Hoppa till innehåll

Etikett: Valborg

Körsångare, Valborg och Siste april (Publ. i Hemmets Veckotidning 2007-04-23)

Eftersom jag har bott i nordligaste, sydligaste och mittersta Sverige, vet jag hur olika man firar Valborgsmässoafton. Eller ”Siste april”, som man säger i söder.

När jag var 15 år och bodde i Luleå, skulle vi alla samlas nere vid älven för att se gammalt trädgårdsskräp brinna upp. Vi cyklade dit i snävsnäva jeans, nymålade ögon och fulla av sprittande, vårlig förväntan. Problemen var många eftersom

  • isen visserligen låg kvar, men var inte tillräcklig säker för att köra moppe på
  • mina coola gympaskor med raggsockor i var blöta redan efter ett par minuter
  • den stora kärleken inte var där
  • trädgårdsskräpet var dyblött
  • det faktiskt var full snöstorm.

Vi stod där med snö i ögonfransarna och mascara halvvägs ner mot näsborrarna och såg fem starka karlar lyfta fram underliggande trädgårdsskräp som kanske skulle kunna vara lite torrare och sedan försöka tända på allt med hjälp av fotogen och något som liknade granatkastare.

Men icke.

Efter en halvtimmes frysande, sade karlarna till oss sju som fortfarande var där, att gå hem och komma tillbaka till midsommar. (Då snöade det igen, fast inte lika brutalt.)

Tvära kast. I Lund är det den sista dagen i april nästan alltid vårjacksvärme, man ur huse, sillfrukost, champagnegalopp och blommor på träden. Vi uppsökte inte några trädgårdsskräpseldar utan tittade på körsångare – som visserligen i några sällsynta fall påminde om övervintrat trädgårdsskräp.

Körsångare, ja. De må sjunga vackert och stå snyggt och ha övat mycket … men visst ser de roliga ut? Med hyperkoncentrerad min tittar de på konduktören. Nej, dirigenten? Vad heter den som viftar och pekar, som älskar körsång men hellre står med ryggen mot publiken utan att sjunga? Stilisten? Körskolemajjen?

Nåväl. Den lundaakademiska kören är koncentrerad och gapar stort, alternativt kniper sammanbitet. Jag tror att det ska vara tydligt att 1) när man sjunger, då sjunger man verkligen, medan 2) när man ska vara tyst, måste man verkligen visa att man inte på några villkor sjunger just nu, så blir det falskt ”så är det i alla fall inte mitt fel”.

Basrösterna rynkar pannan och lägger hakorna mot bröstet så de ser ut som lussebullar. Sopranerna höjer på ögonbrynen och spärrar upp ögonen tills de ser perplext förvånade ut. (Tenorerna och altarna är bara mittemellanbistra och mittemellanförvånade.) På den sjungna bokstaven oooh ser alla ut som pipen på en tekanna, medan alla på iiiih påminner om en grill på en amerikansk raggarbil.

Nåväl, nu bor vi i mellansverige. Här är det kallt, men vi står ju ut(e). Elden är så stor, så stor. Den består av trädgårdsskräp och skrotade, impregnerade verandabyggen, stolar, bord samt en och annan soffa. Erfarna tjejer med vattenfast mascara samsas med tuffa killar som kastar in grenar i elden och vågar gå så nära, så nära. Ibland dyker det upp en liten förskrämd kvarterskör med gitarrförstärkare och ett arrangemang på den senaste melodifestivalvinnaren. Basarna står längst bak och bompar BA-BA-BAAA med allvarliga miner, medan sopranerna gömmer sig bakom notpärmar, där man dock då och då kan framskymta några höjda ögonbryn.

Det är så kallt, så kallt. Men … det är vår!

/Lotten Bergman

© 2007 Lotten Bergman, info@lotten.se. Sprid gärna mina texter, men ange alltid källa och författare.

Share
27 kommentarer

Kallaste dagen ever!

Säga vad man vill om Valborgsmäss, men aldrig har jag frusit som just denna dag. I Luleå, Lund och Eskilstuna – det är lika jädra kallt överallt.

När det nyss började hagla, tittade jag ut och sa “jahaja, Valborgsmässoafton”. Men så kom jag på att jag faktiskt har frusit mer en annan gång. (Visst är det så att man för alltid i evigheten amen minns de stunder när man frös som mest?) Och nämen äsch, den gången när jag ville bli värmd av tre underbara killar i min gymnasieklass har jag skrivit om inte bara en utan två gånger.)

Så därför ska jag berätta att det brukar se ut så här när vi väl kommer iväg till elden:

Jag verkar ha fått fel hatt på mig.
Jag verkar ha fått fel hatt på mig.

Och så här när det faktiskt inte är svinkallt just det år som elden i grannskapet ställdes in i brist på ideellt arbetande människor:

Det brinner i trädgården!
Det brinner i trädgården!

Och så här när det är så förbannat kallt att vi faktiskt stannar hemma:

Hemgjord eld!
Hemgjord eld.

Och så här när vi har huttrat oss halv ihjäl och det är jättelångt hem och elden är alldeles platt:

”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.
”Som efter Blitzen”, sa jag här och fick skäll av en okänd karl som inte tyckte att man skulle skämta om sorgliga ting.

