Hoppa till innehåll

Etikett: svenska

Lärarvikarien Lotten

– Hej, jag är ert nya språkläraret. Ormet kruper.

I drygt tre veckor ska jag hoppa in och undervisa svenska på högstadiet. Idag var första dagen på plats, och på måndag kommer eleverna. Tjänsten är en heltid med lunch ibland kl 09:40, ibland 14:40 och så är jag mentor (jfr ”klassföreståndare”) för en sjua samt har ansvar för …

… eh

… öh

… hm

… jo

… nä.

Här får ni själva tänka er vad jag ansvarar för, för själv kommer jag faktiskt inte ihåg ett jota. Jag har dator, nycklar, blippar, lösenord, skoltelefon, larmkoder, klassrum och fantastiska kolleger som säger att ”det kommer att gå så bra så” samtidigt som de ger mig tips på hur jag ska reagera om nån elev flippar ur. Alltså på riktigt flippar ur.

INTE så här.

Själv har jag en vision av att jag inte ska göra som i ”Lära för livet” utan bara sprida kunskap och glädje och få dessa tonåringar med fjunmustasch och spretande hormoner att utan problem skriva resten av livet. Och att jag ska berätta fantastiska historier för dem, där de sitter som tända ljus och glittrar med ögonen. Jag ska vara cool, snäll, kunnig och glad.

INTE så här.

Jag minns hur mina egna lärare hanterade busarna i klassen.

  • Rolle och Ricky fick flytta sina bänkar fram till svarta tavlan så att de nästan satt bakom fröken Malin.
  • Jag fick flytta till andra sidan klassrummet när jag en gång viskade ett ord till Anna, som fastnade lite när hon läste högt för klassen.
  • Majen Ulrik ställde en liten plastgris på bänken om man hade busat, och så stod den där tills någon annan busade och då fick grisen.
  • Fröken Ulla lät Peter bestämma en film som visades på projektor på fredagen om han hade varit snäll hela veckan.
  • Alla snälla tjejer flyttades av fröken Sonja så att de satt bredvid en busig kille för att hålla ordning på honom. Kollektiv bestraffning!

Så kan man ju tack och lov inte göra nuförtiden. Jag vill vara cool och bestämd och finurlig och peace love and understanding på er alla!

NÄSTAN så här.

Vi ska ha så kul i tre veckor! När eleverna ska skriva, ska jag be dem ljuga och hitta på! Ju mer överdrifter och fabulerande, desto bättre! Och så ska jag citera Frank McCourt – min favoritlärare!

PRECIS så här.

Fotnot:

Share
24 kommentarer

Var orden finurligare förr?

Kommentatösen Ninja rabblade en herrans massa roliga ord, som för de flesta känns lite ålderdomliga idag. Jag rotade fram alla ursprungsår till dem och försökte hitta fler. Är de ”folkhemsslang”? Kan man ens bunta ihop dem på detta vis och hoppas att det finns en samlingsterm för dem? Vad kan dessa ord kallas?

Gah! Jag gör en lista!

Företeelser kommer och går, inte ens pronomen består; här han ni ord som inte alla förstår.

(Jag vet att alla ord inte är rumsrena idag. Min bedömning är att ni läsare kan hantera alla ord ur ett historiskt perspektiv.)

Kuriosa!

1.
De fyra norska orden kommer enligt många källor från Norsk Hydros illustrerade ordbok med påhittade norska ord från början av 1980-talet. Orden lät norska, men var skapade för att roa svenskarna – fast togs av många på fullt allvar. Några andra påhittade ord ur samma bok är

  • kjempetorsk (haj)
  • orangekula (apelsin)
  • pansartax (krokodil)
  • rumpekrafs (toalettpapper)
  • Skogsharald (Tarzan)
  • tallefjant (ekorre).

Däremot sägs det att walkman/freestyle på riktigt kallas lommedisco.

Uppdatering!
Kommentatören Niklas vet besked: Norsk Hydro sammanställde de ”norska” orden, som ju hade varit i var mans mun långt tidigare. (Vilket jag ju kunde ha räknat ut själv; på 1970-talet sa vi ju gulebøj hela tiden!)

