Jag har en kompis som jobbar på ett städföretag (så undviker man att skriva titeln), och som mestadels städar hos äldre människor som inte längre når ner till dammtussarna.
De är med andra ord födda på 1920- till 40-talen och har upplevt världskrig, ransonering, smäll med grötslev på rumpan, Elvis och flower power samt det absurda 80-talet. De går bredvid och håller ett vakande öga bakom axeln på min kompis.
– Du har missat en fläck där.
– Oj, gnugg, gnugg, såja.
– Du fuskar väl inte?
– Nejdå, titta här så fint det blir.
Min kompis berättade att det där – som hade fått mig att vilja ta fram en megafon och skrika i kundernas öron att de ska dra åt helvete och att det finns värre saker än en fläck – inte alls gör henne ilsken.
– Äsch, dom behöver bara prata.
Plötsligt slog det mig att mina föräldrar (lärare med då feta löner) under några år i mitten av 1970-talet anlitade en ”städtant” (ja, så sa vi) som hette Nanna. Som vi aldrig i livet ville prata med.
Hon kom en gång varannan vecka och var en väl förborgad hemlighet eftersom ”att ha städerska” i alla fall i Luleå var ett brott i nivå med mord. Och en källa till enorm ångest.
– Hon kommer imorrn!
– Redan?
– Kom nu alla! Städa!
– Förra gången klagade hon på telefonsladden, så den trasslar jag ut nu!
– Jag torkar bort tvättmedlet vid tvättmaskinen! Hon gillade inte att vi hade spillt.
– Ska vi låsa tv-rummet så att hon inte går in där eftersom soffans ena ben sitter löst?
– Nej, då kommer hon att ställa massa frågor!
– HERREGUD, hur ser det ut i kylskåpet?
Vi blev till slut tvungna att avsluta Nannas städning eftersom vi kände oss som grottmänniskor i jämförelse med henne. Och för att jag av en kompis hade fått frågan vem det var som stod och gnodde i köket. Oförberedd svarade jag – som ju annars är en hejare på att ljuga – lite blygt:
– Eh. Jag vet inte.
I dagboken gjorde jag sedan en lista på bättre lögner, där ”min mormor” ju hade varit det mest naturliga och ”Eva Rydberg” det mest absurda.
I min jakt på städbilder som jag skulle kunna pynta detta inlägg med, stötte jag på salig Stig Grybe från 1974.
Därifrån (”man med städredskap i orange miljö”) var steget inte långt till en artikel om min svärfar i Damernas värld 1970:
Men hur är det nu med min rubrik: Lokalvårdare – hygientekniker – parkettkosmetolog? Jo, äsch, det är ett minerat språkfält. Men varken hygientekniker eller parkettkosmetolog har tagit klivet in i finrummet (SAOL) än.
I skuggan av städningsbestyren kom jag nyss på att Svenska Akademien kl 13 berättar vem som tilldelas årets Nobelpris i litteratur. Låtom oss hoppas på en rättstavad och korrekt formulerad motiveringstext!
Det blev Louise Glück (född 1943), en amerikansk poet från en ungersk-judisk släkt. Hon ”skriver en berättande, tillgänglig poesi och har i flera verk utgått från antika myter”. Hon skriver jättebra! (Jag har snabbkollat nu, så jag är i sanning ingen kännare.)
Motiveringen på engelska:
”… for her unmistakable poetic voice that with austere beauty makes individual existence universal.”
Och på svenska (inte helt lätt att hitta):
”Nobelpriset i litteratur 2020 går till den amerikanska poeten Louise Glück för hennes omisskännliga, poetiska röst som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell.”
Ack. Nu kommer tidningarna att skriva ”Louise Glück fick Nobelpriset för [och nu blir det fel] hennes [ryyys] omisskännliga, poetiska …”
Åh, intressant kompromiss i Expressen:
Traditionsenligt mejl till Svenska Akademien: