Hoppa till innehåll

Etikett: tut

Tutiluren! Hesa Fredrik! Larmkontroll! Krisinformation!

Viktigt meddelande!

(Liten rekapitulering först … i januari skrev jag om vårt tokiga, gamla hus och kommentatören LL99 lade då märke till att vi har en larmtuta som kallas tyfon på taket – och då kom jag på att jag när vi precis hade flyttat in skrev ett kåseri för Sydsvenskan om detta.)

Typisk tut-tyfon.
Typisk tut-tyfon.

Förr testades tyfonerna och Hesa Fredrik-tutorna i Sverige kl. 15 första helgfria måndagen i månaden. (Att tutandet kallas Hesa Fredrik sägs förresten bero på att krönikören Fredrik Rydqvist när larmet testades för första gången 1931 var lika hes som larmet. Att han just vid detta tillfälle var hesare än till exempel hesa Hildur, hesa Tord eller hesa Dagmar – eller alla andra hesa i Sverige – kan vi förstås ifrågasätta. Förmodligen skrev Fredrik en krönika om tillfälligheten.) Numera sker kontrollen bara en gång i kvartalet och igår var det minsann dags igen.

Det skulle alltså tutas i hela Sverige klockan 15:00. På Facebook ber Krisinformation.se alla att rapportera om de hör tutet, som under minst 2 minuter består av en 7-sekunderssignal som återkommer mellan perioder av 14 sekunders tystnad. När faran är över, långtutar det i 30-40 sekunder. Jag hade skrivit in det i almanackan och satt på alla möjliga olika larm för att inte glömma bort det hela och hade tänkt sätta mig på vakt uppe på taket och dessutom filma spektaklet.

Men. Ack. Klockan 13:15 uppsökte jag en läkare som tittade på mina sargade knän, skakade på huvudet, ropade på en sjuksköterska och satte igång att tömma ena knät på inflammerad vätska för att istället fylla det med kortison.

[Saknad bild på äckligt knä.]

Och när man har fått kortison i knät säger doktorn att man på inga villkor ska upp och klättra på tak. Så man beordrar förstås upp sin djefla man istället.

Han som tycker att det är bättre att filma på högkant, ja. Vårt område heter Mesta [meeeesta], det är det han nämner strax innan han blir filosofisk och börjar tala om fred i vår tid. När det inte började tuta klockan 15, skickade jag ut Sjuttonåringen på gatan för att fotografera det som inte hände.

1. Vår jätteek som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.
1. Vår jätte-ek, som påminner om en skyskrapa. 2. Den djefla mannen. 3. Grannens lärkträd, som påminner om en konstig frisyr. 4. Tyfonen.

Jahaja. Nähe. Inget tyfontut. Sicket antiklimax. Och här sitter jag med silikon kortison i knät och kan inte … fast … jo. Jag kan väl hasa mig ner i källaren och titta till apparaturen? Vi kanske har belamrat den så att den har kvävts? Den kanske har dammat ihop!

Säg inget till min läkare, men jag gav mig stelbent ner i husets hjärta.

Det är den gula ni ska fokusera på.
Det är den gula ni ska fokusera på.

Där är den. Ja. Precis som på Louvren. Den ser ju inte ens smutsig ut, trots allt. Men vad står det på väggen där bakom?

"Alarmeringsanläggning för civilförsvaret." Coolt. Och den "får ej obehörligen sättas ur funktion". Nähe.
“Alarmeringsanläggning för civilförsvaret.” Coolt. Och den “får ej obehörligen sättas ur funktion”. Nähe.

Men vänta nu, vad ser jag till höger? Säkerhetsbrytare! Vad kul, den kan man ju … vaff… Oj. Hoppsan. Här har det visst hänt något.

Nolla. Hörbarhet nolla?
Nolla. Hörbarhet nolla.
Share
59 kommentarer

Rapport från Uppsala domkyrka (uppdat.)

Typisk klädsel i Uppsala. Och Lund.

Som jag berättade igår, hamnade jag hux flux i Uppsala och tvingades av mystiska krafter in i domkyrkan. Min bil drogs mot kyrkan, den korsade Fyrisån av sig själv och mot min vilja hittades en parkeringsplats. (För det kan ju inte vara så att jag frivilligt ville gå in i en kyrka efter att äntligen ha blivit vuxen och börjat få bestämma sådant här själv efter åratal av kyrkotvång?)

Kort sammanfattning om just denna kyrka: den är jättejättestor.


Uppsalas domkyrka byggdes under hundratals år och blev till slut färdig trots digerdöd, stadsbränder, väggras, kalla vintrar, förfrusna tår och andra katastrofer. År 1892 bestämde sig några av de dåvarande konstnärerna och hantverkarna att de skulle lämna ett minne efter sig och den senaste renoveringen. På en liten avsats (på en ”knippepelares kapitäl”) på 20 meters höjd, placerade de ett brev och några foton i en ask som de hade tillverkat av koppar från kyrkans tak. Läs långsamt och njut av hur man uttryckte sig (och påpeka gärna om jag har tolkat handstilen fel):

Den 1st Augusti 1892 plaserade vi, hvars porträtter äro inneslutna i denna låda, som äro förfärdigad av kopparplåten, hvilken täckte de gamla tornen på denna domkyrka, densamma på detta kapitel i förhoppning att den der måtte förblifva till dess att åter en restauration öfvergår kyrkan – Huru lång tidsrymd som kommer att ligga deremellan och hvilka I ären som bryta densamma kunna vi ju ej ana – men varen dock helsade! _______

”Sic transit gloria mundi” – vi känna den satsen och tvifla ej på att den här vidlag kommer att besannas.

Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.

Sådär gör jag också. Den som plockar ner tapeter och paneler i vårt hus om 200 år kommer att hitta bl.a. klotter och utskrivna blogginlägg.

Uppdatering:
Jag hittade lite mer intressant information apropå orden i brevet ovan: ”Vi hafva gjort hvad vi förmått … dömmen därefter.” För NE skriver om just den här restaureringen:

”En ny restaurering skedde snart av tekniska skäl; det vid denna tid [1892] relativt oprövade materialet cement hade frikostigt använts i exteriören, vilket medförde att partier lossnade och föll ned.”

Slut på uppdatering.

Men någon har ställt in klappstolar i hela mittgången! (När jag frågade varför – eftersom det ju verkar finnas plats till halva stan i bänkraderna – fick jag vet att det var enklare så här. För bl.a. alla med rollatorer.)
I många (väldigt stora) prång och (gigantiska) utrymmen står pryttlar och grejjer undanstoppade som i min källare.
I ett av prången har de ställt in en smidig, liten orgel. Med friggebodar mellan benen.

Den orange-blåa orgeln är en knapp månad gammal och byggd av italienaren orgelbyggarföretaget Fratelli Ruffatti. Men det var inte han italienarna som bestämde hur orgelhuset skulle se ut, det gjorde en svensk arkitektfirma som har förklarat att orgeln rakt framifrån ska se nyklassisistisk ut – i 1960- och 70-talsstil – men att den snett från sidan ska ge ett helt annat intryck. (Osäkert vilket.)

Och hör här: orgeln har elva sekunders efterklang!

Tut! [Tu-u-uu-u-u-u-u-u-u-u-t …]
Share
23 kommentarer