Klingande isbitar i ett lågt glas. Skvalp av okänd dryck.
– Fancy a drink?
– I don’t mind if I do, no.
– Whisky?
– Please. With soda …
– Really?
Ni som är i min ålder eller ännu äldre kanske känner historiens ”Arvingarnas” vingslag?
Nej, helt fel.
Just det, helt rätt.
”Arvingarna” var en 70-tals-tv-serie som hela Sverige tittade på – även den unga Lotten, som verkligen borde ha gått och lagt sig och inte alls suttit uppe och tittat på hemska intriger och låga glas med klingande isbitar och dryckskvalp samt den hemska boven Paul Merrony och Hammondorglarna Hammondbröderna som tjafsade sig genom åren. Men kanske såddes ett litet whiskyfrö hos mig här?
Paul Merrony, spelad av Colin Baker som sedermera blev en Doctor Who.
Eller så såddes inte ett skvatt förrän jag översatte det stora whiskyeposet och bestämde mig för att gilla Glenfarclas, precis som Steffo. (Den där länken ska ni inte klicka på om ni inte gillar Julkalendern, för si då fattar ni ingenting och det är oftast väldigt irriterande att fatta ingenting så det ska vi undvika. Istället kanske vi kan trampa vidare i whiskyspåren och häpnas åt något annat som man faktiskt inte heller kan förstå?)
Whiskytandkräm! För alla som inte tycker om ”oral hygiene”! (Läs texten!)
Men nu till pudelns prick över ont krut. Ni minns korvautomaten som fascinerade oss så våldsamt för ett par år sedan när Skogsgurra till och med skickade den här bilden till mig?
Varm korv-gubbarna blev ilskna och gillade inte konkurrensen ett enda dugg, men behövde inte vara oroliga eftersom korvautomaten inte blev någon större succé. Ibland kom korven ut kall, ibland utan bröd, ibland som en skrumpen gammal galosch.
Vad kunde man inte ha i en automat på den tiden? Hattar? Simbassänger? Telef… öh. Sprit! Eller?
Den 15 februari 1960 på ”The Second Automatic Vending Exhibition” visade denna koft- och pärlhalsbandsklädda kvinna hur man i en liten pappmugg förser sig på whisky. Med knapparna kunde man även så praktiskt välja mellan vatten och soda.
Nu undrar man ju vad dagens galenskaper är – vår tids automattokeri. Kanske alla dagslände-appar?
Jag sitter stilla. Jag sitter så jag får sängsmak, tågsmak, soffsmak och bänksmak i rumpan. Jag har då aldrig suttit så mycket som nu. Människan lär ju dessutom enligt se senaste rönen inte vara gjord för att sitta. Det var bättre för, sutte man då så var det i en hård kyrkbänk där det var svårt att hålla sig vaken, om inte träsmaken satte in.
Eftersom tiden sedan i torsdags försvann i ett res-, föreläsar-, basket- och whiskytöcken, gick två dagar utan att jag märkte vad som hände. Detta tarvar en liten sammanfattning.
Att resa till Gävle tar tre timmar på tre olika tåg. Ingen förstaklass, hundar och katter överallt trots skyltar med överkryssade hundar, isande nordvindar på perrongerna och allmän känsla av att det är synd om oss. Allihop. På alla tåg. I Sala har de förbättrat servicen för resenärerna på det här viset:
Tågtiderna på resplus.se, jaha. Men var i tåget går vagnen?
Väl framme i Gävle vandrade jag genom staden och fann att den liksom alla andra städer har haft galna stadsarkitekter. Torget är väldigt fint med soldyrkare i stolar av maxstorlek och på sommaren springer glada barn i fontänplask. Men de här husen passar ju inte ihop!
Inte ens en inredningstidning hade kunnat säga ”kontrasterar snyggt mot varandra” om detta.
Jag föreläste hela långa dagen och åt lunch på Brända Bocken, för att sedan på väg hemåt hälsa på Fnasket i Plasket, som jag fick tips om i kommentatorsbåset. Eller som hon heter egentligen: ”Gudinna vid hyperboreiskt hav” av Eric Grate (1956).
Ignorera gärna patrasket framför fnasket.
På lördagsmorgonen fick jag hoppa in och vara speaker för stadens två elitlag i basket eftersom eldsjälen som gör det i vanliga fall, hade en skrällande lunginflammation att ta hand om.
Den här bacillfyllda, svarta saken ska man placera på hakan för att höras så bra som möjligt.
Det visade sig att jag med uppdraget även fick ansvar för nycklar och frågesvar som jag inte hade.
Gamnackeframkallande ansvar.
Sporthallen byggdes 1956 och har lappats och endast lagats provisoriskt under åren. Den kommer tyvärr snart att förklaras som kulturminnesmärke och därmed rymmas i det romantiska skimmer som allt som är gammalt förr eller senare hamnar i.
Hårstråna där i skiten kan alltså vara Jocke Bergs, Yvonne Rydings eller Christer Lindarws, för alla har de haft gympa här.
