Hoppa till innehåll

Etikett: Turkiet

Varför är det så gott om Ö i turkiskan?

”Dört” betyder fyra på turkiska.

”Köy” betyder by.

”Gökdelen” betyder skyskrapa.

”Gelebil” betyder på turkiska kunna komma vilket är roligt på så många plan – men det som fascinerar mig är ö:et.

Ö dyker förvisso lika förtjusande upp även i t.ex. estniska och azerbajdzjanska samt ungerska, men nu måste  vi tala lite om mannen som (förmodligen) såg till att Ö hamnade i Turkiet. För det var ju en svensk!

Johannes Kolmodin (1884–1933).

Turkiska skrevs ju med det arabiska alfabetet tills president Atatürk 1928 införde det latinska. Vid vår egen stavningsreform 1906 höll folk på att protestera ihjäl sig eftersom ”det var bättre förr” – men hur jag än har letat, har jag inte hittat negativa rubriker från Turkiet och 1928.

(Kanske för att de alla skrevs på arabiska.)

Om man skapar ett nytt alfabet till ett befintligt språk, får man förstås sitta och ljuuuuuda och sschhhhhua och öööööööö:a och klura på vad som passar bäst. Ungefär som när man skriver fonetisk skrift.

– Aha! sa Atatürk och hans kompanjoner. Vi behöver en fonetiker!
– Men han den där trevlige svensken på ambassaden … är inte han språkforskare?
– Jo! Och så synnerligen kunnig i turkiska!

Den som de pratade om var den nyss nämnde Kolmodin, som var en sjuhelsickes begåvad man som kunde många konster och som dessutom var både trevlig och välbelevad. Samt mån om turkarna.

Kolmodin, hans fru och en etiopisk missionspastor.

 

– Ööööh, sa Kolmodin och visade hur man gjorde ett o med två prickar över.
– Den där bokstaven ska vi ha! sa Atatürk.

Och så blev det. Tyvärr är den här historien inte belagd och bevisad samt bekräftad utan bara spridd med brasklapparna vinande i alla källor.

År 1933 dog Johannes Kolmodin plötsligt av en hjärnblödning, som enligt SvD berodde på klimatet:

SvD 12 oktober 1933.

Ni som tycker om det svenska språket vill säkert försjunka i några gamla ord och långa meningar, så här kommer fortsättningen …

”Trollkrets” var länge sedan jag läste i en tidning. Fast å andra sidan var det länge sedan jag läste i en tidning.

Tihi. ”Gömlek” betyder kjol. Tihi.


Uppdatering den 19 november 2018!

Jag har fått en rättelse av Nahide!

– ”Gömlek” betyder skjorta, inte kjol. Kjol heter ”etek”.

Sååå. Pfuh.

Share
39 kommentarer

Politik och vansinne?

Hur apolitisk jag än är och hur full av aversion jag än är mot tjafsande opponenter som vägrar lyssna på varandra, måste även jag dra mitt strå till stacken när nu Putin i Ryssland och Erdogan i Turkiet har blivit galna. Om de bara är maktgalna eller spritt språngande får väl tiden utvisa.

Läs Sofi Oksanen om hur vi inte stillatigande kan acceptera vad som händer i Ryssland – men fan vet hur man ska kunna agera. Det räcker liksom inte med att lajka nåt på Facebook eller sluta titta på OS eller låta bli att dricka brännvin.

Och så går vi över till Turkiet, där jag ju var hela förra veckan. Att de har val om ett par veckor undgick ingen av oss eftersom man på amerikanskt vis BANKAR in budskapen med alla till buds stående medel.

Det här är Recep.
Det här är Recep.

Det var flaggor, ballonger, vimplar, gigantiska flaggor och reklamskyltar större än Hötorgsskraporna.

Det här är Cihan.
Det här är Cihan.

Och så bussar, överallt jävligt högljudda bussar som förpestar med musik och slagord.


Jag kan rekommendera en sänkning av volymen. Det brölar.

– Vi längtar till valdagen bara för att slippa bussarna, sa en turk som pratade god engelska (samtidigt som han hade pekfingrarna i öronen).

I morse satt jag vid köksbordet och halvlyssnade på tv-nyheterna (eftersom vi inte längre har papperstidningar), när jag plötsligt hörde att Twitter hade stängts av i Turkiet.

– Vi ska visa världen hur mäktigt Turkiet är! skrek premiärminister Erdogan från en pulpet med hurrande människor framför sig.

Sofi Oksanen skriver i artikeln som jag länkade till ovan:

Den nya tiden har redan börjat.
Tiden mellan de kalla krigen – 1989–2014 – är över.

Om turkarnas hjälte Atatürk finns det mycket att säga, men det råder  inget tvivel om att han försökte anpassa sitt land till en omvärld som rusade framåt när han bland annat gjorde om moskéer till museer och införde latinskt alfabet. Att moskén Hagia Sofia i Konstantinopel 1934 gjordes om till museum gjorde, symboliskt sett, att hela mänskligheten blev delaktig i dess historia och skönhet och att årtalet 1453 inte längre var något för muslimer och kristna att slåss om. (Två före detta helgedomar som till alldeles nyligen var museer – Hagia Sofia i Iznik och Hagia Sofia i Trabzon – gjordes om till moskéer 2011 respektive 2012.)

Nu skriker Erdogan från sin turkiska talarstol och nu ska fler museer göras om till moskéer och redan har Twitter i Turkiet stängts av medan jag förmodar att Putin ser sig om i världen efter nästa villebråd. Här hemma citerar vi detta med lite rysk brytning:

”Det var en dejlig borg. Den ville vi  gerne have.”

Share
38 kommentarer

Tips om man vill resa till Turkiet (Kappadokien) med TSS

Det här är mest ett inlägg för alla som funderar på att åka på den skumt billiga resan “I apostlarnas fotspår genom Kappadokien“. De som arrangerar resan är TSS – Travel Service Scandinavia – och det låga priset beror på att turkiska staten sponsrar projektet.

Det är inte skumt alls utan en mycket proffsigt genomförd resa. Dock är den i slutänden inte särskilt billig – om man inte håller hårt i sina slantar, vill säga.

I BOKSTAVSORDNING! MARSCH!

dessert
Serveras alltid i mängd, men varierar lite i form, storlek och konsistens – men inte vad gäller sockerinnehåll. ”Extremt sött” är en underdrift.

Jag provade alltid alla.
Jag provade alltid alla.

dricks
Det här är ett jävla bängel – man ska alltid ge en peng men själv bedöma hur mycket. Även städerskan som du aldrig hinner se röken av ska du ge dricks. Detta är vi svenskar bedrövliga på.

På slutet av resan SKA hela bussgänget ge en peng till både guiden och chauffören. Vi samlade ihop i två kuvert och gav dem när vi skildes åt. Detta är tydligen inte alls kutym: man ska ta sin peng och ge dem i handen när man går ut ur bussen för sista gången. En av guiderna skickade tillbaks kuvertet med ordern ”ta tillbaka er peng och ge mig i handen istället”. Det blev kaos: några tog för mycket, andra fick inte tillbaka det de hade lagt och åter andra hade ingen aning om hur mycket de hade lagt. Några blev sura och smet ut bakvägen.

eluttag
Inga problem – de är likadana som i Sverige.

fitness
Det finns gym på alla de fina hotellen – och jag rekommenderar dem. Jag var där helt solo varenda gång.

– Hoho?
– Hoho?

flygplatsrutiner
När man ska hem igen, går man genom en första säkerhetskontroll med hela sitt bagage – inklusive stora bautaväskan som sedan checkas in. Sedan måste man skriva på papper om man har köpt juveler, en halv älg och pälsar, varefter man checkar in väskan (max 20 kg) och går vidare till den vanliga säkerhetskontrollen.

flygresa
Det tar ungefär fyra timmar från Stockholm till Antalya. Planen var i tid och flygvärdinnorna vänliga. Te och kaffe var gratis, vilket var så förvånande att jag råkade köpa en stor chokladkaka av bara farten. Lite trångt var det dock.

En 172 cm lång basketspelare får lite om om plats.
En 172 cm lång basketspelare får lite om om plats.

frukost
Frukosten är likadan överallt och dignar av fetaost, grönsaker, färgglada flingor och varmt, torrt bröd. På ett hotell stod en kock och svängde ihop omelett på löpande band. Och ÄNDÅ gick jag och hämtade en pannkaka som jag hällde sirap, farin och socker på.

Mmmmm. Socker.
Mmmmm. Socker.

deltagarnas fysik
Man bör kunna gå. Man ska inte vara beroende av kryckor och absolut inte högklackade skor. Men man måste för den delen inte vara elitgymnast – jag med mitt onda knä hade inga som helst problem.

försäljarna
Dem blir man trött på. Innerligt, innerligt trött. De finns på varenda turistplätt och är envisare än treåringar. Svara inte på frågan ”from Skandinavia?”, för då är du fast.

– Kom och köp glass! Äkta glass!
– Kom och köp glass! Äkta glass!

grönsaker
Jag åt grönsaker under hela resan och stötte inte på några magproblem. Ungefär åtta av deltagarna i gruppen blev sjuka, men vi misstänker en kycklinggryta som såg lite ut att vara lite till åldern kommen (och som jag undvek).

Grönsaker i alla de modeschanger!
Grönsaker i alla de modeschanger!

guide
Guidens insats är nog 75 % av hela resan. En dålig guide som varken kan sin historia eller prata tillräckligt god engelska sänker hela upplevelsen. Detta kan man inte påverka: antingen har man tur eller så har man det inte.

gympa på planet
Ja, det gjorde alla i min grupp medan jag sov som en gris. Förmodligen fick jag 300 blodproppar och kommer aldrig mer att kunna flyga.

hotellens standard
Hotellen är bra. Om man flyttar på möblerna och kryper under sängen enbart för att leta efter skit och mögel, kan man möjligen bli belönad. Gardinerna är inte särskilt mörka, så ta ögonbindel med om du är känslig!

