Det här kan man kalla ett uppsamlingsheat vad gäller coronaerfarenheter nu när vi närmar oss sexmånadersdagen med pandemin hängande över oss. Som jag berättade, blev jag häromdagen för första gången sedan i mars tvungen att ta mig till Stockholm och vandra vilse på ett sjukhus.
Sedan pausade jag hemma ett par dagar och levde det ”normala livet” med handtvätt, basketpromenader, Zoommöten, mathandling (men vad ÄR det för läbbig vätska Lidl har i sina handspritbehållare?) och besök på MDH (Mälardalens högskola) inför en föreläsning nu på tisdag.
På blodcentralen tog de bara fyra små rör av mig – de måste ju testa mig så att jag inte har syfilis å sånt. Blodtrycket var tydligen förtjusande: 125 över 65, vilket inte säger mig något annat än just ”125 över 65”.
Men sedan var det dags att fara omkring igen: Tjugotreåringen skulle med stor packning levereras på Gotland. De kommer inte att ha en enda fysisk lektion under höstterminen, men till vår stora glädje gillar grabben att leva vuxenliv på ön utan sina päron.
Efter besöket på Gotland bar det iväg till möte med Svenska Basketbollförbundet på ett hotell i Stockholm, och då hann jag ta del av ännu fler coronarelaterad information på enorma skyltar på pendeltågen – där den sista punkten verkligen, verkligen verkligen inte följs.
På tunnelbanan var det proppfullt på alla säten. På Systembolaget var det sannerligen inte 50 kunder, snarare 250. I affärerna var det trångt och stojigt. Jag kände mig ännu en gång som kusinen från landet, där jag vek undan med blicken och höll andan och inte ens sa f’låt när jag klämde mig genom folkmassorna.
På hotellet fanns nästan inga gäster, men väldigt mycket handsprit och svart-gulrandig tejp.
Och så till ännu ett test på hur de har haft det i Sydeuropa med total lockdown och munskyddstvång: munskydd på!
Det är varmt, det är anonymiserande, det blir imma på glasögonen, det är frustrerande att inte få pilla och klämma och känna och rätta till munskyddet ett endaste dugg. Och det är jättesvårt att formulera sig roligt! Bänglet gör att man ransonerar sina ord på ett ytterst oformulerat och trist sätt. Det är som att vara trafikpolis med tvångströja, som att gå i för trånga jeans och som att läsa tidningen med schampo i ögonen.
I 22 minuter satt vi där i den proppfulla tunnelbanevagnen och kippade efter syre. Väl ute i friska luften slet jag av mig munskyddet (men rörde bara gummibanden!) och kunde sedan inte sluta prata på minst 22 minuter.