Dessutom är den besudlad av handbollsspelarnas klister precis överallt:
Handbollsklister är nog det allra klistrigaste klistret.
Lördagens höjdpunkt var (för mig i alla fall) när jag fick presentera herrlagets motståndarlag Haga-Haninge, som hade två spelare som utmärkte sig:
Nr 7: David Czernik Nr 8: John Goliats
Har ni någonsin varit på ett idrottsevenemang där speakern börjar prata om Bibeln under presentationen? (Jag skrattar fortfarande åt mig själv.)
Efter matcherna kastade jag mig i bilen och åkte till Stockholm för att lukta på en whisky hemma hos Lisa Förare Winbladh.
Ni ser den? Längst ner till höger. Kåda och apelsin med en antydan till citrus!
I morse var det dags att köra hem igen. Stressad av att inte kunna hålla min deadline när det gäller whiskyöversättningen (som jag förmodligen kommer att nämna otaliga gånger fram till juni), upptäckte jag lite för sent att jag borde ha tankat. Så här körde tänkte jag:
– Jag måste ha hög växel.
– Jag ska inte gasa.
– Satans uppförsbacke!
– Nej! Jag kör inte snabbare än så här!
– Vad var det där för ljud? Hörde jag ett eko i tanken?
Väl där skrattade jag åt mig själv igen. Eko i tanken! Hihi och hoho. Bensinen räckte tack och lov ända fram till den här apparaten:
Jag såg inte den jättestora ettan förrän efter ett bra tag …
Apropå ”Jävla skitsystem” – hur många anvisningar ska man läsa och lyda? Vi tar några förstoringar:
Kolla! Det finns ju ett bindestreck efter kassa!Bensinpoesi. (Som inte stämde: jag kunde tanka utan att ta omvägen med mitt leg.)Mystisk information: jag var helt ensam och kunde dessutom tanka utan problem.
När jag hade tankat färdigt, tog jag mitt kort och åkte iväg utan att stänga tanklocket. Efter 100 meter kom jag på det, vände och letade efter den runda plupp som måste ha farit iväg från biltaket – som skjuten ur en kanon – i första kurvan. Men nej. Puts väck. Jag fick gå in i butiken och köpa en nytt för 50 kronor.
Såja. Nu är rapporten till kommentatorsbåsets medlemmar levererad. Jag måste sätta mig ner och återvända till whiskyboken och trassla ut det här:
”That is the status quo today, but the stillhouse is one of the most quirky in Scotland, featuring four flat-topped wash stills of diverse shapes and sizes and four spirit stills with boil balls and distinctive cooling copper water jackets, while a section of number two spirit still dates back to 1874.”
De som känner mig, tror förmodligen att jag efter gårdagens Ranelidchock sitter och torkar mina tårar, klipper av ena byxbenet på alla barbiekläder och ritar av programledarnas löshår. (De som känner mig tror att jag fortfarande är tio år.) Men icke.
Jag sitter och faktakontrollerar idrottsstatistik. Jag är inte bombsäker utan måste förlita mig på andrahandskällor tills vidare.
Det är nämligen så att jag inte kan förlåta att det under programmets gång påstods att den apelsinfärgade mannen som inte sjöng faktiskt har ”spelat i MFF”. I beg your pardon? I så fall har jag
varit snubblande nära att komma in på Scenskolan
varit chefredaktör på Nationalencyklopedin
spelat basket i Plannja
strippat inför 800 personer på teatern här i stan
fött tio barn.
För Björn Ranelid ”spelade inte i MFF”. Han var med i seniorlaget i en cupmatch. Och han sprang långsammare än min farbror på 100 meter. Såja. Var nu så vänliga och sprid ut dessa fakta till alla i er bekantskapskrets. Och när ni ändå håller på kan väl någon av er skriva en sketch med dialogen i omklädningsrummet efter matchen? Eller rentav ett gräl i omklädningsrummet? Vi säger att det är Bosse Larsson [buse läorsån] han talar med, det blir roliga kontraster då.
Busse.
– Matchen prrräglades av mina rrrruscher på mittfältet, ty jag ärrr…
– Ja vet ente de ja.
– Jag gör alltid mitt bästa! Man har länge sagt mig att j…
– Nä. Ja vet ente.
– Jag lät de olika anfallen komma parallellt. Den ena rrruschen lever omlott med den andra! Min kraft och skönhet ärrr det viktigaste. Jag rörde mig med ljusets hastighet!
– Nä. Vem fan har snott min strumpa?
Nu måste jag jobba och kan inte älta dessa historiska falsarier längre.
Det jag gör är något så absurt som att översätta en whiskybok från engelska till svenska trots att jag inte vet ett jota om whisky. Embrace the smoky style on the floor melting och peat på er allihop – glöm inte the spirits maturation som orsakar the medium to heavy style expression beroende på om the oak casks är virgin eller inte! And here comes a nice old plunta for all of you:
