Hoppa till innehåll

Kategori: Bloggen

Mejlmissar man minns

En gång satt jag och mejlade fram och tillbaka på chatt-vis med en person som vi kan kalla Nisse. Jag var ledsen och bedrövad för att en annan person, som vi kan kalla Orvar, var besvärlig, elak, ogin och allmänt ond. Jag var dock tvungen att samarbeta med Orvar eftersom denne satt alldeles intill mig på stället där vi satt och knattrade på datorer.

Mejlen till Nisse innehöll alls inte mordkonspirationer eller planerade hämndaktioner mot Orvar eftersom jag ju vet att man inte ska sprida sådant via mejl. Men så närmade sig Orvar min dator för att säga något (förmodligen elakt), så jag skrev snabbt i mejlet till Nisse:

”Måste sluta, han kommer mot mig!”

Och … skickade det raskt till … Orvar. Inte till Nisse. Till Orvar.

PLIONG! sa det i Orvars dator i nästan samma sekund som jag klickade på skickaknappen.
– Ooooohuh … slapp det ur mig som vore jag ett lik som gav upp sin sista suck.
– Jah… sa Orvar med ett höjt pekfinger, men avbröt sig.

Han vände raskt på klacken och prioriterade mejlet istället för mig. Och klickade. Läste. Vände huvudet mot mig. Rynkade pannan. Vände tillbaka mot datorn. Läste igen. Och satte sig lugnt ner att jobba. Och sa aldrig någonsin något om det.

Sedan den dagen skickar jag aldrig mejl utan att dubbelkolla adressatens namn.  Men det kan väl bli fel ändå?

mejlskräck

Häromdagen skrev jag ett kort, inte särskilt välformulerat och ganska fånigt mejl som var fullt med versaler om ett fisirymden-problem till en person som snabbt såg att det inte var hans bord utan skickade vidare hela mejlet till en som var bättre skickad att hantera problemet.

Detta fåniga mejl hamnade sedan inför drygt tio personers ögon och förstorades till ett världskrigs-problem och

  • några blev trampade på tårna
  • en person blev utfrågad av en annan som handlade det om landsförräderi
  • en stackare som inte kände mig sa ”men är hon [Lotten] helt från vettet?”
  • jag blev tvungen att ringa upp tre personer och be om ursäkt för att jag lägger näsan i blöt.

Sedan ”häromdagen” skriver jag alltså inte fåniga mejl.

email

Men det här är ingenting mot andras mejlmisstag, har jag förstått. Det skickas snuskiga historier till alla 53 000 anställda på multinationella storföretag, den som inte ska bjudas in till hemliga överläggningar angående den döende fasterns testamente bjuds ändå in och folk kommer ut ur garderoben inte till sin kärleks nästa utan till en nyanställd kollega av helt fel kön. (Om nu kön kan vara helt fel.)

Nu vet (nästan) alla att man inte ska använda ”reply to all” om inte livet hänger på en skör tråd och att man inte ska skicka kopior ens med avsikten att någon ska bli imponerad av vilken fantastiskt duktig människa man är (”wow, kolla vilket fint mötesprotokoll … som jag inte behöver”). Men det kan också göras av rena hämndmotiv.

Richard Phillips på advokatfirman Baker & McKenzie råkade, när han stötte ihop med Jenny Amner (som jobbade på samma företag), få lite ketchup på brallorna. Självklart hade han byxor som krävde kemtvätt, vilket i andra länder måste vara bra mycket billigare än i Sverige eftersom det i källorna jag har står att tvätten kostade honom hela 4 £. Denna summa krävde Richard via mejl att Jenny skulle betala.

Jenny svarade inte meddetsamma eftersom hon var lite upptagen med annat. Men när hon gjorde det, passade hon på att skicka kopia på mejlet till alla 250 kollegerna. Hon skrev:

I must apologise for not getting back to you straight away but due to my mother’s sudden illness, death and funeral I have more pressing issues than your £4. Having already spoken to and shown your email to various partners, lawyers and trainees at Baker & McKenzie, they have kindly offered to do a collection.

Det gick inte så bra, det där. Richard Phillips sade upp sig och det sägs att Jenny Amner inte längre trivs på jobbet eftersom alla inte uppskattade hennes tilltag. Ack. Tag lärdom – var givmild, trevlig och snäll och spill inte ketchup.

Nu ska jag läsa en bok om hur man bäst skickar telegram.

Skrivet av Axel Carlborg för ungefär 100 år sedan.
Skrivet av Axel Carlborg för ungefär 100 år sedan.

Säg att ni också har skickat mejl till Orvar istället för Nisse!

Share
57 kommentarer

Modeord – men inte A-linje, jumper och getingmidja

Implementering. Implementering. Implementering.

Implementering. Implementering.

Implementering.

Imp…

Om man säger  implementering flera gånger i rad, tappar ordet faktiskt även den lilla skärva av betydelse som det hade nyss.

Implementering. Pleminterering. Mentipletering. Plutiomentering!

Det är ett ovanligt seglivat modeord, implementering. Jag har länge försökt ta död på det som en irriterande fluga, vilket i sammanhanget är synnerligen passande jämförelse eftersom klyschor ofta valsar runt i ett par år och sedan förtvinar som modeflugor plägar göra. För modeord förlorar sin betydelse; det är det som är problemet.

Skärmavbild 2013-02-27 kl. 16.32.44

I en gammal artikel i DN hittar jag flera fantastiska exempel på meningar som egentligen bara är fluff:

  • För att vara en verkligt smart bottomliner i vår bransch måste man vara en passionerad topliner.
  • Recessionen får kännbara effekter för företaget.
  • Som den bank med flest kunder i Sverige kom vi i centrum för en omfattande medial uppmärksamhet.
  • Precis som nedgången kom hastigt, kan uppgången komma mycket snabbare än vad många idag tror.

Det är visserligen en viss skillnad mellan urblekta modeuttryck som används för ofta (men som en gång i tiden var både fräscha och upplyftande) och klyschor som inte betyder något egentligen utan bara är trötta och banala stereotyper – men en sak har de gemensamt: de är intressanta tidsdokument.

I slutet av 1890-talet sa man ofta suggerera eftersom Baudelaire tydligen gillade ordet och folk ville vara lite som Baudelaire. Man slet också (enligt Svensk uppslagsbok, Svensk etymologisk ordbok samt Nordisk familjebok) ut ord som försumpa, spröda toner, uppmarsch, tidsenlig, varsel (som i varning), uppkomling, självhävdelse och plattform (!). I början av 1900-talet sa man tipptopp så ofta att språkkonnässörerna blev alldeles knollriga. Tänk er hur Greta Garbo i baddräkt, med beslöjad röst säger:

– … tipptopp …?
– … tipptopp …?

I Svensk Tidskrift var lektor Gustaf Jacobson år 1940 oerhört putt på modeorden:

”En annan orsak till språkets utarmning är modeordens och
slagordens överhandtagande, vilket är så mycket mer ödesdigert, som
dessa ofta äro av utländsk extraktion. Alla tiders (eller ännu bättre
alla tajders), jätte-, gå in för, forma sig till, gestalta sig som, 
sports-betonad, tjusig, flott, vårt avlånga land, skallbasen, övertänd, 
spolierad, demolerad, last but not least, anno dazumal, filmfront och alla
andra fronter — vem känner icke alla dessa modeord, som plötsligt
dyka upp, intill leda upprepas, undantränga andra ord och skapa en
språklig likriktning, som verkar förtorkande.”

Intresseklubben antecknar, hade jag nu kunnat säga som man gjorde för 25 år sedan. Och idag hade jag naturligtvis med bekymrad panna mumlat något om utmanande marknad … turbulent år … med kunden i fokus … tills alla hade förstått allvaret i frågan.

Eller så fokuserar jag helt enkelt på helt andra modeord.

Implementering av plattityd.
Implementering av plattityd.

 

Uppdatering med modeordsbidrag från kommentatorerna:

  • evidens
  • värdegrund
  • helikopterperspektiv
  • klockrent
  • perspektiv i
  • hur landar vi i det här?
  • ligga i framkant utanför boxen
  • ta höjd för
  • legendar
  • facilitera
  • verkshöjd (fast kanske ok som fackuttryck)
  • hygienfaktor
  • hälsosam
Share
76 kommentarer

Här har investerats pengar i ny sekrutt

Faktum 1:
När Bergmans behöver köpa ny dator, gör Bergmans det. Klicketiklick, svid i plånboken, tjoff, färdigt, dra av skyddsplasten och sucka lyckligt.

Faktum 2:
När Bergmans behöver köpa ny bil, gör Bergmans inte det.

(Jag tar om oss i tredje kollektiv person eftersom det här ju är pinsamt och jag egentligen inte vill kännas vid det.)

Bilar som vi har ägt ihop har jag berättat om förut — och även bilar som jag skulle vilja äga. Vår värsta bil var den första – limegulgrön Peugeot 506 utan stöt- och ljuddämpare men med hål i golvet, köpt 1990 för 10 000 kr. Vår bästa bil var Potemkin-Volvon, som bara var 13 år när den kom till oss år 2000 och då hade levt ett lugnt bankirliv utan barn och allt som därtill hör. Det är den bilen som nu ser ut så här …

… på insidan och …
… på insidan och …
… lite allmänt så här på utsidan …
… lite allmänt så här på utsidan …

Vi har en yngling till bil också – Toyotan som föddes i mitten av 90-talet och som har genomgått fler plastikoperationer och hjärttransplantationer än vi kan räkna till.

Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!
Ni skulle se kamremmen – den lyser som av guld!

Eftersom vi kör omkring dyrbar last (ergo barn) och ibland inte ens kan hjälpa till när basketspelare ska köras till Norrköping (det finns inte ens riktiga säkerhetsbälten i mitten i baksätet) och vi lägger enorma pengar bara på lagning, anlitade vi en bilmeckarkille som bulvan: Joel, 22 år. (Vi känner honom sedan 13 år och litar på honom, vilket det sägs att man ju ska göra när det kommer till bilaffärer.)

Joel fick leta upp lämpliga objekt till oss, ringa till ägarna och höra sig för och dessutom följa med när det var dags att åka och sparka på däcken. (Eller som han gör: tar fram ficklampa och klämmer på bilarnas tonsiller.)

Vi var helt överens om att det som skulle köpas var en Volvo och inget annat än en Volvo och att 1999 var ett bra år. Varefter vi köpte en Saab 9-5 från 2000, som vi ska kalla Adonis. Eller som jag helst uttrycker mig:

– Vi har köpt en blå bil med dragkrok! Och Wunderbaum!

Lukten heter alltså "New Car", men påminner om rakvatten.
Lukten heter alltså ”New Car”, men påminner om rakvatten.

Bilmeckar-Joel vet att om man prompt ska köpa Wunderbaum, är ”amerikansk gran” att föredra, för den luktar underligt nog av mild vanilj. Han berättar gärna om sina bilköp och om hur hans kompis köpte en bil som hade så lite stoppning kvar i dörren att det drog halv storm inne i bilen, hur tillstängt allt än var. Framför allt hittade han bara positiva fel med den här nybilen – alltså sådant som egentligen inte spelar någon roll. Vem behöver väl en display för radion?

Joel har i tre år försökt få ändan ur och köpa en dator. Under samma tid har han köpt åtta bilar och sålt sex av dem samt investerat i en motorcykel. Vi ska försöka skapa en klon av oss eftersom det borde bli den perfekta människan.

Bilduppdatering

Nybilen – beskuren.
Nybilen – beskuren.
Share
83 kommentarer

Och vad gjorde jag igår då?

Min lördag:

  1. Först var jag speaker på en basketmatch i herrarnas div. 1-serie i Eskilstuna.
  2. Sedan var jag på litterärt cocktailparty i Stockholm.

