Hoppa till innehåll

Etikett: vardagsrumskonsert

Kvällen när jag blev spottad på

Jomensåatt.

(Så där inleder man gärna sina blogginlägg när man är av den coola sorten. Vilket jag från och med nu är. För jag har varit på vardagsrumskonsert. Och kunde därför inte se på fotbollslandskampen!)

Perfekt plockmat som jag åt av i sju timmar. (Medan jag sneglade på den där tv:n som stod död och tyst. Och så funderade jag på om man skulle kunna sätta på den en liten stund, bara för att kolla hur det gick för Mellberg.)

Jag har suttit på första bänken (parkett) på Dramaten och jag har dinglat med benen från ett tjugotal scener i både Sverige och Dallas samt Frankrike, men aldrig har jag suttit så nära artisterna som ikväll.

(Och hur går det för Henke Larsson som bara har innebandy i benen? tänkte jag också.)

Den fladdrande är Peter Barlach, den där ängeln till höger är Frans Haraldsen. (Just i detta ögonblick hade jag faktiskt inte en tanke på fotbollar.)

Det här är alltså två trubadurer (slash massa annat) som far Sverige runt och spelar i folks vardagsrum. Man hyr liksom musik fast betalar inget, utan publiken lägger pengar i en (urflådig) hatt istället. När man lägger i pengarna, gör man det fullt synligt, långsamt och stolt när man lägger en hundring. När man lägger en tia, gör man det så att ingen ser.

Hej, Skatteverket. Det här är dagslönen. Och teckningar, visitkort, tandpetare, enkronor samt en visdomstand. (Förlåt. Nu överdrev jag.)

 

Peter (ja, jag lägger ju bort titlarna väldigt snabbt med folk som jag tror mig känna) spelade i en lätt tillbakalutad position som signalerade ”jag förbereder mig för att dansa limbo”, medan den lätt hukande Frans såg ut att tänka ”jag är en basketspelare som spelar tajt försvar”. Dessa kontraster i klädsel, personlighet och hållning funkade perfekt, så jag busvisslade tills de andra runt omkring mig började sticka sina pekfingrar så långt in i öronen att de såg ut att kittla trumhinnorna.

(I detta läge visste jag inte att Isaksson storspelade och att både Mellberg och Majstorovic spelade bättre än någonsin. För jag var helt inne i konserten. Tyvärr spelar Sverige bättre när jag inte ser på och Zlatan inte är med.)

Nu är det ju inte så gott om plats i ett vardagsrum på Söder, men plötsligt tyckte vi om att sitta som packade sillar – revirtänkandet flög all världens kos. Översättarhelena hade tagit sig hit ända från Göteborg och satt längst fram precis som jag, men till skillnad från mig, välte hon inte omkull ett stort glas isvatten på golvet. Inte heller klev hon sedan i det kalla, blöta och blev plaskvåt. Därför satt hon heller inte och hackade tänder av fotförfrysning och en vag känsla av annalkande förkylning under hela föreställningen.

(Sverige klarade 0–0 mot Portugal, vilket kan liknas vid en vinst. Peter Barlach delade min glädje och var den ende i hela lägenheten som var villig att prata lite fotboll. Edit: Jag glömde att berömma Ica och Broder Jakob, som gav mig eftermatchenrapporter via telefon.)

Tulledutt.

Extremt värdefull och intressant fotnot:
Journalisten på SvD som jag länkar till där ovan hyrde 1988 ut sin lägenhet i Lund till mig och Den blifvande djefla mannen. Där spillde jag förresten en stor indisk gryta inför inbjudna gäster på en orange ryamatta.

Share
20 kommentarer