Hoppa till innehåll

Etikett: ukraina

Ruskiga äventyr

En gång i 19-årsåldern åkte jag helt solo på en ospecifierad resa till Rivieran. Jag hamnade i Italien, där jag blev uppraggad av en förtjusande ung man som bad mig följa med när han skulle stjäla grannens jättemonster till motorcykel. ”Javisst”, kvittrade jag eftersom jag

  • inte förstod vad han menade
  • var jättekissnödig och inte riktigt kunde fokusera på annat.

När jag åkte på klassresa till Leningrad fick vi nästan ingen mat, höll på att frysa ihjäl och sov högst två timmar per natt. En dag hällde jag en hel tallrik fadd kalops i mitt eget knä. En klasskompis klättrade en natt in i en garderob, som gick i baklås.

När jag åkte på klassresa till Rhodos (ja, jag har alltid gått i klasser som har gett järnet vad gäller resor), blev jag nästan kidnappad av en liten rhodes som höll mig i ett järngrepp och skulle ha mig att följa med i hans bil. Jag sparkade honom resolut mellan benen och sprang så fort jag kunde de 7 kilometrarna hem till hotellet på mina då inte alls skröpliga knän.

(Här tänkte jag publicera bilder från de tre nyss nämnda resorna. Men antingen är jag topless eller så ser man inte att det är jag pga vinterkläder [Leningrad] . Så det blir inga bilder.)

Med andra ord: det är spännande när det händer grejer på resor. Det här var bara tre exempel, men ni har förstås liknande och helt andra historier som ni vill fylla kommentatorsbåset med.

Men varför berättar jag nu detta? Jo, för att det ju finns banala reseäventyr. Och så finns det seriösa ÄVENTYR!

Tjugoettåringen som bor i Lund, berättade plötsligt att hennes pojkvän och dennes pappa skulle åka till Polen för att leverera pryttlar och grejer till behövande precis på gränsen till Ukraina. Vår reaktion på denna nyhet kan jämföras med när Butter spelar musik på julafton och Snövit dansar och alla ”orgelpiporna” hakar upp sig och gapar samtidigt.

Vi var storligen förvånade. Och imponerade. Samt lite avundsjuka.

Projektet organiserades av välgörenhetsorganisationen Solögat-Chamania, som samlar in pryttlar, planerar, fixar pappersarbete och som har kontakter i Ukraina. De två körde en modern, proppfull folkabuss med lika proppfullt släp: sanitetsprodukter, 40 lådor desinfektion, rullstolar och mycket mer.

En sån där bil vill jag ju ha. Men hippieblommor på.

– Berätta! Vad hände? Var det spännande? Gick det bra?
– Allt gick bra!
– Allt?
– Ja!
– Men gah.
– Okej, vi hade sommardäck och överraskades av ett plötsligt snöoväder strax efter Krakow. Det var ju inte så bra förstås.
– KÖRDE NI I DIKET?
– Nej. Men allt på släpet blev plaskblött så vi fick stuva om allt i svarta sopsäckar.
– Jamen … åh, så … eh … spännande …
– Nu kom jag på en grej! Vi fick stå i kö i ett par timmar på gränsen; de tittade på våra pass otaliga gånger, de tittade inuti bilen, t.o.m. under motorhuven.
– Gränsen …? Vilke… Men – åkte ni alltså in i Ukraina?
– Ja, vi lastade av inne i Ukraina vid 03 på natten.
– VAVAVA?!
– Det enda som vi inte överlämnade var en trasig påse socker och blött knäckebröd.
– Ni var inne i Ukraina. Wow. Sanslöst.

Gränskontrollsväntan.
Mittinattenuppackning!

– Såg ni något mer spännande?
– Näe. Eller … jo …

I förgrunden: ett stängsel med taggtråd. Innanför stängslet: en rad amerikanska surface-to-air-missiler, förberedda för inkommande luftangrepp.

Och vad gör vi på vår front för att hjälpa till? Inte mycket, måste jag tillstå. Eskilstuna Basket skippade entréavgiften och lät alla betala med pastapaket och konservburkar, som gick raka vägen till Stadsmissionens Ukraina-insamling. Det var bra. Olle (aka den djefla mannen) håller kontakt med alla sina vänner i Ukraina, och några som har flytt till Polen kommer han att hjälpa med lite förnödenheter.

Förhoppningsvis dyker det upp ett behov som jag kan tillfredsställa, för jag vill verkligen dra mitt strå till stacken. Nån som vill ha en rättstavad text?

Share
29 kommentarer

Jävla Putin: en intervju

”Nämen asså Ukraina, Brasilien och Sverige har ju gulblåa matchkläder.”

På den nivån kunde jag prata om Ukraina för kanske 20 år sedan. Sedan drabbades den djefla mannen här i huset (aka DDM) av djup och innerlig kärlek till just detta land. Han åkte dit, han fick kompisar, han lärde känna ukrainare i Sverige och så handlade det inte längre om matchställen i eventuella fotbollslandskamper. Ibland handlade det till och med om Eurovision Song Contest.

Sedan dess har det hänt en hel del.

När nu Putin och hans eventuella bundsförvanter än en gång har använt vakuumet efter ett OS till att kliva in och sabba för andra länder, tog sig DDM åt hjärtat och satte sig att läsa allt om det som händer. Emellanåt kommer han in köket och svär, tar en macka, tittar ut genom de vårsmutsiga fönstren och så väser han mellan tänderna som en inte alldeles kompetent buktalare: ”Jävla Putin.”

(Känsliga läsare ska kanske inte läsa vad vi kallar denna.) Sergels torgs fontänfallos, lämpligt upplyst nu ikväll. (Foto: Staffan Dopping, tagen från FB)

Men vi tar väl och intervjuar DDM?

– Hur kommer det sig att du är så rysligt intresserad av t.ex. Polen, Ukraina och Ryssland?
– Det började väl med ett allmänt intresse för den mer dramatiska historien i öst, till exempel Östfronten i andra världskriget. Ämnen som jag varit nyfiken på är till exempel skapandet av Rus och svearnas betydelse i denna process, banden mellan Byzantium och Östeuropa, kosack-kulturen, Polen-Litauens kamp med Tyska orden, Stora Nordiska kriget och Peter den Stores förnyelse av Ryssland, Gammalsvenskby, östfronten av första världskriget, inbördeskriget efter revolutionen, Holodomor, östfronten i andra världskriget, Polens omdaning 1945–47, Sovjetåren, Tjernobyl och så vidare. Eh. Lotten?

– Oj, förlåt, jag satt här och tänkte på kosackdans. Men varför just historien i öst?
– Den har så mycket mer en karaktär av ödesdrama än den i väst – mer fängslande, mer tragisk.

– Har du kontakt med några av dina ukrainare nu?
– Jag har faktiskt inte hört av mig så mycket – mer än lite hälsningar. Jag känner att de har nog av stundens allvar, och att jag inte har mycket att erbjuda dem än en massa västerländska floskler.

– Eftersom jag är rädd för krig, rädd att få lidande människor på näthinnan, ber jag ju dig rapportera. Kan du ge några exempel på historier som har framkommit om hur Ukraina står emot de ryska krafterna?
Det finns en enorm mängd av förstahandsrapportering från hela Ukraina i sociala medier – trovärdiga för att de ger en väldigt samstämmig bild av läget. Jag har aldrig tidigare sett ett folk som har mobiliserat mot en fiende på detta vis, så beslutsamt, så hängivet och med en så svart humor. Något som också är slående är lugnet hos soldaterna och kombattanterna. Vi ser män och kvinnor som jobbar tillsammans med att gräva, fylla sandsäckar och förbereda molotovcocktails. Det sistnämnda gör mig lite betänksam eftersom gatustrider med civila kommer att leda till att alla vuxna civila betraktas som potentiella kombattanter.

– Ja, du visade ju några klipp som var som scener ur en film!

Här sätter sig DDM med rynkad panna under tystnad och läser någon ny nyhet. Jag tänker att han ju borde bära slipover och röka pipa. Äsch, det är bättre att jag listar det jag kommer ihåg:

Civilister går ut och ställer sig helt sonika i vägbanan så att de ryska stridsvagnarna inte kommer fram.
• Övermålade vägskyltar med de nya ortnamnen ”Åt helvete”.
• En kille med cigg i mungipan bär undan en rysk stridsvagnsmina och lägger den i en skogsdunge.

– Men du mumlar lite om att ryssarna inte är så väl förberedda som de borde?
– Kartan över erövringarna har inte ändrats mycket sedan första dagen. Samordningen av den militära aktiviteten är godtycklig och förvirrad. Mängder av kolonner med fordon har slagits ut och står utbrända på vägarna. Det finns tydliga tecken på att mat och drivmedel tar slut – ryska soldater plundrar butiker och fordon blir stående med bensinstopp ute på vischan.

– Det låter ju också som scener ur en apokalyptisk film.
– Men. Var är Rysslands överlägsna flygvapen? Var är deras supervapen som de har skrutit om i åratal? Var är putsen, studsen och klockverks-koordinationen? Det är förbluffande att en sådan militärstat som Ryssland presterar så dåligt i skarpt läge. När den här krisen har blåst förbi (vilket den förhoppningsvis gör) kommer Ryssland kanske inte att betraktas som ett militärt hot mot väst över huvud taget … så länge det handlar om konventionella vapen.

– Tack Olle Bergman. Ska vi stretcha ljumskarna med lite kosackdans?
– Mmmm, kanske ska jag lära mig spela bandura …

Därefter följde en förvirrad diskussion om likheter och olikheter mellan bandura och Hoola Bandoola. Och har vi inte slutat, så håller vi väl på än.

Banduran med den stökiga frisyren ser ut att vara lite på lyran.
Share
22 kommentarer

Å nu blir det geografi

Jag är gräsänka i tio dagar eftersom Olle har åkt till … hrrrm. Ja. Nyss påstod jag att han var i Kiev i Ryssland.

Skam. Röda kinder. Kiev är huvudstad i Ukraina, som dock till 1991 hörde till Sovjetunionen, som var himla bra i hockey. Och Vasiljev har jag badat bastu med. (Ni ser, jag försöker bara kollra bort er och få er okoncentrerade.)

Ryska federationen är en stat i både Europa och Asien. När det gäller hockey, så kallar vi oftast detta land för ”Ryssland” – Ankan och Hegerfors brukade kalla de sovjetiska spelarna för ”ryssar”.

Men det fanns faktiskt ett land som hette Ryssland från ca år 800 till 1917, så det så.

Tillbaka till Ukraina, som brukar förvirra oss svenskar eftersom deras idrottare har gul-blåa kläder precis som vi. Man hejar och hejar och sedan kommer segerintervjun på ukrainska, ryska, polska, vitryska, bulgariska, rumänska eller grekiska! Ukraina är den näst största nationen i Europa (bara Ryska federationen är större). År 1984 åkte jag på klassresa till Leningrad, där alla trallade på Carola och serverade oss blekgröna ärtor i brun sås. Leningrad heter numera Sankt Petersburg och har hetat Petrograd. (Själv tyckte jag att det var ångestfyllt att bara byta efternamn.)

Är jag förlåten nu? (Måtte det inte finnas faktafel i denna text!)

Share
5 kommentarer