Etikett: teknik

Early adopters

Publicerat av Lotten Bergman den 29 september 2020 18:03

Kommer ni ihåg Blaise Pascal (1623–62) – en av de stora tänkarna? Själv minns jag bara diffust något om måttenheten pascal eftersom en släkting hade en barometer som han knackade på, varefter han drog slutsatser om lufttrycket. Han skakade alltid på huvudet, för inte var det bra och inte skulle det bli bättre heller. (Oklart vad det var som var själva bekymret.)

Pascal var en tusenkonstnär som inte bara kunde tänka, räkna, filosofera och göra uppfinningar. Ett år innan han dog grundade han med några kompisar ett sällskap som ville införa något alldeles fantastiskt: kollektivtrafik i huvudstaden. Mer än en halv miljon människor bodde i Paris redan då, men ingen hade ännu kommit på detta:

”… åttasitsiga vagnar efter fyra hästar, som ständigt företar sig samma resor, från ett kvarter till ett annat med en fastställd tidtabell – hur få som än vill åka med – och passagerarna behöver inte betala för de andra tomma platserna.”

De kallades ”carrosses à cinq sols” och kördes på fem linjer blott 1662–77 eftersom gatorna egentligen var för smala för ekipaget och politikerna inte förstod att detta var framtidens melodi och upphandlade tokigt och hittade på nya trafiksskatter. Den hajpade kollektivtrafiken försvann och kom egentligen inte tillbaka på allvar förrän i mitten av 1800-talet.

Och då kommer vi in på en annan gubbe: Everett Rogers (1931–2004), som skapade den här kurvan för att beskriva hur det går till när en innovation dyker upp.

(Den är modifierad flera gånger sedan 1960-talet, och just den här har jag översatt så gott jag kunde från engelska.)

Att vara ”early adopter” och kasta sig på nya mobiltelefoner och elcyklar är kul och coolt om man har råd. Men då riskerar man ju att även vara den som kastar sig på

internethandeln innan tekniken är mogen (jag fick en gång hem 5 kg citroner och 42 liter mjölk)
den revolutionerande bakmaskinen som förvisso luktar himmelskt men som bakar svampigt bröd
vattensängen, som naturligtvis springer läck.

Nu vill jag vara först – early adopter – med ett Rousseau-inspirerat slagord: ”Gån ut och förkovra eder med bollar i naturen!”

För oj, vad bra jag mår utomhus och vad röda kinder jag får där jag går med min fina basketboll och tramsar! Som alla hundägare plägar göra sedan urminnes tider ger jag mig ut i rusk och plask och njuter av fågelskrän, äppelklet och fårbajs och tror att jag har kommit på nåt nytt.

Early adopter … pffft.

Men jag är i alla fall nästan ensam om att stå på huvudet i buskarna när bollen rymmer.

29 kommentarer

Framtiden, bilarna och ”technology disruption”

Publicerat av Lotten Bergman den 3 januari 2019 17:17

En gång runt 1985 sa min dåvarande pojkvän (och nuvarande djefla man) något om Chopin. Men han uttalade det som [schå-ppen], lite likt ”shopen” på svengelska och inte som jag var van: med en nasal, fransk ton. För han hade ju en bekant som var polack, och ptja, så kan man ju också göra. (Liksom att uttala oregano på italienska osv.)

Chopin satt i ett bibliotek och hade ont i magen.

Den 21-åriga Lotten (som ju kunde sina klassiska musikkompositörer som ett rinnande vatten) sa uppbragt:

– Shååppenvaddå? Vem är det?
– VET DU INTE VEM SCHÅPPEN ÄR? DET ÄR JU EN AV VÄRLDENS MEST KÄNDA …
– Lugna dig! väste jag och tänkte att den där jädra pojkvännen var då sannerligen inget att ha; en jädra snobb och översittare! Nu drar jag hem till Stockholm igen.

Nu blev det ju inte så, och jag har överlevt – men jag säger fortfarande schåpäää.

Men det säger jag eder, att om jag erkänner att jag inte kan just ”det där ordet” – eller precis har lärt mig massa om ”det där fenomenet” – och då får höra nåt i stil med:

– WHAT? Visste du inte det?
– Va, känner du inte till honom?
– Men jeeez, det är ju en av världens mest …

Ja, då pfffffffttt:ar jag och drar.

Nu ska jag berätta för alla nyfikna om mitt nyupptäckta uttryck som ni (jaja, himla vilt med ögonen) säkert har hört förut: Technology Disruption. Många är de forskare och föreläsare och framtidstänkare som berättar om detta begrepp enligt denna ordning, så jag gör likadant. (Boken som myntade uttrycket kom ut 1997: ”The Innovator’s Dilemma” av Clayton M. Christensen.)

Det här är N.Y. år 1900.

”Can you spot the car?” är frågan som ställs. Okej: kan ni se bilen?

Det är The Easter Parade på 5th Avenue med fler människor ute än vanligt och alla technology disruption-kramare påtalar att det ju är en farlig massa hästar.

Nu kommer en bild från N.Y. 1913 – fortfarande påskparaden.

”Can you spot the horse?” är nu frågan som ställs. Okej: kan ni se hästen?

Det var ju kul! På blott 13 år gick N.Y. från att vara en häststad till en bilstad. Bilarna ser förvisso fortfarande ut som hästkärror, men ändå. Explosionsmotorerna var helt klart da shit.

Här kommer nu det facit som alltid presenteras efter gåtan: bilen bland hästar och hästen bland bilar.

Okej, där uppe är bilen och där nere är hästen. Men …?

Jag kliar mig i huvudet. För jag hittade en annan häst. Och en till – och en annan bil. Hm. Har vi att göra med ett falsarium för att framtidsforskarna vill få fram en poäng?

I högerkanten hittar jag en bil med tjocka gummidäck – den ser ut lite som Kalle Ankas bil bakifrån.

I högerkanten hittar jag inte färre än tre hästdroskor bland 1913 års bilar. För tydlighetens skull har jag ringat in både föraren och hästen.

Jahaja. Strunt samma.

Poängen är att man år 1900 inte kunde förutse

vilken effekt bilarna skulle ha på samhället
hur snabbt de skulle öka i antal
att hästskiten skulle försvinna
att behovet av parkeringsplatser skulle öka dramatiskt.

Precis som att vårt behov av skrivmaskiner ju försvann och att de smarta mobiltelefonerna totalt eliminerade vårt behov av kartböcker.

Och nu kommer framtidsforskarnas bil-kristallkula: redan 2021 kommer ingen att köpa en ny bensinbil. Alla som just nu köper nya bensinbilar kommer att ångra sig bittert och andrahandsmarknaden för dessa bilar kommer att påminna om den för Iphonen som kom ut 2007.

I förlängningen handlar det i framtiden (enligt forskarna och siarna) om att vi inte äger en bil var, utan att det finns en självkörande bil-armada och att behovet av parkeringsplatser kommer att minska drastiskt – och att städerna förhoppningsvis kommer att ersätta parkeringshusen med grönområden. Alla inte-forskare skakar på huvudet och muttrar:

– Mäh. Det där tror jag inte på. Det går inte så snabbt, serru.

Eller så gör det faktiskt det, vanligtvis. Kolla den här S-kurvan som återkommer i nästan all statistik om tekniska framsteg. Först händer ingenting, sedan ingenting, sedan är vi sålda på prylen och köper för allt vad tygen håller, varefter vi ligger stilla på en hög nivå.

Här i Eskilstuna totalrenoveras just nu ett urgammalt parkeringshus, medan den stora, nya sportarenan håller på att få en gigantisk, underjordisk parkeringsyta. Som alltså inte kommer att behövas om tio år?

Det var som tusan.

