Etikett: Sundborn

Lilla Hyttnäs – detaljerna!

Publicerat av Lotten Bergman den 28 januari 2025 12:15

Sannsagan om hur jag hamnade i både Carl Larssons och Karin Larssons respektive sängar har jag berättat mången gång. Men en rekapitulation kommer här:

Jag började blogga.
År 2006 skrev jag om Sundborn och hur jag älskade det Larssonska huset, som jag inte hade varit i.
Den rimmande kommentatösen Ami Bergöö – gift med ett Larssonskt barnbarnsbarn – bjöd prompt in hela Bergmanfamiljen till Lilla Hyttnäs.
Vi lydde, kom överens, barnen skötte sig, vi lärde känna varandra och nu har Ami och jag blivit både mor- och farmödrar och då kommer även nästa generation att få sova i Carl Larssons säng.

Bild från allra första besöket 2006 – med våra sammanlagt åtta barn runt bordet. ©Lotten Bergman

Så här dukades det i fredags kväll. ©Lotten Bergman

Även här en bild från första besöket, där jag sitter i sängen och bloggar. (Sängen var stenhård, men har sedan dess fått en ypperligt mjuk madrass.)

Och nu har jag varit i Sundborn och Lilla Hyttnäs-huset igen! Kroppsarbete stod på agendan, men som vanligt smög jag runt och fotograferade allt som jag kunde tänka mig att jag inte har fotograferat förut.

Så – här får ni en liten annorlunda rundvandring!

Jag försökte här posera lika propert som Karin Larsson i hatt. Det gick inte alls. ©Lotten Bergman

Nästan alla fönster har så fina eterneller mellan rutorna. Hmmm. Så skulle jag väl kunna göra i mina tre fönster som är 100 år gamla? (Mina övriga 16 dubbelfönster är modern skit från 1980-talet.) ©Lotten Bergman

Så enkel gardinupphängning! Så vackert! ©Lotten Bergman

Ett sånt här nedfällbart bort ska jag installera i köket hemma! ©Lotten Bergman

Den här lilla upphöjningen i ett hörn i den första ateljétillbyggnaden är inte en scen, och inte en plats att måla på. Nej, den är Karins – så att hon lätt kunde titta ut och se att alla barn som lekte utomhus mådde bra. ©Lotten Bergman

I detta rum finns även denna teckning från 1902. Det föreställer Carls inte alldeles förtjusande pappa. Texten lyder: ”Min far, Olof Larssons, porträtt, ritadt dagarne efter mors död.” ©Lotten Bergman

Här går man omkring och letar efter snygga låsanordningar för hundratals kronor. Så här gjorde man runt förra sekelskiftet! ©Lotten Bergman

Det finns massa, massa tallrikar som Carl målade på. Den här var ju fin! Men VAD har han i händerna? (Tillsammans med Karin målade han en hel servis som finns på gården.) ©Lotten Bergman

Lilla Hyttnäs byggdes om från en normalstor gård till ett jättestort konstnärshem i olika perioder. Men medan den moderna människan idag – som jag har förstått det – suddar ut dåtid för att nutiden ska smälta in så osynligt som möjligt, lät man förr spåren synas tydligt.

Här är trappan upp till andra våningen med sovrum en masse. Barnbarnsbarnbarnet Kajsa och barnbarnsbarnet Pontus hade ingen aning om i vilket skede det forna trappräcket kapades – förmodligen gjordes trappan om när dörren mot köksavdelningen sattes igen. Den bruna ledstången är en helt vanlig pinne – inte alls specialtillverkad eller dyr. ©Lotten Bergman

Och blank av slitage. Jag klappade ledstången ömt, pussade klossarna som duger utmärkt som upphängningsmekanism, och tänkte att kanske gjorde även någon annan likadant för 125 år sedan? ©Lotten Bergman

Se så fint den slitna trasmattan smiter om trappstegen. Trappstegspinnar borde man väl kunna tillverka själv? (De kostar skjortan i fina butiken.) ©Lotten Bergman

På ett annat ställe i huset sitter ledstången fast på detta enkla, snillrika sätt. Känner ni inte att vi alla borde sänka renoveringsambitionsnivån lite? ©Lotten Bergman

På väggarna vid trappan med trasmattan finns många tavlor uppsatta. Jag har gått här i 20 år och inte kollat vad det är för något egentligen.