När det gäller lommedisko (med k, det är ju norska gubevars), finns ordet till och med i NAOB! (Och se på fan: hörlurar heter ”høretelefoner”!)
Slut på uppdatering!

2.
Pröjsarna – de preussiska mustacherna – påminde tydligen lite om knävelborrarna.

Pröjsarna (här Wilhelm II:s) var kraftiga med avsmalnande kanter, ibland upprullade eller uppåtvinklade i spetsar.

3.
Pillerkontoret finns i ”Jazzbacillen” som Siwan trallade in redan 1960 (även om detta är 1989):

4.
Kurra betydde på 1700-talet ”snatta”, och detta ord heter tydligen 2019 ”baxa”.

– Haru baxat hojen? sa en cykelreparatör till mig när jag i höstas rullade in min fulingcykel med prickig sadel till honom.

Jag såg mig om i verkstan och funderade på varför han ställde denna underliga fråga. Jag hade inte baxat något; cykeln rullade finfint på sina två hjul. Att den är sprejmålad orangefläckig och har en prickig sadel (mås-skitsprickig, pyntad av kommentatösen Pysseliten) beror på att den då inte är stöldbegärlig.

– Nej, jag leder bara in den utan problem.

Sa jag och tänkte inte mer på det.

Cykeltjuven!
Share
49 kommentarer

Tummeliten, svenskan och en fråga

Min gamle (nåja, 70 är väl det nya 35?) NE-kollega Peter A. Sjögren tänker och tänker. Och läser och läser. Oftast läser han och tänker samtidigt, och då kan det se ut så här när han bekymrar sig över Alice Tegnérs rader om Tummeliten:

”I första strofen tågar far främst i spetsen för tydligen sex bröder i en ordnad utflykt. I strof två är det natt. Fadern är frånvarande och de nu sju bröderna tycks mer eller mindre vilse. I strof tre återvänder de efter att uppenbarligen ha varit borta så länge att föräldrarna fruktat för deras liv. Här omnämns en jätte i bestämd form, fast han inte varit nämnd tidigare.”

Peter citerar ”Tummeliten” så här (där mina fetmarkeringar får sin förklaring längre ner):

Ett, två, tre, fyr, fem och sex och sju,
ut i skogen tåga alla nu.
Far går först och Tummeliten sist,
tyst det är, ej rörs en enda kvist.

Solen än ej stigit ur sin bädd,
mörk är skogen, så man kan bli rädd.
Men sju bröder, fast de äro små,
taga sig i världen fram ändå.

Kära far och mor, godda’, godda’,
gråt ej mera, vi mår alla bra.
Jätten sover, han oss inte ser,
och vi tror han vaknar aldrig mer.

Ja, handlingen är sannerligen lite groovy, det håller jag med om. Pappa tappar bort de sex (sju?) barnen och går hem och gråter medan jätten slås ihjäl av de små.

Min bibliotekarie, aka min djefla man, kan i sömnen plocka fram vilken bok som helst ur våra hyllor. (Själv vet jag inte ens på vilket våningsplan jag ska söka.) Han hittade snabbt 20:e upplagan av ”Nu ska vi sjunga” från 1968, som ser ut så här, där fetmarkeringarna ovan bara markerar skillnaderna. Ser ni den jätteintressanta detaljen?

Bara för att herr bibliotekarie ska få visa sig på styva linan en gång till, bad jag honom hämta ännu en upplaga: den 17:e upplagan från 1952. Den är identisk, om än tryckt i grönt och kanske lite väl snävt klippt i vänsterkanten eftersom far slår i stortån.

Och nu till detaljen …

Ser ni den moderna stavningen av sig? SEJ! Och detta redan 1952! Samtidigt som verbens pluralböjning sladdar kvar!

(Tänk er gärna att jag tappar hakan, sätter teet i halsen och slår mig för pannan samt vrålar upphetsat så att de sju [åtta?] ungdomarna i huset av pur skräck hoppar ur sängarna.)

Att verbens plural är kvar under sent 60-tal är alls inte underligt. I redan tryckta sångtexter och lyrik sker språklig förändring oftast långsamt.

