Vi som har begåvats med ett lite outvecklat lokalsinne, har tydligen även för vana att ”gå vilse på internet”. Jag kan ha 30 flikar öppna och inte för mitt liv begripa hur jag hamnade där jag är. Ingen fara – så länge jag inte har bråttom är det ju bara en njutning att
- ramla över Carl Butlers ryska fiskrätt med fiskpinnar
- misstänka att jag har Plica synovialis (en knäsjuka)
- finna att jag nu i höst på en 7,5-poängskurs vid Linnéuniversitetet förväntas köpa en bok som ser ut så här.
Obegripligt fult. Njutningsfull fulhet.
Kanske är detta i mina ögon det absolut minst tilltalande omslaget någonsin. Att det är kurslitteratur för en ”designhistoria under 1900-talet” gör det än mer absurt eftersom innehållet inte speglar just designhistoria under 1900-talet utan redovisar en enkät gjord på 20 personer som ska ”belysa hur kön och genus syns och märks i svensk design idag”. Författare är förstås den kursansvariga.
Örk.
Men så halkade jag via outgrundliga vägar in på en filmplansch från 1911 där filmen ”Tunnbandskjol” med felvänt citattecken rekommenderas. (Kommen så här långt måste jag ju hitta just denna flik för att sprätta loss bilden. Blädder blädder, jösses.)
Den går tydligen bra, för 1913 finns filmen fortfarande på repertoaren (om det inte är en uppföjare förstås):
Tunnbandskjolen ersatte alltså de där enorma krinolinerna som stod ut och var plufsiga med hjälp av 15–20 underkjolar. Damerna svimmade av korsetterna, snubblade på kjolarna, brann upp när de råkade komma för nära ljus, fastnade i alla krusidulliga möbler och var på det stora hela i vägen vart de än kom. Men med tunnbandskjolen blev det i alla fall färre kilo de behövde släpa på.
I SAOB (publicerad så sent som 2009) finns definitioner för både kjolen och klänningen (som är ett 1900-talsmode, även kallad snubbelklänning).
Men nu till bloomersbrallorna! För nånstans där mellan stora klänningarna som var tunga och de nya stora klänningarna som var lätta, kom det här modet – med inspiration från Turkiet.
Till en början var bloomersbrallorna accompanjerade av en sån där vanlig korsett och getingmidja – men efter nåt år började hela outfiten bli sådär härligt sladdrig i konturerna.
Namnet ”bloomers” kommer av Amelia Bloomer, som grundade och basade över en tidskrift som hette ”Lily”. I den skrev hon artiklar om kvinnliga orättvisor – och modet som bara var så jävulusiskt obekvämt och besvärligt – och hur man skulle kunna göra underverk genom att bara se till att kvinnor slapp svimma, snubbla, brinna upp, fastna och vara i vägen hela tiden.
Kvinnorättskämparna Susan Anthony, Libby Smith Miller, Susan B. Anthony och Elizabeth Cady Stanton var de första som började klä sig i den nya stilen, men det var Amelia Bloomer som var envisast med att år efter år bära de bekväma brallorna trots att hon förlöjligades och dagligen fick se sig själv parodierad i skämtteckningar.
Folk förfärades:
”Man kan ju till och med ana om en kvinna har smala eller tjocka ben!”
”Snart börjar de väl röka också, kvinnorna!”
”Jag vill inte umgås utomhus med min mamma för hon har bloomers.”
(Det där sista bevisar förstås ingenting.)
I ”Hertha” från 1923 står om den då nästan 80 år gamla förvåningen över bloomers-modet:
[…] Där var Lucretia Mott, Elizabeth Cady Stanton och deras vänner, i tunnbandskjolar, skärmhattar, halvvantar och Paisleyschalar. Mrs Amalia Bloomer, i sin förhånade, och sanningen att säga föga sköna kostym gjorde också sin entré.[…]
Denna bild över kvinnornas mode visar tydligt hur viktigt det var att inte visa benen.
Nu zoomar jag in runt 1850 och gör röda kryss när bloomerkostymerna försökte ta plats.
Men precis som med elbilarna runt år 1900, gick detta förnuftiga mode åt pepparn och glömskan. Kvinnorna orkade inte utstå spott och spe och kände dessutom att kritiken mot kläderna drog uppmärksamheten från debatten om jämställdhet. De tog på sig korsetten, tunnbandskjolen och hatten för dagen och lade bort brallorna. Tills …
Swooooosch, så går vi till dagens utstyrslar. Människor går i jeans, slipper korsett och behöver inte ens ha stilettklackar – om de inte vill. Men lite obekvämt är det ju fortfarande på sina håll. Under OS 2020 i somras (2021) blev det ett himla rabalder när Norges dam-beachvolleybollag (svenska sammansättningar är underbara) tog på sig normala idrottsbyxor istället för att följa förbundets OS-regler om minitrosor.
Sensmoral: spela basket.
Uppdatering 19 sep 2021!