Eftersom jag antydde detta i kommentarerna till förra inlägget, skrev kommentatösen Annika så trevligt att jag egentligen borde rapportera om allt så ingående som det någonsin är möjligt. Vilket ju är en dröm: jag får skriva om mig själv, mitt handlande, mina tankar och kläder och andras dumheter! Men blir det särskilt intressant?

Okej, vi får kalla detta ännu ett dagboksinlägg.

Basketmatchen var bedrövlig från första till sista sekund. Vi var tvungna att hålla till i en gammal gympasal som har sett bättre tider, t.ex. 1960-talet, eftersom stan har fullt fokus på elithandboll i Sporthallen (byggd 1956) och inte division 1-basket.

Typisk papperskorg i Årbyhallen i Eskilstuna.
Typisk papperskorg i Årbyhallen i Eskilstuna.

Jag var redan under matchen iklädd  cocktailpartykläderna med ickerandiga, dyra finnylonstrumpbyxor (vilket jag strax fick ångra) och en Desigual-kjol samt en överdel som kräver axelbandslös bh. (Ja, för såpass enkelt är det att klä sig numera – valet står mest mellan randningen på benen och bh-stuk.)

Men tillbaka till basketmatchen. Korgnätet fick en maska och fick bytas ut, 24-sekundersklockan gick inte igång, tutan hängde sig, jourlaget kom inte, inga entrébiljetter delades ut och … vårt fina, vackra, roliga herrlag spelade inte bra.

Domaren och nätet.
Domaren och nätet.

På grund av dessa missöden blev matchen såpass försenad att jag som speaker fick lämna över micken till en reserv när det blott var 40 sekunder kvar för att inte missa tåget till Stockholm. (Eftersom 40 sekunders speltid kan ta uppåt fem minuter i realtid om det krånglar till sig med foul och straffar och tjuriga spelare som måste lugnas av domarna.)

När jag hastade ut till bilen visade det sig att hastandet var befogat eftersom bildörren bara inte gick att öppna. Jag har ingen aning om orsaken eftersom vädret inte på något sätt antydde att jag borde ha antifrostskyddsbehandlat. Det blev till att med nyckelvåld öppna passagerarsidan (inget centrallås, nej) och klättra över växelspaken och få en maska i de snygga nylonstrumporna. Och sedan köra som en någorlunda vettig biltjuv till stationen och där klättra över växelspaken igen och sedan springa med det inte riktigt uppvärmda, fortfarande trasiga knäet till tåget och hoppa på med fyra sekunders marginal.

Om det litterära cocktailpartyt är inte mer att säga än att det var trevlig, gott, fascinerande, rökigt, litterärt och otroligt proffsigt genomfört. Alla minglade som vore de inte alls litterära giganter utan blivande Hollywoodstjärnor på röda mattan. Och här ser ni det senaste:

Man använder specialtillverkade gnuggfigurer som måste köpas utomlands och som sedan används till att smycka ögonområdet.
Man använder specialtillverkade gnuggfigurer som måste köpas utomlands och som sedan används till att smycka ögonområdet.

Sedan tog min djefla man mig till ett romantiskt hotell som han hade spanat in: Hotell Monika.

Say no more.
Say no more.
Share
23 kommentarer

Ånger och beröm

När berömdheterna dör av, får de beröm som de dumt nog inte har fått under sin levnads bana, vilket jag här har berört flera gånger tidigare. Jag har skrivit några brev till människor efter att de har trillat av pinn – som en påminnelse till mig själv att här krävs skärpning. ”Beröm ska man gödsla med när så är lämpligt, inte för sent”, har jag skrivit. Breven har jag sedan bara samlat på hög eftersom de är sliskigt trista och sällsynt illa formulerade.

67365

Och nu till ett trist kapitel – när jag så bittert ångrade mig för att jag inte under alla år när jag hyste stor beundran för kåsören Kar de Mumma, inte någonsin skrev till honom.

