Posts

Att åka tåg i motvind

Strax innan det i onsdags brann på stationen i Hässleholm, åkte jag ner till Olseröd i Skåne för att hjälpa min polare Ami att sandpappra 28 spjälor till en soffa.

Den gamla soffan.

De nya spjälorna, maskinerna och jag. (Samt min högra arm som på bilden ser ut som en utomjordings fena eller nåt.)

Resan ner var smidig trots byten här och där, och i Hässleholm bar jag som en Hulk två gigantiska rullväskor åt en gammal tant som med tårar i ögonen stod och tittade på en ickefungerande hiss. Idag (lördag) ska jag åka hem igen.

Men sedan det brann är det ju hopplöst att åka norrut utan att passera Hässleholm – all tågtrafik genom Hässleholm är jätteinställd i en vecka. Här stod jag mellan spjälorna med sågspån i håret och försökte i tvenne dagar att kommunicera med SJ för att få biljetter som inte inbegriper ersättningsbuss eftersom det är komplett omöjligt att jobba (korrläsa) i dem. I förrgår fick jag nya biljetter i mobilen där min femtimmarsresa hemåt hade förvandlats till en tiotimmars – men utan ersättningsbuss, sa SJ-chatten.

– Yay! hojtade jag.
– Plong-plong, sa mobilen när alla nya biljetter kom fram.

Den ursprungliga resan hemåt gick Kristianstad–Hässleholm–Linköping–Eskilstuna.
Den nya blev Kristianstad–Lund–Göteborg–Katrineholm–Eskilstuna.

Men … ”Kristianstad–Lund” inbegriper hur man än vänder på tågkartan ett stopp i Hässleholm. Jag skrev till SJ och påpekade att jag hade fått en biljett som de facto inte funkar. Då kom detta svar:

”Jag ser att morgondagens tåg från Lund till Göteborg med Öresundståg inte passerar Hässleholm, så det är inga problem där.”

– Goddag yxkaft.

Skrev jag förstås inte. Jag förklarade mitt problem en gång till och bad om hjälp med denna sträcka:

“Jag är i Olseröd och ska till Lund från Kristianstad utan att passera Hässleholm eftersom jag ska till Göteborg för att kunna ta mig till Eskilstuna via Katrineholm.”

Det tog några timmar, och så kom svaret.Det där med ”Dessvärre går det inte via Höör” var dessvärre inte sant, för det går visst. Ami får köra genom halva Skåne och leverera mig och försaka sina spjälor i flera timmar.

Wish me luck! Strax ska jag göra järnvägarna osäkra och ta en förmiddagsfika i Lund, lunch i Göteborg … och kanske komma hem till Sörmland nån gång efter kl 20 …

Uppdatering

Jomen det här går ju ganska bra! Jag fick skjuts till Höör (en dryg timmes bilresa) och tillfälle att njuta av en av de allra minsta väntsalarna.

Jag vet ju precis hur det känns att slipa sådana där spjälor!

Framme i Lund bjöds jag på lunch av Erik (aka Tjugosjuåringen) och hans fru och dessutom klura på varför jag inte fick ta snabbtåget 12:15  (framme 14:20) utan långsamtåget 12:21 (framme 15:05).

Var snabbtåget månne fullbokat? Jag gjorde en snabb sökning och fann att näääää, det var det inte.

Resan Lund–Göteborg (i första klass) var som att jag hade fastnat i en bergochdalbana, fått biltutor inkörda i öronen och en bajsnödig mås placerad på huvudet. Proppfullt, stökigt, högljutt och förfärligt. När jag kom fram 15:05 visade det sig att det gick ett tåg norrut kl 15:19, som jag inte var inbokad på. En snabb sökning visade att inte heller detta tåg var fullbokat.

Men okej, en trevlig promenad i ett regnigt Göteborg är aldrig fel! Synd bara att kastvindarna var på 7 m/s.

