Hoppa till innehåll

Etikett: tiden

Tiden är förvriden

Golörda, det var ett tag sen sist!

Jag läser Bodil Jönssons böcker om tid och kollar på friidrotts-EM som ju nu avlöstes av fopolls-EM, där jag (min idiot) har bestämt mig för att – i brist på svenskt deltagande – heja på Skottland. Ibland tränar jag basket. Så går jag på mammografi och försöker sedan byta en trasig, jordad väggkontakt, jag betalar kvarskatt, hittar ännu ett problematiskt rör i källaren och konstaterar att potatislandet är fyllt av smultron.

Böckerna om tid är inte alls den ögonöppnare som jag hade hoppats på … vilket kanske var förmätet. Kanske har jag bara för mycket tid att fundera på? Min inre stress beror inte på tidspress utan på prestationspress, misstänker jag. Och då är nog Bodil Jönsson inte lösningen.

Men nu vill ni väl se röret som inte ingick i 40 000-kronorslagningen häromveckan?

Strunta i att källarväggen är skitig och fokusera istället på den mystiska trasan som sitter inklämd i en helt öppen inspektionslucka.

– Hörru, sa 40 000-kronorsinspektören, va ä dä?
– Eh, hm, va? Va … det där har jag aldrig lagt märke till! Jättemysko. Vad är det för rör? Varför sitter det fluff i hålet? Varför, alltså brukar man göra så?
– NEJ. Det ska sitta ett lock där. Det måste du fixa.

Jag gick till en vanlig rörmokarfirma och visade upp bilden och fick råd:

– Du måste köpa den här och den här och byta ut just den där biten, så det är lättast om du sågar däääär och skarvar med den hääär.

Dessa två vackra mojänger kostar lika mycket som en begagnad cykel.

Bakom fluffet, inne i röret, fanns underligt nog en till konstig barriär – tillverkad av en gammal plastpåse från Hedenhös. I den låg massa jord och rost som jag gärna hade gjort ett kol 14-test på.

Obegripligt. Obs bytte namn till Coop hösten 2001 och varken jag eller någon av alla mina rörisar har den blekaste aning om vad proppen hade för funktion.
Men se en sån snygg spira det blev! Jag har namngivit henne: TINA TURNER. (Ni ser att Edward Munch spökar här?)

Apropå ben. Knävlarna trilskas såpass att jag faktiskt haltade till vårdcentralen och fick träffa min truttifnuttonde läkare som glatt konstaterade att jag har finfina muskler, utmärkta korsband och galopperande artros som orsakar inflammationer och svullnader.

Mina knän är inte så håriga, men annars påminner de lite om Rocky Balboa.
Kortisonsprutan mitt i den smärtande slemsäcken gjorde helvetiskt ont, men ska förhoppningsvis dämpa inflammationen.

Jag tror att jag i och med alla mediciner och psykologbesök, knätrassel, hälsoundersökningar och vaccinationer (TBE och bältros) är på väg mot mitt livs första frikort. (Eller inte. Ser nu att jag har prickat nästan allt som inte ingår i högkostnadsskyddet.)

Strax åker jag mot Dalarna för årets första arbetsläger i de tre husen Enbo, Tvåbo och Fyrbo; tapetsering, besvärliga gamla skruvar och en krånglande tv står på agendan. Då går tiden och tankarna inte i kringelikrokar och nätterna är precis lagom långa!

Den här bilden hade Olle gillat.
Share
16 kommentarer

Tid över!

TimeMEN ALLVARLIGT!

  1. Vad gjorde jag innan jag fick barn och blev egenföretagare?
  2. Är dygnet verkligen så här avlångt?
  3. Varför slår inte alla utan barn världen med häpnad i kreativitet?

Sedan ungefär mars 1992 har jag tagit hand om min avkomma med den allra största engagemang och glädje. Det har förvisso varit mobbingproblem, läxgräl och städdiskussioner, men vaffan, det är ju som det är. Man biter ihop, äter tacos på fredag och längtar till sommaren. Och så går ett år.

Av de fem barnen bor blott tre hemma numera. (Barn som ska bli civilingenjörer har fått dispens och flyttat till Lund.) Av de tre hemma har de två yngsta åkt med slarvern som heter min djefla man till Skåne och Danmark för att stöka till där eftersom det är sportlov men vi inte sportar med annat än basket och orientering och dessa sporter inte är sportlovsrelaterade.

Time-slips-through-your-hands

Av de fem barnen är alltså bara den synnerligen skötsamme Sextonåringen kvar. Och jag. När klockan idag söndag var tio på förmiddagen hade jag hängt, tvättat igen, redigerat en artikel, motionscyklat och laddat för herrstafetten i OS.

Öh. Humdidum. Köket är städat. Gräsmattan behöver inte klippas på ett par månader och ingen har bajsat omkull toan. Trarajdiraaa.

