Blyger

Ibland är jag blyg, det har jag berättat om förut. Som under allra första skoldagen:

Fröken luktade starkt av parfym, precis som nästan alla vuxna tanter. Tantlukt. Ovanför svarta tavlan satt bokstavskort från A till Ö. Bänken var helt tom och jag ville säga ”hoh” för att höra om den skulle kunna innehålla ett eko, men mycket sällan kommer ”hoh” ur ruskigt blyga flickor.

Ibland tar jag mig i kragen och gör saker på kommando från mig själv:

– Tsst, den där tanten är ju helt ofarlig. Fråga henne nu vad klockan är.

– Äh, det är ju bara Lasse Pöysti, svara nu på tilltal.

– Lyft luren, slå siffrorna: doktorn kan hela dina onda hälsenor.

Ibland lyder jag inte mina order utan svarar emot.

– Ta nu ett steg framåt och pussa Stellan Skarsgård. Nu.
– Släng mig i väggen, kommer aldrig på fråga!

I lördags – under åttaårskalaset – träffade jag de två i särklass blygaste tjejerna någonsin. Vi lät frågan ”vad skulle du göra om du fick en miljon kronor?” gå runt kalasbordet. Förvånansvärt många barn skulle köpa nytt hus, ny bil, en motorcykel och körkort medan en kille skulle investera i en Tickle Me Elmo-docka. När frågan kom till en hittills knäpptyst flicka, som vi kan kalla Anna, sa hennes kompisar nästan i korus:

– Nej, hon är blyg, hon pratar inte. Ta nästa!

Som vuxen är det svårt här: ska man ta de andra barnen på orden eller ska man tjata lite – Anna kanske inte var blyg när det gällde just miljonfrågan? Jag gjorde ett mellanting och frågade om hon ville viska till mig. Det ville hon inte. (Ivrig skakning av hattförsett huvud.) Frågan fortsatte runt bordet och min Åttaåring deklarerade att hon skulle köpa en lastbil som hela familjen fick plats i.

En liten stund senare kom Anna och hennes lika blyga kompis – som vi kan kalla Karin – fram till mig. De tittade på mig och blickarna sa HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP OSS! Jag förstod precis vad det var frågan om:

– Toaletterna finns där och där och där!

Men nej. (Ivriga skakningar av hattförsedda huvuden.) Jag frågade om det var något som hade gått sönder. Nej. Hade de ont? Nej. Var de törstiga? Nej. Ville de gå hem? Nej. Var de uttråkade? Nej. Ville de ringa hem? Nej. Hade någon sagt något dumt? Nej. Ställde jag bara dumma frågor? Jaaaaa. (Ivriga nickar och små leenden.) Jag berättade om Den vita stenen och när Fideli inte fick prata och de blyga flickorna lyssnade koncentrerat, men utan att tina upp.

– Men kan ni skriva er fråga till mig då? sa jag och rev loss en liten bit av pappersduken som alla barn hade fått rita på så mycket de ville.
– … (nick) …

Efter en liten stund kom Anna och Karin fram till mig med denna lapp:
Då nickade jag. Och log.

Share
/31 Comments/by

Barnkalas (huäääääärk!) (bilduppdat.)

Det är två timmar till åttaårskalasets början.

Det är bara två timmar tills huset fylls av 22 barn.

Det är blott och enbart två timmar kvar av livet som jag känner det idag.

Det är hattkalas – alla barn ska komma iklädd hatt, annars slänger vi ner dem i de mörka källarvalven. Vi tar bild på dem när de anländer och skriver sedan ut bilderna och klistrar fast på godispåsarna som vi sedan gömmer i trädgården. Alla letar gemensamt efter påsarna under tjo och tjim och blir … förkylda och fulla av lunginflammation eftersom det regnar och alla påsar kommer dessutom att bli kladdkletiga av skumgodis som bubblar upp som The Blob.

Men om fyra timmar och fem minuter är det över!

—–
Uppdatering:
Mystiskt. Antingen var huset förtrollat eller så har vi fått rutin på barnkalas.