Men att blanda in sej! Som är så modernt att jag faktiskt bara känner en person som konsekvent skriver så, och hon är kommentatösen Ökenråttan här i kommentatorsbåset.

Så … hur modernt är det nu då? Jag tillsätter en enmansutredning.

År 1923 (och tidigare förstås) finns inte sej med som pronomen i SAOL, bara som fisk.

År 1950 nämns sej under uppslagsordet sig. Och se på fan, man skrev tydligen sej!

Åren 1973 och 1986 ser det likadant ut i SAOL, men 1998 får sej eget uppslagsord i fetstil. Fascinerande!

Även Pollachius virens häpnar över att man redan 1952 vanligtvis skrev med j.

Idag säger Språkrådet angående sej och huruvida det är okej i skrift:

”Det är en stilfråga. I ledig, talspråkshärmande stil kan man använda dessa former, men inte annars. I sakprosa är alltså mig, dig, sig de normala formerna.”

Min fråga!

Har ni månne tidigare eller senare upplagor av ”Nu ska vi sjunga” (första upplagan kom 1943) och en bibliotekarie som kan hjälpa er att ta fram dem för att dokumentera?

Share
60 kommentarer

Korrläsarens dilemma

Jag ska ju inte bita den hand som föder mig, men om jag anonymiserar hårt, ska ni här och nu få några exempel på sådant som jag kämpar med.

1.

”Med en medkännande ton att det är svårt att inte gå in i matchen men att vi ska försöka kan bidra till att hjärnan tror på informationen och vi kan då lämna ältandet till förmån för annat vi vill göra.”

(Läs gärna två gånger. Eller tre. Ska det vara ”Med” eller ”Men”? Saknas något efter ”ton”? Är det månne bara ett kommatecken som saknas? Ska ”inte” bort?)

2.

”Ur denna synpunkt omfattar MA segmentering i realtid av de enskilda kunder som besöker en sajt, en anpassning av digitalt innehåll i realtid för varje enskild kund och varje enskild situation samt systemen, systemintegrationen, plattformarna, verktygen och metoderna för den realtidsbaserad segmenteringen och anpassningen av digitalt innehåll.”

(Hm.)

3.

”Cykeln är bättre begagnad.”

(Är den en sekrutt eller i riktigt hyggligt skick? Om detta har de lärde tvistat i flera veckor, ska ni veta.)

Vad jag vill säga med detta är att jag sliter mitt hår, googlar som en vansinnig, slänger ut frågor till hela världen och i största allmänhet misstror människan.

4. ❤️

Det var fan lite annorlunda förr. (Sundsvalls Tidning 1884.)
Share
18 kommentarer

Teatersvenskan i radio och tv

Om jag till äventyrs skulle få en ledig dag utan några uppdrag, några träningar eller distraherande barn, skulle jag ändå kunna sysselsätta mig genom att svara på frågor som ramlar in via olika kanaler. Häromdagen kom ett sms:

Varför etertalarna inte har basröster utan ”piper” beror förmodligen på forna tiders inspelnings- och sändteknik, men även den ansträngda tal-teknik som alla fick lära sig. Exemplen är många – och roliga eftersom de är så … absurt teatrala. Lyssna! (Och titta, granska med lupp och anteckna eftersom det finns så mycket annat att lägga märke till än just speakerrösten i detta lilla klipp från 1945.)

Det handlar alltså om att Sven Jerring, Bertil Uggla, Lennart Hyland och 100 % av alla andra [män] som talade i radio och tv till mitten av 1960-talet hade fått lära sig ”teatersvenska”. Som (och nu måste jag faktiskt fetmarkera, för det är så fascinerande) är den enda form av svenskt talspråk som  systematiskt och kontinuerligt bedrevs som undervisning i nästan 200 år.

Ni häpnar! (Johodå, det gör ni visst.)

På Kungliga Dramatiska teaterns elevskola fick de blifvande aktörerna mellan 1787 och 1964 stå ut med att säga aaaaaa och ooooooo samt uuuuuu samtidigt som någon tryckte med full kraft på deras mage. Rrrrrrrrrrrr:en rullade så att gardinerna och gomseglen fladdrade och alla T, D och G artikulerades så att spottet yrde.

