Om man räknar bort barnvaktande som gav islandsvantar i veckolön och sommarjobb i skift på bageri samt säsongsinhopp som frimärkesklistrare på Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien, fick jag min första riktiga månadslön 1984. (Det var bara 30 ord i den meningen. Andas nu.) Detta var på hösten efter gymnasiet när jag i ett halvår jobbade som sjukvårdsbiträde på Danderyds sjukhus.
De 5 700 kronorna var förstås en förmögenhet och lite till. (Enligt Kungl. Myntkabinettet motsvarar det 11 300 kronor idag.) Eftersom jag bodde med Bästisgrannen och Majtgudrun i ett litet kollektiv på Skånegatan 66, delade vi på hyran och maten och faktiskt även delar av garderoben … vilket gjorde att jag alltid hade en himla massa pengar. (Alltid = i sex månader, sedan började jag plugga och tog studielån och hade … ännu mer pengar.)
När min farbror (se gårdagens inlägg) efter fem års militärtjänst (1940–45) utbildade sig till folkskollärare, gick han på en särskilt förmånlig tvåårig utbildning eftersom det då i Sverige var fullt av män och pojkar som kunde kriga, men inte hade någon yrkesutbildning. År 1947 fick han sin allra första månadslön, och av den gav han hela 50 kronor till sin lille lillebror (min pappa) som bara var tio år gammal. (De 50 kronorna motsvarar drygt 800 kronor idag.) Pappa köpte då för 35 kronor en rostfri kaffepanna till sin mamma.
Detta gick i arv. När min kusin (farbroderns äldste son) fick sin allra första lön, köpte han ett par svarta skinnstövlar med kilklack till sin lilla lillasyster. Stövlarna finns förstås kvar – i släkten är det inte bara jag som fyller källare och vindsförråd. Det här är en trevlig tradition som jag ska se till att föra vidare: för sin första lön ska man göra något som gläder någon annan. Men jag vill inte ha en rostfri kaffepanna.
På min begravning om 50 år kommer 
ingen att berätta vad jag gjorde för min allra första lön. (Jag köpte en grå blus med axelvaddar på JC.) Vad min farbror gjorde 1947 satte inte bara spår i min pappas minne utan även i andras: ett av telegrammen till begravningen igår kom från hans allra första elever – dem han undervisade i Pålsträsk för 60 år sedan.
Hejdå, farbror Sten.