Några av hattarna som kom på besök.

 

Alla barn hade hatt. Jag hade hatt. Mormor hade hatt. En kille tog av sig sin hatt och bad om att få bli nerkastad till lejonen. Endast ett barn glömdes bort av sina föräldrar när det var dags för hämtning och endast fem barn hade glömt att säga att de skulle komma men kom i alla fall.

Den djefla mannen sorterar godis till fiskdammen. Det var lite som när vi plockar blåbär.

 

Åttaåringens födelsedagshatt.

Vad var det listigaste? Jo, att vi inte hade planerat några som helst aktiviteter. De kom 12:00, de fastnade framför Linus på linjen i några minuter, de jämförde hattar och kallades sedan till korv & bröd, tårta och bullar och sedan satt de där i nästan en hel timme och pratade. Barnen samtalade! Vi vuxna stod och var behjälpliga med omkullvälta glas och en på klänningen nedramlad tårtbit.

– Vad gör vi nu? sa ett barn kl. 13:05.
– Precis vad ni vill! sa vi.

Swooosch, var alla borta. De byggde torn, de spelade kort, de tittade på Linus på linjen, de kröp upp i Tioåringens säng och myste. (Skrffn, måste byta lakanen där, nästan alla barn har katt eller hund och det går ju inte an att ha det i sängarna hemma hos en allergiker.) Sedan var det fiskedamm (vi förbereder med ”felfiske” som stövlar, blöjor, toapapper och sådant så att det blir lite mer spännande) och så gick nästan alla hem kl. 14:00.

Hattkalaset när nästan alla hade ätit två tårtbitar var.

Pfuh. Det här kan jag göra om. Om ett år eller så. (Tag detta uttalande med en rejäl nypa salt.)

Share
/29 Comments/by

Megasuccé på dvd

Filmtajm!

Vi har förut med gemensamma krafter listat filmer som man på t.ex. skollov kan bilda sig och barnen med. Några av rubrikerna var:

Filmer som man förr eller senare borde se
Filmer som gör livet bättre (?)
Allmänbildande filmskolan som inte är komplett

Igår blev jag köpgalen eftersom

  • januari är trist och grå som november
  • jag ska hålla barnkalas för 22 barn i morgon
  • det råkade finnas pengar på vårt konto
  • en affär hade filmrea från himmelriket.
Den enda som egentligen saknas är Outsiders. Och St. Elmo’s Fire. Och Pretty in Pink … och … och … och …

Nog för att John Cusack är allmänt underbar och Breakfast Club kanske är världens bästa film när man är trettonåthalvt, men den där megasuccén jag antydde i den ack så vackert rimmade rubriken var … Linus på linjen! Sju barn som var fem till femton år skrattade så att de sedan inte kunde somna och hoppade glada ur sängen lite tidigare i morse för att hinna titta lite mer på Linus innan de gick till skolan.

Avslutningsvis hittade jag nyss i mitt bloggarkiv (som börjar likna min källare) en liten utmaning om filmupplevelser. Denna utmaning har jag inte något som helst minne av:

1. Min första filmupplevelse: Hugo & Josefin (1967) med Beppe. Någon åt ett helt ägg, annars minns jag inget. (Bild!)
2. Min största filmupplevelse som liten: Bugsy Malone (1976) med Jodie Foster – på en bio i London!
3. Min värsta filmupplevelse någonsin: Jag var superkissnödig under hela Pretty Woman (1990) och kunde inte förmå mig att gå på toa utan led bara, sittandes med benen i kors – och mindes därefter ingenting av filmen.

Sådärja. Ni som idag inte kan komma på något att blogga om har tre ytterst lämpliga frågor att svara på. Sedan beställer (nu funkar länken) ni Linus på linjen – så är hela den annalkande, jättelånga och med skottdag påfyllda februari lättare att uthärda. (Man kan ju också berätta om filmupplevelserna i kommentatorsbåset om man inte har en blogg.)

Share
/41 Comments/by

Kylskåpets magnetiska utsida

Atahari säger att vi nu ska visa upp kylskåpen. Egentligen vill jag ju visa upp min stökiga insida och alls inte den relativt ordnade utsidan. (Den där meningen kan med lätthet överföras till min person.)

Vi har ju en stor kylfrysklump med isbitsutkast, vilket är en av de bästa investeringarna vi någonsin har gjort. Visserligen får vi inte plats med allt, så kylfrysen som står i källaren är fortfarande igång. (Och det är ett gammalt muskedunder som Al Gore och grabbarna inte har godkänt. Jag med mina gröna nyårslöften bör därför ställa mig med dumstrut på huvudet i skafferiet. Hm. Vad knölig den måste bli då, dumstruten.)

Förhållandevis propert hörn i huset.

Det där utrymmet ovanpå ska bli en mer effektiv förvaring, är det tänkt. Jag har nämligen på loppis köpt ett lagom stort gammalt skåp från en riven kemisal. Men … det står sedan 2002 i källaren, fullt med saker som jag inte vet vad jag ska placera och denna på framtiden skjutna rockad verkar komma att sluta i remi.

Den östra sidan. Ser ni de två bloggarna?

Vi drar oss nu närmare för en skärskådning. Inte särskilt fylligt, eller hur? Jag tänkte att jag skulle ha redigerat lite, fyllt på med roligheter och skryt, men när jag väl stod där med kameran glömde jag helt bort det. Johnny Weissmüllers autograf och ett mejl från Amelia kunda jag ju ha råkat sätta upp. Men nej. Det är bara telefonnummer, tidningsklipp och kylskåpspoesi i knähöjd. ”Vinakuten” är Broder Jakobs arbetsplats, dit jag bara får ringa i yttersta nödfall. Kanske så här:

– HJÄLP! Vilket vin passar till blodpudding och palt?

(Den där långa teckningen på väggen är en tradition som barnen har instiftat. De ritar under speciella fester av alla gäster och sedan får vi rösta vilken av gästerna som har ritats av roligast. Då ”vinner” den gästen och slipper städa köket.)

Framsidan är liksom ett julgranscitat.

De små magneterna med kända citat har av något barn placerats i julgransformation. Men skrev han något om julgranar, den som citeras?

——
Dscheeeezuuus. Cervantes och den citerade här ovan dog samma dag år 1616. Jordsalltet måste ha ruckats när alla dessa hjärnceller på en gång slutade arbeta. Som när jag somnar. Liksom.

Share
/25 Comments/by

En fråga om validt

Fråga:

Hej Språkpolisen!

Vi sitter och klurar på ett ord, hoppas du kan hjälpa oss.

Validitet. Man kan vara valid. Men vad heter det om ett resultat är validt? Heter det validt?

Hjääälp!

/Erika o Kristin

Svar:

Det finns en mängd sådana här ord. Språktidningen, den där tidningen som ju har så himla intressanta skribenter, skrev om det i höstas. Hypotesen där är att det hela beror på att rädd endast används om levande varelser. (Ett rätt lejon – fast på nätet kan man bara läsa det Fredrik Lindström skrev inledningsvis. Prenumeration rekommenderas. Nej, jag får inte provision.)

Detta föranledde Lingvistbloggen att kontra med:

[—] rädd har sällskap med ett annat adjektiv på -dd, nämligen fadd, som inte heller finns i neutrum singularis, och fadd är ju knappast ett ord som huvudsakligen används om levande varelser.

(Läs Lingvistbloggen. Mycket intressant. Nej, ingen provision nu heller.)

Medan jag tycker att man i sådana här fall nog bör skriva om meningen (och alltså egentligen stoppa huvudet i sanden, vissla och låtsas att problemet inte existerar), tycker Läkartidningen att man ska vara språkligt innovativ och envisas lite (se en bit ner i artikeln eller sök på ordet ”rött”).

Om vi nu specifikt tar ordet valid, så står det ju i NE:

—
valid adj., neutr. undviks
ORDLED: val-id
• som äger giltighet i visst (särsk. rättsligt el. logiskt) sammanhang [formellt]: ~a argument
HIST.: sedan 1855; till lat. validus ‘stark; mäktig’; jfr
—

Ni ser – ”neutrum undviks”.

Mitt svar är alltså: antingen skriver ni om meningen eller så tar ni på partyhatten och skriver hejsan hoppsan “valitt” eller “validt” och hoppas att alla förstår!

/Lotten

Share
/0 Comments/by

Bananpoesi

Jag och Trettonåringen delar på ett bananfodral för att kunna fylla på depåerna efter träningarna. Det lär nämligen vara viktigt med den där återhämtningsfasen och genom att äta banan inom en halvtimme efter träningens slut kommer jag att bli basketproffs vad det lider.

Den sanne banandiplomaten.

Bananerna får fascinerande nog alltid plats i fodralet. Hur krokig, tjock eller rak bananen än är, passar den … och jag tänker på bananfodralsuppfinnaren. Hur himla nöjd h*n måste vara.

Sedan drabbas jag alltid av ekivoka tankar och bestämmer att till nästa träning ska jag ta med en kladdig apelsin istället.

Det där med att alltid passa in eller inte alls passa in är för övrigt ett både associativt och poetiskt ämne som kan sälja nästan vilken film som helst. Mitt halvsynopsis? Ok:

Under ett par år bodde jag och min djefla man i en liten by mellan Lund och Eslöv. Vi jobbade i grottekvarnen, målade vindskivorna med mörkbrunt, besiktigade våra två relativt moderna bilar, gick på föräldramöten och tvättade oss bakom öronen. Men passade ändå in så här bra:

Bananen of no return.

När grannarna i byn bjöd in oss på ”klockan-tre-kaffe” svarade jag uppriktigt:

– Javisst! Vilken tid?

När grannarna påpekade att våra bilar skulle må bra av en tvätt, svarade jag oskyldigt:

– Åh. Öh. Varför det?

När grannarna efter två år undrade om vi hade fått ordning inne i huset svarade jag:

– Nejdå, ordning, nej.

Inte begrep jag att de ville bli inbjudna. Inte en enda gång bjöd vi dem på ”klockan-tre-kaffe” eftersom vi är bedrövliga kaffedrickare utan känsla för när klockan är tre slagen. När karlarna på gatan bjöd in min djefla man på öl, bastu och fotboll svarade han helt sanningsenligt:

– Nejtack, jag dricker inte öl och tycker inte om fotboll. Kan min fru komma istället?

Den där raka jättebananen fick till slut följa med till träningen helt ofodralad och drabbades visserligen av stötar och därpå följande blåbrunmärken men var ändå lika god på insidan.

(Det är nu alla i publiken drar efter andan och tänker dubbelbottnat och känner igen sig och famlar efter snytnäsduken.)

Tiden gick och vi flyttade äntligen till en mellansvensk stad i sina bästa år. Vi jobbar nu i eget företag, målar halva jävla huset i omväxlande gult och orange, besiktigar våra två väldigt gamla bilar, går på föräldramöten och tvättar oss somliga dagar bakom öronen. Ibland får vi plats i fodralet, ibland går vi omkring utan skyddsnät. Men på insidan är vi lika goda som någonsin.

(Publiken ställer sig upp i bänkarna och applåderar, precis som i Brubaker, Döda poeters sällskap och En kvinnas doft. När jag sedermera tar emot Oscarsstatyetten tackar jag alla bananer i mitt liv.)

Share
/23 Comments/by

Den gröna jätten är jag idag

Nyårslöften har jag aldrig avgivit. En förfärlig nyårsafton 1984 lovade jag mig visserligen att aldrig mer kräkas iklädd brun morgonrock eller sitta i en duschkabin och sprätta okänd kvinnas p-piller på främlingar som passerade. Men det löftet hade mycket lite med nyårsdito att göra.