Men nu till något som jag snubblade över i min jakt på bilbilder. Om vi tar statistiken från år 1900, köptes då 4 192 bilar i hela USA – och 1 575 var elbilar medan 936 var bensinbilar.

(Nu räknar ni febrilt på fingrarna. Detta stämmer ju inte. Nä, för hela 1 681 av de köpta bilarna gick på ånga. Hehe.)

Men så många elbilar? Ja! Kolla – en elbil från 1904!

Electric Vehicle Company körde omkring med denna skönhet 1904.

Men … om tekniken till elbilar fanns 1904 … och oljebolagen (väl?) då inte hade världsherravälde …? Va? Huh? Vad hände?

Jo, taxibolaget Electric Vehicle Company satte igång projektet med elbilsskjutsar i slutet av 1800-talet med den moderna idén att bilen kör och kör, sedan byts batteriet ut mot ett fräscht, och så laddas det tomma batteriet tills elbilen kommer in till garaget igen för ett batteribyte. Inga laddtider, alltså. Stor succé!

Där satt chauffören helt absurt högt upp 1899.

Men tyvärr var eltaxibolagets visionärer inte så bra på att räkna. De köpte in fler och fler elbilar, men inte fler batterier. Och så fick de inte råd att renovera sina bilar och så bråkade Henry Forde med dem och deras patent, och plötsligt blev eltaxibilarna impopulära för att de helt enkelt inte funkade. De gick sönder, de kunde inte laddas, kunderna kom försent och alla blev arga och valde bensintaxibilar istället. Elbilsbranschen gick därmed i putten och när den här bilden togs 1908, var den inringade eltaxin en anakronism och en dinosaurie på gatan.

Så nu vet jag det! Hör ni dialogen i fjärran? Jag inleder:

– Öh, hörru. Man hade fungerande elbilar för 120 år sedan.
– Va? Det hade jag ingen aning om.
– MEN! DET VET VÄL VARENDA MÄNNISKA!

Förmodligen är det så att det fanns ett överflöd av bokstäver i fingrarna när jag började skriva. Att publicera så här långa blogginlägg är inte alls modernt eller ens populärt. Fast å andra sidan är även bloggarna ju på utdöende, så då är allt precis som det ska vara, antar jag, trallala!

34 kommentarer

När jag skulle skaffa konto i Skandiabanken

Publicerat av Lotten Bergman den 16 augusti 2014 14:59

Jag har varken BankID eller e-legitimation. Det har jag aldrig haft eftersom jag är en digital super human som inte accepteras av ettorna och nollorna; de rinner av mig som vatten på en gås.

pengar_sverige Lillasyster Orangeluvan har sedan länge sagt att Skandiabanken is da shit. (Det betyder alltså ”bra” på coolsvenska.) Jag och den djefla mannen har sedan Hedenhös ett gemensamt konto i Sparbanken/Sparbanken Finn/Sparbanken Øresund/Swedbank som byter namn ungefär lika ofta som jag föder barn. Där har jag tillgång till telefonbanken, men kan alltså inte betala räkningar eller flytta pengar eftersom jag inte har något BankID. (Som jag vill skriva bank-id, men det gör man tydligen inte.)

I våras började jag försöka skaffa ett konto i Skandiabanken. Det är nämligen inte krångligt.

Men inte för att jag ville byta bank, utan bara för att jag ville testa funktionerna genom att ha ett nytt konto i en annan bank. Orangeluvan berättade hur enkelt det var att kolla saldot i Skandiabanken, vilket jag behöver göra ofta eftersom vi ligger farligt när noll hela tiden. Jag är som ett skämt i de mataffärer där jag handlar eftersom det ofta blir så här:

– Hoppsan, tomt igen, hihi, ska bara ringa och flytta lite pengar, ursäkta!

Då ringer jag de facto inte till banken utan bara min man och väser ”har du köpt en gitarr nu igen, eller varför är pengarna redan slut?” så att han får flytta pengar via datorn.

Och det är nu alla superuppdaterade bank- och pengaintresserade häpnar – på så många plan.