När jag 2004 hittade hans sons (Carl Z, även han kåsör) mejladress, skrev jag inte ett långt och extremt roligt mejl till honom utan bara ett kallt, nervöst tjenare hallå, ursäkta att jag stör-mejl.

Nu får jag skämmas igen – och dessutom så att ni alla ser. Denna knuffkontakt mejlade jag till Carl Z år 2004:

Hej!

Jag tänkte i min ungdom skriva till din pappa, men då hade varken han eller jag mejladresser.

Annat är det nu — jag är inte längre ung och kan istället skriva till hans son.

/Lotten Bergman

Carl Z svarade:

Tack för mail, Lotten, men litet intetsägande får du medge att du skrev.

Du berättar för mig att du aldrig skrev till min far. ”Och?” , som tonåringarna säger.

OM du hade skrivit, ja då hade det varit synd om det funnits mail, ty min far tyckte om att skriva små prydligt handskrivna brev, ofta med en teckning till. Om du skrivit till honom hade du haft ett sådant brev och troligen en teckning till. Han svarade ALLTID.

För örvigt är jag inte heller HELT ung. Så det piggar upp med mail som innehåller…ja, någonting. Sänd mig gärna ett sådant en annan gång, i stället.

Vänligaste hälsningar från Carl Z

Gulp. Jag skrev snabbt tillbaka ett mycket innehållsrikt mejl med lustifikationer och anekdoter och roliga formuleringar samt beröm till den döde fadern. Men han hade nog fått nog av mig – dessutom berömde jag ju bara Kar de Mumma, inte honom.

Ett år senare dog Carl Z. Utan beröm.

Dagens beröm går nu till två enligt mig extremt begåvade karlar: producenten George Martin och den hysteriske skådespelaren Jim Carrey. Jag är visserligen av den bestämda åsikten att Beatleslåtar blott av Beatles ska spelas, men det här är ett undantag. Projektet hette In My Life och innebar att George Martin 1998 samlade ihop ett gäng skådespelare och i Applestudion kreerade en … eh … hum … happening. Den inspelade musiken är inte alltid bra – eller ens intressant – men det här är det:


Se särskilt när George Martin vid 2:05 regisserar Jim Carrey i konsten att låta brittisk.

Berömmet då? Äsch. Ni ser ju att det är bra.

Share
30 kommentarer

App, app, app!

Vi som har sådana där smarta telefoner fyller dem ju med allehanda krafs som kallas för appar — bebisspråk för applikationer. Det är bl.a. därför som det inte längre är tråkigt att stå i kö och gå på toa.

Jag använder mig ofta av SJ:s app som heter Min resa eftersom den om vågorna har ställt sig i revär … så heter det ju inte. Givakt! (Sömnbrist gör underliga ting med bosktävira. Bokstäverna)

Ordnung!

Om internetvågorna står i givakt och marscherar rakt in i telefonen kan jag ofta få reda på om tågen går och om de är försenade samt om jag ska gå till den ena eller den andra perrongen. Om det är tjall på linjen säger appen bara att det inte finns några ankomster eller avgångar och man kan då höra mig svära ända borta i Åmål eftersom jorden måste ha gått under.

Nu har jag på ett snillrikt sätt beordrat en apparat nånstans att skicka meddelanden om alla tåg mellan Stockholm och Eskilstuna på alla tider och alla dagar i veckan.

Ibland får jag visserligen reda på att tåget från Stockholm är fem minuter sent när jag själv befinner mig i London, men det gör inget. Då tänker jag bara cheeeerio! och trampar vidare.

Väldigt ofta kommer meddelanden om att tågen har färre platser än beräknat. Eftersom tågen i rusningstid är fullproppade, kan man ana att den här avgången inte var en västanfläkt eftersom man inte på några villkor ens under krigshot får sätta sig på de ack så tomma förstaklassplatserna (som är identiskt lika andraklassplatserna fastän de borde ha åtminstone mugghållare eller värmedyna):

trångt

– Två vaddå???
– Två vaddå???

