

Igår lade jag under tidig eftermiddag ifrån mig allt vad jobb heter för att åka och handla ingredienser till kanelbullar, som jag ju aldrig bakar. Och när man ändå bakar, man man ju sätta en pizzadeg och göra kvällsmaten. Och när man ändå är och handlar kan man passa på att köpa plåster och posta tre viktiga kuvert.

(Det här med att skicka saker i kuvert blir ett allt större projekt som alltid innebär förflyttning av ett ton bil, stående i långa köer och mycken gnisslande frustration när postpersonalen trilskas för att de inte alls vill vara postpersonal utan bara mala kött.)

Sedan pajade planeringen totalt när allt gick på tok och köerna var längre än någonsin och jag dessutom fastnade i en bilkö pga. en olycka och betalningssystemet i affären gick sönder just precis i den sekund som jag skulle betala. Kön bakom mig blev sådär lång att de dödande blickarna brände hål i min nacke eftersom alla stressade människor hade varsin för mig okänd deadline att hålla. Jag vände mig om och formade händerna till en tratt och ropade med ett brett leende:

– Det är inte mitt fel! Jag har pengar på kontot! Det är maskinen som inte vill ha mina pengar!
– Betala kontant då! sa en karl och stirrade stint på sin ena knutna näve.

Jomen nu är det ju det där med att ta ut pengar – det förhalar jag eftersom jag inte vill ha pengar på mig eftersom sådana pengar verkar sugas in i de mörka hål som heter Stadium och Akademibokhandeln.

Alla som hade tänkt betala med kort sprang i galopp till en uttagsautomat och ställde sig att köa för pengar – men nåde den som glömde bort sin kod eller tryckte in knapparna onödigt långsamt. Deadlinen för servering av kvällsmat närmade sig för oss alla och det blev till att köpa färdigbakade bullar … eftersom tiden sedan försvann i en tatueringsyra som försenade allt i en evighet.

Den djefla mannen. ("Det är min fru!") — Den djefla mannen. (”Det är min fru!”)

Jag. (Man ser att tatueringen är dimensionerad för någon utan mina imponerande muskler eftersom den knappt räcker halvvägs runt.)

Vad jag vill säga med detta är att ett deadlinefyllt liv är ett förhalningsfyllt liv. På min attgöralista från gårdagen står nämligen inte alls bullbak, handling, tatueringar, pengauttaag, pizzabak, plåsterköp eller kuvertpostning. Men jag borde ha skrivit upp allt detta – om inte annat i efterskott – för att inte behöva titta på listan med trista, förhalade saker och suckande konstatera att jag inte kan stryka en enda sak.

Fotnot
Man skulle kunna tro att jag har en attgöralista varje dag. But no; jag följer mina egna intentioner såpass sällan att det bara är djupt deprimerande att aldrig få checka av en enda sak på listan. Förhalning, ditt namn är Lotten. (Hade Shakespeare kunnat skriva, men förmodligen tänkte han på andra saker.)

36 kommentarer

Modebloggare Bergman tittar in i framtiden

Publicerat av Lotten Bergman den 3 oktober 2011 14:33

Om det är som det sägs, att vi (i hela världen även om det bara är i-länderna som räknas) är på väg ner i en monetär depression som kommer att vara i ett okänt antal år, måste jag genast se till att bli modebloggare. För när det krisar i finanserna, blir modeskaparna så himla kreativa och påhittiga.

Sägs det.

Om man nu kan säga att ett helt årtionde har ett mode, så är detta 1930-talets.

Men låt mig nu gå i förväg och tala om vad jag tycker att modeskaparna har glömt bort under de senaste decennierna.

Hattarna. Allvarligt talat: skärpning! Varför bär vi inte alla hatt? Fatta vilket uppsving i material, hantverkskunnande och köpsug som väntar runt hörnet. Hatthyllorna tyngs nu av återvinningslådor och skiftnycklar istället för små nätta pillerpurkar och strutsfjädrar samt plommonstop! Med en hattinvasion behöver ingen bry sig om bad hair day eller plattång längre! (Okejrå, plattångstillverkarna kommer att få det sämre.)

Audrey Hepburn. — Audrey Hepburn i blåfärgade cornflakes.