Är jag blott negativ? Inte då: nu sitter jag på X2000 Göteborg–Katrineholm i en halvfull förstaklass-vagn som är så tyst att det känns som om jag sitter i en vadderad cell. Om jag skulle få för mig att säga ssssccchhh här, kommer det att höras som ett pistolskott.

Share
/26 Comments/by

Realtidsrapportering under en ganska typisk dag

Jag vaknade redan klockan 04:07 av att Femtonåringen knackade på, klev in och sa:

– Mamma. Är du vaken?
– Öh, ja …?
– Okej, gonatt.

(Han brukar vara uppe och ranta. Det gör inget – det var värre när den nuvarande Tjugofemåringen för 20 år sedan envisades med att mitt i natten gå in i en garderob och kissa.)

Halv sju var det dags att gå upp. Jag hade lagt fram kläder som passar för

  • cykling till stationen (svett-tåligt)
  • regn (inte ömtåligt)
  • tågresa (inte snävt i midjan)
  • föreläsning (propert).

Den högen glömde jag helt bort, varför jag nu sitter på tåget mot Jönköping iklädd ett par byxor som är lite för snäva.

Men jag har en tetermos i packningen, och precis som Miss Marple blir jag så mild och fin efter en kopp te.

Och byxorna kan jag ju knäppa upp.

Sekruttåg, aka ”biafra-tåg”.

Plingplong, sa det i mobilen.Nja, avboka eller omboka vill jag ju inte. Jag är ju liksom på vääääg redan. Och om jag avbokar blir alla åhörarna utan föreläsning. Nej, nu måste jag utreda. Klick.

Oj, nu klickade jag visst fel. På’t igen!

Eh. Börja om från bööööörjan! Klick!

Nämen här ser jag ju inte mitt sena tåg. Och jag är verkligen inte på Centralen. Okej, jag backar till sms:et om förseningen för att se vad mitt tåg heter. Tåg 525. Femhundratjufem. Femhundratjufem. Femhundratjufem. Klick. Söök.

Okej, tåg 525 till Köpenhamn är sent. Men heter mitt tåg Nässjö–Jönköping också 525? Hm. Hur ser mina biljetter ut?

Se där. Ett av få bevis på att jag är vuxen. Men … var är biljett 2? 

(Här tar vi en liten paus. Ni får se framför er hur jag bläddrar fram och tillbaka i mobilen, lägger pannan i djupa veck och frågar tågvärden om hjälp. Hon vet ingenting, men tipsar mig om att ringa kundtjänst. Och fråga i resebutiken i Linköping. [Som inte har nån resebutik.] Jag förklarar för henne att man inte gärna ringer till SJ, och hon håller med om att det ju är nästintill hopplöst.)

Oj, jag kan ta mig Eskilstuna–Linköping och Nässjö–Jönköping, men biljett nr 2 mellan Linköping och Nässjö är puts väck. Fast det tåget är ju dessutom sent och tänker köra mig till Köpenhamn.

Hej Sverige!

Framme i Linköping!

Linköping har en liten våg från Eskilstuna på plats.

Eftersom Linköping inte har resebutik (knäppt namn, väl?) och dessutom är känt för att inte ropa ut i högtalarna när försenade tåg plötsligt avgår före utsatt tid, haffade jag en stackars tågvärd som satt och fikade. Han hjälpte mig, så nu sitter jag på rätt plats, på ett försenat tåg – men fortfarande utan biljett.

X2000, aka ”AW på räls”.

Nu i Nässjö! Det är inte särskilt vackert här nära stationen, men se så fint Carl Fredrik Reuterswärd har prytt med ”Kolskyffeln” i diabas.

Att jag inte är kvar i värmen på stationen beror på att jag missade min anslutning och måste vänta i en dryg halvtimme – och sedan en tretimmarsförsening i Hässleholm 1997 har jag som princip att ta en vända i det samhälle jag befinner mig i.

