Etikett: språkvårdsdagen

Detta är ett inlägg som kommer att uppdateras uppdaterades under hela dagen.

09:28

Varning! Varning! Varning!

Gå för allt i världen inte in på Moderna museets toaletter om ni vill må bra. Lysrören inne på toan lyser upp speglarna så att jag sedan igår kväll – när jag senast tittade på mig – har fått mustasch, vårtor och ytliga blodkärl som påminner om Londons tunnelbanesystem.

Men annars är det fint här. Jag önskar mig detta av denna dag:

• spirituella föreläsare
• ickeflum
• proffsiga powerpointbilder utan de förbaskade punktlistorna och grälla färgerna
• frågvisa åhörare (250 personer!)
• en massa mat.

09:38

Huga, de spelade muzak-jazz-versionen av Nirvanas Come as You Are strax innan det hela satte igång. Moderatorn Tilde de Paula klev upp på scenen och berättade hur irriterad hon var på sin man. Hm, tänkte jag, som en halvtimme tidigare hade sett henne kyssa just denne karl otroligt intensivt utanför Moderna museets entré.

”Bibliotek är en helt unik företeelse, det är helt fantastiskt att vi har det i Sverige!” sa Tilde nu. (Och så sa hon ”tv4” ungefär 13 gånger. Precis som att jag nämner ”basket” i varannan mening.)

09:45

Oj! Wow! Daniel Kjellsson livebloggar på uppdrag av Företagsuniversitetet! Här! Så unikt! (Gah. Jag är alltid sist med det senaste.)

09:53

Lars-Gunnar Andersson, som svarar på frågor i Språket i P1, har en poäng i att det spelar stor roll i hur man uttrycker sig. Det räcker liksom inte med att man är korrekt. Ha! Han kallade talpedagogen i skolan för ”läspefröken”!

– Den stora skillnaden om man jämför med ”förr i tiden” är att idag kan alla – vem som helst – publicera sig. Förr var det den bildade medelklassen, de som var som jag – akademiker på universitet – var normgivande. Idag stavar vissa grupper ”ju”, medan andra skriver ”juh” – s.k. subversiv verksamhet!

10:05

Allmänna tendenser när det gäller förändringar i språkmiljön är enligt Andersson (Lars-Gunnar kallar sig själv ”Andersson”) att

• dialekterna utjämnas
• skriftspråket har blivit allas egendom
• alla tilltalar varandra vardagligare
• språket anglifieras
• språket teknifieras
• skriftspråket fungerar dialogiskt – man säger att man pratar med någon fastän man faktiskt bara har chattat eller sms:at
• språket visualiseras – skrivmaskinerna har blivit textmaskiner med diagram, staplar och bilder.

Allt stämmer på mig (alltså Lotten, inte Andersson): jag har ingen dialekt, jag bloggar som en tok, jag duade aldrig  min mormor (men hade gjort det idag), jag får fokusera väldigt för att inte släppa in engelska uttryck all the time, jag älskar all ny teknik och jag sms:ar hellre än ringer samt tycker att det är trist när jag bloggar utan illustrationer.

– Ett exempel på hur språket förändras: man säger och skriver ”att bero på” istället för ”apropå”! säger Andersson.

10:18

Ojojoj, nu kommer han in på grammatik och hjälpverb och det allt oftare försvinnande ”att”. Hur ska publiken reagera på detta? Kommer den att somna? Kommer den att börja tänka på kvällsmaten?

– Adverb är väldigt svårt att beskriva. Men jag vet ett sätt: det är det som är resten! Alltså de ord som man inte kan placera in i en av ordklassgrupperna är resten – alltså adverb! sa Andersson.

Hela publiken skrattar våldsamt. Heureka!

10:30

Lena i publiken har skickat in en fråga i förväg: när ska man säga före (preposition) och innan (konjunktion)? Andersson säger att vi faktiskt har använt innan som preposition i 500 år … så det borde faktiskt vara ok att göra det fortsättningsvis. Men jag (och förmodligen Andersson också) vet att man riskerar att irritera den petiga läsaren och den obstinata lyssnaren såpass att de sätter armarna i kors och vägrar ta in vidare information om man säger ”innan klockan fem”.

En annan fråga kommer: visst är det bedrövligt med folk som säger hennes/hans istället för sin?

– Sin har sin syftning inom samma sats, men det är inte solklart vad som är samma sats, säger Andersson. Måste sin syfta på subjektet. Nja, det verkar inte så. Nya brott mot den här regeln är av exemplet ”Eva gick hem till hennes mamma” när man faktiskt menar Evas mamma. Det är fel, och blir vanligare. Men hur ska man säga det här?

”Jag ska hem till hon som är snäll.”

”Jag ska hem till henne som är snäll.”

(Jag säger ”jag ska hem till henne, hon den där som är så snäll”.)

10:36

– Ett hett tips för att kolla hur ord används är att kolla konkordanserna! Det är en utmärkt källa till hur orden används idag och användes förr! Aktör t.ex., användes förr bara om skådespelare men är nu ett ord för alla som agerar på något sätt.

Nu är Andersson lite stressad:

– Oj vad tiden går!
– Oj vad länge jag pratade om det här då!
– Jag skyndar på lite för jag märker att jag inte hinn..

Här kommer Lottens Lathund för föreläsare: tala inte om att du är stressad eller att du inte kommer att hinna med allt du har tänkt. För det bryr vi i publiken inte oss om. Låtsas att allt sker helt enligt planerna.

10:44

Oj, nu är vi oense, jag och Lars-Gunnar Andersson! Han har fått frågan om man ska använda ”Du” för att vara artig. Jo, det är ok, säger Andersson.

Och det tycker jag inte att man ska eftersom väldigt få idag anser att det är artigt utan faktiskt bara svårläst. Jämför de här två texterna som jag (Lotten, alltså) brukar använda i mina föreläsningar:

”När Du besöker dina vänner i Eskilstuna måste Du be dem att visa Dig vägen till Sundbyholm. Där ska Du ta Dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på Dig. Tänk om Du hade levt på vikingatiden! Hur skulle Du ha klarat Dig då?”

”När du besöker dina vänner i Eskilstuna måste du be dem att visa dig vägen till Sundbyholm. Där ska du ta dig en titt på Sigurdsristningen – ett fornminne som säkert kommer att göra intryck på dig. Tänk om du hade levt på vikingatiden! Hur skulle du ha klarat dig då?”

Har jag rätt eller har jag rätt?

11:15

Jag är sockerhög. Jag ser blommor, färgglada sifoner och snurriga skor när jag blundar och tänker på gula ubåtar. (Ok, jag överdriver bara lite.)

11:25

Susanne Sznajderman Rytz – språkvetare, mentor, retoriker och förespråkare av jiddisch ska prata under temat ”från ordbruk till jordbruk”. Men vill hellre kalla sig språkryttare än språkpolis. Så gärna så, jag är gärna Sveriges enda regelrätta språkpolis.

– Alla ord och uttryck som lever kvar från tiden när vi livnärde oss på jordbruket är ett arv, en  kronlogisk ordning som visar att andra gått före och att vi har tagit över. Varje tid formar sin norm, säger Sznajderman Rytz.

Hon heter Snajdermanryts. Underbart. Eller Znajdemanrutts med lite tysk brütning där på slutet? Åh, varför heter jag bara Bergman. Jag vill ha ett bättre namn, ett sådant som alla minns och som jag måste bokstavera. Fast när jag hette Stenson och fick bokstavera pga. det där lilla ensamma s:et var jag ju inte så gl… Oj, förlåt. Jag irrar bort mig. Måste lyssna.

11:40

– Redan de gamla grekerna visste att språket kunde tjäna olika syften, att språket gynnade samhällsbygget, att talspråk och skriftspråk varierade och att form, innehåll och funktion stod under ständig förändring, säger Susanne. Är språket var mans egendom idag?

11:45

– Ordet och språket är obegränsat – svenskan kan bygga hur många nya och hur långa ord som helst. Får jag höra nr den stora svenska språkreformen ägde rum? säger Susanne.

Jag rycker till. En fråga som jag kan! Vill någon annan svara? Nej! Jag kan, jag kan! Frööööken!

– Ja – du som viftar så ivrigt där borta, kan du?
– Nittonhundrasex! Stavningsreformen 1906!

(Jag tycker att just detta årtal och denna reform är synnerligen intressant och begriper inte att firandet 2006 inte existerade över huvud taget.)

– Nej. Nej. Det jag tänker på är förstås Gustav Vaaaasas biiiibel. Har vi ett arv kvar från den tiden?

Åh. Varför lyssnar jag så slarvigt. Varför tror jag att jag kan svara på frågor när drömmer mig bort i sockerdimmorna? Jag ska aldrig mer någonsin räcka upp handen. Eller äta wienerbröd.

12:10

– Vet ni hur det kommer sig att och stavas så ologiskt?

Ja. Jag vet. Men jag tänker inte på några villkor räcka upp handen. Jag tänker sitta här och veta utan att svara.

– Man hade att välja mellan dessa stavningar: oc og ogh och ok ock okk å åg ågh åkk – men i kraft av den heliga skrift (att man skrev så i Bibeln) vann ”och”. Och det är det enda ordet som i svenskan uttalas [k] men stavas med ch, säger Susanne.

Visste jag väl.

– Minns ni stencilerna? Den underbara doften av nytryckta papper med texten till Den ljuva sommartid! Berusningsmedel för skolever!

Nämen stopp. Nu satt jag och tänkte på wienerbröd. Hur kom vi in på stencilerna?

– Det har skett en stor förändring, och det är att talspråket gick före och bestämde hur skriftspråket skulle utvecklas. Men numera sker förändringarna simultant i tal och skrift. och många hävdar att vi är på väg tillbaka till ett symbolspråk med alla förkortningar och smileys i sms. Ooooj, vad tiden rinner på!  utropar Susanne förskräckt.

Ajajaj. Lottens Lathund säger att man inte ska tala om det där med tidens flykt. Sa jag ju alldeles nyss. (Är det ingen som lyssnar på mig?)

– Om man som svensktalande pratar engelska med någon som inte heller har engelska som modersmål, kallas det globish.

Globish! Det hade jag ingen aning om! Ordet globish har jag aldrig stött på! Vad lever jag i för bubbla egentligen? (Ok. Wienerbrödsbubblan.)

– Vissa nyord är väldigt laddade. Ta t.ex. galna chipssjukan, pimpa, fickla, jobbtorg, skajpa och inåskad – om Islands vulkanaska, fortsätter Susanne.

Nämen vänta, om det handlar om vulkanen på Island borde det vara inaskad ..? Ska jag fråg… Nej. Jag kan gå fram efter föreläsningen och humma lite. Oh, hör vad kul:

– Grannen har köpt en ny, riktigt fet tv!
– Vi har en tjock-tv.
– Samma sak, väl?

12:11

Om man vill twittra språkfrågor till arrangörerna och bloggaren Kjellsson, kan man göra det med hashtaggen #sprakvard.

Oj. Tilde de Paula säger att hon är ”för gammal för allt det här nya med Twitter och sånt”. Nejnejnej, din toka. Du är född 1972.

12:12

HJÄLP! DET ÄR BRANDLARM! VI UTRYMMER LOKALERNA!

12:32

Tillbaka! Ingen brann upp! Det var bara matos i köket, sa brandmannen här nedan.

Brandmannen och jag var rörande överens om att brandsäkerheten och utrymningen hade funkat bra förutom det lilla faktum att alla som satt i Moderna museets restaurang fick äta på i lugn och ro och titta på oss, där vi stod och huttrade.

12:34

Något försenade sätter sig Tilde de Paula med Jessika Gedin på scenen för att diskutera om språkliga tendenser – använder vi alltför för stora ord, för många superlativ, för många utropstecken och punkter i vårt språk? På Twitter skriver samtidigt Ola Johansson:

”Jessica Gedin, språkdramaqueen i Språkvårdsdagsdrama: brandlarm och utrymning.”

Jessika:

– Alla, nej inte alla, men väldigt många ger ut böcker, alla skriver, många bloggar – och man måste synas i bruset. Och då kanske man använder för svulstiga ord. Kolla på den här tidningen ”Laila påhoppad efter sändning – är i chock”. Det handlade om att det var jättejobbigt att välja ut vilka av finalisterna i Idol som skulle få stanna kvar. Ja, det här är kopplat till musikprogramsfenomenen som Idol och Melodifestivalen – och förstås kvällstidningarna. Det rasas nästan aldrig för något relevant.

Jag håller förstås med. Särskilt gäller det Aftonbladet och Expressen. Man läser rubrikerna om chock, rasande, påhopp, terror och vendettor som bara drabbar xx-stjärna. (Musikstjärna, tv-stjärna, idrottsstjärna.) Men kanske har jag nu när jag tänker efter en teori om varför det blir så här. Men oj, jag måste lyssna på svaret till Tildes fråga:

– Vad säger det här om vårt samhälle?
– Vi är väldigt oroliga, säger Jessika. Rentav rädda. Det finns något som heter mis-lit – misery literature. Det är som om vi värderas genom våra svårigheter på ett konstigt och hopplöst sätt. För att inte tala om självhjälpslitteraturen, som innehåller de lite gladare tillropen. Men varför skriver de inte om att du måste hjälpa dig själv. Det kanske är någon annans fel att du behöver hjälp eller att någon annan kan hjälpa dig ut ur misären.
– Men finns det någon motreaktion? säger Tilde.
– Jorå, nja, man får ju hoppas att vi går från detta till glädje och hurra och lyckliga rubriker, säger Jessika. Det är förresten intressant med alla som skriver så mycket utan att vara särskilt vana vid att skriva. Jag tycker faktiskt att smajlisarna är ganska vedervärdiga – man tar liksom tillbaka det man just sagt. Det spritter faktiskt av hopp när folk experimenterar på t.ex. Twitter. Där jobbar man väldigt hårt på att fylla de där 140 tecknen med så mycket innehåll eller mening som det går.
– Jaha … så Twitter …
– Twitter är vår väg ut ur språkchocken!

Och med de slutorden rör vi oss alla ut mot maten, som nyss tillagades med sådan frenesi att brandkåren fick rycka ut.

13:33

Alla har ätit färdigt och kissat, snusat, tagit en nypa frisk luft och ingen av åhörarna har kommenterat min fina t-shirt.

13:50

Daniel Kjellsson ställer sig nu på scenen för att prata om ”Språket under internetattack”. Jag funderar på om man skulle kunna använda en av Abbas sista låtar ”Under Attack” som en inledning:

”Don’t know how to take it, don’t know where to go
My resistance running low
And every day the hold is getting tighter and it troubles me so”

Apropå språk då. Han skulle kunna sjunga … lite?

Men nej, Daniel berättar istället att han ansvarar för i runda slängar 674 miljoner tidningar på Aller Internet (det som vi andra kallar Allers, fast nätavdelningen).

– Hela vår värld bygger på att ”vinna klick”, alltså få uppmärksamhet. Nya kanaler ger nya beteenden och nytt språk. När man har klickat på ”publicera” har man bara gjort 20 % av jobbet. Sedan måste jag hitta läsarna – ute på Twitter, ute på bloggarna och jag vet inte allt. Vi måste böja oss för läsarna på ett helt nytt sätt!

Säger Daniel och jag tänker ”hjälp … jag jobbar alltså bara 20 % … hjälp” eftersom jag är helt oförmögen att hitta läsare på ett annat sätt än att … eh … klicka på ”publicera”. Han visar i mikroministil olika skärmdumpar.

Vi kisar och fnittrar när han visar att han har skrivit:

”va de nu vi skulle köra”

– Vilka av er skulle döma mig om ni såg att jag skrev så här? frågar Daniel.

Och nästan bara jag räcker upp handen. Så skäms jag och inser att ”döma” betyder att jag skulle se ner på honom. Vad jag menar är att jag medvetet eller omedvetet skapar mig en bild av skribenten. Jag låter Daniels svada åka genom mina fingrar ner på tangentbordet:

– Embraca det här. Jag försöker proklamera det här med att om folk vill uttrycka sig, måste vi uppskatta det: som mediekanal är det enda chansen, vi har inget val annat än att acceptera det här. Nya media-lingon är ungdomarnas förstaspråk! Vi kanske ser en växande klyfta ta vid! En bloggare som har 50 000 unika i veckan kanske bara skriver skriver om vad hon åt till lunch, och det är en smäll i ansiktet på oss att hon inte bryr sig om sitt varumärke när det är allt för oss. Vi [på nätsidan] ser det som att printmagasinen inte ser. Ni vet bättre än mig vad talspråket har gjort för utvecklingen av skriftspråket. Jag och mina medarbetare agerar korrekt som journalister – inom vissa ramar. Äh. Nu går vi vidare med de oerhört pretentiösa slajdsen.

Puh.

Daniel fortsätter:

– Språkets ambition får aldrig vara att distansera folk, det måste föra alla närmare varandra. Om man uttrycker sig på ett sätt – som kanske är felstavat, googlar man ju på samma sätt. Måste vi då stava fel för att de ska hitta oss via Google? Vi måste alltså börja skriva ”smutsigare” för att folk på internet skriver så. Lösningen är att vi välkomnar engagemang, relevans och närvaro.

14:20

En intressant situation uppstår när Tilde de Paula ställer några frågor till Daniel. Han visar upp vilka tidningar han ansvarar för med orden ”ja, vi har ju haft en hel del grejer om dig på de här”. Tilde kommenterar:

– Jodå, jag har haft en av redaktörerna på knä. Han bad om ursäkt. Journalisten i mig står nu och svettas.
– Jomen jomen jomen … börjar Daniel.
– Äh, kan vi inte bara enas om att vi inte är överens? säger Tilde.
– Ja, fast du har fel! svarar Daniel.

Vi i publiken skrattar.

14:30

Karin Sten Pettersson och Ola Johansson från TeliaSonera AB och Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson från Skatteverket ska nu berätta hur de jobbar aktivt med språkvård på sina respektive företag. Skillnaden mellan de två instanserna är att alla måste ha kontakt med Skatteverket – oavsett om de vill det eller inte – medan Telia vill ha kontakt med folk som inte nödvändigtvis söker upp Telia.

– Konkret, hur stora är ni? säger Tilde.
– Jag är i alla fall 1,78 säger Karin Sten Pettersson.

Vi i publiken skrattar. Jag tänker hm, kanske har hon spelat basket.

Telia har en ordbank, där de listar termer som de behöver vara överens om att använda: 3G-mobil och inte vice, 3G-lur, videomobil, terminal. Karin Sten Pettersson förklarar:

– Vi tyckte till för några veckor sedan att smart-phones skulle kallas datormobil. Det tycker vi inte längre. Observera att det här är inte vad vi tycker att alla ska säga utan vad vi tycker att vi ska säga. Kanske säger vi något annat om två år!

14:50

– Vilken är den största utmaningen för er när det gäller språket på Skatteverket? frågar Tilde.
– Gamla föreställningar om hur det ska se ut när en myndighet talar och skriver, säger Camilla Lindholm.
– Och att det produceras ohyggliga mängder text – vi kan inte kontrollera allt! säger Charlotta Carlberg Eriksson.
– Skulle man kunna anmäla er om man hittar en broschyr från Skatteverket som man faktiskt inte begriper? säger Tilde.
– Ptja, jo, ja, det skulle man ju.

Det tycker jag är en lysande idé: när man inte fattar vad Skatteverket skriver, säger man till. Man behöver kanske inte JO-anmäla, men man kan ju i alla fall klaga till Camilla Lindholm och Charlotta Carlberg Eriksson.

– Ni på Telia, vad stöter ni på för problem? frågar Tilde Telia.
– Ja, vi har tung teknik i ena änden och användarvänlig teknik som sms i andra änden. Och alla användare är på sin egen nivå. Vi hade en tekniker som hotade att säga upp sig om vi envisades med att skriva ip istället för IP, svarar Ola Johansson.

Jorå, det där känner jag igen. Jag har haft några kursdeltagare som har gått ut ur föreläsningslokalen när jag inte har gått med på att de får stava hur som helst. Språkanvändare är ett envist folk.

Alla fyra på scenen är rörande eniga om att det är bättre att försvenska ord än att ta ett engelskt och med våld klämma in i det svenska språkbruket. Och att man blir lite smartare när man kommunicerar på sitt modersmål. De berättar att för tio år sedan sa nästan alla ”lap top”, numera säger de ”bärbar”. Hm. Jag säger minsann bara ”dator” jag.

14:59

– Vet ni vad! säger Tilde plötsligt. Jag måste få säga till er alla fyra att jag inte gillar när ni sorterar in oss under personnummer! Jag har sagt till alla instanser som jag möter att de ska fråga efter mitt namn – inte personnumret. I och för sig … det hjälper ju att heta Tilde de Paula. Jo. Ja.
– Själv heter jag Ola Johansson, säger Ola Johansson.

15:05

Kaffe med sockerchock!

15:34

Tilde de Paula är mycket, mycket skicklig som moderator och hålla-i-tråden-människa. Hon kallade nämligen upp mig på scenen för att berätta lite om bloggen.

15:35

Nu kommer Fredrik Skavlan. Man kan säga att jag var förband till honom.

Skavlan berättade att han är så glad att man har slutat undertexta honom på SVT eftersom han numera pratar svorsk så bra att svenskarna nu tror att de förstår norska.

– Vet ni vem jag är? säger Skavlan. Man tror nämligen som tv-personlighet att man är kändare än man är. Men det finns faktiskt människor som tittar på en utan att veta att man är den man är.

– Det här med kommunikation är svårt, särskilt när man ska kommunicera om kommunikation. Det är svårt att bedöma vem som är bäst på att kommunicera eller använda sitt språk eftersom man svårligen kan bedöma den grenen.

– I Norge har vi ett stort problem med massa polfarare – de åker till Syd- eller Nordpolen och när de har gjort det, har de inte något mer att göra och måste hitta ett yrke. Och då blir de föreläsare. Vi har så många polfarare som åker runt och föreläser om … något.

15:47
Nu berättar Skavlan om när Robbie Williams fick Fredrik Strage att fria till sin flickvän i tv – när det egentligen var Skavlan som var programledare. Han berättar att han aldrig har fått så mycket beröm för någon intervju som för den. Där han inte fick en syl i vädret!

– Men vad skulle jag göra? Skulle jag ha stoppat honom för att jag ju hade en plan och visste precis hur intervjun skulle ha gått till? ”Ursäkta, men tyst nu Robbie, jag ser att du håller på att skapa tv-historia här, men jag vill också synas.” Nej.

Här är den korrekta (jag hade fel förut):

(Säg till om ni hittar intervjun någonstans med lite bättre kvalitet.)
15:55

Skavlan berättar hur viktigt det är att bli sedd och förstådd. Och att det syns väldigt tydligt efter en sändning.

– Gäster som skulle ha kunnat gå hem för länge sedan, håller sig kvar och cirklar runt studion … för de väntar på beröm! Som sälar väntar på sill! Negativ kritik är bättre än ingenting – man vill ha återkoppling!

Det är likadant som all annan uppmärksamhet. Om man går in i en affär och inte blir sedd, fortsätter Skavlan, går man ut.

– Därför har jag på mig ett par svindyra, svenska jeans som jag köpte i N.Y. Och jag köpte dem bara för att han i affären var så trevlig. Jag ville inte ens prova jeansen, men plötsligt så stod vi bägge två i provrummet! Och affärsinnehavaren sade till mig ”Aldrig i hela min karriär har jag sett en man som bär upp sådana här jeans som du gör just nu”. Aldrig i hela min karriär har jag tagit upp mitt betalkort så snabbt, skrattar Skavlan.

16:02

Och så fortsätter han och berättar om lögner. Om hur vi alla ljuger. En gång träffade han en f.d. gäst som han inte mindes. Men han låtsades och ljög sig blå om att han kände igen henne för att inte såra. Men den f.d. gästen vidhöll att hon såg att han inte mindes henne. Lika envist förklarade Skavlan att det gjorde han visst, men när han ljuger, talar han i falsett. Till slut sa han:

– Jag minns dig visst, men jag minns bara inte vad du jobbar med.
– Jag är vittnespsykolog, sa f.d. gästen.
– Jahaja. Så du såg att jag ljög nyss?
– Jaadå.

16:13

Skavlan har en teori om att de som är folkkära är det för att de säger som det är. De ljuger inte.

– Det handlar om att våga vara närvarande i en situation, när man inte är inne i sina planer och sina förberedelser. Jag har problem med det här. Ibland kan jag titta på mina egna program och tänka ”jaha, jaså, det där blev tydligen sagt”. Man blir distraherad hela tiden och är inte närvarande. När jag intervjuade Kofi Annan kunde jag inte sluta tänka på om jag kanske borde sitta på min kavaj eller inte.

– För att inte tala om hur distraherad man blir av sin egen plan! Tänk er att man ställer en fråga till den man intervjuar. Och i svaret får man svar på den tre nästföljande frågorna! Vad gör man då?

16:25

Nu berättar Skavlan om hur det gick till när han var ung och skulle intervjua två personer och han inte hörde vad de sa eller såg vad de gjorde, för han var bara full av sin egen planering och hur han hade bestämt att de skulle svara.

16:30

När George Harrison dog, intervjuade Skavlan Paul McCartney. Och inte förrän Skavlan var tyst och inte ställde frågor, började Paul McCartney berätta om hur det kändes. Alltså: journalister måste våga vara tysta.

En gång intervjuade han Meat Loaf, som tog över intervjun och till och med bytte stol med Skavlan. Han insåg under intervjun att han blev fullständigt förödmjukad – men också att han ju hade gjort bra tv och tagit fram den sidan av Meat Loaf som kanske Meat Loaf ville ha fram.

16:41

Såja. Det var det!

Jag har under dagen flera gånger fått frågan ”varför gör du det här?” och har egentligen bara ett vettigt svar:

Det är roligt.

67 kommentarer