Åhå, Ivar Arosenius, John Bauer och prins Eugen. Förstås. ©Lotten Bergman

En av mina favoritdetaljer i huset är hyllan för August Strindbergs böcker – tillverkad så att böckerna inte ska kunna tas fram. Ni minns kanske? Carl Larsson och August Strindberg var såta vänner som umgicks och hjälpte varandra på många olika sätt.

Men.

Under en middag vågade Carl antyda att August ibland faktiskt varit orättvis i sina åsikter när det gällde medmänniskorna. Det föll icke i god jord. I ”En ny blå bok” (1908) hämnades August när han skrev att Carl var falskheten personifierad, en person ”som ljugit ihop en karaktär åt sig eller rättare sagt en karaktärsmask” och passade sedan även på att kalla Karin Larsson för ”en stor djävul i elakhet”.

Detta gjorde August inte ostraffat. En snickare tillkallades och sedan dess står Strindbergs dedikerade böcker på Lilla Hyttnäs så här; man kan se dem men svårligen pilla ut en enda bok. ©Lotten Bergman

Barnkammaren! I dörröppningen mot Carls rum hänger draperiet ”Kärlekens ros”, som Karin vävde. Hennes säng står längst bort till vänster. ©Lotten Bergman

Se så enkelt man bygger en liten hylla! Fjupp, bara! ©Lotten Bergman

Avslutningsvis kommer här en filmsnutt med den famösa skåpsängen där all världens kändisar har sovit – bl.a. Selma Lagerlöf tillsammans med Sofie Elkan.

Sätt på ljudet och lyss till knaket!

Ber om ursäkt för det tjatiga ©Lotten Bergman under bilderna. Men jag måste tyvärr göra så.

27 kommentarer

Bok om Carl Larssons första familj!

Bok om Carl Larssons första familj!

Publicerat av Lotten Bergman den 10 maj 2022 17:22

”Carl Larsson, Wilhelmina och barnen – konstnärens okända familj” av Ami Bergöö.

Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.

(Pukor och trumpeter!)

Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.

Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.

Wilhelmina Holmgren, målad 1877 men daterad 1878 och såld i december 2020.

Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.

Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:

– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.

Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att

Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).

Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.

Göteborgsposten den 5 april 1877, två dagar efter Wilhelminas begravning. (Kolla på de uppånervända citattecknen! Redan då visste man att göra fel på dem!)

Inledningen av texten i modern språkdräkt:

”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”

Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.

Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?

Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.

Köket och frukosten 2022. (Diskbänken vid fönstret är ungefär i knähöjd.)

Den gröna färgen blev helt kajko på bilden här, men det är en och samma byrå som till vänster på bilderna ovan.

Matsalen med Karins alla broderier och de fina lamporna. Och färgerna!

Kanske inte så mycket färg – men samma miljö.

Det roligaste av allt: August Strindbergs böcker, ställda så att man ska kunna se dem, men inte ta ut dem ur hyllan. (De hamnade där efter Det Stora Bråket 1907.)

Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!

32 kommentarer

Upp med hakan – det är bara januari!

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2014 14:24

Det var då ett evigt gnällande till höger och vänster. Orättvisor och dåligt väder som vi inte kan påverka ska ju inte försura så till den milda grad att allt går i grått.

Köp en färgglad basker, gå med omaka strumpor, fäll upp ett randigt paraply och lär någon något de inte kunde nyss och skulle det nu vara så att någon borde ha gjort något som de inte har gjort, så gör det själv!

Och hur hamnade jag på detta humör? Varför vill jag pådyvla er tjo tjim, spik foten och just do it? Jo, jag har korrläst en text med två gamla brev. Och det är inte vilka gamla brev som helst, nej, för det handlar (än en gång) om Carl Larsson.

Det är på det viset att man nu håller på att iordningställa Karin och Carl Larssons trädgård så att den ser ut precis som för 100 år sedan. Det är ett himla fixande med perenner och grävande och jag vet inte allt. I våras när de skulle ta bort en gammal sandlåda på gården, dök ett trädgårdsmöblemang upp nere i jorden. Och Ami Bergöö (som vi ju har talat med tidigare) är den som ska fixa en liten skrift om de olika blommorna och buskarna och hustillbyggnader, översvämningsskydd samt blomtokerier.

Och då dök plötsligt två brev upp. Det är nu 1916 och huset i Sundborn håller på att läggas under vatten. Allt är panik och hallabaloo och alla dyrbarheter och tavlor riskerar att förstöras och mitt i alltihopa ringer AB Svenska Biografteaterns Filmbyrå och vill dokumentera förödelsen.

– Javisst! säger Carl Larsson och välkomnar filmteamet med öppna armar.

Carl Larsson ror fram till entrén. (Jämför med färgbilden ovan.)

Se filmsnutten här – spola fram till 5 minuter, för då kommer Carl Larsson och ror fram till entrédörren samtidigt som han är på ett fullständigt obegripligt gott humör. (Tänk ändå om man kunde bädda in dessa filmsnuttar. Men pga. rättighetsskäl får man inte det.)

Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa. — Nämen kom in, vetja – ni blir ju alldeles blöta om fötterna! tror jag att han sa här.

Carl skrev om detta till fru Karin:

”Här är vatten, må tro! Det är inte nog med att vattenståndet är en meter än det högsta hittills vi sett, utan det regnar och subbar utan uppehåll. Trots detta har en fotograf i dag varit och filmat mig i en eka, roende in till vårt enkla tjäll.”

Dottern Lisbeth skrev senare till sina föräldrar när de hade rest till Stockholm (?) och bara barnen var kvar i huset:

”Arnbom och Elfström har tagit upp hela salsgolvet och nu stinker det av mögel i hela huset. Dom fick lov att ta bort både skåp och soffa – knogigt värre. Det syns att vattnet har skvalpat ända under golvet och gjort rännilar i jordfyllningen, som är alldeles våt. Nu säger Arnbom att de måste kalka lite för att få bort möglet, sedan ta undan en del jord och sedan lägga dit litet sågspån. Ja, det är väl bäst att göra det riktigt nu på en gång säger Arnbom!

Det var ju väl att det upptäckes före vintern. Golvbrädorna står och solar sig utomhus!

Hjärtliga hälsningar från era ungar!”

Är det inte ljuvligt? Allt är förfärligt och jättespännande – det är ett sånt härligt schvung i deras inställning till besvärligheterna. Allt är helt åt pipan men det gör inget för man kan vara glad ändå, trallalaaaa.

– Men stå inte där och stå! Kom in sa jag ju!

Fotnot
Jag har krafsat i och moderniserat citaten ovan, så strictly speaking är det inte ordagranna citat. Men det står verkligen ”dom” i Lisbeths brev!

43 kommentarer

Till sängs med Carl Larsson

Publicerat av Lotten Bergman den 5 maj 2013 00:53

I den där boken som jag korrläste kommer bilden här ovan att finnas med i bättre skick. Det handlar alltså om Carl Larssons memoarer i modern språkdräkt och den måste ni köpa – allihop. Den kommer att se ut så här (se till vänster), men det orangefärgade kan man ta av om man vill se bilden bättre.

Men nog om Carl Larsson. Nu ska vi tala om mig. För det är ju jag som sedan igår vandrar runt på de knarrande golven, pillar på finurliga hyllor och känner på mystiska handtag. Jag vet att det är ett museum som jag går omkring i, så jag är försiktig.

Men var lugna. Tioåringen och jag poserade som vore sängen av äggskal och var så stillsamma vi kunde. Inga museiföremål kom till skada vid fotograferingen.

När det är visningar mellan 10 och 17, måste vi hålla till i köksregionerna, som är stängda för allmänheten. Turisterna vandrar förbi och barnen kunde igår inte låta bli att leka djur i bur.

Vad man inte ser på bilden är turisternas stora förvåning och barnens kvävda gapskratt.

Carls och Karins barnbarnsbarn tillagade den traditionella lunchmaten som har ätits i huset sedan snart 150 år: skinka (fast vi tog bacon) på risbädd under stekta ägg.

I ateljén hänger denna tavla, som även målades i ateljén.

Tio- och Trettonåringen kunde inte låta bli …

Plötsligt ropades det på hjälp från trädgården. Ett träd lutade farligt nära en gångbro och knakade så att det lät som om när träd håller på att falla i skräckfilmer. Vi beordrades ut för trädfällning och jag var först på plats med hörselskydd och motorsåg.

Tyvärr blev det inte mer än så här eftersom trädet visade sig stå på kommunens mark och var av segt virke och förmodligen inte skulle falla förrän på kontorstid på måndag.

Såja. Vistelsen närmar sig sitt slut och lifvet återgår till normala gängor med korrläsning, fiskgjuseri, tågfärder och radioprat. Men det säger jag er; i mitt nästa liv ska jag äga ett sådant hus som Carl och Karin Larsson skapade.

(Åksjukekänsliga tittare varnas. Det är nästan Trier-klass på detta.)

64 kommentarer