Hoppa till innehåll

Etikett: syskon

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

Share
23 kommentarer

Uppmaning schmuppmaning

Mette uppmanar mig att redovisa mitt allra innersta i punktform. Jag har nu legat på golvet och nejat ett tag (dunkat nävarna i golvet och sparkat så kraftigt med fötterna att mina vackra tår blitt blå), så nu får jag välan göra’t då.

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag:
Jag planerar inte. Visserligen går jag omkring med ett relativt dåligt samvete för att jag inte har skickat fem VAB-papper till Försäkringskassan och visst borde jag laga punkan på Den Djefla Mannens cykel, men jag har verkligen inte någon att-göra-lista. Vilket kanske är anledningen till att jag inte är biljonär.

Vad jag gjorde för tio år sedan:
Jag blev stungen av en geting och gick genast in för att på min kammare tillverka denna gif (se till vänster) med pulserande tå. Ni tror att jag skojar? Icke då. (Däremot pulserar inte gifen här och nu. Ah well.) Jag har konsulterat dagboken (en primitiv blogg som jag alls inte tänker länka till) och funnit att jag just den 23 juli även rullade hatt med mina syskon:

Mina syskon (Orangeluvan till vänster, Broder Jakob till höger) är inte som jag. De har t.ex. inte genomskinliga kläder.

Platser jag har bott på:

  1. En etta på Hallands Nation i Lund
  2. En tvåa på Michael Hansens Kollegium i Lund.
  3. En trea på Skolgatan i Lund.
  4. En fyra på Skånegatan på Söder.
  5. En femma på Havsöringsgränd i Luleå.
  6. Ett sexrumshus i Väggarp.
  7. Ett sjurumshus i Eskilstuna.

Och några ställen till. Har man flyttat runt 20 gånger i livet så har man.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Jag skulle köpa en sådan här soffa:

De nuvarande Sextonåringen och Fjortonåringen på biblo i Karlskoga 1998.

Eller ok, fem stycken förresten.

Jag bollar uppmaningen vidare till:
Johnny Depp, Goldie Hawn, Michael Jordan, Gene Kelly och Sophia Loren eller deras respektive spökbloggare.

Share
8 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

Share
32 kommentarer

Bildsafari i hufvudstaden

Igår kväll firade jag och mina syskon – Broder Jakob och Orangeluvan – att mamma fyllde 70 år.
Vi var här. (Någon som känner igen stället? Stamgästerna har suttit här sedan 1961. Man måste stå i en otroligt nervös kö och riskerar att inte ens få sitta bredvid varandra om man är fler än en – och vi var ju fyra.)

På väg hem till Broder Jakob gick vi förbi Operan, där en liten tusenbroder hade tröttnat på livet och lagt sig på ett lejon.

Strax utanför gamla Riksdagshuset såg Stockholm ut som ett vykort. När jag var liten och utomlands skickade jag sådana här vykort till nästan alla klasskompisar. Jag skrev med min fula handstil vad jag ansåg var otroligt roliga och helt osanna skrönor om vad jag gjorde utomlands.

I Gamla Stan tog jag denna bild under de andras suckande, huffande och puffande. BH-affären för stora brön på Västerlånggatan sägs vara den bästa och den roligaste. (Jag har själv ingen erfarenhet.)

Så här ser Broder Jakobs ”gardin” ut. Allihop i korus nu:

”Neeeeej, har han hängt upp en Viola Gråsten? Den har ju gått sönder!”

Förfäras åt syndarens illdåd.

Nu flyger jag till Umeå. Schas, väck, flyg fula flygkapare och flygplansmotorstopp!

Share
20 kommentarer

Förfadern i kakelugnen


Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar … jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men … vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga.

Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

Share
13 kommentarer