Och så har vi meddelandena som hade orsakat folkstorm om det hade funnits en tydlig avsändare som satt och tog emot klagomål.

 

Troru jag är nån jädra Marty McFly?
Troru jag är nån jädra Marty McFly?
Observera att meddelandena kom med blott några sekunders mellanrum.
Observera att meddelandena kom med blott några sekunders mellanrum.
Och här måste jag få analysera de två punkterna som avslutar meningen. Vad signalerar de vad gäller tolkningen?
Och här måste jag be er analysera de två punkterna som avslutar meningen. Vad signalerar de vad gäller tolkningen?

Men oftast får jag veta att jag på något sätt är i fara och att det är bovar och banditer samt bedragare i faggorna:

Det är förmodligen någon som vill stjäla min resa.
Det är förmodligen någon som vill stjäla min resa.
Och med detta vill jag bara meddela att jag tycker att det här är en sorglig syn på landets alla perronger.
Och med detta vill jag bara meddela att jag tycker att det här är en sorglig syn på landets alla perronger.
Share
50 kommentarer

Historieförfalskning igen

Finn fem fel:

  1. – Jag minns tydligt den dag när jag som sjuåring läste Bamse första gången. Det föll sig så att det var dagen efter mordet på president Kennedy.
  2. – Hösten 1939 startade hon en väsk- och hattbutik med perfekt läge i centrala Berlin.
  3. – På 1950-talet var det ingen som rakade sig under armarna.
  4. – Einstein fick naturligtvis utmärkta betyg i fysik och matte.
  5. – När man läser Hitlers dagböcker inser man att han faktiskt var precis så knäpp som han verkade.
  6. – Min katt nickar när hon vill säga ja och skakar på huvudet när hon menar nej och kan räkna ut roten ur pi.

Den här filmsnutten visar på ett sagolikt och fantastiskt sätt hur en helt okänd stam i Papua Nya Guinea stöter på ett gäng filmare och antropologer. Året är 1976 och dåtidens teknik fascinerar förstås. Urinvånarna får testa tändstickor, ris, salt, sked … allt är underbart, fantastiskt och …

fejkat.

Ibland uppstår kontroverser och gräl mellan till exempel NE-fantaster och Wikipedia-trogna. Det är bara nyttigt och alldeles utmärkt eftersom grälen uppstår mellan människor som är misstänksamma och kritiska. Då är det värre när ”sanningar” presenteras utan att någon ifrågasätter.

Jag tittade på filmen ovan (och nu när ni vet att den är fejk tycker jag att ni ska titta också) utan några som helst misstankar om att det inte skulle vara sant alltihop. Däremot tänkte jag

  • men ta inte upp kameran NU, de kommer att bli rädda!
  • konstigt fladdriga shorts han har för att vara 1976
  • har man verkligen sandaler och shorts när man som antropolog är ute och vandrar i den där miljön?
  • men aaalltsåååå varför använder de inte rätt sida av skeden?
  • nu måste jag faktiskt läsa mer – vad hände sedan?

Och det första jag sedan stöter på är otalet länkar till artiklar som berättar hur det är en iscensatt film från 1990-talet. Stammen fick betalt i medicin och blev tillsagda hur de skulle agera. Boven i dramat heter Jean-Pierre Dutilleux – och han var inte ens först med att göra detta med just denna stam; de hade agerat urinvånare flera gånger tidigare.

En av de begåvade aktörerna.
En av de begåvade aktörerna.

Så nu kommer jag här med pekpinnar igen: ifrågasätt och kontrollera fakta – vad ni än håller på med! (Utom när ni läser mina texter för jag bara ljuger och larmar och gör mig till hela dagarna. Not. Eh. Hi.)

Share
50 kommentarer

Ytterligheter: Michael Jordan fyller 50 och en Trettonåring är glad på Gotland

Den basketspelande Trettonåringen åkte till Gotland i fredags för att spela mot elaka gotländskor. (De är inte elaka egentligen, de är bara så himla bra på att spela basket. Skitstövlar.)