Jag letade länge och fick bända loss ett nattduksbord för att hitta detta.
Jag letade länge och fick bända loss ett nattduksbord för att hitta detta.

internet
Wi-fi (om än skakigt) finns på hotellen. Ibland bara i foajén, ibland även på rummen. På ett hotell kostade det 10 kr per dygn, annars var det gratis.

kaffe
Det finns bara gratis kaffe till frukosten. Kaffet är nästan alltid Nescafé om det inte är turkiskt kaffe som man ju måste tugga för att få i sig. På några av hotellen fanns maskiner som kan spotta fram blaskig cappuccino. Däremot är caféernas kaffe alldeles utmärkt.

kebab
Ät kebab på restaurang om ni kan – det är underbart gott!

kläder efter väder
Ja jösses. Ni kan klä er hur ni vill, men kolla väderutsikterna innan ni åker så att ni inte packar fel.
/ Hälsningar från den djupfrysta Lotten.

lektyr
Ta  med något att läsa: bussresan till Kappadokien är 60 mil dit, 60 mil hem.

lunch
Man kan välja om man vill köpa ”lunchpaketet” eller ej. Jag gjorde det (med sedlar, de vill inte att man betalar med kort), och lärde känna mina reskamrater väl under ätandet. De som inte köpte lunchpaketet svalt inte ihjäl och hittade nästan alltid någonstans att tillbringa timmen på. I värsta fall kan man säkert lägga sig under bussen.

mat
Det är bara bufféer överallt, vilket är bra. Man äter för det första bara det man tycker – om och för det andra så mycket eller lite man vill. Dryck ingår inte – den betalar man separat.

magsjuka
Jodå, några i varje grupp råkar alltid ut för detta. Ta med medikamenter!

middag
Kvällsmaten är som alla andra måltider en buffé. Det är väldigt gott om grönsaker, så passa på. (Det sägs att man ska akta sig för gransaker grönsaker och frukt som har skalet kvar, men jag vet inte. Det såg otroligt fräscht ut och jag blev inte dålig.)

pengar 
Det går åt mycket pengar. Både lira och euro rinner mellan fingrarna.

priser
I Turkiet vet man att ta betalt. Vin och öl kostar bara lite mindre än hemma. Kaffe och te kostar nästan alltid ungefär 20 kr. Turistprylarna kostar så mycket som man lyckas pruta ner dem till.

prutning Man ska pruta. Jag som inte kan, fick flera gånger extrapresenter när jag hade betalat. ”Nämen din stackare, nu har jag ju lurat av dig massa pengar, här, ta en liten berlock med dig hem till Norden” såg det ut som om de tänkte.

resenärsklientel
Resenärerna på min resa var toppen. Inge suris, ingen gnällis, ingen negativ prutt. Alla var glada och intresserade!

service
Servitörerna och hotellpersonalen och affärspersonalen är inte vidare serviceminded. Det är inte störande, men jag kom på mig själv att längta till det brittiska ursäktandet och det amerikanska leendet.

shopping
Under Kappadokienresan kunde man bara handla souvenirer i turistfällor. Alla köpte vi sjalar (vi frös, gubevars), väskor, smycken och små skålar. I Antalya (1 miljon invånare) fanns allt som finns i storstäder.

Textilier i Antalya.
Textilier i Antalya.

skor
Jag hade ett par sandaler (hahahahaaaa), ett par vanliga gympadojor av skinn och ett par joggingskor. Det funkade alldeles utmärkt även om jag ibland längtade efter graningekängor.

spa
Nästan alla hotell har spa: passa på! (Jag gjorde inte det, men jag är ju inte en spaig person.)

språk
De flesta pratar en ganska svårtolkad engelska med få ord, men efter bara ett par dagar börjar man som svensk prata nästan likadant. ”Tentörti” är förstås 10:30 och ”uppåner” är förstås ”open air”.Tyska är ett mer gångbart språk, särskilt i Antalya.

sängar
Sängarna är stenhårda. De är precis som överallt annars uppåt 30 cm tjocka, men hårda som ett gympagolv. Ta med ett liggunderlag om ni är känsliga, för om man lägger sig på det känns det kanske lite mjukare. (Men man vänjer sig; jag sov precis lika dåligt i Turkiet som jag gör hemma.)

Man undrar vad som finns under den tunna, översta madrassen. Marmor?
Man undrar vad som finns under den tunna, översta madrassen. Marmor?

sömn
Vi var inga festprissar i gruppen, så vi kom i säng i lagom tid varje kväll. Man fick helt enkelt sova så det räckte.

te
Det finns bara gratis te till frukosten. Äppelte är grejen i Turkiet, men jag rekommenderar svart, turkiskt te även för tokar som jag, som egentligen bara vill ha Earl Grey.

telefon
Vi har förstås mobiler allihop (jag har en variant som gör att jag kan surfa obegränsat mycket utomlands för 79 kr/dygn). Skulle man önska sig en telefonautomat, så har Turkiet i alla fall fler än Sverige.

Turkisk telefon-tardis.
Turkisk telefon-tardis.

tidsskillnad
Turkiet ligger en timme före Sverige.

toaletter
Toaletterna vaktas nästan alltid av någon som vill ha pengar. I min värld betyder det att toaletterna ska hålla något slags standard över bottennivå, men så är inte fallet. Toapapper saknades på flera ställen, det var nerkissat och blött och luktade illa. Men hålet i golvet är i alla fall en intressant upplevelse.

Det är alltid lika kul att få se föregående gästs inte längre trängande behov.
Det är alltid lika kul att få se föregående gästs inte längre trängande behov.

toapapper
Som hemma. Ha lite servetter i bakfickan – inte ens på museerna är det gott om papper.

tv
Alla hotellrum har tv, men vad man ska med den till vet jag inte. Jo, det fanns en brittisk nyhetskanal som var okej. Allt annat är dubbat, skrikigt och suddigt. Som på vilken bar som helst.

valuta
Ta med både turkiska lira (= 3 kr) och euro (= 10 kr). Ute på landsbygden vill de bara ha euro och inne i miljonstaden Antalya är det bara lira som gäller. Guiden hjälper er gärna med att hämta pengar i bankomater eftersom ni ska lämna kvar så mycket pengar det någonsin går och inte ta med er mer än några spänn hem till Sverige.

vattnet
Man kan inte dricka vattnet i kranarna. På bussen finns billigt vatten (och öl!) att köpa, och det gör man. Jag borstade inte ens tänderna i kranvattnet, kom jag på nu när jag tänker efter.

Jag hade precis duschat och skulle gå ner till mina polare för att ta en öl i lobbyn, när spegeln talade om för mig att jag inte skulle det. Elelr hur det nu var.
Jag hade precis duschat och skulle gå ner till mina polare för att ta en öl i lobbyn, när spegeln talade om för mig att jag inte skulle det. Eller hur det nu var.

vin
Det röda vinet smakade vinäger medan det vita ofta påminde om retsina. Alltså kan jag inte rekommendera det. I Kappadokien fanns ett lokalt, gott vin som hette … hm. Måste leta i anteckningarna. Uppdatering: Det hette Turasan! Slut på uppdatering.

väckning
Guiderna säger till hotellen att alla resenärerna ska väckas 60–90 minuter före avfärd till nästa ställe. Det ringer i telefonen som finns i badrummet och signalen är ohygglig. Därför satte jag alltid mobilen så att den skulle plinka till 10 minuter före Den Stora Väckningen.

väder
Kolla väderutsikterna, kolla väderutsikterna, glöm inte att kolla väderutsikterna! Jag har aldrig frusit som jag frös i Turkiet! (Snö och minusgrader!!!)

Brrrrrrrrr.
Brrrrrrrrr.

väska
Jag hade en jätteväska med massa plats för souvenirer som jag aldrig kom att köpa, vilket var mycket bra. Om man byter hotell så ofta som vi gjorde, är det otroligt skönt att slippa kämpa med kläderna och vikningen och väskstängningen. Jag bara slängde ner allt och stängde till.

Sheriff-giraffer!
Sheriff-giraffer!

öl
All öl heter Efes, men är av mycket olika kvalitet – ibland blaskig och avslagen, ibland burkig och skarp och ibland alldeles utmärkt kall och god.

Och slutligen: finns det gulliga brevlådor i Turkiet?

Ja.
Ja.

De dagliga rapporterna

  1. Brutal telefonväckning i Turkiet
  2. Båtresa i Turkiet
  3. Stöket i Turkiet
  4. Snurrigt i Turkiet
  5. Svinkallt i Turkiet
  6. Djuren i Turkiet
  7. Kommersen i Turkiet
  8. Underligheter i Turkiet
Share
42 kommentarer

Underligheter i Turkiet

Det ser lite läskigt ut, men det är bara herrelösa hundar som sover down town Antalya.
Det ser lite läskigt ut, men det är bara herrelösa hundar som sover down town Antalya.

Visserligen är jag hemma från Turkietresan, men jag har en farlig massa saker kvar att berätta. (Ni som är trötta på Turkiet och vill att jag återvänder till mögelhotell, basketmatcher och gamla idrottsstjärnor får helt enkelt vänta lite.)

Gårdagens hotell i Antalya hade en sajt med reklambilder som såg ut så här:

normala_toaletter

 

Arkitekten måste ha slösat på golvytan i alla andra rum och gjort mitt rum sist, eftersom min toa såg ut så här:

Passagen är precis i höfthöjd.
Passagen är precis i höfthöjd.

Jag mätte och fann att min gluteus maximus i profil putar ut mer än de 20 centimeter som skilde dusch-hörnet från handfatskanten. Om jag böjde på knäna och drog in magen kom jag emellan eftersom jag har en finfin midja , men sedan var det inte tillräckligt mycket plats att räta på benen och dra ner brallorna när jag väl kom in. Det syns inte på bilden, men om jag inte satt i rät vinkel, slog jag huvudet i handfatet.

Väl hemma inser jag att det finns så mycket som jag inte hann med. Bada i Medelhavet, dricka vitt vin i solnedgången, kyssa en turk, raka mig hos en barberare och köra bil. Eller så valde jag kanske bort dessa alternativ? Som detta te:

Äppelte i all ära, men hallå – vitlökste måste ju vara strået vassare!
Äppelte i all ära, men hallå – vitlökste måste ju vara strået vassare!
Titta, de har H&MM! (Som alltså inte hade ett enda plagg gemensamt med H&M.)
Titta, de har H&MM! (Som alltså inte hade ett enda plagg gemensamt med H&M.)
Inspirerande festdukning. (Under tyll, guld och rosetter fanns helt vanliga, rangliga plaststolar.)
Inspirerande festdukning. (Under tyll, guld och rosetter fanns helt vanliga, rangliga plaststolar.)
Skyltdockorna var skräckinjagande, när de inte var …
Skyltdockorna var skräckinjagande, när de inte var …
… inspirerade av Ingvar Carlsson.
… inspirerade av Ingvar Carlsson.
Takläggarens skräck.
Takläggarens skräck.
En serveringsmojäng i ett fönster?
En serveringsmojäng i ett fönster?
Avslutningsvis en osedvanligt hårlös näsborre – om än med en svag rökdoft.
Avslutningsvis en osedvanligt hårlös näsborre – om än med en svag rökdoft.

En av dalkarlarna har som vana att gå till barberare i Turkiet. Förra gången blev han slätrakad och totalsnaggad, så den här gången var han väldigt tydlig i sina anvisningar; han skulle bara ha likadan frisyr som nyss, men kortare. Skäggspretet skulle vara kvar, så det så. Han talar inte turkiska och barberaren talade inte engelska, så den här dialogen skedde med för dem båda två obegripliga ord, men med tydliga gester:

– Hej, jag skulle vilja att du klöpp håret mitt.
– Finemang. Och så rakar jag av dej skägget.
– Nej, du rör inte skägget. Du ska bara klippa håret.
– Galning. Du vill raka dej.
– NEJ. Jag vill att du klipper håret.
– Ska jag alltså inte raka skägget? Varför ska jag inte raka skägget? Du ser ju ut som en kaktus! Nu rakar jag skägget.
– Nej. Du klipper håret. Här på huvudet. Så lite. Titta: så lite.
– Mutter mutter. Jävla utlänningar.

När klippningen var färdig och dalkarln med all rätt var väldigt nöjd, var det inte färdigt. Barberaren tog fram en lång, jättestor tops, doppade den i sprit, fjuttade eld på den och stoppade den raskt upp i den nyss så håriga näsborren.