Färdigföreläst!

Föreläsningen gick i ett huj och alla skrattade på rätt ställen.

Jönköping visade sig från sin mest fantastiska sida med solregn, ösregn, blåsregn och en liten paus i regnandet när jag var 2 mm från att slänga mobilen i en regnpöl.

Efter föreläsningen kom några av de ungefär 200 åhörarna fram för att ställa frågor – här en jurist som vågade skoja till det angående de-dem-dom-domare …

Nu ska jag åka Jönköping–Nässjö–Linköping–Eskilstuna och faktiskt komma hem exakt 12 timmar efter att jag åkte.

Men titta vilket roligt torn huset har! Har de klistrat på en ny fasad på ett gammalt hus eller dumpat ett gammalt torn på ett nytt hus? Uppdatering: Upprörande svar finns i kommentatorsbåset!

I Nässjö på tillbakavägen hade alla rulltrappor lagt av, samtidigt som tåget Stockholm–Malmö sades vara 90+ minuter sent. Ungefär som en fopollsmatch. Stämningen var förstås på topp!

Nu ska jag jobba som högskoleadjunkt en stund.

Killen i restaurangvagnen är ett geni: han bjuder tanter på kaffe, han skojar och skrattar och har jättekul och minsann fick jag inte mitt te gratis också. Hoppas att han inte blir avskedad nu när jag skvallrar.

Sista tågbytet för idag!

Nu var det meningen att jag (på detta biafra-tåg utan internet) via min mobil skulle sitta i skajpmöte med distriktsbasketförbundet, but computer says noo.

Jag får sitta beredd och svara på spörsmål och ha synpunkter via sms istället. Spännande!

Mörkret lägger sig över Sverige. Underligt nog möts jag och Sjuttonåringen på spåret i detta nu. Hon är på väg till fysikmöte i Lund, medan jag äntligen är på väg hem.

Jösses, tåget är i tid!

Nu cyklar jag hem i regnet – mot det gula, fula huset!

Skutt i säng och där förbereda morgondagens radioprat (om vad, vet jag inte än) och sedan ZZZNARK!

Arrangörerna i Jönköping gav mig en årsbok med 52 Alf Henrikson-verser. Den som gäller för just denna vecka, är passande nog regnig:

Attila red på sin häst genom regnet, Wellington red på sin häst
genom regnet, Wallenstein red på sin häst genom Sachsens regn.
Napoleon red genom regnet sin häst, Djingis khan
red på sin häst genom regnet – och här kommer du
till häst, till häst genom regnet, o rågblonda kontorist,
bump, bump över leran på stigen, varthän, varthän?
Dovt slog skvadronerna samman i Kliszów och Königgrätz
och Wagram, hurra med en duns
av skallar som spräcktes och ben som bröts och fallna schabrak,
o min blonda till häst i regn på din lediga dag.

Alf Henrikson, ”Hovslag” i Aftonkvist (1966)

Share
/36 Comments/by

När kommunikationen inte funkade så himla bra

Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.

Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.

Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.

Sekrutt-tåget X12.

När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:

– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.

Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:

– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?

Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.

Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!

– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
– Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?

Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.

– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …

Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.

Vi tre basketnördar såg nu ut så här.

Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.

– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.

Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.

– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!

Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.

Såhär, fast från Kalmar. (Gammal bild.)

Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.

– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.

Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.

– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!

Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.

Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som

  1. inte hade inkommit
  2. inte annonserades i högtalarna
  3. nyss avgick.

Där står de förmodligen fortfarande och undrar.

Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).

Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.

Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:

  1. SJ-appen
  2. utrop via högtalare
  3. saknade utrop via högtalare
  4. skärmar inne i stationshuset
  5. skyltar ute på perrongen

Just sayin’.

Share
/48 Comments/by

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

installda_tagfaaan

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

ersattningsbuss_nanannanstans

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

valdigtstangt

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

bild

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

  • Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
  • Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
  • Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
  • Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
  • Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:Skärmavbild 2014-09-01 kl. 00.09.59

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

Skärmavbild 2014-09-01 kl. 00.05.03

 

 

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

Skärmavbild 2014-09-02 kl. 12.42.45– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

 

Share
/57 Comments/by

I loungen

En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.

Tillgång till loungen.

Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.

Så här sitter jag just nu.

Så här sitter jag just nu.

I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda -- där samtalar man med ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.

Mormors hosta!

Mormors hosta!

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.

Visst känns det lite antikt?

Visst känns det lite antikt?

Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.

Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.

På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.

Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.

Share
/58 Comments/by

På spaning efter det plommonstop som flytt

Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.

Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.

Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.

Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.

Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?

Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:

I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)

I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.

Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)

Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:

  • vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
  • cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
  • två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
  • grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
  • filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
  • kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
  • kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
  • hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Däremot har jag aldrig tappat ett paraply. Det kan ha att göra med att mitt hår blir så vackert lockigt av regn.

Share
/26 Comments/by

Om tåg och kalsonger (inte vulkanmoln)

Jag tror att just fredagar är bra dagar att skriva långa inlägg om allt och ingenting.

Först åkte jag med ett av dessa tåg som enligt SJ är olönsamma. Det är bara det att det alltid är proppfullt. Förutom då i första klass, som tar upp säkert 40 % av tåget. (Tips: när tåget är fullt, kan man gå in på förstaklassavdelningen och sätta sig på ett gäng onumrerade stolar. På mitt tåg satt det just där en ung man utspilld över fyra säten. Han såg ut som Catweazle så ung han var, och han spelade musik på maxvolym i sina lurar. Alla i första klass var jättemorgonglada.)

Stefan Sundström tyckte att det var helt ok att se ut som Catweazle. (I en radiointervju för ett år sedan.)

Min packning är precis lagom stor, men det finns inte utrymme för ens en sladd till. Och jag har glömt bankettskorna – så jag blir tack och lov tvungen att gå på nästanbal i Converse.

– Men seee, hur är hon klädd? Vuxna människan har gympaskor till kjol!
– Men de är i alla fall silverglänsande. Ser ut som siden, va?

Det blir nog bra det där.

Jag har redan hunnit byta tåg två gånger och dessutom berömt ett barn som gick i plommonstop (!) samt blängt på en cigarettsprättare. När jag hörde ”nästa Morgongåva!” höll jag på att hurra högt av förtjusning och bänglade mig fram till ett öppningsbart fönster bland resenärer som inte alls var lika poetiska som jag.

Uppdrag till läsekretsen: när hade man tvåsiffriga telefonnummer?

Förresten. När jag i ottan skulle lämna världens stökigaste hus, hörde jag min djefla man skratta högt inne på toa. Nu tar vi en paus medan ni tänker på vad man kan skratta stort åt när man är inne på toa.

Hurra! Vulkanaskan är här! tänkte jag. Nä, se det snöade.

[Tankepaus. Aaandas. Associera. Titta ut genom fönstret och kolla om det fortfarande snöar. Se framför er hur toadörren hemma hos oss öppnas och en inte särskilt påklädd, men väldigt sömnskynklig djefla man kommer ut – fortfarande full av skratt.]

– Jag … [skratt, skratt] … jaaaag … [skratt, skratt] Jag … [djupt andetag] … tyckte att det var något obekvämt med kalsongerna. Jag vaknade flera gånger inatt av att kalsongerna var obekväma. Och kolla! Kolla! Kolla vad jag hittade i mina kalsonger! [skratt, skratt] En säkerhetsnål! [skratt, skratt]

För övrigt kan jag meddela att stationen i Uppsala är ombyggd och alldeles fantastiskt modern. Men att från väntbänkarna är det helt omöjligt att se tavlan med tågtiderna. Försenade tåg och nya tider gör att resenärerna sätter sig i två minuter i stöten och ideligen packar ihop sig och drar iväg till informationstavlan för att sedan småspringa tillbaka innan någon tar bänkplatsen och sätta sig i två nya minuter och sedan oroligt ta sitt pick och pack och trippa iväg för att kolla om något nytt har hänt på tågfronten där borta i informationshörnet. Det var ett väldigt nervöst springande fram och tillbaka – men det kanske är sådant som kallas vardagsmotion?

Share
/29 Comments/by

Glöm ingenting på tåget! (uppdat.)

– Glöm ingenting på tåget!

Jo, så säger de ofta i högtalarna vid stationsuppehållen. Dumt av mig då att i onsdags inte lyda och faktiskt glömma kvar en hel rullväska som dessutom var full med de böcker som jag släpar med mig på föreläsningarna, bl.a.:

  • Svenska skrivregler
  • SAOL
  • 7 st Skriv för webben
  • Grallimatik
  • Språkläran
  • Bevingade ord
  • Att skriva i tjänsten
  • TNC:s skrivregler
  • nyköpta Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien
  • 15 skavda ex av min egen kåserisamling från 2001.

Tåget och väskan åkte mot Arboga och vände, så en stund efter att jag gick av stod jag i full snöstorm på stationen igen och inväntade tåget för att hoppa på och eventuellt norpa åt mig väskan. Tyvärr var  tåget då en timme försenat … och ingen väska syntes till.

Jag har ringt till stationernas caféer eftersom SJ rådde mig att göra det. Sedan kan SJ inte göra mycket mer eftersom det inte är SJ:s ansvar längre, detta med förvirrade, halvsovande passagerare, som störtar av tågen utan sina persedlar. Då ska man vända sig till Bagport (coolt namn, mindre coolt vad gäller funktionalitet) – det företag som hanterar kvarglömda effekter. Och så ska man söka bland glasögonfodral och köttsågar och handskar hääääär. Hittar man något som låter bra (travel effects bag kabin) så klickar man på den raden och får upp …

… väskans färg. Men inte mer. Jo, öppettider och telefonnummer. Men vad händer när man klickar på den röda rutan som heter ”request info”? Nada. Nothing. Ingenting. (Klicka om ni vill se hur lite det finns att se.)

När man ringer till Bagport under de fantastiska öppettiderna, säger en automatisk röst att det är så många som ringer och att jag måste försöka senare. (Det är faktiskt inte så konstigt att många ringer om man bara får ringa 08-501 255 90 mellan 12 och 16 må–fr.)

När man mejlar till Bagport, får man per automatik veta att de snart (inom 48 timmar) ska svara. Vilket de inte har gjort på *räkna räkna* snart 120 timmar.

”Vi avvaktar därför något med att svara på frågor om förlorat gods med det i åtanke.” En e-post. Jaså minsann. (Klicka för mer läsbar storlek.)

Jag har med ett fantastiskt tålamod pratat lugnt och försiktigt med SJ:s kundtjänst och påtalat bristerna i detta system och jag har pejlat läget via SJ_AB på Twitter och jag har fått tips och hjälp av Twitterfolket, men faktum kvarstår: det är svårt att komma i kontakt med Bagport. Och det är ett sanslöst dumt system som gör att ingen vet

  • om min väska är upphittad någonstans
  • när SJ (se, där har de i alla fall ansvar!) skickar väskan till Bagport
  • hur lång tid det tar innan jag och Bagport upprättar kontakt när väskan väl är hos Bagport.

Väskan är inte låst och det finns kontaktuppgifter lite här och där i den och innehållet är inte stöldbegärligt annat än för lingvistnördar och envisa språkpoliser. Jag är ju dessutom beredd att köra flera timmar i snöstorm (hinner inte ta tåget) för att plocka upp väskan! Ge mig ett telefonnummer bara!

______
Puh. Nu har jag pratat med Bagport. De har inte fått in någon väska med böcker, säger datorn. Men en väska som är full med kryddor och böcker av Paolo Roberto, vill jag kanske ha den istället?

Computer says no.

Uppdatering:
Plötsligt får jag ett svar på ett mejl som jag skickade idag. Det mejl som jag skickade för fem dagar sedan har jag inte fått svar på. Jag blir väähäääldigt Niad:

”Hej!
Med anledning av Er förfrågan vill vi härmed meddela att vi tyvärr inte har fått in den väska Ni söker hit till hittegodsavdelningen.

Det kan ta ca två veckor innan vi får in allt hittegods. Om Ni önskar upprepa Er förfrågan angående ovannämnda gods om ca en vecka eller liknande, så ber vi er bifoga tidigare korrespondens (dvs nedanstående e-mail)! För att underlätta vid en förnyad förfrågan, vänligen komplettera med: vilket märke det är på väskan, namn på böckerna, finns det någonting annat i väskan än böcker, finns Era namn/adressuppgifter på eller i väskan.

Med vänlig hälsning
Carina Leek”

Jag svarar väl med en länk hit?
____
Uppdatering 2/2:
Jag svarade igår med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan. Nu kom detta från Bagport:

”Hej!
För att kunna konstatera om vi fått in väskan Ni söker, skulle det underlätta om Ni kunde återkomma med kompletterande uppgifter.
Vad är det för slags böcker i den?
Bifoga även gärna tidigare korrespondens (dvs. nedanstående e-post)!

Med vänlig hälsning
Maria Nyhlén”

Jag svarar väl med en utförlig lista på boktitlar och väskmärke samt särskilda kännetecken på väskan … igen?

Share
/40 Comments/by

Öppet brev till SJ

Tänk om SJ skulle bli lite mer goodwill-inriktade. Bli som en gammal vän som man tycker om och vill hälsa på på ålderdomshemmet? Bli som en ideellt arbetande vän som gör alla glada? Eller … bli som en god vän som man utnyttjar när det passar sig … är kanske en mer träffande beskrivning?

Här har jag nu en idé: sponsra landets idrottsklubbar med något slags lag-pass för resor till bortamatcher. Som det är nu, fylls vägarna från norr till söder med trötta föräldrar som kör mil etter mil med sina avgasbilar.

Själv är jag den störste boven av dem alla; jag kör basketspelare fram och tillbaka genom halva Mellansverige i en bil av 1987 års årgång. (Ja, nittonhundraåttiosju.) Alltid annars åker jag tåg – men med dagens tågpriser kan jag inte tvinga andra människor (och basketspelare) att göra detsamma.

  • Istället för att tvinga bortalaget att köra bil till matcherna skulle man starta traditionen att hemmalaget hämtar det gästande laget på tågstationen.
  • Istället för att slumpen styr matchstart, är det tågens ankomst som bestämmer tiderna.
  • Istället för att tre–fyra–fem föräldrar kör och kör i små pruttande bilar, åker de tåg och umgås med sina idrottande barn.

Vi (jag talar för alla nu, det brukar jag göra) lovar att uppföra oss och inte prata i den tysta vagnen eller förirra oss in i första klass och kommer dessutom att slänga allt skräp i därför avsedd behållare. När man väl har börjat få in vanan att åka i miljövänliga och kraftsparande tåg, kommer man inte att sluta bara för att man sedan blir vuxen och ickeidrottande, är min tanke.

Så här suddiga och glada skulle även seniorlag kunna bli av SJ-passet för idrottsklubbar.

Vafalls? Hör jag klagomål på att det är orättvist att bara idrottare skulle få dessa tågförmåner? Pah och fnys, så är det: livet är orättvist.

Gamle vän.

 Bloggers Unite - Blog Action Day

Share
/23 Comments/by

Ordning och reda, kammen i smöret!

Alla ska inte till Bokmässan. Alla har inte varit på Bokmässan. Alla är inte intresserade av Bokmässan. Här ett stämningsskapande ögonblick från Bokmässan 2005:

”Man hade förmodligen kunnat dela ut små björkkvistar till överlyckliga besökare på bokmässan. Små gråa stenar? Hårbollar? Ströbröd? Man tar emot allt. Jag har fått en folder om samer, jag har femton sushirecept, jag har ätit kycklingsnittar och seg kola, mintpastiller och chips. Jag har till och med sett en kursdeltagare som blev arg på mig en dag i januari.

Det är som Barnens Dag 1979. Det är män på styltor, det är trollkarlar och häxor, det är spågummor och tomtar. Väldigt många gråskäggiga tomtar i kavaj. The Freak Show är poesiuppläsning på en liten röd-svart scen.

– Ja, det var då på Baldakinen … säger en man i khakibyxor, blå blazer och loafers (sko som påminner om Skogaholmslimpa).
– Jaaa, Baldakinen, säger en annan man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Var det Baldakinen? säger en tredje man i khakibyxor, blå blazer och loafers.
– Om det inte var … nej det var Baldakinen, säger en fjärde man i khakibyxor, blå blazer och loafers.

Nej, detta ägde inte rum på en scen, det är helt normal konversation mellan fyra helt normala förlagsherrar i en helt normal, fast väldigt stor, monter på Bokmässan 2005.”

—-
Igår i en kommentar, frågade Bloggblad när jag skulle anlända till Bokmässan den 27 september. Jag hade ju ingen aning, så jag plockade fram biljetterna.

Tillbakablickspaus. Detta är så vansinnigt imponerande: att jag lyckas planera min tillvaro såpass att jag fyra veckor före avfärden faktiskt har biljetter! Under alla år, genom alla flyttar, i alla väder och på jobbintervjuer såväl som över sommarlov har jag tagit allt på en höft, på volley utan kontroll och av ren impuls. Några exempel:

  • När jag och Bästisgrannen i åttan åkte ensamma till Stockholm med endast 50 kr att leva på och i en vecka bodde i min kusins ”tomma” lägenhet tillsammans med en uppdykande knarkare som just hade kommit ut ur fängelset. Skörbjugg, på min ära!
  • När jag skulle bo i USA i ett år och började packa en timme före avfärd.
  • När jag inför varenda tenta bara hade läst 50 % av kursmaterialet.
  • När jag tio sekunder innan jag gifte mig skrev på papperen om namnbyte och då kom på att jag ju hade glömt att sy fast alla de klädda knapparna i ryggen på klänningen.
  • När jag gick på kadettbal men var klädd för kräftfest.

När man köper tågbiljetter på nätet beställer man så här: först tur och sedan retur. Right? På mina biljetter (som Bloggblads fråga fick mig att rota fram) stod det så här: retur och tur. Till Göteborg den 30/9 och hem igen den 27/9. Fel alltså.

Jag ringde till SJ och fick slå numret fem gånger innan jag förstod att jag inte skulle trycka 5 för avbeställa och inte skulle trycka 0 för automaten med en röst som bad mig åka på Martin Stenmarcks show i Stockholm och inte skulle trycka 4 för information utan 1 för något annat. Då hamnade jag i en sjuminuterskö. Det var lugnt; jag hackade lök samtidigt.

Men i sju minuter var jag tvungen att var femtonde sekund höra en kvinna säga att jag var placerad i kö och lyssna på en helt felbetonande man som bad mig åka till Stockholm ”i sommar”. Ren och skär tortyr. Sommarn är slut, strö inte salt i såren!

Allt ordnade sig fastän SJ sa att det var jag som hade beställt fel. Men hur kunde jag göra det?

– Detta händer ofta, va? sa jag förhoppningsfullt till kundtjänsten.
– Nej, faktiskt aldrig, sa kundtjänsten.

Frågan kvarstår. Hur kan man beställa biljetter i fel riktning?

Share
/41 Comments/by