Uppdatering
Årets dokumentation vid elden blev dötrist:
Där är elden.
Ja, där är den.
Precis som på Louvren.

Därför blir det istället dokumentation i form av en liten filmsnutt på vägen till elden. Vi går här i spretig tropp där Trettonåringen bär på Artonåringen, basketspanjoren Julian bär på Tioåringen och Femtonåringen går på femtonåringars vis bredvid den gitarrspelande djefla mannen i slokhatt. Det är Julian som sjunger:

Share
52 kommentarer

Whisky, målbrott och mässling

Jag sitter här och översätter whiskyboken medan fåglarna sjunger i vårsolens glans. Eller … jag tror att fåglarna gör det … men tre femtonåringar med målbrottsbröl hoppar på studsmattan och övar sina parningsvrål och överröstar allt, inklusive översättarförmågan.

“The company completed the work in time to be part of the resurgent American whiskey market and at the time of writing had just started bringing its new whiskey spirit to trade shows such as the Nth Show in Las Vegas – a statement of intent from the flegling distillery, because that show is arguably the world’s most lucrative and extravagant.”

Flegling?

“Hominey and corn give the whiskey a sweet note, too.”

Hominey?

Det måste ju vara korrfel i det engelska originalet.

Kviddevitt. Tonåringarna fortsätter att testa röstgränserna så att det fladdrar i mina trumhinnor.

– KOLLA JAG KAN HOPPA AAARRRRRGHHHHH PIP TUUUUT MER ÄN AAAAAAAAKSRÖVELROSSEL AAAAAAAH!
– UIIIIIII PIP MOOORRRRR KOLLA PÅ MEEEJ! TUUTPIP!
– HUUUÄRRRR, KOLLA JAG ÄR RADIOSYYYYYYRD! UÄÄÄÄÄROSSEL PIP!

Då måste man ju gå till sina bokhyllor och titta vad som står om denna vrålperiod i livet i favoritboken som jag redan som femåring läste – Medicinsk uppslagsbok från 1932.

Bilderna på alla prickiga sjukdomar är så hääärliga! sa jag, varpå mina föräldrar drog slutsatsen att de hade satt en läkare till världen.

Om “pubertet” står det så fint i boken:

“I samband med dessa kroppsliga förändringar inträda också förändringar i psyket. Delvis betingas väl detta av den intellektuella utvecklingen, som medför att livet ej längre är blott lek. [—] Föräldrar ha ofta svårt att vänja sig vid, att barn bli fullvuxna och ha egen vilja, egna önskningar och egna åsikter. [—] Den schism, som så ofta skiljer föräldrar och barn, grundlägges säkerligen i många fall just under pubertetsperioden, och att den grundlägges, är inte alltid barnens fel.”

(Okej. Ni som struntar i puberteten kan fokusera på kommateringen.)

Men hur kloka de än var i sina råd till vilsna föräldrar 1932, så är beskrivningen av hur man klämmer finnar ännu bättre:

Finnmanual.
Finnmanual.

Visst vill ni se lite prickar nu när vi är inne på ämnet?

Mässling i paket.
Mässling i paket.

 Cheerio! Off I go, flegling my hominey!

Share
33 kommentarer

Rapport om tingens beskaffelse

En stilla reflekt… äh.

*paus*

Reflektionen är inte alls stilla, jag far omkring och dammsuger och torkar golv och skurar toaletter och bryter av mina obefintliga naglar på fastkletade russin.

VEM I HELA FRIDEN LÄT OSS MÅLA KÖKSGOLVET VITT?

Say no more.

När vi ändå är i köket, ska jag berätta vad jag nästan inte kunde köpa i vår stoooora stoooohoora mataffär igår:

Hyllorna för bröd, morötter, rädisor och bananer hade sett bättre dagar.

 

Salladspåsar, tomater och ännu mer (mindre) sallad.

Affären måste ha hamnat i en tidsmaskin och placerats i Östtyskland 1979. Eller Leningrad 1984. Precis så här såg det ut där. Då.

Likadant var det faktiskt i söndags på en av våra större hamburgerrestauranger, där man kunde stå i omständlig kö som vanligt – men inte få pommes frites, lökringar, extra sallad, minimorötter, stark sås eller bacon. ”Problem med leveransen” sa tjejen i kassan och log för att en liten stund senare inför alla kunder skälla ut en ung hantlangare som tydligen var skuld till världens ondska.

Nej, då är det roligare att skåda Sextonåringen och Trettonåringen här hemma. När jag var i den åldern lockade jag hela dagarna håret med locktång (som om det behövdes) och sydde in brallor så att de blev snävare än snävast och skulle inte ens död kunna tänka mig att bli sedd tillsammans med mina föräldrar.

De två tonåringarna på väg till Valborgsfirande tillsammans med alla oss andra igår.

 

Denna traditionella happening som avslutar allt siste-april-firande kallar jag ”Eldvin”.

(Om ni nu kan läsa detta, betyder det nog att överflyttningen till nytt webbhotell har lyckats. Puh, då hinner jag nog inte städa mer.)
Share
14 kommentarer