  • Jag gjorde sit ups.
  • Jag följde herrstafetten (GULD!) noggrant.
  • Jag städade ett skrivbord som inte var mitt.
  • Jag slängde vissna blommor (tack för alla 50-årsblommor, hörni!)
  • Jag dammsög hela huset.
  • Jag körde till återvinningen med flaskor och fan och hans moster.
  • Jag redigerade en bok.
  • Jag försökte logga in till en bank som jag har valt ut som min nye kompis – och misslyckades.
  • Jag svarade på 37 mejl, varav blott två nog förväntade sig svar.
  • Jag åkte iväg och coachade mitt fina basketlag till vinst.

Och då var klockan bara 15:30!

Seriöst nu: vad i hela friden fyller man dagarna med när det är så här? Skynda er nu, jag har bara två sådana här dagar till!

Share
52 kommentarer

Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)

På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.

Här får korven hoppa i plurret.

Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.

– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.

Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).

Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.

Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.

Men fick inget svar.

Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.

– Hej!
– Eh … sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh … jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.

Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.

 [Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]

Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.

Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.

Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.

Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.

Uppdatering!

Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.
Share
28 kommentarer

Up my alley

Underliga tider.

Alla är rädda för att bli övervakade samtidigt som alla hela tiden berättar vad de gör. (FRA/Ipred kontra Bloggy/Twitter/Jaiku.)

Alla åker rulltrappa och kör bil för att orka/hinna träna sina muskler på gym.

Alla äter smör/broccoli mot sin vilja för att genväga sig till Beach 2009.

Släpp fångarne loss det är vår, men släpp förresten inte loss dem.

Eländes elände.

Själv är jag motsatsernas kontrast. Ät upp fångarne och smöret, dumpa FRA och broccolin samt cykla i motvind.

(Nej, jag försöker alls inte vara djup och svårsvart. Jag är bara påsklig.)

Typisk påsk hemma hos oss: Den djefla mannen gnager på lamm.
Share
16 kommentarer

Far och fläng och snabbnudlar

Ibland vaknar jag, äter frukost, får iväg fyra barn till skolor och levererar ett till dagis för att sedan i sex–sju timmar i sträck stirra in i en skärm med avbrott möjligtvis för te.

Ibland gör jag tvärt om.

Igår vaknade jag av ett ljudligt fyraåringstrots från toaletten:

– Jag tänker inte tvätta händerna! Jag har bajsat! Jag tänker inte tvätta händerna! Mamma! Pappa! Jag tvättar inte händerna fastän jag har bajsat! Hallå!

Fine. Bra.

Klockan nio började arbetsdagen med att jag cyklade på en motionscykel. Jag trodde nämligen att jag hade gott om tid och behövde lite rekreation. (Det är inte cyklingen som rekreerar, det är filmen som jag tittar på när jag cyklar.) Så dök en underbar snickare upp med fem garderober under armen. Då kom jag på att jag hade telefonmöte.

– Dem fem första redigerade bunt…
– Boink dåink slammer dunk!
– Va? Ja, på torsd…
– PANG!
– Nejdå, det är ba…
– Bzzzzziiiiiiiiiiiiiiing! *borrljud*

En liten stund senare åkte jag och som vanligt roade mig på ”Posten”, som lyckas få alla mina brev till tjockare än 3 cm, vilket anses skrymmande. Så passade jag på att tanka bilen – bilen som saknar luckor till askfat, till radiohål, till säkringsutrymmet och till andra små hål som brukar ha luckor. Handskfacket är kvar, men har gått i baklås. (Vi tror att det ligger jättespännande saker där inne.) När jag tankade, klev jag i en djup slasksnöpöl och fick resten av dagen klampa omkring i en kusins urväxta kängor (som hittades i källaren).

Väl hemma igen hade plogbilen plogat som om plogägaren längtade efter att få fixa en svart (=svår) pist i Åre. Det tog 25 minuter att skotta i ordning eftersom jag inte vill få skäll av tidningsbuden. Jag åt en snabblunch (nudlar och avokadomacka samt en glass) och for sedan iväg med Tolvåringen till ett villaområde som behövde reklamlappar. Basketlaget tjänade nämligen 25 kronor på att vi pulsade omkring bland brevlådorna i nästan en timme.

Hem igen för att hämta Nioåringen som skulle till basketträning. Viss kalabalik uppstod när jag upptäckte att jag hade lånat ut hans basketskor till en luleåtjej på besök, men jag har ju en och annan sko på lager. Det ordnade sig. (Källaren.) När Nioåringen spelade basket, åkte jag med VBK-Kicki till ett hus som hon ville köpa. Det hade skyddsrum! Ovan jord! (Bilder kommer i morgon.)

Snabbt tillbaka till basketen, snabb leverans hem, snabbätning av gårdagens rester och en semla samt snabb färd till en föreläsning om coachning med glädje.

Nu är klockan plötsligt för mycket; jag skulle inte ha motionscyklat.

Share
22 kommentarer