Kragarna. Fadermördarn (en jättehård krage med snibbar som står rakt upp), kravatten, prästkragen, medicikragen och schillerkragen kan ju piffa upp den allra tråkigaste tisha. Och löskragar som man kan ta loss och tvätta bara den och inte hela utstyrseln måste det förstås vara! (Och så förtränger vi polokragen och tvättmedelstillverkarnas vinstvarningar.)

Filip III av Spanien. — Filip III av Spanien kunde inte tappa hakan.

Knätofsarna. Håll med om att alltför lite fokus ligger på knäregionen inom modet. Precis som att man har en slipssamling eller rent av en halsbandskollektion, borde någon leda oss in i knätofseran.

Rachard Sackville med stöd för knäskålarna.

Dekolletagen. Japp, jag tycker att urringningarna är trista nuförtiden. Precis som när det gäller löskragarnas återuppståndelse borde urringningarna få sitt. (Vi som inte är så välutrustade kan få dispens och ha kragkreationer som drar blickarna till sig istället.)

Sophia Loren spanar in Jayne Mansfields silverbricka.

När jag tänker närmare på saken är dekolletagets länk till kragen fullt logisk: colet betyder krage. Ni ser – jag är inte bara modebloggare utan även etymolog.

Uppdatering: Ni som inte läser i kommentatorsbåset har missat blygdkapslar, damasker, näsvärmare, pärlkragar (blott 199 kr på H&M!), navelkapslar, bahytter och yllegubbkepsar. Just sayin’.

40 kommentarer

Nu ska vi lösa den ekonomiska krisen i Grekland

Publicerat av Lotten Bergman den 1 oktober 2011 16:11

Det finns en gammal datorutvecklare, uppfinnare, föreläsare och allmän mentor som heter Werner Schneider. (Det finns många som heter just Werner Schneider, så han är lite svårgooglad. Länken ovan går till en artikel från 1994, där Werner berättar att han har ”svårt att hantera sin datorpost”. Jag ska fixa en Wikipediaartikel strax.) Werner är hur driftig och fiffig som helst och just nu sjösätter han ett projekt tillsammans med min pappa och den djefla mannen. Mellan driftigheterna, uppfinningarna och problemlösningarna smattrar lärorika samt sedelärande historier ur Werners mun.

Igår löste han på några få minuter Greklands små problem på detta vis (men här med mina många och långa ord):

En rödbrusig tysk vid namn Wolfgang på besök i Grekland tänker ta in på hotell i Aten eftersom han är trött och inte orkar åka hem till sin omysiga lägenhet. Han är inte bara petig med ölen och sauerkrautern utan även med rumskvaliteter, så han begär i hotellreceptionen att få kontrollera rummet innan han bestämmer sig.

– Javisst, men då måste jag först ha 100 euro som ~~disposition~~ deposition, säger den magre portieren Nicolas som just då står i receptionen.
– Aber jawohl, säger tysken och slänger upp en sedel som han haft med sig från München.

När tysken tar den skrangliga hissen upp till hotellets femte våning, tar portieren 100-lappen och springer på lätta steg till den svartmuskige slaktaren Vassilis, som han är skyldig 100 euro sedan han redan för tre månader sedan började handla på krita.

Den förvånade Vassilis – som är van vid att Nicolas inte alls betalar sina skulder när han ska – tackar och tar emot och tänker att jamen vad fint, då ska portieren få köpa souvlakispett av mig även nästa vecka. Sedan tar han samma gamla 100-lapp och går rakt över gatan till sin svåger med det stora, lockiga men numera gråa håret för det är han – Adonis – som sköter köttleveranserna i sin fina kylbil som han köpte på auktion år 2002.

Slaktaren har länge varit skyldig honom 100 euro, vilket har fått hans syster (som ju är gift med den skönlockige kylbilsmannen) att börja knorra och dra upp oförrätter från deras gemensamma barndom.

– Tssssst, mumlar slaktaren Vassilis, nu kommer kära syster inte att prata om hur jag drog henne i flätorna eller att hota med att berätta för mamma.

Kylbilsmannen Adonis tar cigarren ur munnen och skrattar ett bullrande skratt när han får den efterlängtade 100-lappen och han tänker att ”det var då på tiden”. När slaktarsvågern med lättat hjärta och små hoppsasteg har gått hem till sina skinkor och grisfötter, samlar Adonis sig och går till Sophia, som ju som vanligt står och hänger i gathörnet som hon kallar sitt.

– Pssst. Pengarna. Här, 100 jämnt. Närma dig inte min hustru – nu är vi kvitt!

