Etikett: te

Ryggskottet from heaven

Publicerat av Lotten Bergman den 17 september 2016 18:29

Den i kommentatorsbåset flitige Skogsgurra och hans fru Hyttfogden satt förra helgen och försökte kombinera en konsertbiljett och en hotellövernattning med ett ovälkommet ryggskott.

Det gick tyvärr inte alls bra. Eller … det gick tack och lov inte alls bra. För ryggskottet fick naturligtvis prioriteras och resten ges bort. Men till vem?

Till mig och min djefla man!

Alltså tog vi två in på hotell, njöt av det strålande septembervädret, gick på konsert och åt hotellfrukost. Men när man bor på hotell finns det så rysligt mycket mer att berätta om än bara just boendet. (Hårstrån, finnar och små muggar.) Och när man går på konsert så finns det så mycket mer att berätta om än själva konserten. (Köer, muddring, gropar och stolsrader.)

Förlåt? Vasa? Åhå, ni vill ha bilder, säger ni? Okej!

Först checkade vi in på hotellet och jag konstaterade snabbt att …

hair1 — … det inte var Guldlock som var i rummet senast. Exhibit 1.

Jag tog bilderna här och trampade ner till receptionen. Utan någon som helst avsikt att gnälla, skälla eller kalla städarna oprofessionella.

– Hej, jag ska bara visa … hårstr…
– SÅ FÖRFÄRLIGT! NI FÅR ETT NYTT RUM MEDDETSAMMA!
– Oj, det behövs verkligen in…
– Snicksnack!

bed1 — Några minuter senare lämnade vi vårt första rum så här …

bed2 — … och flyttade in i vårt nya rum, som såg ut så här.

Min djefla man somnade bums, medan jag gick på huppegupptäcktsfärd i storstaden.

vilsepizza — Timrås pizzabil hade kört lite vilse.

arki1 — Stadshuset drunknade i modern arkitektur.

arki2 — Klara kyrka försvann bakom modern arkitektur. (Also known as ”S:ta Clara kyrka”.)

När det var dags för konserten på ”Stockholm Waterfront Congress Centre”, satt vi länge och tittade bredvid en stillastående, 200 meter lång kö. Klockan gick. Och gick. Insläppet komplicerades tydligen av att alla gäster skulle muddras och deras väskor undersökas noggrant. Förmodligen hade Baader–Meinhof sagt något dumt till nån säkerhetskännande, men när det fortfarande var en lång, ringlande kö när konserten egentligen skulle börja, släppte man på säkerheten.

14408833_10153728117596644_1831665772_n — Köööööööööööööööööööööö. (Vi satt bredvid och vilade. Köer behöver man ju inte stå i om man inte måste.)

Istället för en enda flaskhalsdörr, slogs plötsligt tre portar upp på en gång och ingen av oss muddrades och alla väskor fick vara hur ~~misstänksamma~~ misstänkta som helst – bara vi tog oss in i byggnaden snabbt. På blott ett par minuter stod tyvärr fem människor i klackskor på näsan i en liten grop strax före entrén.

grop — Där! Grop! Se upp! (Ja, jag har jympadojor till klänning. So sue me.)

Konsertlokalen var gigantisk och fullsatt (3 000 människor), som alla irrade runt i jakt på sina platser.

inga nummer — – Rad 26? Var är rad 26? Var är radnummermarkeringarna?

radnummer2 — – Hallå, ursäkta, vilken rad sitter ni på och hur vet ni att ni gör det?

radnummerx — – Förlåt, va, ska jag titta ner? Var ner? Komma närmare? Ännu närmare? Jaha, men va… Ahaaa. Så … eh … diskret …

Konserten var en formidabel tidsresa. Jag hade ingen aning om att man idag kan försörja sig på att åka runt och lira 1920- och 30-talsmusik inför enorma folkmassor. Sångaren heter Max Raabe och de som lirar heter Palast-Orchester och allt var alldeles extraordinärt skickligt och på alla sätt fantastiskt. (Men man fick inte ta bilder.)

Och så kom då morgonen och hotellfrukosten, som var extremt fullsatt av halva Finland. Jag slog mig fram till teavdelningen, men hittade inga temuggar.

– Ursäkta, har ni temuggar?
– Ja, där.
– Men det är kaffekoppar?
– Ja. Och temuggar.
– Njae, jag skulle vilja ha en större. En mugg.
– Okej, jag hämtar en inne i köket!
– Åh! Tusen tack!

mugg_kopp — Hm. Temugg till vänster. Kaffekopp till höger.

Tack, oooooh tack, Skogsgurra och Hyttfogden!

51 kommentarer

Ute på vischan i södra England!

Publicerat av Lotten Bergman den 29 april 2016 12:21

– VÄNTA! VA?

– Vad var det? sa jag.
– Sorry, what?
– Där! I have to take a pict… försökte jag förklara, samtidigt som jag hivade upp kameran.
– What?
– Those … that … isn’t that …? sa jag samtidigt som jag tog 100 bilder genom bilfönstret.
– Oh, yes, Stonehenge.
– We just passed Stonehenge?
– Yes indeed.

Blasé är bara förnamnet: vi körde förbi Stonehenge som vore det en kossa. Jag satt med min kusin Ann och hennes brittiske (men svensktalande) man Mike i en bil och de tyckte att vägen var hur tråkig som helst. Jag var som en femåring på zoo.

– Vad är det där?
– Vad?
– Stooooora, gråa byggnader mitt ute på en åker! Är det en fabrik?
– Nej, det där är ju ladugårdar.

Åh fan. Tänkte inte på det. Jag har förmodligen aldrig sett en ladugård som inte är röd med vita knutar.

– Militärinvasion! Där kör ju en, två, fjorton stridsvagnar! På motorvägen!
– Luuugn. Militära fordon är det förvisso, men du vet mycket väl att stridsvagnar inte k…
– Okej. Men de är himla dåligt kamouflerade tycker jag.

– Jösses. Kolla. Oj.
– Men Lotten. Du vet mycket väl att vi inte har Systembolag här.
– Men i alla fall. Jösses.

vinpamacken — Jösses-hyllan på bensinmacken.

Jag log, där jag satt i baksätet, såpass länge att jag blev trött i mungiporna. En liten stund var jag kartläsare, vilket jag är bra på när jag måste fokusera. Eller när platserna heter Luleå, Lund och Åmål. Men …

– WALLOP!
– Pardon?
– Där ligger ju Middle Wallop! Och Nether Wallop!
– Men vi ska sikta mot Exeter.
– Hahahaaaa, WALLOP!

Nu har vi sovit en natt på The Old Vicarage i Kenton (strax söder om Exeter), som drivs av Mikes gamle kompis Bob. Han berättade till gårdagens delikata linsgryta glatt om den väldigt långe (yes!) slottsherren Charlie, som bor en bit längre ner på gatan – en jurist som spelar rugby och är gift med skådespelerskan A.J. och som säkerligen släpper in oss i slottet om han bara är hemma. Samtalet vinglade fram och tillbaka och vinet flödade. Mike och Bob drog sig undan till ett piano och spelade gamla slagdängor och jag lärde mig världens mest användbara ord: dubree. Jag jublade.

– Gosh! Hurra! How do you spell it?
– You don’t.

Thingamy, whatsit och dubree betyder liksom grej. Liksom dingbat, jigger och … exeter! Som Annika i kommentatorsbåset nämnde redan igår:

exeter (n.), all light household and electrical goods contain a number of vital components plus at least one exeter. If you’ve just mended a fuse, changed a bulb or fixed a blender, the exeter is the small plastic piece left over which means you have to undo everything and start all over again.

(Douglas Adams & John Lloyd: The Deeper Meaning of Liff)

Avslutningsvis … detta med tepåsar. Hemma i Sverige gör jag tre–fyra stora tekannor per dag. Jag har en tjock tehuva och ser till att teet inte drar en sekund mer än fyra minuter. Men i teets hemland, där a cup of tea hjälper mot tandvärk, hjärtesorg, allmän vånda eller kallras från englasfönster … gäller bara påste. Alla påsarna samlas i en liten burk så här läckert:

Pssst. Kuriosa som man lär sig när man åker utomlands: Björnen sover och Gubben Noak har ju samma melodi, medan Blinka lilla stjärna skrevs av Mozart.

45 kommentarer

Going cold turkey … or not …

Publicerat av Lotten Bergman den 9 januari 2013 19:02

Att på engelska gå kall kalkon är att snabbt avsluta ett beroende utan nedtrappning. Uttrycket sägs kanske komma från ett av fyra alternativ, nämligen

en heroinist som slutar knarka abrupt liknar en kall, huttrande, naken och blek kalkon med ståpäls
”talking cold turkey” eller ”talking turkey” betyder ”getting down to business” (alltså … prata kalkon betyder nä nu jävlar ska jag bruka allvar och inte tramsa runt längre)
den magra perioden efter julfirandet när man fick i sig massa alkohol och kalkon
det faktum att kalkon behöver väldigt lite förberedelser vid tillagning.

Eftersom jag från och med midnatt onsdag/torsdag ska fasta i 15 timmar för att sedan knäopereras jättehungrig, kom jag förra veckan på att jag ju kommer att få ont i huvudet av teabstinens. Därför drog jag ner från hundra pottor om dagen till ungefär tre. Och sedan två. Och vips en. Men inget hände.

Sedan i förrgår har jag varit helt tefri, men tyvärr drabbats av sömnsjuka. (Jag tänkte skriva narkolepsi, men det är sedan massvaccinationerna 2009 ett ord som inte går att använda i mindre seriösa sammanhang.) Jag håller på att somna i radiostudion, jag sover som en stock på tåget och somnar mitt i spännande deckare på tv och jag har svårt att hålla mig vaken när jag rör i mina stora grytor. Gäspandet kan vara terelaterat, men för att detta ska bekräftas måste jag nog tillsätta en forskningsutredning.

Istället kan jag visa upp några helt okalkoniga bilder från denna dag, när jag gäspande var i Stockholm för att prata med en myndighet som behöver uppdaterade skrivregler och en rolig föreläsning.

Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad. — Den bruna papperspåsen som jag glömde på tåget den 20 december är nu upphittad och mot en avgift på 80 kronor avhämtad.

Och så gäspade jag.

På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod utanför polishuset. — På Söder kryllade det av polisbilar. Jag tyckte att det verkade intressant och mystiskt och kände mig lite som Kitty Drew tills jag upptäckte att jag stod och funderade utanför polishuset.

Och så gäspade jag.

På tåget hem satt endast jag och en skäggstubbig, fyrkantig karl. Men bagagehyllan såg ändå ut så här. Kitty Drew funderade på bomber och granater, men överlevde resan.

Och så gäspade jag.

En barista som såg ut som Davy Jones gjorde världens finaste kaff… oj.

Hoppsan. Jag har inte alls gått kall kalkon. Jag har ju druckit kaffe både igår och idag och kan alls inte skylla tröttheten på tein- eller koffeinbrist.

Se där, jag har just gjort en snabb forskningutredning. Fast jag kan inte tolka den …

31 kommentarer

Bula, moppe, tekanna och andra ting

Publicerat av Lotten Bergman den 7 juli 2012 01:27

Jag skulle bara fixa lite. Ordna lite bokhyllor, sätta upp en nedfallen gardinstång (dumt uppsatt utan gipsankare), möblera om bland leksakerna och få bort ett tiotal möbler som liksom hade ynglat av sig. Men tingen var emot mig, allt föll omkull och en hammare som ville hämnas för 30 års misshandel var boven i sammanhanget.

Hammaren som inte har kommit i närheten av skyddsglasögon.

Det som skulle spikas, var plötsligt borta och hammarens slag tog i luften. Jag och allt som jag stod på tappade balansen. Det var då jag tog emot en bokhylla med pannbenet. Hammaren landade på min numera läkta – förr brutna – tå. Ett hyllplan föll som en giljotin mot höger handled och någonstans i nacken sa det krack.

Jag reste mig upp, gick ner till köket och hämtade is och placerade lite här och där på min bleka kropp. Min djefla man kom in i köket, tittade bortåt fjärran, mumlade på en ännu ofärdig formulering, hällde upp ett glas läsk till sig och gick igen. Tre barn i åldrarna 6, 8 och 9 kom in i köket och bad att få se den tjockaste boken huset hade att erbjuda och såg inte ens åt min bula, som ju är den största bulan huset har att erbjuda emedan den ser ut så här:

Mer än så var det inte. Men om jag vinkar, ställer mig på tå eller headbangar, gör det ont både här och där.

Men nu till något helt annat – en rekommendation från resan som vi företog oss häromdagen: Hjorteds mopedmuseum!

Hjorteds beredskapsambulans från andra världskriget!

"Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel. — ”Höjden av lättja” – en motordriven motionscykel.

Det är ett proppfullt, kliniskt rent och estetiskt tilltalande museum med moppeskönheter som man inte kan se sig mätt på. (Dock ingen Puch Dakota -75, som är den enda moppe som jag har suttit på i farten.)

Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). ”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.” — Den sista lyxmoppen som tillverkades av Flandria (1963). *”Kombinationen fotbrädor och pedaler gör pedalarmarna nästan löjligt korta och man får trampa som en idiot för att starta.”*

Förresten. Nu kom jag på att jag måste nämna Påskallaviks Gästgifveri igen, där vi ju sov häromnatten. För alla måste ni få se på The Tekanna of all Tekannors:

Vernons Tea Maker – denna fantastiska manick! Jag är så impad!

Oj, jag glömde ju en sak. På mopedmuseet finns inte bara moppar, tandemcyklar, the one and only plastcykel och gamla picknickkorgar från 1950-talet. Nej, även sådant här kan man få frossa i:

En liten ask med pulver mot engelska sjukan. Fosfatpulver. För det uppväxande släktet, ja.

”Quadruppel – något fantastiskt gånger fyra. Rambler, Sport, Mobylette och Bambino. En unik kombination i oändlig skönhet.”

Och så får vi ju inte glömma bort att kontrollera fiskgjusarna då och då, ok?

Uppdatering
PGW påtalar i kommentatorsbåset att man ju inte kan utelämna viktiga fakta på det här viset. Vilken är den tjockaste boken i huset?

Ack. Den som ligger överst och som jag visade upp för barnen var alls inte tjockast. Raskt hittade jag nu två som slog den, om inte med hästlängder så i alla fall två centimeter.

Men hur ofta får man chans att visa upp en gammal pigroman för små moderna barn?

112 kommentarer

Kulturella fru Bergman

Publicerat av Lotten Bergman den 4 juni 2009 01:02

Snart har jag inte sovit på två dygn, men kan både stå, gå, kliva på rätt tåg samt lyssna på Lasse Berghagen och tre trallande operasångerskor i det ölskvalpande Kungsträdgården. Men det var förstås bara uppladdningen inför kvällens övningar.

För si, jag har varit på tijaaaater.

Det var lillasyster Orangeluvan som när biljetterna till ”I väntan på Godot” släpptes, kastade sig över internetkön, knuffade sig förbi alla sajbermänniskor och trängde sig före html:are som inte visste bättre. Och så fick hon de allra, allra finaste biljetterna – ganska långt fram och prick i mitten av Stadsteatern.

En helt annan anledning att besöka just denna teater: teaterteet i pausen! I tiokiloskannor med etiketterat te.

Långstånken strax bakom mig somnade visserligen och snusade med enorma näsvingefladdrande andetag när Micke Persbrandt på scenen höll en slutmonolog med bl.a. denna replik:

– Han sover, han vet inget, låt honom sova.

Och visserligen ringde en satans mobiltelefon när Persbrandt och hans kompis Johan Rabaeus dansade tryckare det allra sista de gjorde på scenen. Men annars skötte sig publiken bra (även om Gunnel Lindblom framför mig stack i pausen).

Plötsligt vill jag nynna på ”Främling”. Foto: Eva-Marie Rundqvist

Som jag njöt – ”I väntan på Godot” är en vansinnigt cool pjäs. Och Micke Persbrandt är ungefär en miljard gånger mer karismatisk på scen än på film, så det så. Föreställningen rekommenderas varmt.

Nästa gång någon till dig säger ”vad väntar du på?”, kommer du inte att tjoa ”bättre tider!” utan bara undslippa dig ett stilla:

– Jag väntar på Godot.

För det gör vi ju alla. (Djupinglotten har talat.)

31 kommentarer