Etikett: syskon

Vad är det för dag idag?

Publicerat av Lotten Bergman den 12 februari 2024 13:10

Kärlek, yada yada yada …

Jag är väldigt besviken på att Olle inte vet att han är död. Som änka sedan prick två månader har jag fortfarande inte alls förstått hur sånt här går till. Livet. Jag tänker på alla gravstenar där man läsa att ”den andra” i ett äktenskap blott levde i ett halvår till. Kärleken har ingenstans att ta vägen, liksom. Hjärtat brister kanske? Eller var det den som lagade maten som dog, så att den andra helt enkelt svalt ihjäl?

Hur som helst: jag hade bestämt mig för att sluta älta Olle, hans stupande och hjärtat som bara slutade funka mitt i steget. Ältandet, tankarna och drömmarna är ovälkomna; jag vill inte leva i dem. Jag kan inte förmå mig att se bilder och filmer eller höra Olles röst, utan måste gå omkring med mentala skygglappar och en väldigt illa fungerande mental ögonbindel. Förmodligen kämpar jag förgäves, va?

Citat ur den utmärkta Bondfilmen ”Spectre” (2015):

James Bond: Where is he?
Mr. White: He is everywhere. He’s everywhere!

Kanske vill ni läsa lite om bokföring och momsredovisning istället? Eller lära er om det digitala verktyget F**tn*x som man måste behärska? Här ser ni hur skärmen ser ut när man får en månadsfaktura av just detta företag. ”Det är bara att klicka för att betala.”

1. Nej, jag vill inte betala som privatperson eftersom det är företaget som ska betala. 2. Jag vill inte bestrida, jag ska ju betala. 3. Nej, jag har inte betalat. 4. Va, vem är min leverantör? 5. Vänta, det är ju F**tn*x som är mottagare, inte Bergmans Bokstäver! Primalskrik!

Dock har revisors-delen löst sig: två av mina basketkompisar satt igår i tre timmar och klickade och skrev och mumlade och var komplett obegripliga.

– 1407.
– 1598.
– Hon måste ha en kåtinja till deklarationen också.
– Mhm. Men vi tar det här först. 1222.
– Men på tvåan.
– Den var ganska hög.
– Ja. Bra. På SKM.
– Den 4 december?
– Mmmm. Nej, jag måste …
– Ja, det är bra. Där. Och där.
– Nu fördelar vi alltså momsbeloppet som ni får tillbaka och resten blir en kostnad.

”Kåtinja” var alltså en deklarationsblankett som heter K10. Som jag måste fylla i, bara.

När jag inte sorterar och röjer samt slänger det som har samlat damm i källaren, promenerar jag med grannen. Igår gick vi en helt lugn och vanlig runda, men när vi bara var 100 meter hemifrån började det flimra framför ögonen och jag blev rysligt yr. Jag följde med grannen hem, satte mig i köket och fick saft och jordnötter. Och andades lugnt. Då såg jag på min fina träningsklocka att pulsen var uppe i 138. Grannen tog fram sin blodtrycksmätare, varpå pulsen gick ner. Värdet var 110/72, vilket tydligen är helt normalt. Efter ungefär 15 minuter mådde jag bra igen och gick hem och sov middag i en dryg timme.

I källaren hittade jag en text som Olle skrev om syskonkärlek i någon tidskrift 2004. (Om ni läser den, ska ni veta att sista meningen slår hårt. Och jag som inte skulle älta.)

Men allt är inte bedrövligt.

Idag hade Olle fyllt 60 år – och det hade han faktiskt inte alls tyckt om eftersom han vid varje jämn födelsedag drabbades av ruelse, ånger och samvetskval över tiden som flytt. Han slipper den siffran, hurra hurra!

(Nej, jag har inte blivit tokig. Jag går förvisso omkring och pratar med Olle, drömmer om honom, och hör vad han nog hade kunnat säga i olika situationer. Men jag vet att han intensivt hade ogillat att få stämpeln ”60 år”. Hurra!)

