Jag tänkte lyda Stationsvakt. Han uppmanar alla att lägga upp videosnuttar på bloggarna och har mage att påstå att det dessutom är enkelt. Well, I beg to differ.
Igår hade vi i basketklubben en lattjolajbanturnering som lokaltidningens sportreportrar har tagit initiativ till. Journalisterna kan inte spela basket över huvud taget (anser jag), men är vältränade så att de orkar spela 90 minuters fotboll. Och ungefär 4 minuters basket i stöten. (Jag skojar inte. Basket är jättejobbigt.)
Så här såg spelarna ut:
Det vimlar av gamla amerikanska basketproffs i Sverige. Deras barn börjar ta plats i landslaget och vart man sig i världen vänder, finner man gamla idoler som coachar smålag. Och när då Willie för första gången på 20 år lirade, lydde jag ju Stationsvakt och filmade lite på en höft med min iPhone. Och svängde ihop en filmsnutt. Men precis som när jag skriver, blev det för långt – ingen orkar ju se på drygt sju minuters inte särskilt bra basket. Fast – precis som jag anar när jag läser Stationsvakts uppmaning – det är ju så kul att sitta och pussla och hitta på textkommentarer och jag vet inte allt.
Brasklappsdags: titta inte om ni är känsliga för amatörism på alla nivåer.
- idrottare som med snor rinnande på hakan snäser av journalister som letar efter rubriker (”Känns detta som ett fiasko?”)
- SVT-produktionen med bakomkulisserna-reportage
- tårar hos en fallen stjärna
- ilskan hos ett besviket blåbär
- bitterheten hos en expertkommentator
- fokus och kompetens hos alla inblandade.
- små barn med glittrande ögon och konstiga bollfrågor
- ideellt arbetande eldsjälar
- motståndarlagets föräldrar som klappar om oss – förlorarna
- Willie Cherrys slitna knän som ändå håller för ett eller två försteg
- journalister som spelar basket fastän de inte kan
- fokus och kompetens hos alla inblandade.
(Idiotcoacher som helplanspressar när laget leder med 67–0 tar jag upp en annan dag.)
___________
Uppdatering
Och nu fick vi ett brons på femmilen. Jag är absolut heeelt slut av total nervositetskollaps. Tack, alla som tävlade!