– Iiiiiih! tjoade masen och ryckte till.
– Sitt stilla!
– Men! Du eldar ju opp mej!
– Tyst. Sitt still.

Fjupp, tryckte barberaren upp den brinnande pinnen i näsan igen.

– Det luktar bränt.
– Tror fan det. Jag har just eldat i din näsa. Nu till öronen! Där.
– Var? Öronen? Du kommer ju att elda upp hela mej! Hur ska lågan kunna komma ända in i ör… Iiiiiiiiih!
– Sitt stilla. Det gick ju bra det här. Andra örat! Sitt stilla. SITT STILLA!

– Fire in the hole!
– Fire in the hole!

Barberaren hade lyckats bränna bort alla öronhår genom att hålla den 10 centimeter höga lågan framför örat och med sina lungors fulla kraft blåsa lågan in i örat. Nu var dalkarlen lite ängslig och barberaren insåg att det krävdes krafttag för att det här skulle kunna avslutas.

– Aj, det där är nästintill en nacksving! AJ!
– Jag måste ju hålla fast dej, som du far omkring. Tyst nu. Pffffffffsscchhhh!
– Iiiiiih!
– Såja. Nu är det bara kinderna kvar.
– Akta skägget!
– Jaja. Suck. Förbaskade utlänningar.

Just den här bilden är tagen inifrån örat.
Just den här bilden är tagen inifrån örat.

Så … tjejer. Släng rakhyvlarna; börja elda!

Share
50 kommentarer

Kommersen i Turkiet

Igår bodde vi i Antalya på ett stort golfhotell som hade en liten, smidig lobby:

På bilden syns min stora, röda resväska. Jag kan verkligen rekommendera att man reser med för stor väska om man ska byta hotell många gånger; packningen blir en barnlek. Man bara humpar ner allt och stänger.
På bilden syns min stora, röda resväska. Jag kan verkligen rekommendera att man reser med för stor väska om man ska byta hotell många gånger; packningen blir en barnlek. Man bara rycker på axlarna, humpar ner allt och stänger.

Det är underligt hur man på ett sådant här gigantiskt hotell med allt vad det innebär ändå inte har personal som talar engelska eller som är lite mer hjälpsam än nöden kräver. Mutter, huvudskak, himlande med ögonen och suckar är vad man möts av – men inte alltid. Om man ler och gestikulerar vilt, blir de ibland milda till sinnet och ler tillbaka och ber att jag ska ta en bild av dem med min kamera. 

Jag har nämligen stora finkameran med mig och hej, vad jag har många sådana här bilder på helt okänd män. (Bara män.)
Jag har nämligen stora finkameran med mig och hej, vad jag har många sådana här bilder på helt okända män. (Bara män.)
– Lady! Take my photo!
– Lady! Take my photo!
– Hell! Yes? Take photo? Me!
– Hell! Yes? Take photo? Me!

Och vad gjorde vi igår? Jo, vi tvingades in i kommersens högborg 1 och 2 för att köpa dyra ting. Detta står också i beskrivningen av resan, så vi kände till det. Några av resenärerna var till och med förväntansfulla eftersom de hade planerat att göra stora investeringar. Själv är jag ju mest rädd att jag ska tappa omdömet och strax därefter gå i konkurs och bli tvungen att sälja barnen.

Inne i smyckefabriken möttes vi av en stor turk som log, klappade sin lille hjälpreda på flinten och sa ungefär så här:

– Hej! Jag heter Lars Johansson och kommer från Solna.

Vi drog lite förtjust efter andan och log, men reaktionen var nog lite mildare än han hade förväntat sig, så han försäkrade sig om att vi verkligen var från Sverige och inte t.ex. Finland. Sedan kom ett försäljarsnack som lät precis som disktrase- eller knivförsäljarna som brukar stå på Drottninggatan i Stockholm. Jag lyssnade med ett halvt öra tills jag lyckades registrera:

– … och helt gratis kan ni lämna in era guldsmycken för rengöring och få tillbaka dem om 20 minuter.

Jag armbågade mig fram samtidigt som jag krånglade av mina tunna förlovnings- och vigselringar med ett jack i, slängde fram dem och sa ”nämen så trevligt”.

Då slog en ung, vacker försäljartigrinna klorna i mig. Hon pratade på engelska med massa tyska insprängt och inledde med att tala om att hon hade jobbat som försäljare i 60 (!) år. Och fortsatte:

– Vilken sorts ring vill du ha? Vilken prisklass? Vitt, gult eller rött guld? Lägg dina ringar där. Kom följ med mig här. Var är din man?
– Du måste mena 16 år? sa jag som alltid fokuserar på det viktiga.
– Yes, 60 years. Put rings here. Big diamonds for your ring?

Jag förstod då att putsningen av mina små ringar skulle kosta mig lite tid. I minst tjugo minuter skulle jag stå ut och lyssna och skaka på huvudet och … fast … ptja, att titta och prova smycken är ju liksom inte någon särskilt betungande uppgift. Så jag sa som det var:

– Jag gillar inte snirkliga och krulliga smycken utan mera rakt på sak. Om det inte är markasiter, för dem älskar jag. Och det måste … (och här kom jag på en ny taktik) … vara diamanter! Jag tycker inte om några andra stenar. Dessutom får ringen gärna vara tjock, lite manlig.

Min nya taktik bestod i att jag föreställde mig att jag var jätterik. Jag var en kuf till miljardärska i smutsiga byxor och fula skor, tänkte jag. Och är man så förmögen, så ställer man krav.

– Nej, för krullig. Nej, inte vitt guld. Nej, inte så snirklig. Nja, den var fin. Den där var ju jättefin. Nej usch, den där ser inte bra ut. Jatack, jag vill gärna ha lite äppelte.

De är tokiga i äppelte här i Turkiet. När man inte dricker grumsigt kaffe eller raki, dricker man lite äppelte i glas och fyller på med så mycket socker som teet kan ta utan att mättas. Jag smuttade på mitt te, provade tjugotalet ringar och kom till slut ner till att dessa fem var bäst.

Fokus ligger lite fel eftersom jag tog bilderna i smyg. Om man frågar om fotografering är tillåtet svarar de alltid nej.
Fokus ligger lite fel eftersom jag tog bilderna i smyg. Om man frågar om fotografering är tillåtet svarar de alltid nej.
Om man fotograferar utan att fråga om lov, är det sällan någon som säger till. (Förutom i gårdagens uppånermuseum, för där kom vakterna nästan och slog en på fingrarna om man ens började famla efter kameran.)
Om man fotograferar utan att fråga om lov, är det sällan någon som säger ifrån. (Förutom i gårdagens uppånermuseum, för där kom vakterna och slog en på fingrarna om man ens började famla efter kameran.)

– Nu måste vi tala om pris, sa jag till försäljerskan. Jag antar att de här kostar runt 60 000 kr?

Jag måste ha en dold talang för guldsmycken, för ringarna som jag hade valt ut kostade före alla konstiga rabatter 40 000–80 000 kr, vilket jag rimligtvis inte kan ha en aning om. Fast med expressprutning – när jag rynkade pannan – sänktes priset meddetsamma med 50 %.

– Men nej. Jag känner inte för någon av ringarna. Jag älskar dem inte. Vid en sådan här stor investering måste hjärtat vara med, förklarade jag.
– Men nej, sa försäljerskan. Man måste inte bli förtjust i sitt smycke direkt. Ibland är det först efter några veckor som känslorna förstärks. Ibland är det bättre att inte ha för starka känslor till sina nyköpta smycken.
– Som när man i vissa kulturer måste gifta sig med sin kusin !

Sa jag förstås inte. Men jag tänkte.

Och så där höll vi på i 20 minuter. Jag var hela tiden miljardärska i fantasin och fortfarande inte särskilt förtjust i någon av ringarna och så sa jag att det ändå var ett väldigt trevligt ställe som jag kunde rekommendera till alla mina vänner och att det var faktiskt alldeles otroligt vilket stort utbud de hade. Men, sa jag, jag är ledsen att jag måste avstå – ingen av de här ringarna är jag.

Fast om jag hade varit miljardärska på riktigt, då hade jag köpt den här ringen, som man kan vända ut och in.

En av mina reskamrater lånade ut sina händer och vände och vred på ringen så att ni alla ska få se underverket: här börjar hon dela på själva ringdelarna eftersom det finns gångjärn vid stenen.
En av mina reskamrater lånade ut sina händer och vände och vred på ringen så att ni alla ska få se underverket: här börjar hon dela på själva ringdelarna eftersom det finns gångjärn vid stenen.
Här är ringen helt platt – och kan hängas i ett halsband på detta vis.
Här är ringen helt platt – och kan hängas i ett halsband på detta vis.
Och här håller hon ringen så att man kan se att det är en grön sten på ena sidan och en blå på den andra.
Och här håller hon ringen så att man kan se att det är en grön sten på ena sidan och en blå på den andra.

Var jag oärlig och utnyttjade jag situationen för att få mina ringar rengjorda, tycker ni? Nej, säger jag. De vill få mig att köpa och accepterar inte de sanna argumenten (JAG HAR INTE RÅD!) och tjatar tills man blir blå som en safir. Vissa försäljare förstår omedelbart och pratar då om stjärntecken (det hann vi faktiskt också med idag trots att jag envist skakar på huvudet och säger att jag inte tror på månar och planeters inverkan på människors personlighet) eller livsval – för att inte tala om kylan i Kappadokien. Andra försäljare kan bara inte sluta försöka sälja, kosta vad det kosta vill. (Pun intended.)

Gissa vad som har hänt här!
Gissa vad som har hänt här!

Efter besöket i ”smyckefabriken” (där vi inte fick se några smycken tillverkas), åkte vi till ”läderfabriken” (där vi inte fick se några plagg eller väskor tillverkas). Där antog försäljarnas punktmarkering av oss löjliga proportioner. Jag försäkrade att jag bara var intresserad av motorcykeljackor, men blev ändå runtsläpad till chinchillafluffiga gräddbakelser till pälsverk och en ankellång leopardkappa.

Glad, nybliven jackägare.
Glad, nybliven jackägare.

Tyvärr hittade jag en kortkort läderklänning (eller om det kanske var en lång väst) med färgglada applikationer som jag hade kunnat mörda för att få kränga på mig. Detta såg försäljarna givetvis på min blick. (Och förstod på grund av mina tjohorop och jämfotahopp, kanske ska tilläggas.) Den kostade bara 16 000 kronor, vilket just då verkade nästan rimligt.

Men tack och lov kom jag helskinnad och oförköpt ut, vilket flera av de andra resenärerna inte gjorde. De köpte alldeles förtjusande och otroligt fina plagg som var lätta, snygga, välgjorda och som givetvis kostade skjortan även om de var värda pengarna. Alla passade perfekt i sina utstyrslar och kommer att kunna ha plaggen resten av livet.

 

Svar: någon har köpt nåt. Så här såg det ut så fort någon kom ut ur affären med påse i handen. Vi tyckte verkligen att allt var kap och investeringar för livet och alldeles underbart!
Svar: någon har köpt nåt. Så här såg det ut så fort någon kom ut ur affären med påse i handen. Vi tyckte verkligen att allt var kap och investeringar för livet och alldeles underbart!
Två dalkarlar. En har investerat, den andra har det inte.
Två dalkarlar. En har investerat, den andra har det inte.