Nära noll? Har inte alla en månadslön på banken?
Ringa till sin man? Som på 1950-talet?
Via datorn? Kan hon inte som en normal människa flytta pengar via mobilen?
HUR KAN MAN INTE VETA HUR MYCKET PENGAR MAN HAR?

Till saken hör alltså att vi aldrig grälar om pengar och inte bryr oss särskilt mycket om dem. Det är praktiskt – men fullkomligt ointressant – att känna till sitt saldo. Pfffft, liksom.

Men nu till Skandiabanken igen. Jag klarade nämligen inte av att skaffa konto trots att det var hur tydligt som helst på Skandiabankens sajt:

Men jag misslyckas alltså inte bara med Skandiabanken utan även med den bank som vi har haft sedan Eldkvarn brann med Hedenhösarna. Tre gånger har jag försökt med vår nuvarande bank (som liksom Skandiabanken saknar kontor i Eskilstuna), som har skickat en kod i ett rekommenderat brev. Tre gånger har jag suttit med min personliga bankrådgivare i telefon medan hon har sagt hur jag ska göra – och det har inte funkat. Hon sa varje gång ”men det här SKA funka, har du skrivit in alla siffror rätt?” och jag svarade varje gång ”jaaaa”. Efter tredje gången sa hon att jag väl fick logga in på min mans BankID istället.

För en dryg månad sedan satte jag mig med Orangeluvan i knät och försökte med Skandiabanken igen. Det är alltid 37 personer före mig i kön, men den inspelade rösten talade snällt om för mig att jag ska dröja kvar eftersom:

– Ditt samtal är viktigt för oss!

Rösten sa också att jag skulle kunna knappa in mitt telefonnummer om jag hellre ville bli uppringd när det var min tur. Men bara om jag har utländskt nummer.

– Va? sa jag till den inspelade rösten.
– … ringa upp dig om du har utländskt nummer … sa rösten.
– VAAAA? sa jag och funderade på den lite ovanliga formuleringen.
– … ringa upp dig om du har ett svenskt nummer … sa rösten.
– MEN NU SA DU JU INTE LIKADANT! sa jag till den inspelade rösten.

Den inspelade rösten visste ju inte hur förvirrande allt var, så den upprepade sig ju inte bara för att jag sa VA? – jag fick snällt vänta tills inspelningen hade gått ett varv till.

– … ringa upp dig om du har mht skrnftnskt nummer …

Naturligtvis hade jag hört fel. Men rösten sa verkligen ”ett svenskt” så att det lät som ”utländskt”.

Nu skulle jag äntligen beställa BankID! (Trots att det finns de som säger att BankID redan är på väg ut ur bilden.)

Jag pratade med en person på Skandiabanken, som kvittrade att det där rekommenderade brevet med den fyrsiffriga koden skulle komma till min post på Ica inom ett par arbetsdagar. Vilket det gjorde.

Men till Charlotte Bergman. Inte till Lotten Bergman, som jag sedan fyra år heter. Och enligt den legitimation som jag hade med mig till posten heter jag ju numera Lotten. Jag hade verkligen inte sagt fel namn – Skandiabanken måste ha tittat på mitt personnummer och bestämt sig för att Charlotte nog var det mest gångbara. Och hur gick det på posten?

– Nej. Vi har våra bestämmelser, sa tjejen i postluckan.
– Men … men … men …
– Kan du ringa till avsändaren och be dem ringa till oss och intyga att du heter Lotten?
– Öh. Ja.

Så då gjorde jag det – och hamnade minsann bara som nummer 23 i kön. Men att ringa till nån post hade de på Skandiabanken aldrig gjort förut, så det tog ett tag att komma på att man kunde göra så. Närmare bestämt 21 minuter.

