Hoppa till innehåll

Etikett: Spanien

Idag åker jag till Spanien!

För fyra år sedan såg det ut så här på en flygplats. 

alla_gula

För tre minuter sedan såg det ut såhär.

Skärmavbild 2014-06-27 kl. 11.55.26

Det var fotbolls-VM då, det var sommar, det var basketmatcher och sol och bad samt ett himla firande eftersom Spanien vann VM. Och nu är allt precis likadant: vi ska till samma stad, samma basketturnering, samma hotell, med samma lag och precis samma, lika höga förväntningar. Men med två viktiga undantag:

  1. Spanien kan inte vinna VM.
  2. Jag får var med och spela matcherna eftersom tjejerna på bilderna ovan numera är 20 år och i basketsammanhang är lika seniora som jag!

Redan imorrn ska vi spela mot ett lag från USA, och då ska jag trä på mig knäskydd och preparera skorna med hålfotsinlägg och hälkilar, smörja liniment här och där (det luktar ju så gott) och ta en puff Bricanyl och gå in på planen och foula ut mig. För det är det enda som jag fortfarande är riktigt bra på eftersom jag inte kan tvärvända, hoppa, göra frånskjut med vänster ben eller skjuta. (Det bedrövliga skottet beror inte på knävlarna; jag har alltid varit kass på att skjuta.)

Eftersom vi inte vill riskera att bli av med det allra heligaste, har alla i handbagaget lagt matchstället och basketskorna. Ska vi ta och titta i några handväskor?

handbag_skor_arlanda
Boardingkort, pass, telefon – check. Skor – check. Matchställ – check.
basketbollar
Måla väskan fin – check.
skopapper
Fotografera en kille som den senaste kvarten har vandrat fram och tillbaka framför oss med toapapper under skon – check.
Share
17 kommentarer

Medellängd i köket: strax under två meter

Ni vet kanske att jag har några passioner – basket, bollar, barn, blogg samt spagetti med köttfärssås och ovanligt långa män. Ja, gärna i kombination.

Igår klev fyra basketspelande spanjorer in genom dörren här hemma för att äta spagetti efter en match (förfärligt spännande med gruff, stök, svordomar, tekniska och avsiktliga fouls och på toppen dessutom en förlust för oss). Deras namn (Julian López Rodríguéz, Jairo Blanco Aldao, Domingo José Pérez Sánchez och Lluís Jacas Adserà) är lika långa som de basketspelare de ju är – och de kom tillbaka idag för att laga en spansk måltid eftersom det är trettondagen.

”Eftersom det är trettondagen … ” säger jag och kliar  mig i huvudet. Jag måste fråga spanjorerna.

Roland de Mois trettondagsversion från 1589.
Roland de Mois trettondagsversion från 1589.

Ok, de tre vise männen Caspar, Melchior och Balthasar (som representerar Europa, Asien och Afrika) kom ridande på respektive en häst, en kamel och en elefant. De hittade till slut Jesus och gav det lilla barnet rökelse, guld och myrra. Jesus kan förstås inte ha varit i stånd att uppskatta gåvorna, men i Spanien firas detta ändå stort – epifanía. Här i Norden börjar vi väl på sin höjd fundera på om inte granen ska slängas ut.

Den sprarrisen här åkte ut redan på nyårsdagen, när den trillade för fjärde gången.
Den sprarrisen här åkte ut redan på nyårsdagen, när den trillade för fjärde gången.

När vi i godan ro satt och åt igår kväll, sprang man omkring som tokar i Spanien och klädde ut sig, gick i festivaltåg och förberedde festmåltiden och paketöppningen som sker idag, den 6 januari. Alla är jätteglada och umgås med varandra och ingenstans ser man en enda dunjacka eller plogbil.

Sa spanjorerna och såg lite ledsna ut. De bor tillsammans i två ettor utan kök och skulle kanske kunna fira med … sovmorgon. Så idag åkte vi till Coop och köpte spansk mat.

– So we weigh them here? But all the tomatoe are hard, why are they not soft?
– So we weigh them here? But all the tomatoes are hard, why are they not soft?

Men se vilken tomtebolycka! Det är söndag eftermiddag och grabbarna (plus en flickvän som heter Sofía och är lika kort som sitt namn) hackar lök, steker kyckling, sprätter saffran omkring sig och skrattar så det bullrar i skåpen med filskålar.

