Hoppa till innehåll

Etikett: släkt

På lördag har jag kusinkalas

Hur har ni det med släkten, allihop?

Ett gäng fantastiskt roliga personer är mina sex kusiner på pappas sida. De (och mina två syskon) kommer hit på lördag – och då slår vi nio vi klackarna i taket, spelar Beatles och försöker rabbla våra föräldrars 33 kusiner tills vi somnar.

Men så har det inte varit … de är nämligen födda 1947–62, och särskilt de fem äldsta var ju jähättegamla när vi tre syskon som är yngst (födda 1964–71) var små. När jag lärde mig att gå, åkte min äldsta kusin raggarbil och hånglade hej vilt. (Vill jag tro.) Min syster är blott fem år äldre än mitt äldsta kusinbarn – så ni förstår att generationerna haltar.

Här är jag fem veckor och faster Ullas barn är 2–17 år gamla.
Här är jag fem veckor medan faster Ullas tre barn är 2–17 år gamla.
Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som är 9-17 år.
Jag och Broder Jakob (alltid, alltid nakna) och farbror Stens tre barn som då var 9-17 år. (Lillasyster Orangeluvan tillkom inte förrän fyra år senare.)

Men vi har alltså bara haft sådana här kusinkalas de senaste fem åren, vilket jag idag tycker är alldeles bedrövligt och på tok för sent. Därför är min enda uppmaning till alla läsare idag (förutom att ha koll på fiskgjusarna och OS förstås) att prova att dra ihop alla kusiner. Knytis på någons bakgård, bara. Eller bal med bryllingarna. Eller kafferep med enbenta mostrar och närsynta tremänningar. Titta på era utstående tänder, krokiga lillfingrar och insjunkna hakor och skratta åt likheten och utbyt sedan släktskrönor.

Ett annat alternativ är ju förstås att bara dela släktskrönorna med oss i kommentatorsbåset. Jag börjar:

I en gren av släkten var alla veterinärer. En av dem dog till och med av ett kobett – sades det. I själva verket dog han av långt framskriden syfilis, men det där med kobettet lät ju mycket, mycket bättre.

Avslutningsvis ett av de underligaste släktfotona i min samling – guldbröllopsbilden (som jag skrev om för fem år sedan):

Från vänster: farmor, pappa, faster Ulla, farbror Sten, farfar.
Från vänster: farmor, pappa, faster Ulla, farbror Sten, farfar. Analysera gärna.
Share
50 kommentarer

Första fruns fruktkaka

Det var en gång en gammal släkt. Inga skandaler syntes under ytan. Men så var det en ung dam – född vid förra sekelskiftet – som i relativt unga år skilde sig från en inte särskilt trevlig man. Åren gick, och plötsligt träffade hon en mycket äldre – gift – herre. Stor kärlek uppstod.

De tu smög med sin kärlek. Herren ville inte begära skilsmässa från sin fru trots att släkt och vänner som visste om det olämpliga arrangemanget, sa till på skarpen och bad honom bestämma sig. Nja, sa herren – och gjorde förstås den unga damen som han inte var gift med, med barn. Sådant händer bevisligen i de bästa familjer.

Barnet föddes. Herren skilde sig. Den unga damen och den äldre herren gifte sig i Stockholms rådhus när hemskillnadsåret hade gått ut. Familjen utökades sedan med två barn till och alla fem i familjen bodde de i en osannolikt fin lägenhet på Kungsholmen tills herren dog. Den inte längre lika unga damen stannade kvar tills även hon dog.

Men första frun då? Jo, hennes fruktkakerecept, kallad ”pappakaka”, har ju levt vidare!

_____________________________

Första fruns fruktkaka – pappakakan

Ingredienser
1/2 kg smör
400 g socker
6 ägg (där vitan och gulan ska hanteras vid olika tillfällen)
1/2 kg vetemjöl
rivet skal av 2 citroner
1 dl konjak eller annan sprit
300 g syltade apelsinskal
300 g korinter
300 g annat torkat eller syltat men fruktigt som cocktailbär, fruktblandning och suckat

Turordning med byttor!