Nu har vi sovit sista natten på sista hotellet och har bara en par timmars “fri shopping” i Antalya kvar på programmet. Tills vi hörs igen:

Höghus med svampinfektion.
Turkiska höghus med svampinfektion.
Tantfälla 1: turkiska trottoarpluppar.
Tantfälla 1: turkiska trottoarpluppar.
Tantfälla 2: turkiska trottoarhandtag.
Tantfälla 2: turkiska trottoarhandtag.
Tantfälla 3: turkisk, kamouflerad restaurangentré.
Tantfälla 3: turkisk, kamouflerad restaurangentré.
Share
34 kommentarer

Djuren i Turkiet

Äventyret i Turkiet fortsätter. Så här har vi det:

Jätteskönt! (Not.)
Jätteskönt! (Not.)

Vi var igår på ett museum som består av grottkyrkor; samma urgröpta klippformationer som jag har berättat om tidigare.

– Ladies and gentlemen, vi aaare goingk to a uppåner-museum, sa vår guide flera gånger.

I mina anteckningar står det med feta bokstäver ”uppåner-museum???”. Inte förrän vi klev av bussen och möttes av isvindarna och snön förstod jag att det handlade om ett ”open air museum”.

Här kommer vår guide och ger oss raki. I bussen. Strax efter lunch. Sheriff-giraff! svarar vi, för det gör han när han säger skål.
Här kommer vår guide och ger oss raki. I bussen. Strax efter lunch. Sheriff-giraff! svarar vi, för det gör han när han säger skål.

Utomhusmuseet bestod av de sju grottkyrkorna i Görem, som är från 400-talet till 1000-talet och tyvärr rådde fotoförbud inne i dem så ni får lita på mig: det fanns kyrkomålningar kvar och de var mycket vackra.

Detta är en av dem – se i vänster bildkant och kisa lite så syns liiiite av målningarna. Eller …
Detta är en av dem – se i vänster bildkant och kisa lite så syns liiiite av målningarna. Eller …
… så tittar ni här på min förstoring.
… så tittar ni här på min förstoring.

Museet var så fullt av huttrande turister att köerna in till de olika kyrkorummen påminde om Gröna Lund i juli. Jag mötte en grupp på runt 25 amerikaner som alla gick och bar på varsin vattenflaska som vore det en varm sommardag och inte den absolut kallaste dagen i modern tid. (Jag lovar. Luleå i januari är ingenting mot detta.)

Här kommer min frusna grupp gående med guiden Eren först (randigt paraply).
Här kommer min frusna grupp gående med guiden Eren först (randigt paraply).

Men ”inne” i museet fanns även hundar. En japansk turistdelegation tog sig an några av hundarna och klappade om dem, poserade med dem och fotograferade sådär som nästan bara japaner kan. Fast jag borde inte ha låtit dem hållas; det handlar inte om kyrkohundar eller museihundar utan om herrelösa hundar som är skitiga, skabbiga och slitna men till synes välmående. (Jag har än så länge inte sett någon mager hund.)

Men en mager häst har jag sett. I Kappadokien – vars namn kommer från fornpersiskan och betyder ”landet med de vackra hästarna”.
Men en mager häst har jag sett. I Kappadokien – vars namn kommer från fornpersiskan och betyder ”landet med de vackra hästarna”.

Det här med alla hundarna är kanske svårt att föreställa sig. Tänk på vilket bostadsområde som helst i Sverige. Tänk er att alla människor som äger hund samtidigt går ut med jycken (och låter den kissa på min brevlåda som vanligt). Ta nu bort alla människor, reflexvästar och koppel, ur fantasibilden så har ni Turkiets hundbestånd som i en liten ask. Det är herrelösa hundar precis överallt här. Överallt!

Hej hundarna!
Hej hundarna!

Katter har jag däremot bara sett ett fåtal. Inte heller lemurer, zebror och papegojor går omkring på gator och torg. Men några kameler och dromedarer.

– Vaffan gloru på? sa dromedaren till nudelpuman.
– Vaffan gloru på? sa dromedaren till nudelpuman.
Jag visste inte att kameler 1) bajsade så fjuttigt 2) sponsrades av AGA.
Jag visste inte att kameler 1) bajsade så fjuttigt 2) sponsrades av AGA.

Längs vägarna har vi dessutom sett hästar, kor, getter, hönor, ankor och får – men helt utan inhägnader eller koppel. De bara vandrar omkring obekymrat som om de är på rymmen och inte vill väcka uppmärksamhet.

– Det kommer en turistbuss till, Brunte!
– Ssccchhhhh, beta som om det regnar, Pålle.
– Agda är på väg mot vägrenen!
– Klara! Kan du mua bort Knatte, Fnatte samt Tjatte från diket!

Vilka tokar är det då som åker på sådana här resor? Det är bland annat 80-åriga pensionärer, nykära 40-åringar, unga, fnittriga dalmasar, ryssar, estländare och västeråsbor samt en amerikan. Det enda vi har gemensamt är nog att vi är snåla tycker om att tro att vi har gjort ett kap; resan kostar ju inledningsvis inte ens tusenlappen. Sedan kostar den och kostar och kostar och kostar – men det är inga överraskningskostnader som ballongflygningsföretagets plötsliga ”commission” utan sådant som har angetts tydligt i förväg.

Samtalsämnena i gruppen varierar och handlar förutom barnbarn och sjukdomar även om

  • när Leifs farsa köpte en tv till VM-finalen 1958 (fotboll, ni vet) och glömde antennen
  • när Eva tappade bort Leif på en flygplats och hans skor och skärp plötsligt kom åkande på bagagebandet
  • att juniorbasketlandslaget runt 2004 var jättebra
  • när Erik runt 1950 sprang 100 meter på 10,1 sekunder
  • att Monica har haft TBC, difteri och tyfus och fortfarande lever
  • att förmatchen mellan Traneberg och AIK (före VM-finalen 1958 – samma som ovan) fick ställas in
  • Marias djupa men onödiga ångest pga. mattinköp
  • vad man inte kan göra i Dalarna
  • vad man kan göra i Dalarna
  • öl.

Igår när Monica och Erik (sjuttinieåthalvt båda två) checkade in på sitt hotellrum hade någon glömt att städa. Inne på toan var det inte bara stökigt, den förre gästens exkrementer låg även kvar som bomärke. Erik (han med 10,1 sekunder på 100 meter kolstybb) sprintade ner till receptionen och sedan tog det minsann inte mer än drygt en halvtimme innan en städare kom släntrande.

Att vi dessutom blev serverade dessa efterrätter gjorde dagens tema fullständigt självklart:

Jättegott.
Jättegott.
Mums.
Mums?

Under lunchen förvånades vi storligen av en ny ingrediens på buffébordet eftersom det är samma samma samma hela tiden. (Men det är gott — särskilt sopporna är fantastiskt goda och grönsakerna fräscha och … kalla.) Det nya var:

Harry Kuvert!
Harry Kuvert!

Alla försåg sig glatt. Monica stoppade in tre i munnen på en gång och sa lugnt ”dom här var lite starka”. Från andra bord hördes ”OJ”, “nämen vaff…” och ”hjälp vad var det där” samt ”HELVETE”. Det var ju inte alls bönor utan rejält starka chilifrukter.

Avslutningsvis ska jag visa upp en intressant service på en bilmack. Underligt var det eftersom det till synes är gratis, vilket ju inget annat är.

Fem meter upp går en vattenledning som läcker något alldeles bedrövligt. Plask, plask, skvätt säger det.
Fem meter upp går en vattenledning som läcker något alldeles bedrövligt. Plask, plask, skvätt säger det.
Men så svänger bilar in från vägen och så kör de långsamt genom drippdroppet för att tio sekunder senare köra ut på vägen igen i en från damm befriad bil.
Men så svänger bilar in från vägen och så kör de långsamt genom drippdroppet för att tio sekunder senare köra ut på vägen igen i en från damm befriad bil.

Nu ska vi (tyvärr) åka till en smyckefabrik. Kommer jag att låta bli att köpa diamanter, guld och platina i femtiotusenkronorsklassen?

Share
40 kommentarer

Sammanfattning: till Turkiet med TSS

Det här är mest ett inlägg för alla som funderar på att åka på den skumt billiga resan “I apostlarnas fotspår genom Kappadokien“. De som arrangerar resan är TSS – Travel Service Scandinavia – och det låga priset beror på att turkiska staten sponsrar projektet.

Det är inte skumt alls utan en mycket proffsigt genomförd resa. Dock är den i slutänden inte särskilt billig – om man inte håller hårt i sina slantar, vill säga.
dessert
Serveras alltid i mängd, men varierar lite i form, storlek, konsistens och mängd – men inte vad gäller sockerinnehåll. ”Extremt sött” är en underdrift.

Jag provade alltid alla.
Jag provade alltid alla.

dricks
Det här är ett jävla bängel – man ska alltid ge en peng men själv bedöma hur mycket. Även städerskan som du aldrig hinner se röken av ska du ge dricks. Detta är vi svenskar bedrövliga på. På slutet av resan SKA hela bussgänget ge en peng till både guiden och chauffören. Vi samlade ihop i två kuvert och gav dem när vi skildes åt. Detta är tydligen inte alls kutym: man ska ta sin peng och ge dem i handen när man går ut ur bussen för sista gången. En av guiderna skickade tillbaks kuvertet med ordern ”ta tillbaka er peng och ge mig i handen istället”. Det blev kaos: några tog för mycket, andra fick inte tillbaka det de hade lagt och åter andra hade ingen aning om hur mycket de hade lagt. Några blev sura och smet ut bakvägen.

eluttag
Inga problem – de är likadana som i Sverige.

fitness
Det finns gym på alla de fina hotellen – och jag rekommenderar dem. Jag var där helt solo varenda gång.

– Hoho?
– Hoho?

flygplatsrutiner
När man ska hem igen, går man genom en första säkerhetskontroll med hela sitt bagage – inklusive stora bautaväskan som sedan checkas in. Sedan måste man skriva på papper om man har köpt juveler, en halv älg och pälsar, varefter man checkar in väskan (max 20 kg) och går vidare till den vanliga säkerhetskontrollen.

flygresa
Det tar ungefär fyra timmar från Stockholm till Antalya. Planen var i tid och flygvärdinnorna vänliga. Te och kaffe var gratis, vilket var så förvånande att jag råkade köpa en stor chokladkaka av bara farten. Lite trångt var det dock.

En 172 cm lång basketspelare får lite om om plats.
En 172 cm lång basketspelare får lite om om plats.

frukost
Frukosten är likadan överallt och dignar av fetaost, grönsaker, färgglada flingor och varmt, torrt bröd. På ett hotell stod en kock och svängde ihop omelett på löpande band. Och ÄNDÅ gick jag och hämtade en pannkaka som jag hällde sirap, farin och socker på.

Mmmmm. Socker.
Mmmmm. Socker.

deltagarnas fysik
Man bör kunna gå. Man ska inte vara beroende av kryckor och absolut inte högklackade skor. Men man måste för den delen inte vara elitgymnast – jag med mitt onda knä hade inga som helst problem.

försäljarna
Dem blir man trött på. Innerligt, innerligt trött. De finns på varenda turistplätt och är envisare än treåringar. Svara inte på frågan ”from Skandinavia?”, för då är du fast.