Lyssna här på Lennart Hyland 1954!

Och si (som han ju sa) här hur han sluddrar nästan som en normal människa 1962, när man hade börjat inse det onaturliga i tydligheten.

Det handlade alltså inte så mycket om att den då bristfälliga tekniken krävde ett extra uttalat G på ”jag” för att lyssnarna skulle begripa. Tanken under de första barnaåren med radio och tv var att de alla skulle använda ett neutralt språkbruk, ”rikstalsvenska”, som skulle förstås av alla från Treriksröset till Smygehuk och från Strömstad till Haparanda. Bort med alla avarter!

Dialekterna användes blott för att poängtera någons bonniga ursprung eller klena intellekt. Allan Edwall berättade på 1980-talet:

”Jo, jag kommer ju från Jämtland. Numera tycker jag att det känns lite onaturligt att prata jämtska. Men på den tiden, när jag var tvungen att övergå till rikssvenska kändes det som ett ingrepp i ens identitet. Språket och intellektet är ju intimt förknippade med ens uppväxt och karaktär. Jag gick på Dramatens elevskola och där fick inte förekomma några dialekter. Man skulle tala ett slags normalsvenska, Nyköpingsmål sa man. Det tycker jag är ett vackert språk så det talar jag gärna.”

Skådespelerskan, sångerskan och balettdansösen Carolina Bock var en föregångare när det gäller ramsor som skulle träna artikulationen. ”Vården om vårt klangrika, härliga språk” är det allra viktigaste, sa hon och beordrade alla att rabbla:

  • Flyg, fula fluga, flyg och den fula flugan flög!
  • Packa pappas kappsäck.
  • Sex laxar i en laxask
  • Kvistfritt kvastskaft.
  • Typiskt västkustskt.

Sedermera halkade dessa tungvrickare till artikulationsövningar ut till allmänheten, medan stackars Carolina Bock avskedades efter 20 år som elevskolans rektor eftersom hon helt enkelt var förfärlig. Örfilar med välartikulerade utskällningar, skrik och domderande var tydligen vardagsmat under hennes ledning.

Carolina Bock, som hade en elev som hette Jenny Lind.

Kommen så här långt, har jag lyckats rota fram min pappas Sommarprat från 1981. Här kommer inledningen med ett piffigt bakgrundsburr, som ni får försöka ignorera. Lyss till hur han artikulerar och sluddrar på ett mycket varierat sätt!

Var pappa månne skolad i konsten att tala teatersvenska? Sannerligen inte. Men så sent som 1981 satt den alltså i, den där känslan av att skulle man tala i radio, gällde det att vara TY-DLI-G med långt YYY och ett markerat G.

Lägg er ner nu på golvet och säg massa vokaler högt samtidigt som ni placerar en 30-kilostyngd på magen. (Tre hinkar med vatten funkar lika bra.) ”Den gliiiider in i måååååål” kan ni säga. Eller så kan ni härma Bertil Uggla:

Och hur talar man i radio idag? Jo, många betonar varenda ord, hur oviktigt eller onaturligt det än låter.

(År 2064 kommer jag att blogga om detta underliga fenomen från förr. Betona varje ord? Så tokigt!)


Uppdatering eftersom Magnus A. i kommentatorsbåset serverade oss härligt nördig extrainformation!

”Hylands hockeyreportage och major Ugglas övningar spelas upp på Youtube 4 % för fort. De spelas upp med 25 bilder i sekunden, men är med all sannolikhet filmade på 24 bilder i sekunden. Så vi hör dem litet mer smattrande och litet mer ljusröstade (en kvarts tonsteg motsvarar 4 %, faktiskt) än de faktiskt lät. (Däremot går kontorsgymnastiken på rätt hastighet.)”

Share
42 kommentarer

Kattens potatis!

– Varför säger man gå i lås när det går bra fastän det inte bra när läget är helt låst?
– Varför säger man på stubben, framgent, mölja, godemän och grodmän?
– Vad är teleskopord?
– Vad är kamelnotationer?
– Vem hittade på halskaka?
– Raffig helg på er!