Efter många om och men och distraherande semesterresor till ställen utan internet, satte jag mig igår med min fyrsiffriga kod vid datorn. Men … min fyrsiffriga kod var ju till mitt nya konto (som jag inte har än) och inte till något BankID … och det enda passande ställe jag kunde hitta på sajten var detta:

Så jag ringde till kundtjänst och hamnade bara på plats nr 13 i kön. Tålamod, tålamod.

– Okej, knappa in din fyrsiffriga kod och följ instruktionerna som den automatiska rösten ger dig och så ska du byta ut koden direkt, men rösten talar om för dig hur du ska göra.
– Okej.

En stund senare hade jag klarat av det!

– Men du, här står det ju inget om BankID utan bara SIM-kod. Borde det inte s… sa jag.
– Ja, det kan man tycka. Jag ska nu koppla dig vidare till mhfrnssss-avdelningen (jag lyssnade inte riktigt på vad det var för avdelning) och där kommer du att få ett BankID och sedan när du har fått det ska du be att få bli kopplad hit igen.
– Vart?
– Till oss på supporten.
– Jahaja.
Klick. Klick. Tut.
– Det är just nu många som ringer till oss. Du är placerad i kö och …
– MEN VAD I HELVETE? I KÖ IGEN?
– … plats 13.

Vad tror ni hände sedan? Jo, jag fick prata med någon. Som fick mig att börja tro att jag faktiskt är immun mot det här med pengatransaktioner.

– Nu kommer vi att skicka en fyrsiffrig kod till dig i ett rekommenderat brev som du h…
– IGEN? Så du menar att du ska skicka ännu ett rekommenderat brev och att jag ska vänta på det också och sedan … sa jag med trött röst.
– Ja … den du pratade nyss kunde ju ha bett om ditt mobilnummer så hade det gått snabb…
– Gah.
– Jag kan bara be om ursäkt …
– Vet du vad. Jag tror faktiskt att jag släpper idén om ett konto i Skandiabanken nu. Men ring mig gärna om ni vill ha konstruktiv feedback!
– Okej. Jag kan bara be om ursäkt.

Så. Nu ska jag uppsöka ett bankkontor inne i stan. Handelsbanken? Swedbank? Jag ska ha med mig legitimation och pass och ett vittne samt hundralapp och så ska jag sätta in den och be om alla tekniska finesser som finns, och alla ska de bo i telefonen.

Uppdatering tre dagar senare:

Orangeluvan gav sig inte. När hon i lördags hade läst detta inlägg, kastade hon sig över Skandiabankens Facebookgrupp och tjoade något om sin tokiga syster som inte begrep sitt eget bästa.

Sedan gick två dygn. Då sa hon till igen, och fick svaret ”beklagar att vi inte har svarat tidigare” och en uppmaning att systern (ergo jag) skulle mejla till webmaster@skandiabanken.se. Jag gjorde det i ett mejl som innehöll alla upptänkliga kontaktuppgifter. Då fick jag svar efter 1,5 timmar, med ett beklagande och:

”Vill du så kan vi kontakta dig för vidare hjälp. Återkom då med ett telefonnummer samt en dag som skulle passa dig.”

Så då svarade jag med mitt mobilnummer igen och lo and behold, så ringde en Skandiabankskille och så fick jag knappa in mitt personnummer fem–sex gånger och en kod och ladda ner en banksäkerhetsapp i mobilen; det är inte helt lätt att knappa och ladda ner och byta mellan högtalartelefon och knappsats och sms och appstore … men jag klarade det. Dock var jag på vägen tvungen att klicka i att jag inte betalar skatt i USA och vad jag ämnar göra med kontot (”sätta in och ta ut pengar” var inte ett av alternativen) och TRARAJDIRAAAA, 18 minuter senare – nu har jag ett konto!

Med 0,0 kr på. Ack.

96 kommentarer

På tåget funderar jag lite, bara

Publicerat av Lotten Bergman den 25 november 2012 11:54

På det väldigt korta tåget sitter jag och halva Sörmland denna söndagsförmiddag. De enda som inte är här, är det unga paret som nyss stod på perrongen vid spår 10 och precis när dörrarna på tåget vid spår 11 stängdes, insåg att de väntade på fel perrong. De satte av i full fart, men det som fågelvägen är blott ett par meter, är ju via under- eller övergångar åtminstone ett par hundra.