Sophia stryker bort sin envisa hårslinga som har halkat ner och som vanligt kliar henne på näsan, ler mot Adonis och tar emot pengarna, som hon stoppar ner i dekolletaget. Visserligen har hon en fungerande handväska med portmonnä som hon fick av sin moster när hon fyllde 23 år, men det är så praktiskt med pengarna nära hjärtat. På höga klackar men med stadiga steg vandrar hon sedan iväg till det närbelägna hotellet, där hon brukar ta in på lunchen.

– Nicolas, säger hon. Jag hade inte glömt. Här är betalningen för rummet igår och förra veckan.

Och så lägger Sophia den vältummade 100-eurosedeln på disken och går iväg till sitt hörn igen. I samma ögonblick kommer den arge, ännu mer rödbrusige tysken Wolfgang ut ur hissen.

– Aber doch, den hissen schtannade halbwegs! Rummet var virkligen nicht in ordnung! Ich komme nicht här zu schlafen utan will istället gå till grannhotellet! Ge mig genast tillbaken alle meine pengar!

Tysken får sin hundring. Alla har fått sin hundring. Ingen har förlorat ett öre men alla har fått sina pengar och betalat sina skulder.

Häpp …?

– Nä, jag har inte gjort nåt! Vissel, vissel.

Nu måste vi ju protestera mot diverse detaljer som att det faktiskt är väldigt besvärligt att samla alla som är skyldiga varandra exakt samma summa och att alla dessutom måste ha använda samma, smidiga betalningssätt som inte tar tre bankdagar att effektiviseras och att ingen får för sig att pruta eller lägga på ränta. (Brukar man förresten lämna deposition när man vill kolla på ett hotellrum?) Den lilla detaljen att den magre portieren Nicolas faktiskt använder pengar som han på inga villkor har rätt till och att han därför är kriminell får vi ju också ta med i bilden – men ponera att han först frågar den gode Wolfgang om han får låtsas att pengen är hans? Bara en liten stund? Är allt ok då?

30 kommentarer

Jag och mina apparater

Publicerat av Lotten Bergman den 30 september 2011 23:03

Idag åkte jag till affärn med den nyss inköpta, sprillans nya, jättesnygga elvispen som plötsligt inte ville vara med och leka längre. När vi tryckte ner knappen som det stod TURBO på, lade den av, spottade ut visparna och slöt sig som en mussla. Visparna som alldeles nyss satt där de skulle, passade plötsligt inte i sina hål. Affärn skakade på apparaten, ruskade på huvudet och sa nääääää. Och gav mig pengarna tillbaka. (Yes! Sedlar!)

Kan man då överleva utan elvisp? Jahadå, här har ni familjen med gräddvisparmuskler och en gammal mekanisk vevvisp.

Så har vi då kameran som gick sönder under Bokmässan. Orsaken var ”fel”. Utan förvarning gav den mig en order som var glasklar men som alls inte löste problemet:

Tryck. TRYCK. T-R-Y-C-K! Trycktrycktryck. Tryckelitryck!

Med stor hjälp av kommentatorsbåset lyckades jag häromdagen hitta en kameralagningsbeskrivning som löste problemet. Man tar bara fram sina finaste ~~skrivmejslar~~ skruvmejslar och ~~skrivar~~ skruvar och har sig ett tag och så letar man upp ett litet rött hjul som har hakat upp sig och så pillar man lite på det och häller ner lite symaskinsolja så blir det så bra så.

Kameran utan bottenplatta. Inte alls särskilt imponerande.

Lägg gärna märke till hur jag lyder order och använder en tejpbit för att samla skrivarna, förlåt skruvarna, som annars lätt dansar ner på golvet.

Se, vilken bildkvalitet! Bilden är förstås tagen med den nu fungerande finkameran som till och med avslöjar att bitsen är dammiga. — Se, vilken bildkvalitet! (Bilden är förstås tagen med den nu fungerande finkameran som till och med avslöjar att bitsen är dammiga.)

Men min allra finaste apparat är förstås datorn. Eftersom den följer med mig överallt, får den vara med om både det ena och det andra, t.ex.

påmmfritt i eluttaget
vin i tangentbordet
baconfett på skärmen
Dramatenskådespelares frustspott (jag satt längst fram på parketten – datorn låg på golvet)
te i tangentbordet
blyertsstift i eluttaget (det är ju magnetiskt)
öl i tangentbordet.

