Hoppa till innehåll

Etikett: Sundborn

Bok om Carl Larssons första familj!

Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj” av Ami Bergöö.

Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.

(Pukor och trumpeter!)

Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.

Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.

Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.

Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.

Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:

– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.

Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att

  • Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
  • bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
  • det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
  • yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
  • från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
  • från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
  • gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).

Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.

Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)

Inledningen av texten i modern språkdräkt:

”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags  i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”

Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.

Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?

Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.

Köket strax före sekelskiftet 1900.
Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)
Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.
Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!
Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.
Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)

Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!

Share
32 kommentarer

Upp med hakan – det är bara januari!

Det var då ett evigt gnällande till höger och vänster. Orättvisor och dåligt väder som vi inte kan påverka ska ju inte försura så till den milda grad att allt går i grått.

Köp en färgglad basker, gå med omaka strumpor, fäll upp ett randigt paraply och lär någon något de inte kunde nyss och skulle det nu vara så att någon borde ha gjort något som de inte har gjort, så gör det själv!

Och hur hamnade jag på detta humör? Varför vill jag pådyvla er tjo tjim, spik foten och just do it? Jo, jag har korrläst en text med två gamla brev. Och det är inte vilka gamla brev som helst, nej, för det handlar (än en gång) om Carl Larsson.

Huvudentrén, ni vet.
Huvudentrén, ni vet.

Det är på det viset att man nu håller på att iordningställa Karin och Carl Larssons trädgård så att den ser ut precis som för 100 år sedan. Det är ett himla fixande med perenner och grävande och jag vet inte allt. I våras när de skulle ta bort en gammal sandlåda på gården, dök ett trädgårdsmöblemang upp nere i jorden. Och Ami Bergöö (som vi ju har talat med tidigare) är den som ska fixa en liten skrift om de olika blommorna och buskarna och hustillbyggnader, översvämningsskydd samt blomtokerier.

Och då dök plötsligt två brev upp. Det är nu 1916 och huset i Sundborn håller på att läggas under vatten. Allt är panik och hallabaloo och alla dyrbarheter och tavlor riskerar att förstöras och mitt i alltihopa ringer AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå och vill dokumentera förödelsen.

– Javisst! säger Carl Larsson och välkomnar filmteamet med öppna armar.

Carl Larsson ror fram till entrén. (Jämför med färgbilden ovan.)
Carl Larsson ror fram till entrén. (Jämför med färgbilden ovan.)

Se filmsnutten här – spola fram till 5 minuter, för då kommer Carl Larsson och ror fram till entrédörren samtidigt som han är på ett fullständigt obegripligt gott humör. (Tänk ändå om man kunde bädda in dessa filmsnuttar. Men pga. rättighetsskäl får man inte det.)

Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa.
Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa här.

Carl skrev om detta till fru Karin:

”Här är vatten, må tro! Det är inte nog med att vattenståndet är en meter än det högsta hittills vi sett, utan det regnar och subbar utan uppehåll. Trots detta har en fotograf i dag varit och filmat mig i en eka, roende in till vårt enkla tjäll.”

Dottern Lisbeth skrev senare till sina föräldrar när de hade rest till Stockholm (?) och bara barnen var kvar i huset:

”Arnbom och Elfström har tagit upp hela salsgolvet och nu stinker det av mögel i hela huset. Dom fick lov att ta bort både skåp och soffa – knogigt värre. Det syns att vattnet har skvalpat ända under golvet och gjort rännilar i jordfyllningen, som är alldeles våt. Nu säger Arnbom att de måste kalka lite för att få bort möglet, sedan ta undan en del jord och sedan lägga dit litet sågspån. Ja, det är väl bäst att göra det riktigt nu på en gång säger Arnbom!

Det var ju väl att det upptäckes före vintern. Golvbrädorna står och solar sig utomhus!

Hjärtliga hälsningar från era ungar!”

Är det inte ljuvligt? Allt är förfärligt och jättespännande – det är ett sånt härligt schvung i deras inställning till besvärligheterna. Allt är helt åt pipan men det gör inget för man kan vara glad ändå, trallalaaaa.

– Men stå inte där och stå! Kom in sa jag ju!
– Men stå inte där och stå! Kom in sa jag ju!

Fotnot
Jag har krafsat i och moderniserat citaten ovan, så strictly speaking är det inte ordagranna citat. Men det står verkligen ”dom” i Lisbeths brev!

Share
43 kommentarer

Till sängs med Carl Larsson

Buh!
Buh!

CarlLarsson JAG omslag press

I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.

Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.

Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.
Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.

När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.

Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.
Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.
Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.
Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.
I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.
I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.
Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …
Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …

Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.

Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.
Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.

Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.

(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)

Share
64 kommentarer