Bytta 1 (som gärna får vara en assistent av maskintyp – om du inte har en assistent kan elvisp och degkrokar vara till hjälp):
Blanda socker och rumsvarmt smör. Det ska bli en hård gegga utan stora smörklumpar.

Bytta 2
Blanda all frukt med mjölet.

Bytta 3
Vispa äggvitan (enbart äggvitorna!) till ett hårt skum.

 Eliminera byttor!

  1. Blanda äggulorna med smörsockret i bytta 1.
  2. Blanda fruktmjölet med resten i bytta 1.
  3. Häll i spriten och citronskalet i bytta 1.
  4. Vänd ner äggviteskummet i bytta 1.

Avsluta:

Blanda väl. (Jag skulle vilja uttrycka det så här: Don’t try this at home utan en assistent.)

Dumpa allt i två smörade och bröade, avlånga formar. (Det blir bara pannkaka i en stor rektangelformad.)

In i ugnen – och låt stå i 175 °C i en timme. Håll gärna lite koll: alla ugnar är olika. Prova med en strumpsticka mot slutet.

____________________________

Ni ser hur skrivautvänligt jag har gjort själva receptet?

Vi vet inte hur själva överlämnandet av kaktillverkningsmysteriet gick till. Men förmodligen så här:

– Hej ursäkta, nu när jag har fått din man så undrar jag om du kan lämna ifrån dig även recepten?

Men nu kommer resten:

Byttorna.
Byttorna.

Min beigefärgade assistent där uppe i vänstra hörnet inköptes 1986 i Lund för studiemedel som skulle ha hållit mig med mat och böcker i en hel månad. Men jag är en brödbakare som måste äga assistent. Den är inte röd och strömlinjeformad men snurrar precis som den ska.

När jag via telefon bad min mamma om receptet häromdagen, var hennes direktiv väldigt fokuserat på byttorna. 

Bytta ett och bytta två och bytta tre och bytta fyra och degkrokar där och inte degkrokar i äggvitorna och oj nu glömde jag att, vänta sa jag att konjaken skulle i bytta två nej jag menar … ett?

När jag väl satte igång, lät jag assistenten där uppe på bilden göra jobbet medan jag bara hällde och hällde.

 Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.
Jag har en specialmugg som delar på gulor och vitor som eventuella agnar från vete – men det är faktiskt bra mycket enklare att bara använda händerna.

Smeten är i detta slutläge fantastiskt god. Man måste smaka.

Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.
Men man kan låtsas att man bara måste rengöra slickepotten.

Skjuts in i ugnen! En timme senare såg underverken ut så här (och inget smul- eller degliknande fastnade på strumpstickan), när jag triumferande sms:ade både mamma och syster Orangeluvan om succén:

Men …  jag råkade tänka på andra saker när jag bara skulle flytta de två formarna från spisen eftersom jag kom på att jag samtidigt skulle flytta ugnsgallret in i ugnen igen och försökte lyfta allt på samma gång som jag hanterade grytlapparna och svarade på en fråga som ett barn just då ställde om Bakuganarnas förvandlingsförmåga i kombination med kylskåpsmagneter. Och vips … såg kakorna ut så här:

Jag kallar mitt konstverk "Hoppsan".
Jag kallar mitt konstverk ”Hoppsan”.

Det som hamnade på golvet åt jag upp, så jag kan garantera att smaken blev bra. Men jag har fått ett hårstrå i halsen.

Sensmoral: sopa golvet innan du tappar kakor på det.

Share
85 kommentarer

Lagerlöf meets Moberg

Någon gång måste ju även jag lägga ut filmer på Youtube. Här kommer därför en rapport från gårdagen. Jag står bakom mobilkameran och lillasyster Orangeluvan kör sparkstötting medan diverse barn njuter av vädret.

Vi överlevde.

_____________
Uppdatering
Jag kanske ska förklara? Jag och mina två yngsta (7 och 10 år) åkte skridskor med Orangeluvans två barn (3 och 6 år). Efter en dryg timme på den inte alls plogade isen (därav snöskyffeln som vi hade med oss), blev det blodsockerdipp och akut kindförfrysning, varför vi gav oss iväg huvudstupa utan att ens försöka knyta upp skridskosnörena.

Den moderna människan (=vi) vet verkligen inte vad det innebär att lida i snöstorm. Vägen hem tog tio minuter.

Share
22 kommentarer

Dagen E – som i efternamn

Det som händer i gårdagens kommentatorsbås är sanslöst roligt. Vi raljerar inte, vi är inte elaka. Vi bara berättar om alla namn som får oss att skratta. Och det tar aldrig slut! Jag glömde förresten helt bort att berätta om min klasskompis Elisabet, som under första uppropet i klass 1 B på Svenshögskolan i Lund fick veta att eftersom det redan fanns en Elisabet (som kallades Lisa), så fick hon faktiskt kallas något annat.

– Vad heter du i andranamn? sa fröken.
– Tündi, sa Elisabet som hade ungerska föräldrar.
– Gott så. Då heter du Tündi från och med nu, sa fröken.

Tündi längst fram i mitten.

Jag glömde även att berätta om min klasskompis i gymnasiet, som var döpt efter kängurun i Nalle Puh: Ru. Eftersom hon hette Puide i efternamn, fick hon stava, upprepa, artikulera och förklara varje gång vi hade vikarie. Vilket vi hade ofta. (Hej PUL – jag kan radera detta om det bryter mot några lagar.)

Men sedan kommer jag inte på fler efternamn som är minnesvärda. Ex-kollegan Jonte Hansson heter Hansson eftersom hans anfader bytte från Persson, som var ett alldeles för vanligt namn, medan min släkt på pappas sida hette Harnesk och bytte till Olsson för att inte stå ut bland mängden. På mammas sida heter vi Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius – men det har jag ju skrivit om tidigare.

Hej dagbok! Nu ska jag åka till Stockholm för att äta lunch med en journalist som vill ha mig som bollplank när hon nu ska starta eget företag. Stackars  journalist, jag kommer bara att prata om mögel, basket och roliga namn – och det med mat i munnen. Sedan ska jag lyssna när Patrik Hadenius i Bild- & Ordakademins regi pratar om intressanta ting. (Ni vet den där mest irriterande eleven som sitter längst fram och ideligen räcker upp handen och knäpper med fingrarna? Hon är jag. Stackars Patrik Hadenius.)

Share
63 kommentarer

Vem är Grutt-Bin von Knorr? (bilduppdat.)

På den tiden som man hade rosa plastörhängen och jättestora skärp, åkte jag och min blifvande djefla man på tågluff och hamnade i Heidelberg. Det var alls inte meningen egentligen, men vi stannade, inspekterade staden, funderade på vad det var som luktade och kom på att det ju var korven som vi hade haft med oss i matsäcken från Sverige.

Här får korven hoppa i plurret.

Hedelberg, Heidelberg, Heidelberg. Ett slott. Många militärer. Drottning Silvias hemstad. Men det var något mer med Heidelberg, kom jag på.

– Grutt-Bin bor ju här! ropade jag.
– Vem? sa den blifvande djefla mannen.
– Grutt-Bin!
– Det låter som en dålig barnbok. Vad heter hon mer?
– Grutt-Bin von Knorr! sa jag och började irra runt för att hitta en telefonkiosk.

Men så heter hon ju inte egentligen. Hon är en av min pappas 33 kusiner, och när han var liten kunde han inte säga ”Britt-Gun” – som alltså blev Grutt-Bin. Och det har hon sedan dess kallats av alla i hela släkten. von Knorr är däremot ett namn som hon gifte sig till – maken var Ernst-Lothar von Knorr (1896–1973).

Operasångerskan Grutt-Bin och kompositören Ernst-Lothar 1958.

Tillbaka till Heidelberg 1988: vi letade upp en telefonkiosk och slog upp Grutt-Bin i katalogen, skramlade fram några Pfennig och ringde.

Men fick inget svar.

Efter en stund ringde vi igen. Och fick inget svar. Så då bestämde jag oss för att vi skulle ta spårvägen hem till Grutt-Bin och överraska henne. Att jag inte hade träffat henne mer än en gång och att denna gång låg såpass långt bak i tiden som 1974, när jag var en tioåring med flätor, tänkte jag inte alls på. Vi krånglade oss genom spårvägsbyten och frågor på knagglig tyska fram till hennes hus och ringde på.

– Hej!
– Eh … sa Grutt-Bin och funderade på varför två okända, unga svenskar stod utanför hennes hus.
– Hej! Jag är Lotten Stenson!
– Eh? sa Grutt-Bin och gjorde sig beredd att stänga dörren.
– Dotter till Per! Vi var här för 14 år sedan!
– Eh … jaha, sa Grutt-Bin och visste varken ut eller in.

Här följde några långa, långa, väldigt tysta sekunder. Grutt-Bin ville säga hejdå och stänga dörren, medan vi ville komma in och få tak över huvudet och äta gratis mat. Vi log och tittade förväntansfullt på henne. Hon flackade med blicken, fokuserade sedan på en färgflaga och sneglade slutligen bakåt, in i huset. Mycket motvilligt släppte hon sedan in oss och satte fram två glas saft i ett vardagsrum som jag inte minns över huvud taget eftersom hela jag var proppfull av tankar på att vi inte var välkomna, att vi hade gjort fel, att jag var dum i huvudet och en blond, blåögd snärta som hade trampat i klaveret. Men så tog den av klassisk musik så intresserade, blifvande djefla mannen till orda, och bad Grutt-Bin att berätta lite om sin make.

 [Nu blir det sudd på linsen och ljuv musik i bakgrunden. Vi får i svart-vitt se hur en fattig kompositör gömmer och till och med gräver ner notblad och anteckningar på olika ställen i det krigsskadade Berlin och hur precis allt trots hans kämpande förstörs i olika bombraider 1944.]

Tre dagar senare åkte vi gråtande vidare och sa att vi minsann skulle ses varje år i Heidelberg och att släkten är bäst och att det var då för väl att vi inte hade gett upp när Grutt-Bin först inte svarade i telefon. I det galleri som hon förestod i centrala Heidelberg, hittade jag en tavla av Elsie Ilse Fischer (nästan namne med en av Ingmar Bergmans hustrur). Den ville jag ha, men eftersom vi tågluffade och inte hade pengar ens till mat, klappade jag tavlan adjö och åkte vidare i livet.

Tre år senare när vi gifte oss och den blifvande djefla mannen blev min djefla man, visade det sig att pappa hade köpt tavlan och sparat den utifall att jag någon gång skulle komma att gifta mig.

Bröllopspresent. Som heter ”Jazz”.

Och i morgon ska vi allihop träffa den numera snart åttioåriga kusin Grutt-Bin, som är på ett av numera mycket sällsynta besök i Sverige. Om vi har setts sedan 1988? Nope.

Uppdatering!

Jomenvisst, jag hittade ett foto från när vi var på slottet. Meeen sickna magra skrakar vi var. De där gympaskorna har jag förresten kvar. Foto: Grutt-Bin.
Share
28 kommentarer

Jag är egentligen av fin familj, förstår ni

Nu ska vi resa lite i tiden.

Prosten i 45-årsåldern, prostinnan i 20-årsåldern.

Här ser ni min mormors farfar och farmor: prosten Jakob Albert Englund och hans maka, prostinnan Elisabeth Karolina Englund. Typ fett länge sedan. (Jag försöker verkligen att bli en patetisk mamma som slänger sig med tonårslingot.)

Prostinnan ser redan ut att vara tandlös och prosten har köpt sig ett sjangdåbelt löshår som han ibland ersatte med en käck kalott (som ses på en bild längre ner).

Kuriosa:
Mamma har dessa två bilder hemma hos sig. ”Kan du skicka kopior till mig?” sa jag lättvindigt eftersom det är lätt som en plätt i dessa digitala dagar. Sedan gick tiden eftersom mamma

  • fotograferade bilderna
  • väntade tills kameran var full
  • gick till en framkallningsbutik
  • fick bilderna framkallade
  • gick till butiken och hämtade ut bilderna
  • skickade bilderna till mig i ett kuvert.

The times they are a-changin’.

Prostinnan Elisabeth Karolina var enda barnet till häradsskrivare Kristian Westén, som dog när Elisabeth Karolina bara var 12 år. Hennes mamma hette Hedvig Maria Klockhoff – som enligt släktpappren dog knall och fall av syndigt leverne. ”Död av åskan på Själevads marknadsplats.”

Min mammas släkt är full av dessa häftiga namn – Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius. Släktbanden är borta nu, liksom pengarna som hängde på namnen. Ah well. (Förbaskade Kreuger.)

Men (det gäller att hänga upp sig på viktiga detaljer) vad är då en häradsskrivare? Jo ”den som var ansvarig för den lokala skatteuppbörden”. Nämen se på fan! Jag har i min släkt inte bara haft fina namn och pengar utan även folk med ordningssinne.

The times they are really a-changin’.

Prostgården i Nederluleås församling i Gammelstad. Lägg märke till buskarna som skymmer halva huset – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.

De tu där uppe – Jakob Albert (1823–1914) och Elisabeth Karolina (1831–1921) – fick sex barn i prostgården i Gammelstad, varav fem dog före sina föräldrar. Någon dog nästan nyfödd, andra drabbades av tuberkulos före tioårsåldern, åter andra blev schizofrena och dog på hospital i strax efter tonåren. Min mamma berättar:

”Efter allt detta trodde nog inte prästfrun på den gode Guden och stal utan att tveka ur kyrkkassan.”

För det var vad som hände. Kollekten och kyrkkassan sinade och skyldig var ingen annan än prostinnan. Man tror att det var ett av barnen som hade ”råkat i olycka” och behövde penningar. Efter att detta uppdagats, bodde Jakob Albert och Elisabeth Karolina i varsin ände av prästgården resten av livet.

Det var ju trist, för de blev båda två 90 år.

(Fina gener jag har, jag som gärna ser att min snarkande djefla man ibland sover i en annan ände av huset. The times they are maybe not a-changinso much.)

Prosten i kalott håller här – utan sin tjuv till hustru – litterär soaré för domprosten Wester (stående), pastor Lundblad (sittande bakom kakfatet), deras hustrur och två av von Essen-kusinerna. Lägg gärna märke till kaffebordet som skymmer halva församlingen – jag tror att det är ett medvetet, stilistiskt drag.
Inte Krösa-Maja, nej.

Här på bilden står prostinnan 1908 som blott 77-åring. Ja, tandlös i huckle (låter ju som en maträtt), med en åbroddsbukett i handen. Att jag vet att det är just åbrodd beror på att det står så antecknat i fotoalbumet där alla bilder är hisnande gamla.

Tydligen användes åbrodd som skydd mot löss, ormar och onda makter, som alltså sorterades in i samma kategori. Växten ingick ofta i kyrkbuketten eller ”kryddkvasten”, som man hade med sig till kyrkan. Inte som prydnad eller gåva utan som uppåttjack: för att sniffa på under alla tråkiga predikningar. Som ju prostinnans malande man – min mormors farfar – höll .

Den som tog de tre nedre bilderna var det enda barnet som hann bli gammalt: Ade, min mammas morfar – och mamma har fortfarande kvar kameran, en jättestor bälgkamera! (Ade har jag skrivit om tidigare.)

Det är här, längst ner, som man brukar reflektera över tidens tand och flykt samt jämföra devabättreförr med devakanskeannorlundaförr och dra paralleller mellan industriella och tekniska revolutioner.

Jag nöjer mig med: Tack, tack, tack för medicinsk forskning!

Share
36 kommentarer

Hejdå, faster Ulla

Förra året dog min Farbror Sten. Hans syster hette helt logiskt Faster Ulla – och från och med igår finns bara min pappa kvar i syskonskaran.

Farbror Sten och Faster Ulla hette alltid just ”Farbror Sten” och ”Faster Ulla”. Min pappa heter däremot Stor-Per eftersom han var äldre än faster Ullas son, som är två meter lång och heter Lill-Per. Det där med att man pga. bättre levnadsstandard och nyttiga grönsaker blir allt längre stämmer förresten inte på min familj. Vi krymper.

  • Farfar var i sin krafts dagar starkast och längst på kompaniet – 1,83 m lång.
  • Pappa var i lumpen i sin krafts dagar snabbast på 10-meterslopp och blott 1,82 m lång.
  • Min Broder Jakob gjorde vapenfri tjänst där inga fysiska företräden mättes och är ynka 1,81 m lång. (Fast han ser ut som Jocke Berg.)

Men tillbaka till Faster Ulla. När hon var liten gick hon med en sparkstötting genom isen och var nära att drunkna. Den som slet upp henne ur vaken var förstås den store, starke brorsan: Farbror Sten. Även Morbror Kalle var nära drunkningsdöden, kom jag på nu. Släkten kunde ha varit bra mycket mindre än den är.

Den här bilden har jag visat upp tidigare.

Faster Ulla i mitten, snyggare än Anita Ekberg. (Min mamma till vänster, Ullas dotter Ann till höger.)

Nästa bild har även den visats upp tidigare – såpass effektivt att den till och med trycktes upp i jätteformat och användes i fonden av en bloggläsande teater.

Pappa försöker ha samma min som 45 år tidigare.
Även här är det Faster Ulla i mitten. Bilden är tagen endast tio år efter båtutflykten, vilket är närapå obegripligt.

På pappas sida blir man 85 år. Alla kvinnor blir förvirrade i 70-årsåldern, så ett töcken på 15 år är vad jag har att se fram emot. Men vi är tydligen förtjusande glada och roliga till the bitter end.

Så även Faster Ulla, som till och med under sitt sista levnadsår försökte locka upp karlar på rummet.

Jag började tidigt, jag. Karln till vänster är Faster Ullas son Johan. Kusingifte var det dock aldrig tal om. (Ännu en reprisbild.)
Share
22 kommentarer

Hejdå, släktklenoden

När jag dör, kommer våra barn att få ett rent helvete med att slänga mina gamla jeans från 1978, tidningsurklipp från alla Melodifestivaler sedan 1974 och små guldkantade kaffekoppar som ingen velat dricka ur sedan 1967.

Men nu slipper de i alla fall problem med släktsoffan!

Min förfader Pehr Hammarberg (1831–1916) var häradsskrivare och kronofogde i Piteå och hans familj lät 1851 tillverka en soffa i gustaviansk stil – en soffa som skulle matcha tolv äkta gustavianska stolar. (De gustavianska stolarna var alltså redan då runt 75 år gamla.) Soffan blev en underlig blandning av rokoko (ryggen) och gustaviansk stil och kallas ”bastarden” i vår släkt.

Den karriärmässigt lyckade Pehr råkade plötsligt illa ut ekonomiskt eftersom någon anställd på hans kontor ”ställde till med ett falsarium”. Han skämdes för att han hade låtit sig luras och ville inte göra rättssak av brottet utan bara skämmas lite ifred så att inte rykten om skulle gå om honom på stan. (Men alltså!)

Då trädde hans svärson – min mammas morfar – Ade Englund in och hjälpte honom ekonomiskt. Pehr gav både de gustavianska stolarna och soffan till Ade som tack för hjälpen

Pehr fick så småningom sex barn, men Ade och hans barn ärvde ändå det mesta. I min mormors paradvåning på Bergsgatan 3 i Stockholm fanns dessa möbler till 1991, när mormor dog och mamma och hennes två syskon försökte klämma in så mycket som möjligt i sina små lägenheter. Det gick väl sådär, kan man lugnt säga.

Såld för 2 000 kronor till en man i Karlstad.

De välbärgade släktleden på min mammas sida förlorade precis allt i Kreugerkraschen 1932. Ja, utom möblerna dårå. Sedan 1999 har soffan stått och varit i vägen hemma hos oss, men på fredag säger vi adjö.

Hm. Vad har jag i mitt hem idag, som om 150 år är det minsta lilla intressant för någon? Soffan från 1988? Temuggarna? Fotona som dräller i datorn? Fem teakbord från 1957? Bufféer från 1940-talet? Kemiböckerna från artonhundrafrösihjäl?

Nu vet jag: bloggen! Men i vilken form?

Min blogg på hålkort. Jag ska lägga alla kort i buntar med gummisnodd runtenom och fylla källaren.
Share
13 kommentarer

Underliga saker hända i bloggvärlden

Sisådärja, nu har jag fått mig en välbehövlig teateröverdos. Igår såg jag en föreställning kl. 16 och en kl. 19. Men hur kommer det sig? Är jag plötsligt teaterbesatt eller bara lite allmänt från vettet?

Jo, jag skrev ju för ett knappt år sedan om ett förfärligt fult släktfoto. Jämtlands läns teater hittade det på bloggen och bad om att få använda det i fonden i föreställningen ”Historien om en Grävling” – med versalt G där, ja.

Pappa (vid pilen) och jag satt och fnissade längst fram. Pjäsen var bra och skådespelarna fick (trots att jag är ogin och kritisk mot nästan alla som har mitt drömyrke) med beröm godkänt.

En annan teater bad att få låna en av mina telefoner som jag har gömt i källaren (för att kunna pryda … livet med). Denna agerar sedan två månader med *ryyys* Staffan Westerberg i ”Bländ verk” – med mellanslag där, ja. Nu är ju Staffan Westerberg från Luleå och gick nästan i samma klass som min pappa, så det kanske är dags att förlåta honom för Vilse i pannkakan och Syster Yster? Fast bara kanske.

Telefonen såg misstänkt smutsig och kladdig ut. Undrar jag om den mådde bra bland dessa neurotiska rollfigurer.

Mellan pjäserna hann jag och pappa äta på en restaurang som tydligen har varit hans stamlokus sedan 1957. (Han går dit en gång vart tionde år.) Då åt han entrecôte för 4 kronor och 75 öre, igår kostade den 192 kronor men var sig tydligen lik. Själv åt jag fisk eftersom jag aldrig äter fisk.

Om ni hade varit som Sherlock Holmes, hade ni ur bilden kunnat utläsa massvis. De elementära ledtrådarna är kartor, gammal mobil, målad duk, menyer, utepågatanservering, askkopp och en liten öl.
Share
Lämna en kommentar

De sju!

Jag är stolt som vore Stellan mitt barn!

Gör som Stellan!

Ni som inte vet hur man klickar på länkar kan få en snabbversion här. Fyll i:

Min mamma …
Min mormor …
Min morfar …
Min pappa …
Min farmor …
Min farfar …
Jag …

Jag hittadepå detta förra sommaren eftersom jag inte bara är intresserad av min egen dåtid, mina gamla släktingar samt alla gamla tidningar och böcker utan även fascineras av okända människors släktträd. Min egen version såg ut så här (ovanligt fåordigt, den talangen har jag sedan dess förlagt):

1. Min mamma kan prata en vansinnig massa språk men inte kommentera i en blogg.
2. Min mormor födde min mamma utom äktenskapet och var alltid arg på mig.
3. Min morfar var tydligen i sin stora mustasch godheten personifierad, men dog innan jag föddes eftersom han föddes redan 1878.
4. Min pappa kan vifta på öronen och har vunnit SM i pingis.
5. Min farmor födde min pappa när hon var 42 år och var aldrig någonsin arg på mig.
6. Min farfar såg ut som Clark Gable och var längst på kompaniet.
7. Jag har aldrig velat sluta med basketen.

Min farmor och farfar gifter sig 1918.
Share
28 kommentarer