Häromdagen fick datorn och jag uppleva något alldeles nytt tillsammans:

Frågan är bara hur det funkar. Och om man kan kalla det hela en falloid installation.

19 kommentarer

Nu har jag äntligen en deckaridé!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2011 23:43

Who killed Cock Robin?
I, said the Sparrow,
with my bow and arrow,
I killed Cock Robin.

För att ni ska förstå denna saga, som jag hade tänkt skriva som en allegori över livets förgänglighet, måste ni tänka er att Cock Robin är ett fladdrande bloggmonster och att den där sparven är en djefla sparv.

Det var en gång en ädel fembarnsmamma som en torsdagskväll …

Eller så går vi bara rakt på sak, kanske?

Imorrn blir Åttaåringen (som i mina ögon nyss var Fyraåringen) faktiskt Nioåringen. Han har ringat in varenda radiostyrda pryl i hela Teknikmagasinets katalog, varför hans ömma föräldrar obegripligt nog har köpt böcker, låtsastatueringar, såpbubblor, Bakuganfigurer, hopprep och en riddarhjälm.

Samt ett litet armborst i trä.

Ett vapen i köket – där det ju inte alls hör hemma, eller hur?

Tänk er nu en djefla mjukiskille som knappt svär, aldrig har druckit alkohol och som nybliven far 1992 sa till sin mosiga fru att han minsann skulle byta alla kommande barns blöjor i all evighet, amen. (Inte anade han att det skulle bli fem barn, inte.)

Tänk er nu hur denna mysgrabb höjer det ännu inte inpackade armborstet och får svindel av grabblycka och placerar den väldigt trubbiga pilen på rätt ställe i skåran.

Tänk er hur han spänner bågen och siktar någonstans ganska nära sin ljuvliga hustru som står i köket och stökar till.

Tänk er nu hur han för säkerhets skull siktar en meter till höger om och en meter ovanför nudelfrippan så att hustrun verkligen inte ska råka illa ut. (Hon kan ju reagera häftigt och oväntat ilsket av en aldrig så trubbig pil i bakhuvudet.)

Tänk er slutligen hur armborstet är ett bra armborst som verkligen skjuter iväg pilen åt hållet som det ju ska. Och att den med vansinnig kraft åker rakt in i köksskåpet på just den hyllan där de roliga vin-, öl- och likörglasen står.

Det sa PANG, det sa KRASCH och plötsligt regnade det glas och glasbitar över hela mig.

Ser ni glaset som föll rakt ner i tekannan?

På glashyllan (som ju om man ska vara noga inte är av glas utan masonit) låg i småsmulor

ölglas som jag stal i Rothenburg 1990
fula kristallglas som alla på Nationalencyklopedin fick i julklapp 1991
världens största vinglas
ett whiskyglas som Skotten har lärt mig att dricka whisky ur fastän det ser ut som ett likörglas.

– Vad gjorde jag? sa jag förskräckt.
– Pilen! Det var pi… Det var pilen som … fast jag som … sköt pilen … förstås … sa min djefla militärhistoriske man.

Och vad gör ni hemma på kvällarna?

76 kommentarer

Toyota-tänk

Publicerat av Lotten Bergman den 26 september 2011 10:00

Toyota-tänk är bra, om jag har förstått saken rätt. Det är inte som i ”Jävla skitsystem!” utan precis tvärtom: allt som görs med baktanken ”vi ska skapa värde åt kunden” är bra.

Sådant som inte är bra för kunderna är t.ex. SJ:s sajt, fjärrkontroller en masse framför digitala tv-apparater (som dessutom är bra mycket segare än för 15 år sedan) och att hamna på plats 26 i telefonkö när man vill göra en polisanmälan. (Om man nu kan kalla sig kund hos polisen …)

Under många år kunde jag när jag handlade via Ica-kortet knappa in mina uppgifter medan personen i kassan plipp-pep mina varor. Sedan kunde jag gå till varorna och packa dem medan plipp-pipande fortsatte. Himla effektivt: vi jobbade båda två. När kassören var färdig och sa ”574 kronor” sa jag ”du kan okeja” och så fortsatte jag att packa. Kvittot slängde kassörerna så gott det gick mot mitt håll efter att de hade okejat och så blev jag färdig och gick.

Sedan en tid tillbaka går inte det.