25 kommentarer

Billarm och arbetsläger

Billarm och arbetsläger

Publicerat av Lotten Bergman den 27 september 2022 15:55

Stolleproven fortsätter – jag åker på arbetsläger varannan vecka nu! Den gångna helgen handlade om att köra hyrbil 30 mil söderut. Bilen var ett kapitel i sig eftersom den dagen före utfärden behagade larma ungefär var 20:e minut. Vi satt nervöst och åt i köket:

– Ssscchhh! Var det bilen igen?
– Nej, det var min mobil.
– Men nu då?
– JA! Mamma, spring ut!

Jag sprang ut, öppnade och stängde bilen och gick in igen. Vi googlade Volvo, vi googlade kontaktpersoner på Hertz, vi googlade fram bilproblemsforum och vi frågade en kompis kusin, vars farbror är bilmekaniker. Förutom att öppna och stänga bagageluckan på ett snillrikt sätt några gånger, var alla experter överens om att billarm nog i största allmänhet tillverkas av Microsoft och att de funkar bäst när tuppen gal, klockan slår och vinden vänder. Proceduren upprepades efter 18 minuter:

– Nu tutar det! Är det bilen igen?
– Nej, det var väl på andra sidan?
– Vilken andra sida?
– Nej, det är nog bilen igen.

Det var det: den larmade så fort en stor bil eller en buss körde förbi huset, och eftersom vi bor längsmed bussvägen var det lite besvärligt. Men bortåt midnatt slutade ju bussarna att gå … (Jag lade mig att sova i vardagsrummet för att vara nära bilen. Den höll sig lugn tills bussarna började gå igen vid 05-snåret i ottan.)

Orangeluvan (söstra mi) och jag fastnade i en bilolycka (en bil hade voltat) och i en singelolycka (en bil hade kört in i och knäckt en elstolpe så att elen rann ut på hela vägen eller nåt, slöseri måste det ju vara i dessa tider i alla fall) och körde i stora kringelikrokar på grusvägen ute i spenaten för att över huvud taget komma fram.

Mycket lyckat, alltså.

Japp, på sådana här vägar kröp vi fram samtidigt som vi fasade för att billarmet skulle köra igång vid eventuellt möte.

Huset som vi med iver och glädje skulle ta oss an denna helg byggdes 1909, men renoverades bortitok brutalgalet både på 1960-talet och i slutet av 1990-talet. Förre ägaren hade den ytterst goda smaken att lämna kvar allt lösöre i huset, så jag fick den stora glädjen att piptjuta av förtjusning inför dessa fynd:

~~KNALLPULVER!~~ **AMMUNITION TILL EN OLLONREVOLVER!**

Vissa ting anade inte ens Orangeluvan var betydelsefulla – för si hon är så ung, så ung. Hon var inte ens påtänkt en dag 1968, när vår mormor hade fallit omkull på dammsugaren och brutit lårbenshalsen och hamnat på sjukhus. Mamma skulle baka något till mormor för att göra henne lite gladare, och mitt i baket ställde hon en gul plastbytta på en varm spisplatta. Byttan smälte och förstörde spisen och lårbenshalsen fick inte någon bakad uppmuntran den gången.

Men jag kunde 2022 återskapa just denna situation!

Jag kan inte visa upp före- och efterbilder nu eftersom inget egentligen blev färdigt under våra två hysteriska dygn som gav oss blåmärken, skrapsår, färg i hår och på mohair samt gedigen träningsvärk i ljumskarna. Men några smakprov kanske?

Dessa golv och väggar slängdes. (Ni ser att det är 1960-talet som ligger där.)

Särskilt spikarna var fascinerande. Masonitskivorna sattes för 60 år sedan fast så inihelvete hårt med tretumsspik var femte centimeter. Varje utdragen spik tjöt av smärta när vi med världens vackraste kofot bände ut dem. Masoniten och plastmattorna på golvet satt fast med mindre spikar – fast på ännu kortare avstånd. Om jag hade kunnat väga all spik, hade det säkert visat sig vara ett ton. (Jag överdriver aldrig.)

Och så fanns det ju ett uthus!

Så här nära en höskulle har jag inte varit sedan jag blev allergisk 1973.

Vår mathållning var inte alls anpassad för de kraftkarlar vi ju är; mackor, ägg, pasta och tonfisk skyfflades in och sköljdes ner med kaffe på konstiga tider.