Igår efter matchen ringde Trettonåringen när jag stod på en iskall parkeringsplats och packade in mat för 2 300 kronor i bilen. Samtalet lät ungefär så här:

– Jag är så glad! Jag tog uppkastet så blev det give-and-go och så gjorde jag första målet efter FYRA sekunder!
– Bra!
– Jag är så glad! Och så blev jag utfoulad när det var TRE sekunder kvar!
– Bra!
– Och så har jag lite ont i halsen men det har jag inte talat om för då skulle jag inte få spela!
– Men nej!!!
– Och så förlorade vi med 89-8! Jag är så glad! Nu måste jag duscha! Hejdå!

Jag blev lika sprittande glad och lade ut den här bilden på Facebook eftersom den visar hennes baskethumör så tydligt: man hjular gärna i mittcirkeln …

Bilden är visserligen från 2010, men sann.
Bilden är visserligen från 2010, men sann.

Jag har inte tagit upp det så många gånger under den senaste tiden, det här med idrottsglädje. Mycket för att jag känner mig tjatig och negativ, men tydligare än så här blir det inte.

  1. Man kan vara jätteglad trots en förlust.
  2. Det är på tok för tidigt att elitsatsa och toppa lagen före 15–16-årsåldern.
  3. Jag har rätt. 

Se här en spelare som inte ens platsade i high school-laget (nåja), men som blommade upp när han närmade sig 20-årsåldern:

Michael Jordan, som idag fyller 50 år. Aaaaah, vi tar en till, tror jag – när han lyckas göra avgörande poäng i sista sekunden:

Och så Michael Jordans mest berömda reklamsnutt som funkar som inspiration när man inte känner som Trettonåringen här ovan:

Share
34 kommentarer

En inverterad jordglob, tack

Jag bor i Eskilstuna, där man i fnuttron år har diskuterat en ombyggnad och uppdatering av det stora torget mitt i stan. Det har hållits arkitekttävlingar och utsetts vinnare som sedan inte har vunnit annat än äran eftersom planerna inte föll i god jord utan skrotades och det har diskuterats vansinnigt mycket – och alla är av olika åsikt. Nu har man beslutat att en röd pinne ska pryda torget och skjuta 22 meter rakt upp i luften.

Fine, jättekul, men jag har en bättre idé.

  1. Bygg en glob som är jätterund – inte som fuskgloben i Stockholm eller cylindergloben i London.
  2. Se till att man kan gå in i den och klättra på trappor på insidan.
  3. Måla insidan med landmassor precis som det ser ut om man har en jordglob, fast liksom på insidan.
  4. Ta betalt i entrén och spela Kentmusik för alla som kommer in.

Vabaha? säger ni och kliar er på haken eftersom ni inte förstår riktigt vad jag menar. En sån här – klicka för förstoring:Greatglobe

Det här är en genomskärning av The Great Globe som fanns på Leicester Square i London 1851–62. Och som är en inverterad jordglob (fast utan Kentmusik). Den var ungefär 20 meter i diameter (perfekt för ett torg!) och konstruerat av en geograf och kartförsäljare som hette James Wyld. Bergen sköt ut skalenligt och floderna sägs ha varit naturtrogna fastän de inte hade vatten. Här kommer en liten förstoring av en bildbit:

Skärmavbild 2013-02-15 kl. 00.09.53

Jameswyld

Den där Wyld var en envis karl, som hade velat bygga det här fantastiska åbäket i flera år, men inte hade hittat en lämplig plats. Efter mycket tjat och övertalningar (och mutor, tror jag), lyckades han få till ett tioårskontrakt på Leicester Square. Han blev stämd för uteblivna löner, folk tjafsade och stod i och Wyld var säkert inte alltid den trevligaste att ha att göra med. En staty av Georg I fick flyttas för att den roliga, konkava jordgloben skulle få plats och Wyld såg helt enkelt till att någon grävde ner statyn under själva byggplatsen. (När den grävdes upp igen, var Georg I borta – endast hästen han hade suttit på var kvar.)