– Kom och köp glass! Äkta glass!
– Kom och köp glass! Äkta glass!

grönsaker
Jag åt grönsaker under hela resan och stötte inte på några som helst magproblem. Ungefär åtta av deltagarna i gruppen blev sjuka, men vi misstänker en kycklinggryta som såg lite ut att vara lite till åldern kommen (och som jag undvek).

Grönsaker i alla de modeschanger!
Grönsaker i alla de modeschanger!

guide
Guidens insats är nog 75 % av hela resan. En dålig guide som varken kan sin historia eller prata tillräckligt god engelska sänker hela upplevelsen. Detta kan man inte påverka: antingen har man tur eller så har man det inte.

gympa på planet
Ja, det gjorde alla i min grupp medan jag sov som en gris. Förmodligen fick jag 300 blodproppar och kommer aldrig mer att kunna flyga.

hotellens standard
Hotellen är bra. Om man flyttar på möblerna och kryper under sängen enbart för att leta efter skit och mögel, kan man möjligen bli belönad. Gardinerna är inte särskilt mörka, så ta ögonbildel med om du är känslig!

internet
Wi-fi (om än skakigt) finns på hotellen. Ibland bara i foajén, ibland även på rummen. På ett hotell kostade det 10 kr per dygn, annars var det gratis.

kaffe
Det finns bara gratis kaffe till frukosten. Kaffet är nästan alltid Nescafé om det inte är turkiskt kaffe som man ju måste tugga för att få i sig. På några av hotellen fanns maskiner som kan spotta fram blaskig cappuccino.   Däremot är caféernas kaffe alldeles utmärkt.

kebab
Ät kebab på restaurang om ni kan – det är underbart gott!

kläder efter väder
Ja jösses. Ni kan klä er hur ni vill, men kolla väderutsikterna innan ni åker så att ni inte packar fel.
/ Hälsningar från den djufrysta Lotten.

lektyr
Ta  med något att läsa: bussresan till Kappadokien är 60 mil dit, 60 mil hem.

lunch
Man kan välja om man vill köpa ”lunchpaketet” eller ej. Jag gjorde det, och lärde känna mina reskamrater väl under ätandet. De som inte köpte lunchpaketet svalt inte ihjäl och hittade nästan alltid någonstans att tillbringa timmen på. I värsta fall kan man säkert lägga sig under bussen.

mat
Det är bara bufféer överallt, vilket är bra. Man äter för det första bara det man tycker – om och för det andra så mycket eller lite man vill. Dryck ingår inte – den betalar man separat.

magsjuka
Jodå, några i varje grupp råkar alltid ut för detta. Ta med medikamenter!

middag
Kvällsmaten är som alla andra måltider en buffé. Det är väldigt gott om grönsaker, så passa på. (Det sägs att man ska akta sig för gransaker med skalet kvar, men jag vet inte. Det såg otroligt fräscht ut och jag blev inte dålig.)

pengar 
Det går åt mycket pengar. Både lira och euro rinner mellan fingrarna.

priser
Turkiet vet att ta betalt. Vin och öl kostar bara lite mindre än hemma. Kaffe och te kostar nästan alltid ungefär 20 kr. Turistprylarna kostar så mycket som man lyckas pruta ner dem till.

prutning
Man ska pruta. Jag som inte kan, fick flera gånger extrapresenter när jag hade betalat. ”Nämen din stackare, nu har jag ju lurat av dig massa pengar, här, ta en liten berlock med dig hem till Norden” såg det ut som om de tänkte.

resenärsklientel
Resenärerna på min resa var toppen. Inge suris, ingen gnällis, ingen negativ prutt. Alla vara glada och intresserade!

service
Servitörerna och hotellpersonalen och affärspersonalen är inte vidare serviceminded. Det är inte störande, men jag kom på mig själv att längta till det brittiska ursäktandet och det amerikanska leendet.

shopping
Under Kappadokienresan kunde man bara handla souvenirer i turistfällor. Alla köpte vi sjalar (vi frös gubevars), väskor, smycken och små skålar. I Antalya (1 miljon invånare) fanns allt som finns i storstäder.

Textilier i Antalya.
Textilier i Antalya.

skor
Jag hade ett par sandaler (hahahahaaaa), ett par vanliga gympadojor av skinn och ett par joggingskor. Det funkade alldeles utmärkt även om jag ibland längtade efter graningekängor.

spa
Nästan alla hotell har spa: passa på! (Jag gjorde inte det, men jag är ju inte en spaig person.)

språk
De flesta pratar en ganska svårtolkad engelska med få ord, men efter bara ett par dagar börjar man som svensk prata nästan likadant. ”Tentörti” är förstås 10:30 och ”uppåner” är förstås ”open air”.Tyska är ett mer gångbart språk, särskilt i Antalya.

sängar
Sängarna är stenhårda. De är precis som överallt annars uppåt 30 cm tjocka, men hårda som ett gympagolv. Ta med ett liggunderlag om ni är känsliga, för om man lägger sig på det känns det kanske lite mjukare. (Men man vänjer sig; jag sov precis lika dåligt i Turkiet som jag gör hemma.)

Man undrar vad som finns under den tunna, översta madrassen. Marmor?
Man undrar vad som finns under den tunna, översta madrassen. Marmor?

sömn
Vi var inga festprissar i gruppen, så vi kom i säng i lagom tid varje kväll. Man fick helt enkelt sova så det räckte.

te
Det finns bara gratis te till frukosten. Äppelte är grejen i Turkiet, men jag rekommenderar svart, turkiskt te ävem för tokar som jag som egentligen bara vill ha Earl Grey.

telefon
Vi har förstås mobiler allihop (jag har en variant som gör att jag kan surfa obegränsat mycket utomlands för 79 kr/dygn). Skulle man önska sig en telefonautomat, så har Turkiet i alla fall fler än Sverige.

Turkisk telefon-tardis.
Turkisk telefon-tardis.

tidsskillnad
Turkiet ligger en timme före Sverige.

toaletter
Toaletterna vaktas nästan alltid av någon som vill ha pengar. I min värld betyder det att toaletterna ska hålla något slags standard över bottennivå, men så är inte fallet. Toapapper saknades på flera ställen, det var nerkissat och blött och luktade illa. Men hålet i golvet är i alla fall en intressant upplevelse.

Det är alltid lika kul att få se föregående gästs inte längre trängande behov.
Det är alltid lika kul att få se föregående gästs inte längre trängande behov.

toapapper
Som hemma. Ha lite servetter i bakfickan – inte ens på museerna är det gott om papper.

tv
Alla hotellrum har tv, men vad man ska med den till vet jag inte. Jo, det fanns en brittisk nyhetskanal som var okej. Allt annat är dubbat, skrikigt och suddigt. Som på vilken bar som helst.

valuta
Ta med både turkiska lira (= 3 kr) och euro (= 10 kr). Ute på landsbygden vill de bara ha euro och inne i miljonstaden Antalya är det bara lira som gäller. Guiden hjälper er gärna med att hämta pengar i bankomater eftersom ni ska lämna kvar så mycket pengar det någonsin går.

vattnet 
Man kan inte dricka vattnet i kranarna. På bussen finns billigt vatten (och öl!) att köpa, och det gör man. Jag borstade inte ens tänderna i kranvattnet när jag nu tänkte efter.

Jag hade precis duschat och skulle gå ner till mina polare för att ta en öl i lobbyn, när spegeln talade om för mig att jag inte skulle det. Elelr hur det nu var.
Jag hade precis duschat och skulle gå ner till mina polare för att ta en öl i lobbyn, när spegeln talade om för mig att jag inte skulle det. Eller hur det nu var.

vin
Det röda vinet smakade ättika medan det vita ofta påminde om retsina. Alltså kan jag inte rekommendera det. I Kappadokien fanns ett lokalt vin som hette … hm. Måste leta i anteckningarna.

väckning
Guiderna säger till hotellen att alla resenärerna ska väckas 60–90 minuter före avfärd till nästa ställe. Det ringer i telefonen som finns i badrummet och signalen är ohygglig. Därför satte jag alltid mobilen så att den skulle plinka till 10 minuter före Den Stora Väckningen.

väder
Kolla väderutsikterna, kolla väderutsikterna, glöm inte att kolla väderutsikterna! Jag har aldrig frusit som jag frös i Turkiet! (Snö och minusgrader!!!)

Brrrrrrrrr.
Brrrrrrrrr.

väska
Jag hade en jätteväska med massa plats för souvenirer som jag aldrig kom att köpa, vilket var mycket bra. Om man byter hotell så ofta som vi gjorde, är det otroligt skönt att slippa kämpa med kläderna. Jag bara slängde ner allt och stängde till.

Sheriff-giraffer!
Sheriff-giraffer!

öl
All öl heter Efes, men är av mycket olika kvalitet – ibland blaskig och avslagen, ibland burkig och skarp och ibland alldeles utmärkt kall och god.

Och slutligen: finns det gulliga brevlådor i Turkiet?

Ja.
Ja.

De dagliga rapporterna

  1. Brutal telefonväckning i Turkiet
  2. Båtresa i Turkiet
  3. Stöket i Turkiet
  4. Snurrigt i Turkiet
  5. Svinkallt i Turkiet
  6. Djuren i Turkiet
  7. Kommersen i Turkiet
  8. Underligheter i Turkiet
Share
Lämna en kommentar

Svinkallt i Turkiet

Igår morse var det så dags för ballongflygning här i det vackra Kappadokien. Mot min vilja, ska sägas. Jag vill hellre sova/läsa/äta/gå på kaktusar än riskera livet i en luftballong. Brutal telefonväckning kl. 04:30, samling i foajén kl 05:00, avfärd till luftballongsplejset i en liten, liten, fullproppad buss som tillhör ballongföretaget, sedan uppfärd, flygfärd ooooh och aaaaaah och röda kinder samt heurekarop.

Så var i alla fall planen. Klockan tio i fem klev jag ut ur hotelldörrarna och möttes av detta tjoande:

(Jag säger fel: klockan var ju tio i fem, inte tio i fyra.)

Chauffören darrade lite på manchetterna och krypkörde både upp- och nerför de regnvåta, gatustensbelagda vägarna, halkade ut på vägrenen två gånger och backade sönder en stopp-skylt. Men vad gör väl det — ballongpiloten skulle säkert vara bättre, tänkte vi.

Men. När vi klev ur bussen snöade det. (Jajajajaaaa, jag vet att ni har finfint väder hemma i Sverige.) Vi presumtiva ballongåkare tittade på snön, försökte se en väderprognos i det smällkalla nattmörkret, men gav upp och gick in till alla andra drygt hundra ballongresenärer som satt i väntrummet.

Det var samma känsla om när jag åkte slalom i Måttsundsbacken 1977 och gick in och värmde fötterna i ”kaffestugan”.

”Ta för er av vårt kaffebord!” stod det i reklamen och se på tusan — det serverades minsann både dammte och pulverkaffe samt småkakor och vitt bröd.