Paret hann inte, förstås.

Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Skulle jag ha rest mig upp, bänt upp dörrarna och ropat på konduktören?

Där jag nu sitter med en främmande dam halvvägs upp i mitt eget knä, hör jag hur en nypåstigen mamma pratar med sin kanske femårige son.

– Tyst! Sluta! Käft! Jag måste köpa biljetten innan tåget rullar.
– … mummel mummel mummel …
– Men sa jag inte att du skulle vara tyst? Du blir avslängd om vi inte har biljett! Vill du det? TYST!
– … mummel mummel mummel …
– Kissa kan du göra sen. TYST!

Och här kan man väl egentligen inte göra något, eller hur? Hur jag än vrider och vänder på det, kan jag inte agera utan att riskera att den lille pojken får skulden för allt.

Jag fokuserar istället på de senaste dagarnas sms från SJ:s app. Jag har nämligen ”satt en bevakning” på alla tåg som går mellan Eskilstuna och Stockholm – oavsett om jag ska åka eller ej. Det är vansinnigt praktiskt. Det här tåget som ställdes in, fick jag t.ex. kännedom om långt innan de som satt på tåget visste något:

Problemet var bara att det inte alls ställdes in – den djefla mannen var nämligen med på tåget och kom fram till Stockholm som han skulle.

Ibland kommer sms som man måste deschiffrera:

Låt se nu. Den 20 november kl 07:20 får jag veta att Trafikverket har ”satt en prognos” till den 21/11 kl 21. Nästan två dygn ska det alltså ta innan tågen går som de ska? Eller … vad betyder det egentligen?

Och ibland får jag veta saker som jag faktiskt struntar blankt i: jag åker mycket sällan till Uppsala och vet inte om de två bortkopplade vagnarna kommer att orsaka panik. Någon måste ha tryckt på fel knapp och underrättat hela Sverige om Uppsalatåget.

Men här kan jag ju faktiskt göra en insats – de två som missade tåget och pojken med den elaka mamman hade kanske varit bättre att ta hand om ur en allmänmänsklig synvinkel. Men konstiga sms kan jag ju i alla fall blogga om! Yes!

Kalla mig gärna den barmhärtiga samariten.

44 kommentarer

Maskiner, manicker, mojänger och mackapärer

Publicerat av Lotten Bergman den 13 juli 2012 21:12

Inom mig bor en olycklig mekaniker och uppfinnare samt snickare. Jag kan inget om dessa professioner, men älskar nästan alla apparater som jag önskar att jag hade uppfunnit och snickrar dessutom hej vilt samt snett och vint. Låtom oss ta en svängom bland mina semesterbilder.

När vi var på Runmarö häromveckan, kramade jag nästan ihjäl denna bandsåg när jag inte drack absint:

Den är från 1930-talet! Och har med ohygglig möda flyttats per sekruttbåt till ön.

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

En gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Ingen ser mig. Bara en gång till!

– Klicktjonk. Pppppbrrrrruuum! Klicktjong. Väääääs … sssccchhhh. Tystnad.

Aaaaah. Ljuvligt. Jag vill ha en nästan hundra år gammal bandsåg jag också.

När vi i förrgår var på Brandbilsmuseet i Gysinge (som för övrigt har en hedersmedlen som heter Brandsjö i efternamn), fick vi klättra in och ur samt ovanpå alla möjliga olika apparater och bilar, klinga i klockor och prova gasmasker samt kränga på oss pyttesmå hjälmar från början av förra seklet. (De är av läder och har krympt.)

Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år. — Jag i en Plymoth Savoy, som utrustades med allehanda brandattiraljer (rökdykaraggregat, pulversläckare, bår och sjukvårdsutrustning) – men den var ju högerstyrd och pensionerades efter bara några år.

