Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.
När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom
- isen visserligen låg kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
- mina coola gympaskor med raggsockor i var blöta redan efter ett par minuter
- den stora kärleken inte var där
- trädgårdsskräpet var dyblött
- det faktiskt var full snöstorm.
Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.
Men icke.
Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)
Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.
Körsångare, ja. De må sjunga vackert och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?
Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.
Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och altarna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.
Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp och skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord samt en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.
Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!
/Lotten Bergman
© 2007 Lotten Bergman, info@lotten.se. Sprid gärna mina texter, men ange alltid källa och författare.
27 kommentarer