– Niohundrasjuttien kronor. (Det har förstås blivit lite dyrare.)
– Du kan okeja. (Jag packar vidare. Packelipack.)
– Det kan jag inte. (Sitter sysslolös.)
– Kan du inte? (Jag slutar packa.)
– Nej, jag når inte till knappen. Den sitter däääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)
– Men så knasigt. (Jag rör mig mot den onåbara ok-knappen.)
– Mhm. Och du måste ta kvittot också. Det kommer däääääär. (Sträcker sig och når verkligen inte.)

Gagnar detta kunden? Nope.

Man kan också jämföra med hur man nästan alltid måste rabbla sin anamnes till massa olika personer när man hamnar i vården. Eller om man har fyllt i en blankett fel så att blanketten åker skytteltrafik mellan adresser.

Inte bra. Och ”inte bra” heter på Toyota-språket muda. Som illustreras så här ungefär:

Här har vi nu dagens oh the irony-muda: när jag ringer till just Toyota för att fråga när jag kan lämna in bilen som tjuvarna slog sönder i fredags. If har hjälpt mig med telefonnummer till ”Toyotacenter Metro Autogruppen” i Eskilstuna.

När man ringer svarar en väldigt automatiserad och syntetisk röst att jag väl vet att det går att beställa tid på nätet? Omedelbart tänker jag ”NEJ” – eftersom jag själv har valt att ringa.

Sedan får jag en farlig massa val — men eftersom bilen har både plåt- och glasskador kan jag inte välja. Alltså trycker jag på ”9” för att komma till telefonist. Väl hos henne förklarar jag vem jag är och att jag inte vet vart jag ska vända mig. Hon säger ”öööööööööööh” och funderar ett tag och fortsätter ”men vart vill du komma då, till Haninge eller Södertälje eller Kungens Kur…?”. Jag svarar att jag vill till Eskilstuna eftersom jag bor i Eskilstuna. Och jag ju ringde riktnumret som vanligtvis leder till Eskilstuna.

Hon kopplar mig.

Då hamnar jag i verkstan i Eskilstuna och får rabbla informationen igen. Mannen där är trevlig och glad men kan inte svara på när de kan ta emot bilen utan ber att få återkomma om en liten stund. Så jag lämnar mitt telefonnummer (för det kan han inte se på sin telefon).

Han ringer en liten stund senare och säger att jag kan komma när som helst.

Muuuuuuda.

Jag är förstås beredd att dra in de förkättrade rullgardinerna i jävlaskitsystemtänket kontra Toyota-tänket, men jag anar att de är lite för analoga. Men nu till er: berätta om era jävla skitsystem så ska vi se till att förändra världen!

Reprisbild på modern rullgardin utan snöre. Fast här har jag hängt upp snöret. Som är av lite längre ner.

36 kommentarer

Så vad gör man då på Bokmässan?

Publicerat av Lotten Bergman den 22 september 2011 23:57

Inte vet jag vad andra gör. Jag tror att de träffar gamla kolleger, gör bokfynd, kritiserar bedagade kändisar som har glömt att tvätta håret, luktar på antikvariska böcker, står i toakö, går runt och bara njuter av miljön och är ganska hungriga mest hela tiden. Se, här går M.A. Numminen och är hungrig:

Och här gör Lars Ohly bokfynd:

Stackarn har ju inget privatliv; här kan man ju nästan se vilken kod han knappar in!

Här går folk in för att stå i toalettkö:

Många av herrtoaletterna har med enkla medel gjorts om till damdito. Förvirringen är stor när det första man ser är två pissoarer som med gapande munnar inte alls ser inbjudande ut.

Själv fnittrar jag mest. Nu ikväll fnittrade jag såpass att jag fick muskelbristning i vänster tinning.

Fnitter, fnitter i en gigantisk pocketstol. (Contradiction in terms.)

Ja, ok, jag pratar också. Hjälp vad jag pratar.

– Tyst, min mun, säger jag till mig själv högt och tydligt.

Men munnen den bara mal. Två tyska redaktörer (Pia Götz und Maria Dürig) som egentligen bara ville äta varsin köttbit på restaurangen som heter Babar, fick höra mitt prat mellan tuggorna. En bißchen ditten, ein bißchen datten. Vi försökte tillsammans komma på en bra titel på Dawn Frenchs bok ”A Tiny Bit Marvellous” som på svenska heter ”En liten smula underbar”. På tyska är det tydligen stört omöjligt att komma på något bra och tillräckligt oxymoroniskt och Dawn är visst hemskt svår att få tag på. När Pia und Maria frågade oss om vi (som var så initierade) var förläggare, sa jag helt frankt att vi var författare. Det kändes så bra att jag fortsatte att säga det resten av kvällen. När vi hamnade i en vansinnigt lång kö för att komma in på ett disco, ljög jag så friskt och fräckt att vi plötsligt stod och dansade som John Travolta och Uma Thurman utan att ha stått mer än 20 sekunder i kön.