Matälskarlisa vill att vi alla försöker avge gröna nyårslöften. Som vanligt är jag sist med det senaste och kan inte förmå mig att sno redan påkomna löften som att dricka mer champagne. Dessutom borde vi här i familjen äta mer fisk och alls inte som många andra äta mindre. Jag måste nästan börja portionera ut fiskleverolja till barnen, så svältfödda är de på fisk. Jag har aldrig serverat fisk som måste benas av personen som äter den. Dessutom äter vi kött i endast två former: färs och mamma Scans. Alltså borde jag även lova att vi ska äta mer kött, inte mindre. Men vänta, ooo, jag känner ett löfte komma smygande!

1) Jag lovar att under 2008 inte köpa ett enda paket färdiga köttbullar utan att alltid trilla dem själv. Sedan jag läste det där om färdiga köttbullars påtagliga stinklukt är det inte svårt. (De rullas i talg.)

När man lovar präktighet ingår det att även berätta att man faktiskt redan är himla miljömedveten och visst sköter sig. Så det gör jag nu: vi har en soda stream, tygkassar, kallt i huset och busskort. Och äter alltid upp alla rester. Utom de där skrynkliga rotsakerna som ligger i en brun sörja i grönsakslådan. Aha!

2) Jag lovar att under 2008 äta upp alla kålrötter och palsternackor som jag köper för att göra den där soppan jag aldrig gör.

Vad mycket matfunderingar det blev. Men flygbränsle kan jag inte dra in på så mycket; jag gör bara av med sådant ungefär vart tionde år. Bilbränsle, ptja. Kanske, fast det är tufft att gå hem från basketträningarna på 90-kilometeritimmenvägen klockan nästan midnatt. Nu vet jag!

3) Jag lovar att till min födelsedag den 2/2 innerligt önska mig en helt normal cykel utan spoilers och extralysen men gärna ett par, tre växlar så att jag kan cykla till mitt nya jobb på radion.

Så har vi även en grej som jag kan omvandla till grönt nyårslöfte från att bara ha varit en jag-vill-inte-släpa-på-fler-saker-till-återvinningen-önskan:

4) Jag lovar att under 2008 tjata ännu mer på att få köpa storköksförpackningar med mjölk och fil. Tänk: två tiolitersdunkar med kran inne i kylskåpet! Prisad vare det gröna köket!

Trots att här varken bantas eller hålls inne på maten, köper även vi produkter med enorma procenttecken på utsidan. Det verkar vid en närmare eftertanke som en krank blekhet.

5) Jag lovar att under 2008 inte köpa mellan- och lättprodukter utan istället spä ut de tjockfeta produkterna. Särskilt glassen. (Oh no.)

Men nu vill jag kontra. Alla borde egentligen lova att försöka spela mer basket. (Minns ni?)

Share
/43 Comments/by

Jag är Peter Stormare

Jag gick fram till den granna granen och plockade upp några kulor som hade trillat ner. Sedan tog jag fram sopborsten, varpå hela världen höll på att kantra. Jag är nämligen en sällsynt sopare. Min djefla man kom förbi mig och satte en macka i halsen.

– Hosthost hurvel hrrffffff! Vad ska du göra?
– Sopa!
– Kan du vara själv.

Femåringen satte sig med benen i kors på golvet och tittade på mig där jag sopade barr.

– Ska du spara dom? I källaren kanske?

Frågan är befogad. Men nej, granbarr sparade jag bara i 12-årsåldern.

Efter sopningen var grangolvet visserligen fortfarande av blommig plast, men i alla fall rent och snyggt – och granen stod där och tindrade. Trodde jag. Men … den låg på sin dödsbädd. Granen hade tyfus och hostade blod, den var bleksiktig och koppärrig samt nattsvart under ögonen. Den hade behövt tas omhand, nerbäddad som E.T. i ett syretält.