Själv tog jag fram de ägg jag stal från hotellfrukosten morgonen innan och mitt finfina äggfodral som jag köpte i Berlin.
Själv tog jag fram de ägg jag stal från hotellfrukosten morgonen innan och mitt finfina äggfodral som jag köpte i Berlin.

Sedan väntade vi. Och väntade. Vi väntade så att jag började tala både franska och tyska med främmande människor och till slut gick i armkrok med en turkamerikan som kunde förmedla mer än grymtningar. Efter två timmars väntan hade vi sett

  • rödjackad personal rynka pannan och kedjeröka cigaretter samt spana i fjärran
  • pensionärer överdosera pulverkaffe
  • tre män i mustasch somna
  • luftballongskorgar forslas till luftballonger
  • luftballonger inte blåsas upp
  • luftballongskorgar forslas från luftballonger
  • halva församlingen ge upp och dra från väntrummet.

Jag vandrade planlöst omkring och hittade ett annat väntrum som såg ut så här …

… och gjorde mig hemmastadd. Ett svenskgäng kom och började fråga mig om svenska skrivregler och vips, gick ett par timmar medan snön föll utanför fönstret.
… och gjorde mig hemmastadd. Ett svenskgäng kom och började fråga mig om svenska skrivregler och vips, gick ett par timmar medan snön föll utanför fönstret.

Sedan kom äntligen information: allt var inställt. Det basunerades inte ut via en informatör utan viskades till mig av en kritisk tysk som hade pratat ihop sig med en fransman och en kanadensare och därefter enats om att det här ju var lika amatörmässigt som om det hade skett i Frankrike.

Slokörade klev vi in i den lilla bussen igen och ropade som fnittriga skolbarn ”hjääälp” och ”håll i er” så fort chauffören lade in backen. En nybliven 70-åring som hade fått ballongflygningen i present av sin fru sa stillsamt:

– Jag känner mig på ett förunderligt sätt … lättad.

Snön föll över Turkiet och jag började fantisera om långkalsonger och graningekängor. När jag efter frukosten grävde i resväskan hittade jag ett par shorts som hånskrattade åt mig.

Alltså inleddes dagens turistäventyr inte med ballongflygning utan istället med ett besök i en mattfabrik. Vi fick av guiden veta att det är helt okej att säga nej när försäljarna vill ha oss till att köpa 50 000-kronorsmattor men att vi skulle tacka ja när vi erbjöds turkiskt kaffe med något till. Vi klev in i mattfabriken – och fick världens bästa försäljarargumentation. Först lärde vi oss vilket oerhört fint hantverk det handlar om:

  • Det vi använder är äkta ull med varp av äkta ull.
  • Allt gör vi för hand.
  • Allt sponsras av staten så de 4 800 kvinnorna som arbetar hos oss försörjer hela sina familjer och de får lön även under perioder när de måste vara hemma och hjälpa till med lantbruket. Hela familjen är naturligtvis försäkrad.
  • Varje kvadratcentimeter har tusen miljoner miljoner knutar och varje matta tar fjorton miljarder timmar att göra och varje matta bidrar till att bevara den turkiska kulturen.
  • Allt här är otroligt fantastiskt genuint och se här hur man spinner silke, som vi gör en annan sorts matta av, som …

Mattförsäljarchefen Khan var så rolig, välformulerad och kunnig att jag drabbades av ett plötsligt, obetvingligt behov av att äga en äkta matta. Och med äkta matta menade han ”en handknuten” (som kan ta flera år att göra) och inte en ”maskingjord” (som kan ta en timme att göra).

Kvinnorna som vävde var så flinka att de ombads attKvinnorna som vävde var så flinka att de ombads att sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. Varpen här är av ull, men kan också vara av bomull (och då är mattfransarna vita). sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. N
Kvinnorna som vävde var så flinka att de ombads att sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. Varpen här är av ull, men kan också vara av bomull (och då är mattfransarna vita).
Här ansas sidenmattan som är gjord på sidenvarp.
Här ansas sidenmattan som är gjord på sidenvarp.

Men vad säger Arbetarskyddsstyrelsen om att de inte har höj- och sänkbara arbetsbord och rätvinklade varpgrejer och att de sitter med så krum rygg utan att då och då få order om att göra några armhävningar eller djupandningar?

När alla gick in i nästa rum, dröjde jag mig kvar lite och fick se kvinnorna plocka fram sina mobiltelefoner, messa lite och stoppa musik i öronen. (Hon längst bort messar, hon närmast har sin mobil redo – man ser hörlurarna vid hennes fötter.)
När alla gick in i nästa rum, dröjde jag mig kvar lite och fick se kvinnorna plocka fram sina mobiltelefoner, messa lite och stoppa musik i öronen. (Hon längst bort messar, hon närmast har sin mobil redo – man ser hörlurarna vid fötterna.)
Ett gammalt sidentrick från Kina: man tar kokongerna, lägger dem i varmt vatten i 15 minuter, rör runt med en stickig borste och när man drar upp borsten är det bara att draaaa …
Ett gammalt sidentrick från Kina: man tar kokongerna, lägger dem i varmt vatten i 15 minuter, rör runt med en stickig borste och när man drar upp borsten är det bara att draaaaaaaa …
... trådarna så här. (Mannen var en sidenmästare.)
… trådarna så här. (Mannen var en sidenmästare.)
Nu är allt siden borta. Och inne ligger …
Nu är allt siden borta. Och inne ligger …
… lilla, lilla jättedöda skalbaggen.
… lilla, lilla jättedöda skalbaggen.

Plötsligt fick vi dricka te, turkiskt grumskaffe, raki, vitt eller rött vin och det gjorde vi alla glatt utan en tanke på att vår omdömesförmåga skulle komma att påverkas. Matta efter matta åkte ut på golvet, den ena äktare än den andra. Jag ville omedelbart ta en väldigt blå, modern sak under armen och åka hem med den trots att den kostade 60 000 kronor. ”Tillfället kommer kanske aldrig tillbaka” sa jag till mig själv.

Hur skiljer man en äkta matta från en oäkta? Man går runt den: den ska ha en mycket djupare färg från ena hållet eftersom luggen sluttar. På en oäkta matta står luggen rakt upp och då ser den likadan ut från alla håll. ”Nä nuuuu ska jag ha mig en matta!” tänkte jag. Och sansade mig.

Turkiska staten sponsrar även detta, så man kan betala handpenning, få mattan levererad till dörren och betala vid leverans. Utan ett enda öre i påslag. ”Nämen jag kanske ska välja den ännu större för 70 000?” sa jag till mig själv. Och sansade mig igen.

Försäljarna kom som Egyptens gräsmattor, förlåt, gräshoppor och kunde till och med prata svenska. Jag har kommit på en teknik för att bli av med dem; jag pratar om andra saker än mattor. Hur många barn de har, Ingmar Bergmans filmer, vädret och stjärntecken. (Nej, nu överdrev jag. Det var en av försäljarna som drog upp stjärntecken och räknade ut att han och jag hade ALLT gemensamt eftersom jag var född i början av februari och han i slutet av maj. ”Match made in heaven!”)

Några av mina resekompisar köpte faktiskt mattor. Jag är förstås djupt avundsjuk och fick för att stilla min längtan senare på dagen ta en bild på en mobilkamerabild.

Denna matta kostade bara 31 000! Fynd! Kap! MÅSTE HA!!! (Ni ser: jag har totalt tappat omdömet.)
Denna matta kostade bara 31 000! Fynd! Kap! MÅSTE HA!!! (Ni ser: jag har totalt tappat omdömet.)

Därefter tittade vi på ännu ett tusental stenformatoner, köpte ännu fler sjalar för att finna värmen och så ääääntligen åkte vi hem till hotellet där jag somnade som en stock, vaknade efter en kvart, rusade ner till gymmet, åt kvällsmat och klädde mig fin inför kvällsunderhållningen ”Turkish Night”, som jag hade läst i recensioner skulle vara en trist tillställning där allt var fel.

Turknattens första timme.
Turknattens första timme.

Men det var faktiskt alldeles, alldeles utmärkt. Vi hade ätit på hotellet och fick därför bara lite smånötter och annat krafs att äta på turknattsplejset, men fri tillgång till vin, öl, läsk, vatten och raki. (Man är inte hungrig många minuter under den här resan. När det dukas fram mat som inte smakar så gott [vilket betyder ”inte smakar något”], blir man nästan lite lättad.)

Turknattens andra timme.
Turknattens andra timme.

Den fria tillgången till alkoholen hanterades utmärkt av oss alla. Det kan ha att göra med följande fakta:

  1. Rödvinet smakade vinäger.
  2. Det vita vinet smakade kattpiss.
  3. Ölen var både avslagen och utspädd eller feltillverkad.
  4. Läsken var av Soda Stream-kvalitet; Fanta- och Coca-Cola-flaskorna som stod på borden var öppnade  och påfyllda.
  5. Vattnet var utmärkt.
  6. Rakin var mer än utmärkt.
Raki!
Raki!

Tillställningen inleddes med att jag blev livrädd eftersom folk till synes utan att ha anmält sitt intresse släpades fram i centrum, på den scenliknande rundeln i mitten. De tvingades dansa och delta i ett skådespel … och jag vill inte vara med på sådant. Efter ett tag insåg jag att de hade roligt och alls inte hade puttats upp utan faktiskt kastat sig fram och verkligen hade längtat efter detta. Så teaterapa jag är, vill jag ändå inte delta i tvångsövningar. (Men det är tydligen bara jag som känner det där tvånget.)

Det blev ungefär två timmars föreställning med dans, turkiskt bensprattel, paljettglitter, armvift och magdans som slog oss med häpnad eftersom det var alldeles fantastiskt – roligt, vackert, skickligt och imponerande. Och oerhört läckert. En man i vårt sällskap gav mycket dricks, och fick som tack ett litet, litet paket. Jag tog bild på det:

Litet paket, raki, turkiskt godis. Sedan klämde jag på det lilla paketet. Det innehöll inget annat än en kondom.
Litet paket, raki, turkiskt godis. Sedan klämde jag på det lilla paketet. Det innehöll inget annat än en kondom.

Prick på slaget klockan halv elva var det slut, och då kom bistra, unga, gråklädda män och ställde sig vid kortänden av varje bord. Jag glittrade med ögonen och försökte konversera den här unge mannen, men fick bara en armviftning som betydde ”ut” till svar.

Allvarlig, ung man.
Allvarlig, ung man.

Men på scenen stod då ungefär 30 män från publiken och dansade. Tre av damerna i vårt sällskap hängde på (jag kaaaanske övertalade dem lite) och dansade de också – i flera sekunder innan en JÄHÄTTEARG liten man dök upp och vrålade (på turkiska) att de där sopprötterna från Sverige inte hade där att göra och att det var omedelbar utrymning så det så och fattar ni inte så ska ni få stryk.

Damerna dansar, arg man pekar ilsket.
Damerna dansar, arg man pekar ilsket.

– Hello, why så mad? sa jag och log med mina spretiga tänder.
– Här har man jobbat hela kvällen och vill gå hem och de där som dansar är faktiskt mina polare och de ska dansa hela natten medan ni ska dra åt pepparn! skrek mannen.

(Brasklapp: jag kan ju inte mer än tre ord på turkiska så jag har ju bara översatt på känsla.)