När bygget satte igång, lovade den gode James att globen skulle bli ett under av skönhet i glas och stål. När den stod färdig var den en helt vanlig byggnad av tegel, varför alla som bodde grannar med den, gick man ur huse och protesterade vilt såsom man gjorde på den tiden. (Och 1968.)

Men ack. Den var ju inte klotrund som jag hade tänkt mig! Disappointed!
Wylds glob 1855. Men ack. Den var ju inte klotrund som jag hade tänkt mig! Disappointed!

Attraktionen blev en veritabel succé. Alla oooade och aaaahade … tills allt revs när hyreskontraktet gick ut. Visserligen såg byggnaden på slutet ut som ett sjabbigt hotell och skaparen blev tvungen att hyra in varitéer och musikföreställningar samtidigt som han själv höll kartföreläsningar, men ändå … va … Tänk om den hade stått kvar än idag!

Kommen så här långt i mina torgplaner inser jag förstås att det världen över finns tusen och en Cosmonovor och Mapparium och jag vet inte allt. Men tänk ändå. Att få gå in i en tvärtomjordglob och få peka på Mount Everest och utbrista: ”Sicken liten plutt!”

Ur Punch 1851.
Ur Punch 1851.
Share
48 kommentarer

Hej stenarne där barn jag lekt i Luleå samt dagbok

Kolla, jag slog rekord i grenen ”konstiga rubriker”!

Men det är precis så det är nu: jag måste skriva en dagboksinlägg som handlar om hur jag har haft det denna dag. Vän av ordning kan hävda att det var precis det jag gjorde även i förra inlägget, och det får man ju hålla med om. Och sedan strunta i.

Jag kom fram till Luleå och fick omedelbart beröm för plommonstopet av fem personer. Sedan tre personer. Och så fyra till. Luleå är alltså en stad som är svältfödd på plommonstop.

Taxichauffören som körde mig till Arcushallen hette Ivica Cvitkusic (säkert med fnuttar på bokstäverna – kanske Cvitkušić enligt Magnus Andersson i kommentatorsbåset) och han spelade i Allsvenskan i Västra Frölunda, DIF och GIF 1988–1996. Nu är hans son (200 cm) basketproffs i Spanien. Han berättade i raketfart om hela karriären och om sonen och … allt. Jag var så här vältalig under tiominutersresan (som kostade 260 kronor):

– Va?
– Nähe?
– Jösses!
– Wow!
– Coolt!
– En sån dröm!
– Oj jävlar!

Inne i den enorma (12 000 m²) hallen, attackerades jag av tre olika personer som berömde plommonstopet, och hittade sedan en alldeles egen plats som det stod LOTTEN BERGMAN på. Jag var en VIP, tjohej!

Under matchen satt jag och hejade på Luleålaget som om jag aldrig hade flyttat från stan (vilket skedde 1981) och försökte samtidigt spana i alla som jag trodde att jag kände. (Det är svårt att spana på tanter och gubbar – jag fokuserar liksom på 20-åringar som ser ut som tanterna och gubbarna gjorde för länge sedan.)

Matchen såg ut så här när det inte var rök, glitter, spot lights och cheerleaders på planen:

Northland–Kvarnby 82–73.
Northland–Kvarnby 82–73.

På tv4:s lokala nyheter syntes jag i flera sekunder:

Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.
Den där domaren spelade förresten i Plannja när jag var liten.
Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …
Bussen hemåt var gratis och såg ut så här på utsidan …
... och så här på insidan.
… och så här på insidan.

Men för att ni nu ska ha något att kommentera och skriva båsmetersdikter om (eftersom jag inte har köpt en ny bil som vi kan testa – än), ger jag er här lite virke: hur tänkte Heidenstam med de här raderna egentligen och vad är det man längtar till i sådana här situationer?

Jag längtar marken,
jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Jag längtar egentligen bara efter baskethallarna där barn jag spelade, förstås.

Share
46 kommentarer