Med det fattade ju inte jag – jag hade ju liksom bara rättat till lakanen och gått därifrån. Och sedan satte jag mig helt obrydd vid kakelugnen för att läsa en ohyggligt trist bok som jag inte tänker nämna vid namn. Detta händer såpass sällan att Sjuåringen kommenterade det:

– Pappa. Vet du. Mamma sitter. Helt stilla.

Helt rätt. Jag läste. Och vände blad. Och läste. Suckade. Vände blad. Suckade. Och hörde ett konstigt ljud. K’blunk. Vad var det? Kaploink. Va? Möss i köket? Kubonk. K’pliong. Ssschht-kapoink!

Jag tror att det där sista var den döendes slutliga suck. För så här såg det ut under granen fem minuter efter att jag hade plockat upp och städat:

Granen, granens nysläppta barr och de därefter avhalkade kulorna.

Granen dog som Kevin Spacey, men var lite för diskret eftersom jag inte riktigt förstod. Sedan vidtog förstås en riktig Fargo-scen där granen var Steve Buscemi och jag var Peter Stormare.

Granen blir så mycket mer lätthanterlig med hjälp av sekatörtortyr.

Bonusbild med dödsscener:

Döda män, varav en faktiskt klädde sig i rutigt.
Share
/28 Comments/by

X-utmaning och en länköverdos

Utmaningar, schmutmaningar, slutmaningar, plutmeningar.

Jag duckar när de flyger förbi, ruskar lite för att de ska trilla av, men tar mig ändå uppgiften an om de fastnar. Dock gör jag alltsomoftast allt fel och skickar inte uppgiften vidare. Den enda utmaning jag gillar är den som jag hittade på själv. Förstås.

Nu var det på så sätt att Abbes pappa utmanade mig att fullfölja ”bra-låtar-alfabetet”, men

  • på bokstaven X
  • ursprunget Mymlan tycker att utmaningen är ett avslutat kapitel (fast kanske inte ändå eftersom vi som fortsätter är så ruskigt kreativa)
  • jag har en krånglande blogg som inte gillar att lägga upp bilder och videoklipp
  • Wilmer X börjar på W
  • Generation X börjar på G
  • XXX är barnförbjudet
  • Xbox har inte så mycket med musik att göra
  • Malcolm X varken sjöng eller börjar på X.

Till yttermera visso skulle det handla om god musik. Annars är det självklart att nynna … det finns bara en av mig och det är jag, det finns bara en av dig och de är du, det finns bara två av oss och det är vi … som Efva Attling i X-models, hon som med hjälp av sin dåvarande make Niklas Strömstedt (johorå, för det har jag hört, han hjälpte henne) skrev en one-hit wonder där texten innehöll endast dessa ord:

andas, annan, att, att, av, är, bara, bara, blir, bredvid, de, del, det, dig, du, du, en, ett, fast, finns, främlingar, ge, göra, hand, har, här, håller, hårt, hoppas, höra, i, ibland, jag, kan, kom, lagt, länge, läsa, ligger, lyssnar, med, men, mig, mina, mitt, mörkt, när, närmre, nån, nångång, nånting, nu, och, om, oss, öra, passar, pusselspel, räcker, säga, så, se, ska, som, svag, tankar, tid, till, två, undrar, varsin, väl, värme, vi, vill

Pusselspel? Är det Tetris? ”Men vi är som ett pusselspel som passar med varsin del.” (Det finns säkert 5 000 rim på ”del”.) Uppdatering: Aha! Här finns den!

Efva Attling är en djuping. Jag undrar jag om hon liksom jag efter denna x-dag vet att xantelasm är ”gulaktiga, avplanade, skarpt avgränsade fettinlagringar i huden runt ögonen”. Det närmaste jag kommer ett svar på X-utmaningen är denna Attlingvideo.

(Ni som inte klickar på play ska veta att ni missar hur hon badar skumbad till takten av en metronom, kastas naken i en säng av osynlige mannen, rockar loss på scenen inför dyrkande pojkar, tar av sig femkilosörhängen och placerar alla sina kaniner inne i en flygel.)

Share
/34 Comments/by