– Nämen hörru, sa jag på svenska. Nu ska vi inte vara arga. Kolla, du är ju så arg att jag känner att jag måste ta en bild på dig. Kan du se liiiiite argare ut? sa jag och höjde kameran.
– Du var mig en underlig liten flicka du. Nu kan jag ju inte vara arg längre. Kära nån, se här, det är komplett omöjligt att vara arg längre! sa mannen (kanske) och såg ut så här:

Lilla, arga mannen.
Lilla, arga mannen.

På vägen hem blev det spontan allsång i bussen, gärna en sång på ena sidan av mittgången och en annan på andra sidan. Jag filmade och skrattade mig halv fördärvad och vår guide Eren spexade och låtsades släta av några av damerna. Det ser så brutalt ut att jag inte vågar lägga ut filmen här utan att först be om lov …

Nu ska vi åka 60 mil genom ett vitt snölandskap! Åååå så skönt att åka till marsvärmen i Turkiet från marskylan i Sverige! Eh.

Share
57 kommentarer

Snurrigt i Turkiet

Om ni läser detta, betyder det att jag har överlevt ballongturen som jag gick upp mitt i natten för att hinna med. Om ni inte läser detta … läser ni ju inte detta. Eller så är allt bara en chimär och kanske har jag inte alls åkt luftballong utan hittat på alltihop.

Men nu till gårdagens strapatser.

Vi är alltså 35 personer (där vi nu har börjat lära känna varandra) som reser tillsammans och går in och ut ur en stor turistbuss med iver, nyfikenhet och vetgirighet som inte känner några gränser.

– Åh! Stenformationer!
– Åh! En moské till!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Fina sjalar till salu!
– Åh! Där inne har dom nog öl!
– Åh! Fina sjalar till salu!

Men igår nådde vi något slags gräns när det regnade småspik i femgradig luft precis som i Lund i november. Guiden försökte peppa oss, men avstigningen tog allt längre tid och vi kom allt oftare tillbaka till bussen långt före utsatt tid och gjorde åkarbrasor längs hela bussens mittgång.

Redana här har jag lessnat på det muminliknande fantasilandskapet och börjat ta tramsbilder på mig själv med det viktigaste i den suddiga bakgrunden.

Redan här har jag lessnat på fantasilandskapet och börjat ta tramsbilder på mig själv med det viktigaste i den suddiga bakgrunden.
I Kappadokien finns det alltså berg, odlingsmark, underliga bergsformationer och turistbussar. De underliga bergsformationerna är rester av tusentals vulkanutbrott genom tiderna.
I Kappadokien finns det alltså berg, odlingsmark, underliga bergsformationer och turistbussar. De underliga bergsformationerna är rester av tusentals vulkanutbrott genom tiderna.

Beroende på hur hård den stelnade askan, lavan och basalten är, har den slitits olika mycket. ”Erosion is the key word, ladies and gentlemen!” sa vår guide upphetsat.

Om det mjuka materialet finns nertill och den hårda upptill och det däremellan är jättemjukt, kan det se ut så här idag.
Om det mjuka materialet finns nertill och den hårda upptill och det däremellan är jättemjukt, kan det se ut så här idag.

Och så här ser det ut överallt i Kappadokien – vissa scener i någon av Star Wars-filmerna spelades in här. Jag misstänker att Astrid Lindgren och Tove Jansson har varit här. Och manusförfattarna till Star Trek.

Det är alldeles fantastiskt, otroligt, vackert, konstigt och intressant i en hel dag. (Sedan blir man blasé och tänker åter på granskogar och björkbackar.)
Det är alldeles fantastiskt, otroligt, vackert, konstigt och intressant i en hel dag. (Sedan blir man blasé och tänker åter på granskogar och björkbackar.)

Sinassas hette en stad (som förekommer flitigt i bibeln), och som numera heter Mustafapaşa.  (Klicka på länken: det handlar om befolkningsutväxlingen mellan Grekland och Turkiet.) Där har man sedan urminnes tider bott i grottor som man karvade ut och lät förstora och förbättra och till slut nästan gjorde om till regelrätta hus – mitt i klipporna! Vi häpnade (igen) och frös eftersom det regnade uschligt isvatten på oss.

Här borde jag ha sett till att regnet syntes bättre, för det regnade alldeles förfärligt.
Här borde jag ha sett till att regnet syntes bättre, för det regnade alldeles förfärligt.
Ett glas varmt julvin kostade 30 kr.
Ett glas varmt julvin kostade 30 kr.

Man kan köpa sig en husgrotta för bara 2 miljoner kronor, lärde vi oss innan vi rusade in i ett litet café för att värma oss med ”hot wine”. (Vår guide sa att man säger så på turkiska.) Det smakade jul och pepparkakor och var hur mysigt som helst – och rätt som det var, erbjöd sig vår guide att massera alla som ville bli masserade. Mysstämningen visste inga gränser. (Jag visslade, tittade i taket och låtsades som om tänkte på att det regnade eftersom jag inte gillar att bi masserad.) När inga fler stod på kö, attackerade han en guidekollega med massage.

Guidemassage män emellan.
Guidemassage män emellan.

När det hade slutat regna, råkade jag gå in i en smyckebutik och charma ihjäl ägaren så att han utan att jag sa flasklock om prutning sänkte priset på ett månadsstenshalsband och ett par onyxörhängen till drygt 100 kronor. (Från 600 kr.) Kanske var nippret bara värt 50, men strunt samma; jag fick puss på hand och kind tre gånger.

Skärmavbild 2014-03-12 kl. 08.55.13

Vår guide for under nästa färd ut i en attack på den nuvarande befolkningen i Kappadokien som han kallade ”lat”. Förut bodde man i bergen och odlade marken på slätten, men numera orkar man inte gå upp i bergen när det är dags att sova så man bygger bostäder på platten och tar då den mark som man egentligen borde odla på.

– Förr arbetade de hela dagarna och orkade ändå gå upp i bergen eftersom det var där man bodde! Nu orkar ingen någonting!

Dessutom odlas tydligen ohyggliga mängder pumpor – men bara för att ta tillvara på jättepumpornas frön. När man skördar, gröper man ur fröna och låter ”köttet” ligga kvar och ruttna bort ute på fälten. Halllå, samarbeta med USA i halloweentider, kanske? Ta fröna, skär ut vackra mönster och skicka dem med jetflyg till Amerikat!

I en liten by som heter Çavuşin, har man huggit ut ett helt jädra fort ur klippan. Det håller nu på att smulas sönder, och byn har inget annat än just detta att visa upp – så där gick vi in på Café Old Town och satte oss att dricka äppelte, vilket alla gör hela tiden.

Där inne satte vi oss bland myskuddar på golvet och … huttrade. Men så kom teet!
Där inne satte vi oss bland myskuddar på golvet och … huttrade. Men så kom teet!
Det är mycket, mycket välkommet med varmt äppelte när man går omkring i blöta skor, våtskrynkliga fötter och stora blöta fläckar på brallorna. Mys!
Det är mycket, mycket välkommet med varmt äppelte när man går omkring i blöta skor, våtskrynkliga fötter och stora blöta fläckar på brallorna. Mys!

Under promenaden efter teet (när det är meningen att man ska köpa sjalar, väskor, figuriner, smycken och mössor), såg jag den här ovanliga placeringen av en kruka. Nej, två krukor.

Ingen visste varför.
Ingen visste varför.

I Göreme åt vi samma lunch som vi har gjort hittills – en buffé. Men det gör inget att det är samma lika om och om igen: det är alltid fullständigt otroligt välsmakande soppor, fräscha grönsaker, massa grytor, smörjor och inlagda saker.

Samt efterrätter som räcker till nästa vecka. År. Århundrade!
Samt efterrätter som räcker till nästa vecka. År. Århundrade!
En av deltagarna i gruppen kom på att man ju inte behöver köpa den dyra, fina turkiska drickyoghurten. Det går lika bra att ta vanlig, turkisk fil-yoghurt och hälla vatten i och röra om.
En av deltagarna i gruppen kom på att man ju inte behöver köpa den dyra, fina turkiska drickyoghurten. Det går lika bra att ta vanlig, turkisk fil-yoghurt (som finns i buffén) och hälla i vatten och röra om.

Där, i Göreme, såg jag även dagens andra ovanliga placering av en kruka. Och några andra krukor. Var det bara reklam för krukmakeriet intill eller hade de en funktion där de  hängde över små nyplanterade rosor?

Ingen visste varför.
Ingen visste varför.

I Ortahisar drabbades jag av total galenskap och gjorde av med hela min ”övrigtkassa” på en gång. Jag förstår inte riktigt vad som hände – jag är ju en sansad människa i vanliga fall. Inte ruinerar jag mig på sådant som inte är fil & mjölk till barnen! Men först tittade vi på stenformationer och lyssnade på böneutroparen:


Sedan klättrade jag upp i en gigantisk stenformation som var ihålig med myshörnor på varje plan – och högst upp filmade jag min bedrift:

Därefter förvirrade jag mig ner till ”the cave man” som sålde smycken. Han ville ha 1 200 kr för två par markasitörhängen (jag tycker allra, allra mest om markasitörhängen av alla örhängen) och jag sa nejnejnejnejnej medan grottmannen tittade mig djupt i ögonen och sa att jag hade utsökt smak och att han minsann kunde sträcka sig till 800 och jag sa nejnejnejnej och han sa 700 och jag sa nejnejnej och han sa 600 och jag sa jajajajaja!

Grottmannen sa jabbadabbadoo och gömde brillorna bakom ryggen när jag tog fram kameran.
Grottmannen sa jabbadabbadoo! och gömde brillorna bakom ryggen när jag tog fram kameran.
Slutligen trippade jag med hoppsasteg ner till bussen, glömde bort det dåliga knät och solen bröt fram ur molnen och allt var underbart.
Slutligen trippade jag med hoppsasteg ner till bussen, glömde bort det dåliga knät och solen bröt fram ur molnen och allt var underbart.

Vi stannade även och tittade på klippformationer i nära Uçhisar, särskilt en plats där man odlar de bästa brevduvorna i världen. Tydligen var Prins Charles här när han var olycklig och inte visste vad han skulle göra med sitt liv. Han älskade lugnet och stillheten och åkte sedan glad i hågen hem till Storbritannien och skilde sig från Diana. Här stod han förmodligen och funderade på lifvet:

Vi 35 tyckte inte alls att det var särskilt lugnt och skönt här utan ville egentligen bara vidare – men först köptes några sjalar och jag blev kompis med sjalplejsets unge ägare (trettiåthalvt), som sprang iväg och hämtade äppelte till mig eftersom jag tydligen var ”förtjusande”.

Turkar har verkligen bra smak när det gäller blonda, blåögda turister.
Turkar har verkligen bra smak när det gäller blonda, blåögda turister.