Jag kommer förstås att få mitt straff. Man ljuger inte utan att karma kommer och sätter krokben runt kröken. Just nu piper det t.ex. alldeles förfärligt i mina öron. Och kameran har gått sönder. Jag har skavsår på vänster lilltå. Och minsann råkade jag inte köpa två sms-biljetter till spårvagnen. Ah well. Allt är i alla fall ein kleines bißchen wunderbar. Nur ein wenig erstaunlich?

18 kommentarer

Framme i Göteborg och Bokmässan 2011

Publicerat av Lotten Bergman den 21 september 2011 23:27

Vad gör man när man håller på att somna i 110 km i timmen?

Jag slog mig först på kinderna. Sedan öppnade jag fönstret. Sedan sjöng jag med så högt jag kunde i ”Born to be Alive” som spelades på radion. Sedan sänkte jag hastigheten till 90 och plockade fram termosmuggen och hällde det varma teet över hela magen och i knät. Det gjorde susen! Jag vrålade ”aaaaaaaarghhhhhh” där h:na symboliserar en kraftig flämtning. I en kass deckare hade det stått:

– Aj, flämtade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sin iPhone 4.

(I själva verket stannade jag på första bästa rastplats för att ta en bild. I själva verket var det alls inte meningen att jag skulle skålla mig. I själva verket var jag faktiskt inte så himla trött.)

Jag körde alltså med en fullproppad bil till Göteborg. Tyvärr stod det ett jättestort Ikea i vägen så resan tog faktiskt hela dagen. Jag tror att det mest berodde på att Ikea i Örebro hade en enda kassa öppen klockan 12:54 och kön ringlade sig in på lagret. Jag räknade oss till 23 personer bakom mig och gick fram till kassan för att säga ”jag tror att det är läge att be en kollega öppna en till kassa eftersom folk knorrar farligt bakom mig”. Om jag någonsin har blivit ignorerad, så var det där och då. Jag vände därefter upp blicken och hittade detta:

"Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö." — ”Värt mål i kassan är att hjälpa en kund samtidigt som vi har tre väntande i kö.”

– Objection! hade jag frustrerat slängt ur mig med ett höttande pekfinger om denna motsägelse hade skett i en rättegångsfilm.

Så körde jag vidare mot Västkusten. I flera mil låg jag bakom en synnerligen mystisk bil utan registreringsskylt – förmodligen var den full av bovar och banditer samt guldtackor och lik i baksätet.

Tyvärr ser det ju bara ut som om jag har retuscherat och suddat på registreringsskylten.

Tänk att jag alltid har tyckt att det är så overkligt när bilar i filmer har manipulerade skyltar. Nu vet jag bättre – det är bara att rycka bort dem helt när man behöver smita.

Framme vid Mässan sammanstrålade jag med min djefla man och vi låtsades att vi var journalister så att vi skulle komma in på ”Pressnatta”. Inträdesbiljetten som vi visade upp kan ha hjälpt till lite. (Tack, Petra och Anna!) Det var en stor tillställning med massa att äta och dricka och allt detta i en lokal som var ambitiöst Alfapet-pyntad. Eller kanske Wordfeud. Eller om det var Scrabble.

Jag försökte mingla på Lennart Hellsing-vis

i färgglada kläder
med en hand på ryggen
med en hand som håller i ett fyllt vinglas
nyfiket tittande på alla människor
stundom stillastående för att motta folkets jubel.

Det gick åt pepparn. Jag var helt enkelt lite för blyg och faktiskt inte ett dugg som Lennart Hellsing.

Vi gav upp minglet och gick genom den mörka Göteborgsnatten och stannade då till vid staketet som hindrar nyfikna sörmlänningar från att springa in på planen.

Visst är det odling av puppor som ska klona människor som bodysnatchar oss? Tänk på det när ni hör mig väsa:

– Sleep … Sleep … and be born again into a world without fear and hate …

27 kommentarer