Hemkommen från Dalarna och ett releaseparty som varade i dagarna tre, ska jag nu berätta om en läsvärd bok som jag redigerade och korrläste tillsammans med författaren Ami Bergöö.
(Pukor och trumpeter!)
Historien bakom är inte välkänd – men heller ingen hemlighet. Att Carl Larsson vid unga år hade en 13 år äldre flickvän som också gick på Konstakademien vet man med bestämdhet, och att hon hette Wilhelmina Holmgren (1840–77). De fick två barn, vars namn Ami med hjälp av en rejäl portion envishet har lyckats hitta.
Denna Wilhelmina stod modell för flera av Carls målningar, vilket man har lyckats lista ut med hjälp av bl.a. andrahandskällor och anteckningar samt genom att titta på (och känna igen) hennes utseende. Men alldeles bara för drygt ett år sedan dök en dittills helt okänd tavla upp för värdering vid en auktionsfirma. Den fantastiska målningen visar Wilhelmina, död efter andra förlossningen.
Boken är ett fantastiskt tidsdokument och ger en komplicerad bild av livet för särskilt kvinnorna under andra halvan av 1800-talet. ”Stockholmsäktenskap” (alltså att vara sambo) var ett känt fenomen i storstäderna, men det är kanske inte lika känt vad det innebar för de inblandade.
Många resonerade från mitten av 1800-talet liksom drängen Alfred, som till Lina sa:
– Det där gifteriet. Det tar vi och skiter i.
Orsakerna till att inte gifta sig var många och förstås skilda, men främst handlade det om att
- Stockholms befolkning ökade explosionsartat och det gick att vara lite anonym och hålla sig undan skvaller
- bostadsbristen påskyndade ihopflyttandet
- det var svindyrt att fixa med de många olika intygen inför vigseln
- yrken som blev ”tillgängliga” för kvinnor gällde enbart de ogifta
- från 1858 kunde ogifta kvinnor begära att få bli myndiga vid 25 års ålder
- från 1863 blev alla ogifta kvinnor automatiskt myndiga när de fyllde 25
- gifta kvinnor var omyndiga hur gamla de än var (ända till 1920).
Ami lyckades lista ut att när Wilhelmina (i största hemlighet) låg för döden i barnsängsfeber, var Carl på fest med sina konstnärspolare.
Inledningen av texten i modern språkdräkt:
”En avskedsfest – som dock var av den gladaste beskaffenhet – firades i onsdags i Skomakarkällarens festvåning, dit ett antal vänner och kamrater hade bjudit in tre av våra yngre konstnärer: bildhuggaren Edvard Brambeck (som har erhållit Konstakademiens resestipendium) samt figurmålaren Carl Larsson och landskapsmålaren Hjalmar Sandberg. Efter intagen supé samlades man kring bålen, och föredrag hölls på både vers och prosa. Bland talarna utmärkte sig i synnerhet Ernst Wallmark, som höll ett glänsande, bejublat tal för konsten. Festen fortsatte under muntra upptåg och livad sinnesstämning till långt efter midnatt.”
Begravningen av Wilhelmina skedde snabbt som attan, under vilken Carl stod gömd längst bak i kyrkan eftersom … ja, det vet vi ju förstås inte. Men skam hade säkert med saken att göra.
Men nu tvära kast! Hur var det på releasepartyt i Lilla Hyttnäs, Sundborn, undrar ni?
Ja, alldeles fantastiskt – som ni förstår – med bubbel, tal, spelemän och hyllandet av Konsten med stort K. Och än en gång måste jag få visa er några av de ljuvliga miljöerna som Karin och Carl Larsson skapade i sitt hem.
Boken rekommenderas varmt! Ställ frågor till Ami Bergöö i kommentatorsbåset om ni vill!
32 kommentarer