Och nu till det mesta absurda: dervischdansen. Vår guide har förklarat för oss att det handlar om inre frid och religiositet samt Mevlana (se gårdagens inlägg) och ändå begriper vi inte. Vi blev tillsagda att vara fokuserade, visa respekt och inte filma eller fotografera förrän det hela var slut och vi lydde. Guiden berättade även om Mevlanas sju råd:

  1. Var som en flod när du visar generositet och hjälper andra.
  2. Var som solen i medkänsla och nåd
  3. Var som natten i det för att dölja andras fel.
  4. Var som de döda i ilska och raseri.
  5. Var som jorden i blygsamhet och ödmjukhet.
  6. Var som havet i tolerans.
  7. Antingen var som du är – eller var som du ser ut.

Bra, dem kan vi acceptera om vi tolkar dem rätt. De fanns även i jätteformat i presentshopen i entrén:

Jag föreslog att jag skulle redigera svenskan åt dervischerna, men möttes av huvudskakningar.
Jag föreslog att jag skulle redigera svenskan åt dervischerna, men möttes av huvudskakningar.

Vi gick nerför en lite trasig trappa och kom in i en lokal som jag vill kalla rotunda. Den runda scenen omslöts på tre sidor av åskådarläktare och där satte vi oss, kanske 100 personer. Efter fem minuter räknade jag och fann att 23 av dessa hade somnat.

Loranga?
Loranga?

Jag antecknade där vi satt i mörkret att alla hade lustiga, höga filthattar som påminde om tehuvor och att den magre flöjtistens mössa var för stor och att han inte flöjtade så bra när mössan halkade ner till näsroten. (Jo, och så var det nog inte en flöjt utan en ney, säger Christer i kommentatorsbåset som har visat sig vara något av en specialist när det gäller att tyda mina underliga instrumentchansningar.) En man spelade mandolin (Christer föreslår saz), en annan ett stränginstrument som lät som en harpa men låg i hans knä och hade knappar i överkanten (troligtvis en qanun, säger Christer) och ännu en spelade trummor och sjöng. Flöjtisten bytte till jojk och in på den runda scenen kom sex medelålders män, varav fem hade svart rock över alldeles för lång långklänning och en bara hade svart rock utan långklänning. De klänningsklädda männen påminde om luciatåg på lågstadiet, när några barn har ärvt storasyskonens linne innan det riktigt är dags.

Armarnas positionering är väldigt viktig och symboliserande.
Armarnas positionering är väldigt viktig och symboliserande.

Så började de snurra. De snurrade i tre minuter, stod stilla i två. Snurrade i tre minuter, stod stilla i två. Och så höll de på. (Ungefär så här, fast bara män och bara vitt. Tyvärr inte alls så här.) Mannen utan klänning gick omkring i ett till synes bestämt mönster utan att krocka med snurrmännen som blundade under snurrandet. Det var så fascinerande trist och konstigt och efter 25 minuter räknade jag till 40 personer som sov och två män från Dalarna som hade drabbats av hysteriskt fnitteranfall. I bussen efteråt kände vi oss i gruppen som olydiga barn som hade busat under gudstjänsten och kastat sudd på prästen. Turkiet visar här upp bland det finaste landet har – och vi bara somnar!

Jag läser nu i NE om dervischdans:

”Dansen framkallar en känsla av att själen lämnar kroppen och förenar sig med det astrala, cirklande bland stjärnor och planeter.”

Tror jag det, som de snurrar.

Uppdatering
Tommy – en av de fnittrande männen från Dalarna – filmade en snutt:
)

Share
59 kommentarer

Stöket i Turkiet

Vi börjar väl med lite frukost även idag?

Här en turkisk pannkaka, med florsocker, farin och röd sirap. Det är helt enkelt friterad pannkakssmet – och bland det absolut godaste jag har ätit. (Sockret behövs inte ett dugg.)
Här en turkisk pannkaka, med florsocker, farin och röd sirap. Det är helt enkelt friterad pannkakssmet – och bland det absolut godaste jag har ätit. (Sockret behövs inte ett dugg.)
Trots att vi inte har sett till några amerikaner (usaingar), fanns det amerkanskinspirerade flingor. Som jag åt senast 2007.
Trots att vi inte har sett till några amerikaner (usaingar), fanns det amerikanskinspirerade flingor. Som jag åt senast 2007.

Har jag sagt att all mat ingår i respaketet men att all dryck kostar extra?

Jag ber att få upprepa detta – även kaffe på maten kostar extra. De har olika system på olika ställen, och det är mycket, mycket noggrant; betalar man inte prompt när man ska eller har glömt sitt rumsnummer och inte kan hitta sin nyckel, har man raskt någon som med rynkad panna kommer och påpekar att det är dags att betala. Så fort man har betalat eller hittat rumsnyckeln i fel ficka, är de vänliga, rara, snälla och leende. Jag dricker mest vatten och bidrar då till Turkiets petflaskeberg.

Jag undrar så vad som skulle hända om någon plötsligt bestämde att “nu, hörni, är det pant på flaskorna”. Vägrenar, floder, hav, åkrar, gathörn och trädgårdar skulle rensas på nolltid. (I mina utopier går allt som jag har planerat.)

Men nu till dagens rapport!

Vi åkte gubevars 60 mil!
Vi åkte gubevars 60 mil!
Först såg det ut så här.
Först såg det ut så här.
Sedan såg det ut så här.
Sedan såg det ut så här.
Och sedan såg det ut så här.
Och sedan såg det ut så här.
Slutligen såg det ut så här.
Slutligen såg det ut så här.

Eller … nu ljög jag. Sista timmen såg det ut så här. En resa i Norrlands inland är rena rama drömmen med olika stora granar och tallar och hus längs vägen. Jag räknade det till att jag somnade sju gånger – vilket kanske inte betyder annat än att jag var väldigt trött. Vår chaufför heter Ali, och jag begriper inte hur det gick till, men han höll sig vaken hela vägen. Ett tag andades vi så mycket när vi sov (flera av mina reskamrater snarkar, kan jag tala om) att Alis framruta immade igen.

Ali, inne i imman.
Ali, inne i imman.

Ali och jag kan inte kommunicera med annat än kroppen eftersom han inte talar något av mina språk. Därför pratar han turkiska och jag svenska medan han håller mig hårt i handen. Jag höll på att trilla baklänges under en av hans rökpauser, när han plötsligt för att ha båda händerna fria (utan att de för den skull skulle klämma mina händer) plötsligt gjorde så här coolt med ciggen:

Han bara klämde fast den på bussen, som liksom fick dra några bloss!
Han bara klämde fast den på bussen, som liksom fick dra några bloss!

Men vi åkte ju inte i ett sträck, förstås. Nej, här hades det kiss- och köppauser flera gånger!

Här någonstans i detta pryttelparadis lyckades jag hitta en varm, röd sjal att svepa om mina frusna axlar.
Här någonstans i detta pryttelparadis lyckades jag hitta en varm, röd sjal att svepa om mina frusna axlar.

Vi besökte Mevlanas museum, där man inte fick ta bilder för att alla som är där och ber inte ska störas. Vi irrade runt lite vilsna och såg vackra gobelänger, dansande dervischer, besjalade kvinnor och mustaschmän. Jag hittade det mest intressanta (förlåt Mevlana, förlåt!) inne på damernas:

Turktoa!
Turktoa!

Trots att jag visste att man inte fick ta bilder kunde jag inte låta bli. Men mobilkameran på ljudlöst och i skydd av några stora svenskar smygtog jag detta i en fönstersmyg:

Vackert slitage.
Vackert slitage.

Vår guide Eren kom efter ett pausstopp och gav oss alla varsitt blåöga.

Poängen är att man inte får köpa en till sig själv – då förstör man den tur och lycka som ögat sägs föra med sig.
Poängen är att man inte får köpa en till sig själv – då förstör man den tur och lycka som ögat sägs föra med sig.

Men nu till stöket. Varför, oh varför är det så här? Var är alla elektriker och hantverkare, plåtslagare och uppsnofsare samt nänujävlar-personer med lite driv? Jag förstår ju att Turkiets allra fattigaste och alla arbetslösa har fullt upp med att överleva – men varför är det så vansinnigt stökigt, rörigt och … oupplockat? Det kan ju inte bara vara jag som kommer här som en snorkig västerlänning och talar om hur det egentligen bör vara?

Slarvsladdar bakom dervischernas hus.
Slarvsladdar bakom dervischernas hus.
Hus som lappas med presenningar, som hålls på plats med stenar.
Hus som lappas med presenningar, som hålls på plats med stenar.
Fallfärdig mur – men huset värms upp med solcellspanel.
Fallfärdig mur – men huset värms upp med solcellspanel.

På vägen stannade vi även vid något som kallas ”underjordiska städer” och som det finns hur många som helst av i Kappadokien, som området heter. Det är gångar och rum som har grävts ut ur berget och som användes som skydd vid t.ex. vulkanutbrott. Det är alltid smockfullt med turister – när vi kom stod redan fem turistbussar utanför.

Det var otroooligt häftigt att gå omkring här. Ventilationen är perfekt och överallt finns olika finesser -- rum för boskap, vinförråd och en djuuuup brunn.
Det var otroooligt häftigt att gå omkring här. Ventilationen är perfekt och överallt finns olika finesser — rum för boskap, vinförråd och en djuuuup brunn.
Men jag (som ju är helt normal) tyckte att det var nästan lika spännande att hitta en död fluga i den dammiga souvenirshopen.
Men jag (som ju är helt normal) tyckte att det var nästan lika spännande att hitta en död fluga i den dammiga souvenirshopen.
Och så här såg det ut utanför den underjordiska (för övrigt mycket välstädade) staden.
Och så här såg det ut utanför den underjordiska (för övrigt mycket välstädade) staden.

När vi kom fram till vårt nya hotell (Otel Mustafa), klev jag in i ett brunmurrigt rum med skrynkliga, platta kuddar. Det luktade unket och utsikten (som jag aldrig bryr mig om) var en bakgård utan basketkorgar.

– Vem har sovit i min säng? Äsch, bara Guldlock.
– Vem har sovit i min säng? Jaha, bara Guldlock.

Äsch, tänkte jag och spred ut alla mina saker överallt och bytte om till träningskläder (jag provar alla gym!), tränade, kom tillbaka, duschade, spred ut ännu mera kläder och handdukar och … fann anledningen till lukten.

Jag har fått ett rökrum!
Jag har fått ett rökrum!

Eftersom folk förr i tiden till och med kunde sova i samma rum som andra rökte i och jag har överlevt en resa i rökkupé på ett tåg, bestämde jag mig för att stå ut och inte tjafsa. Jag bara svor lite för mig själv. Och stegade ner till entrén och bokade mig en luftballongresa.

Vilket är helt emot mina principer, som är

  1. man ska inte utsätta sig för livsfara
  2. man ska inte betala 1 500 kr för grisen i säcken.

Men nu ska jag göra det! Dyrt och dumt – men jag fyller 50 hela året, så det så! Och så blev jag arg igen, för det kostade plötsligt inte 1 500 som de hade sagt, utan 1 600 kr.

– Why? Why? This is cheating!
– Commission fee.
– You’re cheating. I really don’t like people who cheat.

Trots detta personpåhopp log mannen i mustasch mot mig och hälsade mig välkommen. Ja, betalningen var ju redan genomförd så vad ska man göra … tänkte jag och gick upp till mitt rökrum och lyssnade på vad mina rumsgrannar hade för sig eftersom väggarna är gjorda av silkespapper.

Morr.

Share
50 kommentarer