Ett trick när huset saknar peppar: chilistarka knörvlar (aka ”Flamin’ Hot Cruncherz”) ger både styrka och konsistens.

I köket hittade vi även denna guldgruva: bantningstips där avsändaren är en kaviarfabrikant. ”Sötsaker är helt förbjudna” stod det. Vi firade detta med 15 kakor var.

Huset var ännu inte redo för uppvärmning och sådana moderniteter, så vi hade en litet brunt kylskåp som vi satte utomhus på nätterna.

Avslutningsvis kan jag meddela att vi nu vet vad tjurarna vägde 1965 och att deras hull hade ökat med 34 kilo.

24 kommentarer

Lotten Scissorhands and the Tålamod

Publicerat av Lotten Bergman den 2 mars 2009 13:22

Jag erkänner: jag är en klippklåpare. Visst borde jag låta barnen klippas av frisörer, men nu går det inte eftersom barnen är fem till antalet och har hår som växer som pilkvistar eller humle.

Därför klipper jag deras hår. Med de tre lockiga går det någorlunda, med de två rakhåriga är det värre. Därför har jag läst instruktioner och lärt mig att man ska dela upp huvudet (=håret) i sektioner och ta en sektion i taget. Samt ha en riktig sax, fukta, kamma, fixa och dona och vara noggrann och …

Men så är det ju det här med tålamod. Barnens? Jo, ja, men även mitt. Vi försöker helt enkelt göra det hela roligt, effektivt och ganska jämnt. När jag igår bläddrade i ett gammalt fotoalbum såg jag att klipptalangen *host* har gått i arv. (Bildkvaliteten är usel, dags att skanna in allihop nu innan de försvinner, tror jag.)

Broder Jakobs nya frilla och Orangeluvan samt mammas hand med sax. (1973)

Hur såg jag ut då? Lockig och långhårig som jag var, fick jag flätor, kringlor och tofsar varenda, varenda dag. Med vita sidenrosetter. När man tittar på klassfotona idag, kan man lätt konstatera att det var jag rätt ensam om …

Broder Jakob, Orangeluvan (på fyraårsdagen) och jag med sidenrosett baktill – flankerad av väldigt orange inredning. (1975)

Mitt tålamod räcker alldeles utmärkt till att redigera trista texter, blogga kilometerlångt och pumpa 100 basketbollar. Men när det gäller finlir som hårklippning, quiltning, geringssågning eller fönsterputsning är jag som en otålig treåring. Mina barn ser alltså ut som bedårande muppar och förtjusande trasdockor.

Men vad gör jag då med alla pengar som jag sparar in? Betalar min egen frissa förstås. (Hon som ger mig radiofrisyr, gör mig randig eller bara alldeles gul.)

23 kommentarer

Uppmaning schmuppmaning

Publicerat av Lotten Bergman den 23 juli 2008 01:32

Mette uppmanar mig att redovisa mitt allra innersta i punktform. Jag har nu legat på golvet och nejat ett tag (dunkat nävarna i golvet och sparkat så kraftigt med fötterna att mina vackra tår blitt blå), så nu får jag välan göra’t då.

Fem saker som finns på min att-göra-lista idag:
Jag planerar inte. Visserligen går jag omkring med ett relativt dåligt samvete för att jag inte har skickat fem VAB-papper till Försäkringskassan och visst borde jag laga punkan på Den Djefla Mannens cykel, men jag har verkligen inte någon att-göra-lista. Vilket kanske är anledningen till att jag inte är biljonär.

Vad jag gjorde för tio år sedan:
Jag blev stungen av en geting och gick genast in för att på min kammare tillverka denna gif (se till vänster) med pulserande tå. Ni tror att jag skojar? Icke då. (Däremot pulserar inte gifen här och nu. Ah well.) Jag har konsulterat dagboken (en primitiv blogg som jag alls inte tänker länka till) och funnit att jag just den 23 juli även rullade hatt med mina syskon:

Mina syskon (Orangeluvan till vänster, Broder Jakob till höger) är inte som jag. De har t.ex. inte genomskinliga kläder.

Platser jag har bott på:

En etta på Hallands Nation i Lund
En tvåa på Michael Hansens Kollegium i Lund.
En trea på Skolgatan i Lund.
En fyra på Skånegatan på Söder.
En femma på Havsöringsgränd i Luleå.
Ett sexrumshus i Väggarp.
Ett sjurumshus i Eskilstuna.

Och några ställen till. Har man flyttat runt 20 gånger i livet så har man.

Fem saker jag skulle göra om jag vore biljonär:
Jag skulle köpa en sådan här soffa:

De nuvarande Sextonåringen och Fjortonåringen på biblo i Karlskoga 1998.

Eller ok, fem stycken förresten.

Jag bollar uppmaningen vidare till:
Johnny Depp, Goldie Hawn, Michael Jordan, Gene Kelly och Sophia Loren eller deras respektive spökbloggare.

8 kommentarer

Det finaste man har ska man sätta på bordet

Publicerat av Lotten Bergman den 11 maj 2007 09:24

Vad händer om alla oceaner av digitala foton som tas idag bara – schlåpp – försvinner? Som när biblioteket i Sarajevo brann upp. Som biblioteken i Linköping och Alexandria … som hela Dresden som jämnades med marken och Karthago som smulades sönder …

Ja, jo, vi skulle väl överleva förlusten av alla foton också. Som den extremnostalgiker jag nu är, tar jag tillfället i akt och berättar om en av alla dessa bilder som ingen kommer att minnas i framtiden.
Detta är i köket på Magistratsvägen 7 A i Lund, år 1969. Jag har helplisserad kjol med hängslen och har nog klätt mig själv eftersom hängslena sitter på bakfram. Tofsar i håret har jag förstås, för det hade jag alltid – ofta med sidenrosetter.

Kopparna är Arabia, sockerskålen Blå Eld och smörasken Picknick. Stolarna heter Lilla Åland. Broder Jakob kletar smör på en träliknande macka med fasliga mängder fibrer.

Men … Broder Jakob sitter ju naken på bordet? Brukade han göra det? Min pappa syns där i högerkanten så det borde vara mamma som tar bilden. Eller barnflickan? Togs bilden för att dokumentera vardagen eller det tokiga faktum att Broder Jakob sitter naken på köksbordet och brer en macka?

Nämen, vad hör jag? Ni tycker att jag låter som Hans Villius? Hm. Men nu är det slut på frågetecknen. Jag ringer mamma:

– Nejnejnej, det är inte Lilla Åland, de var så dyra, dem köpte vi inte förrän vi flyttade till Mätaregränden. Och plisserade kjolar har vecken kvar fastän man tvättar kjolen – den där kjolen som du har på dig hade sydda veck som jag sedan pressade efter varje tvätt. Jag har flera bilder från det här tillfället, vääänta.

(Stök och bröt och vild jakt i tio minuter.)

– Jo, här, titta, Jakob står på bordet på mina bilder. Det var ju så tokigt, det var därför jag tog bilderna … naken på bordet, tänka sig. Vadå hängslena bakfram? Nej sådär skulle de sitta – och så gick de i kors i ryggen. Tänk att allt det där porslinet är sönderslaget.

Ja tänk. Apropå saker som går sönder … Genom den där balkongdörren i bakgrunden föll Broder Jakob en dag baklänges från barnstolen och fick sy 16 stygn i bakhuvudet. Under köksbordet låg jag en dag med sprucket ögonbryn (sju stygn) och en halv tandborste i munnen.

Måtte nu inte hela internet brinna upp.

——
Birgitta Andersson är lysande i en 60-talssketch där hon blir uppbjuden till dans av en massa karlar. Hon svarar genom att skrika:

– Dansa? Naken? Här på bordet? NU? Nej, vet ni vaaad!

32 kommentarer

Bildsafari i hufvudstaden

Publicerat av Lotten Bergman den 20 september 2006 09:43

Igår kväll firade jag och mina syskon – Broder Jakob och Orangeluvan – att mamma fyllde 70 år.
Vi var här. (Någon som känner igen stället? Stamgästerna har suttit här sedan 1961. Man måste stå i en otroligt nervös kö och riskerar att inte ens få sitta bredvid varandra om man är fler än en – och vi var ju fyra.)

På väg hem till Broder Jakob gick vi förbi Operan, där en liten tusenbroder hade tröttnat på livet och lagt sig på ett lejon.