Även spanjorer hackar lök med ögonskydd.
Även spanjorer hackar lök med ögonskydd.
Domingo och Sofía steker köttfärs som ska läggas i auberginerna.
Domingo och Sofía steker köttfärs som ska läggas i auberginerna.
De fyra tvåmetersmännen får här en paus i matlagningen för att lära Tioåringen att göra 20 armhävningar.
De fyra tvåmetersmännen får här en paus i matlagningen för att lära Tioåringen att göra 20 armhävningar.
Share
46 kommentarer

Att resa billigt eller inte

Jag sitter och tänker på hur saker och ting funkar. Det är ju bra att man numera kan betala med kort nästan överallt (även om jag inte gillar chip-insticket utan hellre vill dra med magnetremsan) och att eltandborstar gör tänderna glatta som marmor. Men det här med att flyga med billighetsflyg som t.ex. RyanAir har jag lite synpunkter på.

Frågan är: tjänar man verkligen på att köpa billig flygbiljett?

När jag åkte med Lufthansa slapp jag att stå i kö, kunde checka in relativt sent med en jättestor väska och fick gratis öl och macka uppe i luften. När jag senast åkte med SAS hade jag nästan för mycket plats för knäna inne i flygplanet.

Nu är det kanske inte billighetsflygbolagets fel att man står i kö sjutton gånger och att man får vänta när man inte trodde att man skulle få vänta eller att själva flygplatsen är helt felaktigt utformad. Men hur tänkte de t.ex. på flygplatsen i Girona?

Girona, lite stiliserad variant bara.
Girona, lite stiliserad variant bara.

Den gula rutan är själva golvutrymmet, alltså lokalen. Det gröna är incheckningen, där alla luckor var öppna. De röda pilarna är köer, som var lite mindre snörräta i verkligheten:

Köerna på riktigt.
Köerna på riktigt.

Och så till trasselsudden där uppe: det var folk som behövde ta sig till toa/kiosk/flygplanen/utgången/vågen/en kompis/informationen. Faktum är att passagen var max en meter bred. Och att folk nästan armbågade varandras näsor och sparkade i okända människors fotknölar bara för att det var så dumt utformat.

Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling.
Jag spärrade vägen på ett synnerligen irriterande sätt för att kunna ta bilden utan en hel trasselsudd till folksamling i vägen. (Och helt opedagogiskt tog jag bilden från fel håll med köerna till vänster och väggen till höger. Sorry.)

Att checka in själv och klicka på pekskärmar och skriva in koder har jag inget alls emot. Det är bara kul – men när man ändå måste stå i kö sedan undrar man ju vari vinsten med självincheckningen kan vara.

Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.
Pekskärmen. Bekräftelsenummer med bokstäver och en osynlig Fortsätt-knapp.

Nu tänkte jag att detta blogginlägg skulle kunna vara ett tidsdokument som vi kan skratta gott åt när allt om en tre–fyra år är så förbättrat och uppdaterat att vi bara äääälskar att resa på detta sätt. Om inte någon äntligen kan uppfinna beam-me-down-Scotty-maskinen istället. (Please?)

Tillbaka till Spanien. Jag undrar nämligen vad detta var, som vi plötsligt serverades som en bonus när vi hade beställt 25 glassbomber och en Cava:

Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.
Bilden är förstås lite suddig eftersom jag ju var det just då.

Uppdatering!

Pernilla meddelar att det där nog är slånbärslikör, medan Översättarhelena löser namnproblemet med att tala om att de förmodligen kallades shots – på spanska ”chupito”. De två karlarna som var med mig vid tillfället slog sig inte för bröstet och vrålade att det var jättegott, medan jag slickade mig om munnen som en nöjd katt. Mmmmm, socker.

Share
18 kommentarer

Bildsafari med tvära kast

När jag babblar om bloggandet och kommenterandet och nyttan av och nödvändigheten med detta sätt att leva, brukar de misstroende skaka på huvudet och säga ”get a life” eller ”jajaja” eller till och med ”det går nog över ska du se”. När jag nu tvingades till flera dagars uppehåll på grund av stökig resa, dumma hotellet utan uppkoppling, obefintliga vågor och att jag de facto ”got myself a life” och gick på finfest på Haga Slott utanför Enköping och faktiskt inte hann blogga, gjorde jag den hemska upptäckten att bloggpausen var (håll i er) … ganska skön.

På samma sätt som det är skönt med kalla avrivningar och att noppa näshår med pincett.

Äntligen tillbaka i verkligheten med den så bekanta värmen av datorn på låren och tidens snabba flykt under surfandets rus, måste jag ju bara rapportera lite om de senaste dagarna. Om spansk mat i  Lloret de Mar, t.ex.

Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade ... fisk.
Maten på vårt hotell var tyvärr inget vidare. Den här lilla fisken smakade … fisk.
Hotellets griskind smakade ... kött. Dillkött om jag ska precisera.
Hotellets griskind smakade … kött. Dillkött om jag måste precisera.

Kanske hade vi otur. Det vi åt i Spanien  smakade bara salt och kött respektive fisk. En gång fick vi lever, och då smakade allt i hela matsalen lever – paellan, påmmfritten, tomaterna och vattnet. Men tomaterna var delikata!

Det roligaste i Spanien var när jag fick gå på lokal och titta på fotbolls-VM. Eftersom basketturneringens schema inte tillät en utflykt till Barcelona, fick jag inte gå på saluhall, inte titta på museum eller åka linbana upp i bergen. Men se på fopoll på puben dög finfint!

På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.
På puben. En brasse och en holländare filmar de sista minuterna i matchen häromdagen.

Det var aldrig hotfull stämning supportrarna emellan, det var aldrig bråk och det var aldrig ens ilskna blickar. När Nederländerna hade slagit Brasilien, kramades dessa båda killar ovan (som inte kände varandra) och gick vidare i livet.

Efter matchen fylldes gatorna av glada, orangeklädda vinnare från Nederländerna. Plötsligt hördes en skarp vissling och ett vrål och sedan skrik och skratt. Alla rusade till en bestämd punkt mitt i gatan. Så här såg det ut:

Vad händer?
Vad händer?

Jag gick försiktigt mot folkmassan och kände mig som Robert Capa på D-Day när jag knäppte bilder på folkmassan och den förmodade massakern som snart skulle komma att äga rum. Plötsligt hördes också ett lågt tutande som av en leksaksbil. Ur folkmassan lösgjorde sig en annorlunda figur:

On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!
On noooo! De ska slå ihjäl en ensam brasse som har kommit in på fiendeområde!

Vrålen och skriken tilltog. Tut, tjo, bröl och visslingar blandades med … skratt? Va? Och applåder? Ska jag fly eller applådera?

Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!
Nämen, det är en väldigt glad liten brassetjej!

De galna nederländarna applåderade Brasilien mitt i glädjeyran och klappade om brasilianskan som, väl, egentligen borde ha varit lite deppig och nedslagen?

Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)
Inga ledsamheter här inte! Brasilien är bäst ändå! (Kanske hon sa.)

Så var det då i lördags morse dags att åka hem. Jag och Sextonåringen fick åka hem tidigare än de andra i laget eftersom vi skulle på en sedan länge inplanerad 50-årsfest. Hemresan bestod av triljoner försenade bussar, femton miljarder köer och drygt trehundra pauser när vi inte kunde göra annat än att svettas och flåsa samt vänta. Om internet hade varit lika naturligt och tillgängligt som blyertspennor och kaffe, hade jag kunnat blogga femton kilometer text under dagen. Men nej.

Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en pascha gör jag.
Titta. Jag gör ingenting. Bara sitter i kö som en amöba gör jag. Tråååk.

Men hörni. Nu ska jag rekommendera något: Haga konferenshotell. Där ägde 50-årsfesten rum, och det är ett fantastiskt fascinerande plejs eftersom det i omgångar har förfallit såpass att det lika gärna kunde ha rivits. Nu är det underbart vackert och mysigt och jagvetinteallt. Åk dit.

Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)
Jag och döttrarna i ett hotellrum på Haga. (Och fotboll – Messi skymtar bakom ölen.)

Nu till något fullständigt chockerande som ni nästan aldrig har varit med om här på bloggen. Fokusera och koncentrera er. Och kolla på bilden på mig här nere.

Ser ni? Ser ni? Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant i finkläder!
Chocken!

Ser ni? Ser ni? Gala! Fest!

Jag är som Fantomen som ibland rör mig ute bland människor klädd som en vanlig tant – i finkläder! I och för sig är det varken skönt, praktiskt eller särskilt förvånande egentligen, detta att jag kan åla in i siden och smälta in och uppföra mig och hälsa och titta i ögonen och tala om väder och vind utan bara … normalt. Men det händer ju inte så ofta.

Nu fick jag lite blodad tand av detta. Att bo på slott, att gå i högklackat på krattade grusgångar, att torka sig med manglade linneservetter och att klappa på 400-åriga väggar är fantastiskt. Men de där skorna, de åkte av och på så många gånger att jag till slut inte kunde ha fått på mig dem ens om jag hade huggit av mig hälen.

Tårna ligger där inne som klämda klenäter.
Tårna ligger där inne som klämda klenäter.
Middag i slottet. (Foto: M. Bergman.)
Middag i slottet. Vi fick bl.a. sparrismousse, murkelsås och jordgubbssallad. Fast inte samtidigt.

Här sitter jag nu hemma i sängen och skriver. Jag har basketshorts och linne och gardinerna är fördragna för att vi ska hålla huset någorlunda svalt och slippa krypa ner i källaren för svalka. Tårna kan jag spreta med och datorn funkar perfekt. Spanien och slott är bra – men hemma förstås bäst.

Share
52 kommentarer

Hotell, hormoner och en öl

Såsom hjorten trängtar till vattenbäckar, längtar jag efter internetvågorna därhemma. Visserligen är dagarna fulla av basket och mat, men det här med att kolla mejlen är ett sådant vansinnesprojekt här i Lloret de Mar i Spanien att jag lika gärna kunde ha varit på jakt efter grodlår i Haparanda. (Förlåt om jag trampar i fördomsklaveret nu, alla i Haparanda.) Jag hoppas att ni fortsätter att roa er i kommentatorsbåset med Gotlandstips eller annat kul, för tills jag kommer hem kommer jag att vara väldigt osynlig där. Ni som har mejlat: håll ut bara – svar kommer i nästa vecka.

Vi bor alltså på ett s.k. fyrstjärnigt hotell, som enligt informationen från resebyråerna ska ha internet, ismaskin, styrketräningslokal och sådant som fyrstjärniga hotell plägar ha. Men nej. Hotellrummen har inte ens tv-kanalerna som visar fotbolls-VM.

Här sover vi fyra personer.
Här sover vi fyra resliga svenskar med kläder, bollar och prylar till förbannelse.

Men så bra! Om hotellet hade varit tipp-topp hade jag ju varit tvungen att blogga om något annat än det här – kanske till och med om fotboll.

Typisk lyxsäng.
Typisk lyxsäng.

När det gäller sängarna som vi sover i, har de en läkande effekt på de snarksjuka. Det hörs inte ett pip från dem, så nu misstänker vi att det som behövs är inte näsklämmor, operationer, syremask, tennisbollar insydda i pyjamasen eller oljespray i gommen utan, tadaaa: en stenhård madrass och plastfrotté under lakanet!

Själv vrider jag mig som en kålmask med ont i magen eftersom jag inte gillar att sova på plast. Eller för den delen spikmattor, marmorgolv, i hängmatta eller på flygplatser. Japp, bortskämd är vad jag är!

Men vi har en bidé!
Men vi har en bidé!

Igår fick baskettjejerna kontakt med ett gäng unga killar från Ukraina. Hormonerna sprutade på alla håll och kanter, och det intressanta är vad killar i 16-årsåldern tror funkar som flirt på en tjej. Blommor? Allmän trevlighet? Renhet och servilitet? Intelligens?

Nej. De slår sina hypofyser ihop och kommer på att det är detta som gäller:

  • mooning – att dra ner byxorna på sig själv och visa rumpan
  • kalsongdingel – de bor rakt ovanför tjejrummet med de fyra allra lugnaste basketspelarna och knyter förstås fast ett par av sina skitiga kalsonger och hänger ner dem till tjejernas balkong, rycker i snöret och väntar på napp
  • basebollsslagträpassion – de går ner till tjejerna och knackar på dörren med sitt allra finaste basebollträ.

Tjejerna fnittrade förtjust till en början, men tröttnade efter ett tag såpass att en förälder beordrades till rummet för att sova där eftersom killarna inte gav sig utan ville ut och bada efter midnatt.  Den föräldern blev jag.

Klockan tjugo minuter efter midnatt knackade det på dörren. Jag tassade upp i sport-bh och basketshorts (skönt att sova i) och öppnade dörren. De killar som hade knackat log mot mig i en tiondels sekund – den tiondels sekund som de fortfarande trodde att det skulle vara en vän, liten, ljuv, svensk, söt, späd svenska på 16 år som stod där i dörröppningen. Sedan log de inte.

Framför dem stod ju istället ett stort tantmonster med blont rufskrull (som gör mig minst 180 cm lång) och arga ögon. De tittade på mig, tittade på rumsnumret, tittade på rumsnumret på dörren intill, tittade på mig och såg ut som rädda kattungar. Så började de backa. Killarna vände sig inte om och sprang, utan gick långsamt baklänges som när en betjänt backar bort från Karl XII när han är riktigt arg. Jag sa:

– What?

Killarna fortsatte att backa medan de tittade på alla rumsnummerskyltar som de kunde hitta. De sa inte ett ord. Jag sa en gång till med min barskaste röst:

– What?

Sedan var det tyst tills killarna vidd ettsnåret på natten hoppade ner från sin balkong för att komma nära de där plötsligen försvunna små kvinnoblomstren. Tyvärr räknade de fel på balkongerna och hamnade hos några andra av oss svenska föräldrar. Som på samma sätt som jag var stora och arga samt blonda.

Idag har vi inte sett röken av killarna. Förmodligen ligger de på hotellrummet och undrar om allt bara har varit en ond dröm.

Uteservering mitt i natten i den ljumma luften med en kall öl.
Uteservering mitt i natten i den ljumma luften med en kall öl. Ganska ok.
Share
28 kommentarer

Hurra, spansk frukost!

När man längtar efter frukost, trängtar man efter så olika. Jag är en frukostfrossare av storformat och kan börja längta redan strax efter kvällsmaten. Liksom:

Havregrynsgröt kanske? Mmm.
Med lite lingonsylt? Ah.
Och så förstås en rostad macka med ost, väl?
Filen, vi får inte glömma fiiilen! Med knäckebröd i! Ja!

Men nu är vi i Lloret de Mar i Spanien. Jag kan ju inte veta vad de äter hemma vid köksbordet eller om de ens äter frukost eller bara tar en utsökt cigg med svart kaffe. Men när vi – 25 hungriga vikingar – ramlar in i frukostrummet, får vi förutom fruktcocktail, chokladflingor, äggstanning och grönkokta ägg detta:

Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var ... mysko.
Grädden var inte grön i verkligheten, men lampan ovanför var … mysko. Ska man hälla lite på melonhalvorna?
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Muffins och sockerkakor som man tydligen skulle hälla chokladsås, mintgegga och jordgubbskräm på.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Croissanter med vaniljkräm och chokladmuck.
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Bacon. Eller kanske snarare kokta fettslamsor med glesa inslag av kött?
Äppeljuice!
Äppeljuice! Vitaminer! Hurra! (Eller …?)

Men det konstigaste – för mig som ju blir förvånad över nästan allt överallt – var ändå när jag såg en dam sitta med ett vinglas framför sig. Klockan 08:06 stirrade hon med sömnpåsar under ögonen på ingenting. Då och då tog hon en tugga melon och sköljde ner det med vin. Och jag som en fjortis ba:

– Kolla, kolla! Tanten dricker vin! Stackarn tar en återställare out in the open! Hon dricker vin!
– Men Lotten, kolla, de där sju och de där tre och den där farbrorn därborta hinkar också vin. Det är deras filmjölk, liksom.

Mums till filen?
Mums till filen?

När det gäller den sportsliga delen, så kan jag meddela att Sextonåringens första match i basketturneringen var en absurd historia med rugbyinslag. Strax innan matchen skulle börja, kom ett gulklätt lag in och puttade bort det grönklädda som vi skulle spela mot. Alla började bråka och skrika och coacher tog åt sidan och mumlande svprdomar blandades med skrikröster och höttande nävar.

Det visade sig att det grönklädda hemmalaget som vi skulle ha spelat mot och som var anmälda enligt alla konstens regler, fick kliva åt sidan för ett lag från en grannstad. Det gula laget var inte anmält till turneringen och stod inte med i några listor och hade inte betalat någon som helst anmälningsavgift, men … de fick spela ändå. (Tydligen hade det gula lagets coach tumskruvar eller benknäckare med sig.)

Men vi vann. Även om Sextonåringen fick en smäll på ett ledband i knät och en annan tjej fick en spricka i bröstbenet och alla ser ut som Mike Tyson-offer, är vi glada och … väldigt mätta på socker och fett.

Slutligen: hur lång är ytterbanan på en normalstor friidrottsanläggning med åtta banor? (Jag springer där varje morgon och hettan gör att jag inte är männscha att räkna ut hur långt det är och mina få internetminuter räcker inte till googling. Ber om ursäkt för att kommentatorsbåset inte har någon värdinna i dessa spanska dagar!)

Share
15 kommentarer

Liten Spanienrapport med handklovar

Idag har jag blivit åthutad, skriken åt, flyttad på och hotad med fängelse.

1.
Klockan halv sex gick jag genom säkerhetskontrollen på flygplatsen och tänkte att det var ju faaaaasligt vad alla trågen som man ska lägga alla sina saker i var smutsiga. Så jag tog en bild på dem. Eller, dem och dem, jag tog en bild på ett trågs synnerligen skitiga hörn.

– Stopp! Radera bilden! Fotograferingsförbud! skrek en nitisk kontrollant.
– Oj, förlåååt, sa jag, jag tog bara en bild p…
– Radera. Nu.
– Men kolla bara så att du förstår att jag inte menade il…
– R-a-d-e-r-a  b-i-l-d-e-n. Nu.

Så då gjorde jag det. Tänk er ett guld gult tråg  med motorolja här och där. Såja.

Några av de 25 basketnördarna.
Några av de 25 basketnördarna.

2.
När vi klev av planet i Barcelona, var vallades vi av fårhundspersonal som sa skynda skynda, gå mot utgången, planet ska upp i luften igen om 25 minuter, häpp häpp. Jag vände mig om och tog en bild på oss – 25 personer i basketshorts och Sverige-tröjor.

– Phuiiiiiiiiiiit! Viiiiiiiiiiiissel! Piiiiiiiiiiiiiiiip! blåste en man i orange väst med en visselpipa på mig.

Nu är jag ju drillad att reagera pronto på domarnas visslande, så det gjorde jag. Men eftersom jag inte visste hur jag hade foulat, gick jag med ett leende mot honom för att fråga. Då höll han upp en stopp-hand och visade därefter hur han skulle sätta handklovar (som egentligen heter handfängsel) på mig om jag kom närmare. Och så sa han häpp häpp ett par gånger till.

En liten stund vid datorn, bara.
En liten stund vid datorn, bara.

3.
När jag alldeles nyss gick på en varm kvällsgata, ville en man prompt sälja en hatt till mig. Eller om det var en nattklubb som jag (fortfarande i basketshorts) borde besöka. Hur som helst sa jag nejtack och log mitt allra bredaste. Då skrek spanjoren på lite bruten svenska:

– JAJAJA! HEJ DÅ SURPUPPA!

4.
När jag bara skulle ta en bild på en väldigt död fågel i vattnet, kom en man och pekade på mig och slog sig själv i bakhuvudet. Jag förnekade att jag hade något med fågelns död att göra och så stod vi där och viftade mot varandra tills han tog tag i mig och flyttade mig tre meter åt vänster.

Det visade sig att han också ville ta en bild på fågeln och att jag om jag stod där jag stod skulle skymma fågeln med mitt bakhuvud. Klapp, klapp i nacken.

Alla som nu tycker att jag (eller din fru eller make eller sambo eller på annat sätt en person i din närhet) fokuserar för mycket på fotbolls-VM och sitter för mycket framför tv:n och deltar i det verkliga lifvet för lite, kanske kan få lite ont i magen nu. För jag ska berätta att jag var på en tysk- och engelsmansfull bar och såg Tyskland–England. Och det var absolut det mest hejdlösa och roligaste jag har varit med om. Absolut rökförbud och alla rökte. Absolut förbjudet att ta ut öl på gatan och alla tog naturligtvis ut öl på gatan. En av tyskarna hade ovanligt vackra ögon, så jag bad om att få ta en bild:

Okänd tysk med vackra ögon.
Okänd tysk med vackra ögon. (Jag gjorde likadant med en grek förra sommaren.)

Och så citerar jag Gary Lineker på ett ungefär:

”Fotboll är ett spel där 22 man jagar en boll i 90 minuter och till slut vinner Tyskland.”

Share
37 kommentarer