Fast det som fick mig att flämta av upphetsning (jorå) var instrumentpanelerna.

Nu sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut. — Här sitter vi i en Dodge Truck WC 52 från 1945 – som var de allierades favoritfordon vid landstigningen i Normandie – och som såldes till Sverige efter andra världskrigets slut.

– Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så … gigantisk. (Från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.) — – Men va? sa jag här till den gigantiska bilen eftersom den var så vansinnigt … gigantisk. (Den är från en amerikansk marinbas i Portsmouth, spinner som en katt och funkar perfekt trots sitt slitna yttre.)

Detta brandbilsmuseum är alldeles fantastiskt. Den initierade guiden (som var revisor och det svarta fåret i en släkt fylld av brandmän) berättade allt om bland annat REO-Speedwagonen från 1928, ångsprutan från 1882 och de öppna brandbilarna från 1930-talet. Det finns en Chevrolet 1934, brandslangar och till och med en fungerande frivilligbrandkår som ideligen måste rycka ut eftersom Gysingetrakten är full av eldande människor. (Och mygg.) Brandvagnen från 1870-talet drogs av hästar, som när de hörde brandlarmet lämnade sina spiltor och beteshagar och galopperade till vagnarna för att spännas för.

Pumpen var ångmaskinsdriven, så eldaren hoppades alltid att branden skulle vara minst tio minuter bort – annars kom inget vatten ur slangarna.

När vi invaderade Karins hus och klämde och kände på allt från gjutjärnsspisar till elcyklar, fastnade jag för en apparat som hängde på väggen och så hade gjort i minst 35 år:

Ni ser vilken hand jag har med assistenter?

Pysseliten och PK tipsade oss om underverket på Ica i ~~Alvesta~~ Avesta. Vi höll oss så länge vi kunde och åkte sedan dit och köpte ämnesrelaterade varor (melon, bubbelvatten och gurka) innan vi äntrade toalettstolen som kunde ha varit kusin till en cockpit.

Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering med efterföljande torkblås. — Man gör sina behov, beställer vattensprut till bakre eller främre regionerna, med extrakraft eller parfymering och med avslutande torkblås. Sedan skrattar man ihjäl sig.

Efter dessa äventyr med tekniska fram- och baksteg, återvände jag till min fascination för det gamla och went back to nature eller om det var back to the past. Karlfeldtsgården i Avesta är inte ett museum, men man kan i alla fall fika och titta in i detta hans arbetsrum:

Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt här helt utan tennisarmbåge och skaldade. — Japp. Jag tror att ergonomiska arbetsplatser är överskattade. Erik Axel Karlfeldt satt ju här helt utan tennisarmbåge och skaldade.

[—]
Gå, sök mig upp en flicka som sitter helt allen
i huset där på kullen under hundstjärnans sken.

Om hon lyfter sina ögon och det blänker till med fart,
så att kammaren den mörka
blir lik en pingstdagskörka,
så bländas ej, o käring, utan gör ditt är’nde klart,
och hälsa kärt från hennes vän och säg, att han mår rart.
[—]

Erik Axel Karlfeldt (1864–1931), ”Budskapet” i
diktsamlingen Vildmarks- och kärleksvisor (1895).

39 kommentarer

En resa till medeltiden kanske inspirerar?

Publicerat av Lotten Bergman den 10 januari 2012 13:58

Förutom att man bör kunna att Shakespeare levde 1564–1616 och att Potemkin ska uttalas [patchomkin], är det jättebra att veta när medeltiden slutade. För den frågan dyker ideligen upp under nattliga diskussioner över en Janssons. Frestelse alltså. (Uppdatering. För nu har vi ju en gång för alla fastslagit att om man bjuder de där Janssons på middag och då gärna på Janssons frestelse, så har man massa sss överallt. Men om man är sladdrig i munnen och inte orkar uttala t.ex. FR, så kan man skippa efterledet och bara säga att man bjuder på en Jansson. Tillbaka till diskussionerna nu.)