Strax utanför gamla Riksdagshuset såg Stockholm ut som ett vykort. När jag var liten och utomlands skickade jag sådana här vykort till nästan alla klasskompisar. Jag skrev med min fula handstil vad jag ansåg var otroligt roliga och helt osanna skrönor om vad jag gjorde utomlands.

I Gamla Stan tog jag denna bild under de andras suckande, huffande och puffande. BH-affären för stora brön på Västerlånggatan sägs vara den bästa och den roligaste. (Jag har själv ingen erfarenhet.)

Så här ser Broder Jakobs ”gardin” ut. Allihop i korus nu:

”Neeeeej, har han hängt upp en Viola Gråsten? Den har ju gått sönder!”

Förfäras åt syndarens illdåd.

Nu flyger jag till Umeå. Schas, väck, flyg fula flygkapare och flygplansmotorstopp!

20 kommentarer

Förfadern i kakelugnen

Publicerat av Lotten Bergman den 11 mars 2006 10:31

Inspirerad av gårdagens stickspår i reflektionerna – om Mårran – ska jag berätta hur jag och broder Jakob skaffade oss makt över lillasyster Fia.

Mumintrollen har visats på scen och tv i hundra olika versioner. Den i Japan tecknade, som visas sedan 10-15 år, är alledeles lysande i jämförelse med det skräp som vi fick se när vi var små. En version skapades för tv 1973. Då stoppade de in mimartister i kostymerna, men lät skådespelare läsa replikerna. Jag tyckte om Too-Ticki, men blev förvirrad av att det var Börje Ahlstedt som var Mumintrollet eftersom han ju samtidigt var Barbapapas röst.

Men den allra, allra värsta versionen gjordes 1969. Då var Fia inte ens född, så den måste ha visats i repris runt 1973–75. (Fia föddes 1971.) Ni som minns: visst var detta värre än alla Staffan Westerbergs yllestrumpor och Storpotäter?

Så här var det. I Mumindalen går livet sin gilla gång. Mumintrollen tofflar omkring, Rådd-djuret sorterar sina knappar … jag tror att de även gick i ide ett tag. Plötsligt dyker Kungen upp, spelad av en snorig Gösta Ekman. Han har drabbats av hösnuva eftersom Mumintrollen har fullt med hö i sina huvuden, vilket han ser från sitt slott med hjälp av en kikare. Så kan man ju inte ha det, och på 1970-talet var en kung lika illa som sedermera en rysk spion eller en skum arab, och det skulle minsann de tv-tittande små barnen få känna på.

Kungen beordrar alltså Mumintrollen att ta av sig huvudena. Det gör de. Ett tag går de omkring med huvudet under armen, sedan lägger de det ifrån sig. Lasse Pöysti är Mumintrollet, och han är förstås svettig i hårfästet när han äntligen får av sig huvudet. Alla barnen skriker:

– Neeeeeeej! Ta inte av huvudet!

I alla fall hemma hos oss. Men inte Fia. Hon blir istället livrädd för det lilla monstret som bor i kakelugnen, som vi nästan inte ens får se. Broder Jakob och jag utnyttjar tillfället och påpekar för Fia att Förfadern bor i elskåpet längst ner på Midsommarvägen på Björkskatan i Luleå. Om hon inte gör som vi säger (till exempel hämtar saker åt oss), lovar vi att hämta Förfadern.

Det här är helt förfärligt. Barn är bra elaka. Men … vuxna är banne mig inte mycket bättre: att ta av Mumintrollens huvuden! Snacka om att bryta en illusion.
Här har vi nu underverket! Det är den reflekterande Cruellas pappa, som har skannat in bilden. Här ses Muminmamma Birgitta Ulfsson (som också var berättarröst), Muminpappa Nils Brandt med svansen nonchalant slängd över axeln, Kungen Gösta Ekman och Mumintrollet självt: Lasse Pöysti. Nils Brandt och Gösta Ekman spelade sedan tillsammans i Jönssonligan, medan Pöysti blev chef på Dramaten (samtidigt som jag pryade där). På knä bakom apparaten syns Rådd-Djuret och tilll vänster syns Lilla Mys snygga känga.

Vad de brygger minns jag inte, men det ser olagligt ut.

13 kommentarer