Hoppa till innehåll

Etikett: skyltar

Att flänga omkring i coronatider

Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.

Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.

Basketbollpromenad. Basketbollens sprängkraft tydligt illustrerad.
Ett av matställena på MDH:s campus väntar sedan 30 mars på bättre tider.
Handspriten är tydligen hårdvaluta på högskolan.
Men hur man minskar smittspridning genom att gå in i ett mindre rum vet jag inte. (Inte heller mina polare på högskolan förstod.)
Dessutom hann jag ta mig en sväng till Mälarsjukhuset för att försöka bli godkänd som blodgivare; jag har så rysligt dåligt blodvärde att jag har blivit nekad tidigare.

På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.

Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.

På båten var vartannat bord avstängt. Nere i båtens innandöme var varannan sittplats också avstängd. Väldigt konsekvent utfört – och med handsprit överallt.
Basketbollbåtspromenad.

Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.

Det hålls inte avstånd. Oj, vad det inte hålls avstånd.

På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.

Här har jag satt mig på en bänk med avspärrade platser som främjar avståndshållandet. Damen som ställde sig bredvid mig höll någorlunda avstånd, vilket jag tog bild på. Tio sekunder senare satte hon sig helt obekymrat på den gul-svarta tejpen …

På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.

Självklar mattlösning.

Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!

Som ni ser har mitt sällskap såååå mycket flottare munskydd än jag.

Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.

I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.

Dagen avslutades med att jag tittade kräftan djupt i ögonen och tackade för maten.
Share
13 kommentarer

Korrläsning i Stockholm

Jag har haft anledning att traska runt i Stockholm. Först gick jag och gick. Sedan haltade jag och haltade. Och slutligen har jag nu hoppat på kryckor.

(Fortsättning följer en annan dag: det är förstås knävlarna som spökar.)

Men när jag gick och haltade och hoppade, hann jag se så fasligt mycket mer än jag brukar när jag hastar, halvspringer och åker tunnelbana eller ersättningsbuss. Jag har sett skolor med bokstäver överallt, sjukhus som är gymnasier och högskolor som är kontorshotell och massa konstverk.

“Styrka båtar föga där vett ej finnes.”

I norra änden av Drottninggatan finns en stackare som har fastnat i en tvättunna. Med armarna utsträckta för att inte tippa omkull men samtidigt dra in magen för att kunna komma loss? Eller är det månne ett återhållet rop på hjälp? Konstnären heter Beth Laurin och jag vill med henne och en svets hjälpa stackarn upp ur tvättunnan! Vad heter statyn som andas trängsel och klister …? Oj, jaså minsann. Så fel jag hade.

bethlaurin2017glad
“Glad” heter konstverket för bövelen! Skratta!

Så vacklar jag vidare. Knät vill inte alls vara med, men precis som i amerikanska krigsfilmer lämnar jag nobody behind.

Vid S:t Eriksplan har en gitarrmakare hittat massa versaler i ett förtjuuusande budskap!

Jag drar mig ännu mer norrut och ser dagens störste kämpe. Här har ni en som inte knäcks av lite stenöken eller skugga!

Men hon har säkerligen inte lika ont i knäna som jag.

Mellan Odenplan och Observatorielunden finns en gata med ett relativt diskret palats. Studentpalatset!

Titta: gubbar på pelare!

– De där gubbarna ser helt klart ut som antikens filosofer eller dramatiker! tänkte jag. Ooooh, hoppas att en av dem är min favorit Aristofanes! Vad kul, en skylt! Läsa läsa, titta titta, muttra och granska. Hm. Det är nåt som är fel.

Från vänster till höger? Men tomten till höger ser verkligen ut som Sokrates!
Längst till höger. Är inte detta Sokrates med potatisnäsan?
Längst till vänster. Är detta inte Sofokles, som ju är mycket mindre jultomte än Sokrates?

Efter att ha försökt acceptera skylten och gubbarna i den ordning som de påstods vara uppsatta på pelarna, kom jag på hur man ju ska titta på dem. Baklänges!

Nu stämmer det! Nu när jag tittar bakom mitt eget huvud, är Sokrates längst till vänster. Puh.

Knävlarna och jag ska nu vila och äta knarkpiller. Det är nämligen meningen att vi ska åka till Oxford i morgon tisdag …

Share
33 kommentarer

Är Systembolaget eller jag lite på lyran?

Vi hade ju motbok och ransoneringskort till 1955, det hade vi.

Så här låg de och drällde på Arbetarmuseet i Karlskoga häromdagen.
Så här låg de och drällde på Arbetarmuseet i Karlskoga häromdagen.

Sedan dess har vi fått köpa rusdryckerna på för detta ändamål särskilt avsedda instanser eftersom ”alkoholförsäljning inte ska ske som privat företagsamhet”. Systembolaget är minsann inget lattjo ställe med plats för legohörna eller nyårstutor; kanske beror det på att det måste göra motarbeta sig självt och hela tiden tala om för oss kunder hur bedrövliga produkterna är. Å vi ba köööper och köööper.

Jag väntade igår på en buss i Bandhagen, och fick skåda alkoholens bedrövliga baksida eftersom Kjell och Nettan satt på en bänk och halsade ur varsin 7,2-öl. De grälade högljutt och Nettan hotade med att anmäla Kjell om han inte lydde henne. Samtidigt stod två höggradigt berusade män alldeles intill och talade med varandra – men jag måste säga att varken de eller jag förstod egentligen vad som sades. Jag blundade och försökte tjuvlyssna. (Okej, det är kanske inte så man gör. Men jag har ju en blogg att fylla, för bövelen.)

När jag konstaterade att jag verkligen inte kunde urskilja ens ett ord här och där, slog jag upp ögonen och fick se detta:

Systembolaget … fast inte?
Se där jahaja. Posten, Coop, Apoteket, Systembolaget … fast inte?

– Hm. En låtsasskylt? sa jag till mig själv. Eller har Systemet bytt typsnitt? Påminner lite om ett zoo, eller en djuraffär?Jag undrar jag om int… sa jag och tog några steg närmare.

Skylten designades 1968, så det är kanske dags att byta utseende? Jag läser nu att ”den gröna färgen är inspirerad av vindruvor och den gula är vald som en tydlig komplementfärg.” Jaså, jaja, så kan man ju också tolka buteljgrönt och pissgult.

Jag gick närmare.

Nämen är det kanske jag som är lite beryskad?
Nämen är det kanske jag som är lite beryskad?

Bokstäverna var på närmare håll ännu vingligare. Formgivare för 43 år sedan var tydligen Rune Östberg, och typsnittet sägs vara halvfet Volta. Pffft! Vingelvolta kan jag gå med på. Eller kullerbyttevolta?

Jag gick ännu närmare.

Aha! Krullvolta!
Aha! Krullvolta!

Av helt naturliga orsaker som vind, regn, snö och värme har skylten bara åldrats och fått lite patina – precis som vi kunder, vars antal ögonrynkor är ett tydligt tecken på om vi behöver visa legitimation eller ej. Snyggt!

Fotnot:
Jag har sökt Systembolagets informationsavdelning för en kommentar, men de har förmodligen semester hela bunten.

Uppdatering!
Kundtjänstinformatören (intressant titel) Mattias Österman har svarat:

”Systembolagets åttkantiga skylt har använts sedan 1955 när de lokala systembutikerna och butikerna slogs ihop till Nya Systemaktiebolaget. Typsnittet kallas ’halvfet Volta’.”

Där ser man – inte alls 1968!

Share
45 kommentarer

Refuseringar

Jaha, så var man refuserad. Igen.

De första gångerna föll jag ihop i en gråtande, hulkande hög. Efter fem refuseringar började jag sätta upp alla (enligt min egen fåniga von oben-inställning ohyggligt illa skrivna) refuseringar på en väl synlig vägg, så att jag skulle vänja mig och bli mer hårdhudad. Det funkade bra.

Men framför allt blev det en sporre: jag började samla på refuseringsbrev som andra samlar på handväskor, jultallrikar och femtiotalsmöbler. Så jag skickade och skickade och skickade texter såpass att jag misstänker att de slutade öppna kuverten när de såg avsändaren. Jag satte upp mina refuseringsbrev på väggen och ylade mot månen:

– Varför vill ingen ha en sorglustig dagboksskildring fylld med roliga tidsdokument? Vaddå ”som Barbro Lindgren”, jag skriver faktiskt helt annorlunda!

Christina och Sandra skrev ett manus, som blev refuserat av ett förlag som sa att det inte passade deras utgivning – ett förlag som lite senare gav ut något snarlikt. Utan kontakter som gärna skvallrar till en lösmynt bloggare, vet jag förstås inte om förlaget redan hade planerat ”kopian”, om likheterna är tillfälligheter eller om det krävs en kändis för att böcker ska säljas – men det irriterar förstås som en finne i näsan, detta. (Tur att bloggen funkar som en väl synlig vägg numera.)

Hur mår jag idag då efter den senaste örfilen? Har jag gråtit, förbannat mitt öde och skrikit ”aldrig mer!” samt hämnats genom förtal? Njae. Den senaste refuseringen var ok:

Tyvärr måste vi meddela att ditt bidrag av olika anledningar inte har godkänts för publicering på vår webbplats.

Med vänlig hälsning
skyltat.se

Tsst! Man har välan en blogg! Spik i foten, foten i kläm och gröna sidan upp! Så här såg mitt bidrag ut:

Rubrik: Ok, men varför?

Dead woman walking?

Jättekul ju! Ah, vi tar väl en till?

Rubrik: Jantelagen på bageriet.

 

Stackars Jalle. Foto: Orangeluvan.

_____
Meeen vad kul: lagerrensning!

Share
15 kommentarer

Skyltar

Jag var jättekissnödig mitt på Drottninggatan. Närapå panikslaget kissnödig. För att distrahera mig själv, talade jag med mig.

– Måste ha toa nu. Kosta vad det kosta vill. Ah. Stoooort varuhus. Toa som kostar pengar, jäss, helt ok!

(Förmodligen trodde alla bara att jag hade en handsfree-telefon.) Jag ställde mig framför skylten och stirrade medan blåsan spändes som en spinnaker där inne i kroppen.
Ser ni? Ser ni att toaletterna faktiskt skyltas jättetydligt? Jag såg det inte. Jag var tvungen att med svetten rinnande i armhålorna hugga tag i en förbipasserande kund och med återhållen panik säga:

– Toooa? Toalett? Vet du … iiih … toalett? medan jag pekade på den stora, blänkande skylten.
– Me no speak. Dunno.

Jag tittade på skylten igen. ETT VARUHUS UTAN TOALETTER? Jag läste skylten igen. Jewellery. Sport. Café. Greta Garbo jobbade här, hon måste ju ha kissat någonstans! Kan ingen hjääää… aha. Längst ner. Bildspråk. Där ser man.

Pfuuuh. Toaletten var självspolande, styrd av toasitstyngd. Mycket förvirrande.

En liten stund senare hittade jag ännu en skylt att föreviga.
– Ursäkta, sa jag till en expedit. Men kostar brallorna allt möjligt FRÅN 149 kr … oavsett vad de kostade tidigare?
– Japp.
– Är inte det en underlig deal? Eller i alla fall en ointressant uppgift? Då kunde det ha stått ”brallor som kostar olika, och kanske inte vad de kostade nyss, men de billigaste kostar 149”. Eller hur? sa jag utan att vara otrevlig eller gnällig.
– Oj. Ja, det har du rätt i.
– Dessutom hänger det ju inte en enda byxa här, det är bara en massa tröjor.
– Nej, jag vet de är slut, sa expediten med litet, diskret fniss.

Här kommer från skrivihop.nu min favoritskylt:

Share
29 kommentarer