Det där är från i morse, när jag som många andra fredagsmorgnar var på Sveriges Radio för att i direktsändning prata om ord och etymologier samt svara på frågor från lyssnarna. Ibland händer det magiska: att jag får en fråga som jag inte kan svara på.

– Sådärja sa kärringen, pissade på syltan.

– Han har skägget i brevlådan.

– Jag erkänner, rakt av slips!

Syltan lyckades jag utreda; den är så trist att lite urin gör den bättre, och man säger så när man förbättrar något lite grann. Varifrån skägget i brevlådan och rakt av slips kommer, har jag än så länge bara teorier om; idag fokuserade vi på ”kattens potatis”.

Min radiokollega Svante Ekberg satt i flera timmar och letade i i Henrik Schyfferts show The 90’s – ett försvarstal för att hitta stället där kattens potatis nämns. Schyffert berättar efter 1 timme, 15 minuter och 37 sekunder om hur han inte var cool, men tyckte att han var det – och avslutar med:

… tycker man är kattens potatis, liksom.

Publiken skrattar, men har förmodligen inte en susning om varifrån potatisen kom. För det heter ju egentligen ”kattens pyjamas”.

Som jag inte heller är bekant med.

Nu hoppas jag att inte heller ni har hört något om kattens pyjamas, så att jag får en anledning att berätta lite om uttrycket. Det blev ursprungligen poppis i USA på 1920-talet när skämttecknaren Tad Dorgan drog upp det ur dyn. Det betyder ”något som är bra, eftersträvansvärt, gärna elegant”.

Tad Dorgan gör reklam för 100 år sedan (1919).

”Kattens pyjamas” finns i några andra varianter, nämligen

Gott så. Men jag kan inte riktigt se ett mönster. Katter har inte pyjamas, men de kan jama. Ormar har inte höfter, men många hundar har pungkulor. Ah well.

Men nu ska vi se vad som hände i New York en novemberdag 1922! Ta fram luppen och läs! (Eller halka ner till min tolkning av texten lite längre ner.)

Pyjamaskvinnan och hennes katter

Folkmassa samlas på 5th Avenue, men polisen anar reklamjippo.

Under söndagseftermiddagen möttes flanörer på 5th Aveny av en ovanlig syn – en ung kvinna ute på promenad iklädd genomskinlig, gul sidenpyjamas, eskorterad av fyra katter … även de iklädda pyjamas.

De nyfikna åskådarna framförde snabbt teorier om afasi, sömngång och till och med ren galenskap, när en polis kom till platsen. Han tittade roat på den unga kvinnans klädsel och anropade sedan sina kolleger. Han var uppenbarligen ännu inte helt säker på om han borde arrestera henne för förargelseväckande beteende, för att hon hade brutit sabbaten eller för att hon med sitt tilltag störde ordningen och samlade en stor skara nyfikna New York-bor.

Plötsligt skyndade fem andra poliser och tre väktare till platsen. De tittade på pyjamaskvinnan, konfererade med varandra, sneglade åt kvinnans håll igen, och konfererade lite mer. De verkade ha fattat ett beslut, när någon viskade att den unga kvinnan såg ut att ”verkligen vilja bli arresterad”. Direkt fattade alla misstankar om hennes avsikt.

— Kattens pyjamas … mumlade en av poliserna. Vänta lite, jag tror att det här är något slags reklamjippo!

Trots den unga kvinnans vädjanden och de pyjamasklädda katternas jamande, vägrade poliserna att arrestera dem – och nöjde sig med att se till att åskådarna skingrades. Detta fortgick tills den kyliga hösten övertygade pyjamaskvinnan om att hennes flortunna klädsel inte passade årstiden, och så gick hon hem.

 

Men … varifrån kommer egentligen uttrycket ”rakt av slips”?

Share
33 kommentarer

Bättre begagnad, för bövelen

Jag är så frustrerad att jag har nackspärr och tandgnisselhuvudvärk på en gång. Och allt bara för att jag inte kan finna vettig info om uttrycket ”bättre begagnad”.