Ni som inte känner igen er, är välkomna hit för att pokulera under varma sommarnätter. Visserligen måste ni först måla huset och hjälpa till att städa källaren, men det är väl ok? Så här låter det:

– Men hörni, när slutade medeltiden?
– I vilken del av världen menar du? I Italien kunde ma…
– Äh, Sverige förstås. Vi hade stenålder när andra hade akvedukter, jajaja. Men medeltiden hääär, när tog den slut?
– Reformationen!
– När vi gick ur Kalmarunionen!
– Var det medeltid när blodet flöt i Gamla Stan?
– Ja, och dom byggde det röda huset med vita stenar och satte fast kanonkulan på det gula husets hörn och Kristian Tyrann inte var tyrann i Danmark!
– Jag är övertygad om att medeltiden i Sverige tog slut i och med att Gustav Vasa blev kung 1523!

Säger någon. Och sedan följer vilda diskussioner om riksföreståndare (1521) blodbad (1520) och huruvida man någonsin sa ”Nämen hörni vad skönt det är att slippa leva på medeltiden.” (Jag säger att medeltiden tog slut 6 juni 1523 för att det är så ruskigt exakt.)

Nu till dagens uppgift för er som läser och eventuellt kommenterar!

Du har via ett svart hål i rymden transporterats till medeltiden (i Sverige). Alltså ungefär mellan år 1000 och 1500.
Nu måste du på något sätt bevisa för folket att du kommer från framtiden. (Människorna är undrande och nyfikna och alls inte aggressiva utan låter dig få tillgång till allt du önskar dig.)
Vem söker du upp? Vart går du?
Vad hittar du på? Ber du om en smed och visar hur denne ska tillverka en cykel? Försöker du via en potat… eh … ett äpple leda ström …? Bakar du en kladdkaka och sjunger ”We Will Rock You” och ber allmänheten klappa och stampa åt dig? Lär du ut skrivregler? (Vilket ju är en så absurd grej att det bara måste komma från framtiden.)

Ni behöver förstås inte svara på allt. Eller ens något. Som vanligt kan ni alltså dela med er av recepttips.

(Inspirationen kommer från ett ställe som jag länkar till i kommentatorsbåset. Dels för att ni ska bli nyfikna, dels för att ni ska tänka först innan ni läser där. Jag är en bloggdiktator, serni.)

Uppdatering
Jag måste dra upp en kommentar ur båset. PGW skriver:

OK, erkänn nu, vem var det som drog iväg direkt efter att ha läst blogginlägget?

”Förutspådde mobiltelefon och digitalkamera – för 111 år sedan.”

93 kommentarer

Damn you, auto correct!

Publicerat av Lotten Bergman den 12 november 2010 13:27

Idag tänker jag bara skicka er vidare härifrån. Det är ju fredag och alla vill vi bli roade och ivägskickade.

De moderna telefonerna med pekskärmar och små digitala tangentbord sägs effektivisera sms:andet. Inte vet jag om det är mina av basketbollar svullna fingrar som är orsaken – men jag är långsam. Tycker jag. (Tydligen är andra ännu långsammare eftersom mina gröna pratbubblor alltid är fler och längre än mina adressaters vita.)

Och så är det det här med stavningskontrollen. Den funkar nämligen så att om jag skriver ett enligt Apple felstavat ord, måste jag ta bort mobilens förslag – annars bestämmer den åt mig. Så om jag vill skriva ”för faaan” och mobilen föreslår ”förfasa”, måste jag klicka bort förfasandet för att få svära ifred. Nyss skickade jag och en kompis gamla bilder till varandra (när jag hade puffärmar och han hade hår), och vi mindes att vi 1989 drack upp tolv flaskor rosa champagne som stackars Magnus fick betala. Då blev det så här:

Det konstiga är att vissa helt normala ord förvanskas medan andra helt påhittade och underliga ord godkänns utan problem: