Hoppa till innehåll

Etikett: skiljetecken

En kort, en lång: divis och tankstreck

Publicerat av Lotten Bergman den 8 maj 2014 20:56

Det här har jag skrivit om flera gånger tidigare här på språkpolissajten. Men nu får jag ju så många frågor i ämnet, så vi tar det igen. Observera att det här är överkurs: få bryr sig om längden idag. Den lär ju inte ha någon vidare betydelse.

Definition:
– är ett vanligt bindestreck.
— är ett låångt tankstreck.

Det långa strecket (–) är ett kärt barn som kallas pratminus, tankstreck, talstreck och minustecken. På datorer som inte heter Mac skriver man ett långt streck med hjälp av ctrl plus minustecknet på det numeriska tangentbordet. Om detta inte funkar skriver du bara två bindestreck efter varandra; ibland gör datorn eller skrivaren faktiskt om det till ett långt streck utan att man ens behöver be om det. Malinka tipsar från kommentatorsbåset: ”Om det inte inte funkar, pröva alt plus 0150 [siffrorna på det numeriska tangentbordet].” På Mac-datorer trycker man ner alt & bindestreckstangenten.

Det korta strecket (-) heter antingen bindestreck eller divis och ni vet ju att det sitter bredvid punkttangenten på alla svenska tangentbord.

• Det superjättelånga strecket som man använder i engelskan struntar vi i just nu. (Om sajten languagecop.org finns, kan vi ju tipsa dem.)

Det korta bindestrecket används utan mellanslag runtenom vid

• radbrytning:
protes-
tant

• sammansatta ord:
moss-stickning

• dubbelnamn:
Åsa-Nisse

Det långa används vid massa olika tillfällen:

• Vid repliker har du tankstreck med mellanslag efter, som i

— Sopprot! röt han ilsket.
— Ankskit! svarade hon lite mer litterärt.

• Tankstrecket är långt med mellanslag på båda sidor, som i

Det roligaste i filmen är — anser jag — när Johnny Depp trillar ner i en djup grop.

• När det långa strecket betyder ”till” utan mellanslag på sidorna, som i

Sträckan Lund–Stockholm är ok med sömnpiller i kroppen.

Mötet varade bara 17:00–17:04 eftersom Lotten somnade redan 17:03.

Engelskan har två typer av tankstreck. De brukar kallas em dash och en dash eftersom deras längd motsvarar den typografiska bredden av ”m” respektive ”n”. (Om jag nu får förenkla det hela ohyggligt mycket.)

Share
44 kommentarer

Varför är det så ont om … skiljetecken?

Publicerat av Lotten Bergman den 9 juli 2007 09:48

Det var en gång för inte alls så länge sedan, det var i själva verket alldeles nyss. Då snickrade snickarna, målade målarna och friserade frisörerna samt skrev skrivarna.

(Ni hör hur bitterheten dryyyper?)

Jag är inte särskilt bra på att snickra. Jag gör det med en snickarhandbok i ena handen, jag köper så många verktyg som möjligt … och jag har färdigställt ungefär fyra av mina sjuttioåtta påbörjade projekt.

Jag är inte särskilt bra på att måla. Jag har visserligen läst på och begripit att när det gäller fönstermålning är det penselns vinkel i förhållande till karmen som bestämmer huruvida det blir kladd på fönstret eller ej. Min defekt som heter brist på tålamod gör att jag slabbar, kladdar, spiller och skvätter så att omgivningen sätter sig att titta på mig som på en happening år 1968.

Jag är dessutom förfärligt dålig på att klippa hår. Jag har dock läst handböcker och lärt mig att dela upp skulten i områden, att avverka ett område i taget och använda klämmor och rakapparater om vartannat. Tyvärr har alla fem barnen och min djefla man ändå frisyrer som rotsaker (blasten dårå).

Däremot skriver jag helt ok. Men inte i någon tidning, för där skriver de som … ja, de som skriver lika bra som jag snickrar?

Ur dagens DN. Varsågod: ”!”,! –?:!;–”:.!?”
Share
17 kommentarer