Å ni ba:

– Jamen det vet väl varje människa vad det betyder.
– Ja. Liksom bra, fast begagnad.
– NEJ! Jättebegagnad! Nåt som är i bedrövligt skick, men som ändå är okej!
– Men … nåt som är i bedrövligt skick kan väl inte vara okej?
– Johodå!

Å nu, ni ba grälar resten av kvällen.

Jag har gjort den minst vetenskapligt korrekta enkäten i världshistorien. I sms, mejl och telefonsamtal har jag frågat hur folk tolkar ”bättre begagnat” och fått så spretiga svar att ett trasigt paraply hade sett ut som en välkammad lugg i jämförelse.

Massa 70–80-åringar var överens om att ”bättre begagnad” betyder:
– Det är nåt som är använt, men helt okej, inte särskilt slitet.
– I hyfsat skick.
– Inte så dåligt.

Kanske så här? En 70-talsbil säljes i detta nu för 29 000 kr.

Massa i min ålder (55-ish) var helt överens om att ”bättre begagnad” betyder:

– Jättejättesliten.
– Alldeles … bedagad.
– Mycket negativt. Den där bilen köper jag inte.

En Mustang, va? Förtjusande, men ack i så dåligt skick.

Massa spridda människor av olika åldrar, kön, bakgrund och landsändar var helt och totalt samt komplett inte överens om ett enda dugg och tyckte att ”bättre begagnad” kunde betyda vad tusan som helst.

– Jättedålig när man säljer.
– Men helt okej skick när man köper.
– Fast tvärtom. När man säljer nåt som är bättre begagnat VET man att grejen är skit.
– Eller jättebra, fast gammal.

Den där piprensarn, hörni, den skulle man ju vilja se. (SvD 1951.)
Oh, Volvo leker med uttrycket! (SvD 1961.)

Jag googlade mig blå under hela dagen och fann ingenting. En likasinnad skrev i ett forum:

”Jag har alltid garvat åt skyltar hos bilhandlare där det står Bättre Begagnade Bilar och tänkt att det är tur att folk inte längre känner till hur uttrycket ska användas, eftersom de då knappast köpt bil av en sådan handlare.”

Här har vi min tolkning av ”bättre begagnad”:

Jag älskar den här pälsen, men fan vad den ser ut – köp den please, snälla rara, så slipper jag att ha den hemma. (SvD 1929.)

Kasta er nu in i kommentatorsbåset med era yviga gester och bestämda ord och berätta hur ni tolkar ”bättre begagnad” så att jag får vatten på min kvarn! (Kvarnen och vattnet säger att man inte längre kan använda uttrycket eftersom det inte går att tolka på ett vettigt sätt.)

Bättre, begagnad? Bättre begagnad? Jättebra, men begagnad? (CC BY-SA 2.0)
Bättre begagnad, säljes för en spottstyver? (CC BY-SA 2.0)
Share
52 kommentarer

När Alf Henrikson inte ringade in en kommentar

Det här handlar om nyttan av att kunna sina korrtecken och artikeln om kanslistil i Bra Böckers gröna lexikon – ni vet, det där uppslagsverket med guldpluppar på ryggarna, olika många beroende på vilken upplaga det är.

En guldplupp, alltså första upplagan.

Salig Alf Henrikson jobbade extra som korrläsare och redigerare på Bra Böckers Bokförlag på 1970- och 80-talen. Det sägs att när han hade redigerat den färdiga artikeln om kanslistil, skrev han en liten lustiger kommentar i marginalen.

Som alla med korrekturteckensutbildning vet, ringar man in allt som är frågor och undringar som inte ska redigeras in i texten. Men det glömde Alf. Så när inskrivaren hittade den extra lilla kommentaren, lade hon till den efter ett kommatecken allra sist i artikeln.

… ”men ämbetsverken skriver inte bättre svenska för det” …

En annan dag ska jag berätta om bildtexten till uppslagsordet ”parning”.


(Detta är ett språkpolisinlägg som egentligen inte hör till bloggen.)

Share
3 kommentarer

Ordförråd – en stilla jämförelse

Nej, jag veeet, allt var inte bättre förr.

Kartor, t.ex., var faktiskt oerhört komplicerade att vika ihop med det begränsade utrymmet som fanns på passagerarsidan i familjens VW Variant 411. Oooh, nu undrar ni förstås hur den såg ut? (Jag vill förstås få en anledning till att lägga ut den här bilden från 1977 igen.)

En morgon var bakrutan bara borta. Alla just då närvarande kusiner och ingifta bryllingar beordrades att posera. (Jag syns inte, men lillasyster Orangeluvan är den som håller på att klättra upp på taket.)

Och därmed har vi åkt i tidsmaskinen till 1970-talet och min barndom – och via gula bilen till ett barnprogram som jag alls inte minns. Det handlar om ”Ordförrådet” med Ingvar Kjellson och Fredrik Ohlsson (känd som ”Tommy och Annikas pappa”, gift med Siw Malmkvist) och Gerthi Kulle (Jarl Kulles syster). Ingvar Kjellson var vid tiden lika gammal som jag är nu, men ser med dagens mått mätt lite sliten ut .

Nu kommer här en tiominuterssnutt, som jag verkligen kan rekommendera alla som t.ex.

  • har tio minuter över
  • vill resa i tiden
  • tycker om att analysera pedagogik
  • inte vet hur man klädde sig 1976
  • klarar av att se hur ordet TELEFON klipps rätt av som funnes det inga särskrivningsproblem
  • gillar UR (detta sändes tydligen på dagtid för skolor).

Ni som inte har tid att titta, kan läsa denna sammanfattning, samtidigt som jag understryker att ni ju alla ändå bör ta er tid att njuta.

Ingvar vandrar omkring i Stockholm och träffar massa män och pojkar samt kanske en eller två tjejer samtidigt som han spelar in det de säger. Det inspelade åker in i hans fantastiska ryggsäck och förvandlas där till stora pappersremsor med citat – som han sedan går hem och klipper sönder för att sortera in i sitt arkiv. Fredrik Ohlsson kommer och berättar att han har en konstig känsla, varefter en liten film om ordet ”ensam” spelas upp till Inga Gills röst.

Men det fantastiska är att även dagens barn får lära sig fakta om det svenska språket – i ett program som även det kallas ”Ordförrådet” och finns på UR. Ni måste kolla, för Staffan Westerberg var ju en västanfläkt jämfört med denna ångest:

Fast här måste jag ha haft otur, för just detta klipp är inte särskilt verbalt. Eller är det kanske representativt ändå? (Här finns massa program.) Tempot är högre, bokstäverna väldigt tydliga och hanterliga – men tiden har nog sprungit ifrån mig, för jag förstår inte alls varför allt är så tillgjort och krystat. Det var mycket jobbigare att titta på detta lilla klipp än det där gamla ryggsäcksprogrammet, som nästan gick i slow motion.

[andningspaus]

Lite mer kanske? Del två av det gamla 70-talsprogrammet kommer nu och här, och om ni har starka nerver ni kanske klarar av Gerthie Kulles raseriutbrott – iklädd grön plyschdräkt, raggsockor och gula träskor formligen exploderar hon, varefter hon ilsket sätter sig och läser ord från pappersremsor ur Ingvars ordförråd. Men … utan att visa upp orden för kameran.

Ingvar Kjellson, han analyserar även meningen ”Du som är pojke, ska väl inte gråta”, men konstaterar blott att pojke är ett ord från finskan. Och alla har de socker i kaffet.

De var tider, det! Måtte ni alla hitta tid att analysera det ni ser. Eller i alla fall titta och kanske fundera lite. Eller bara slänga ett getöga på’t?

Pedagogisk fotnot
Getöga har ingenting med getter att göra, även om uttrycket skulle kunna illustreras med en herde som vaktar just getter. Ordet kommer av det gamla verbet gäta, som betyder ”valla boskap” eller bara ”vakta”. Herden behöver bara titta då och då för att hålla koll på sina djur, och slänger då ett gätande öga.

Share
35 kommentarer