Etikett: SJ

Svettigt värre

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juni 2023 23:12

Sedan jag lärde mig skriva nån gång på 1970-talet har jag berättat om missöden på tåg. Förseningar, värme, kyla, galna människor, borttappade väskor, bortglömda väskor och även stulna väskor. En gång kräktes vi alla – fem barn och två vuxna – så brutalt (av matförgiftning) att tågvagnen säkert fick skrotas.

Ja, nu anar ni att ännu ett tåg-äventyr är på ingång.

Jag och Tjugoåttaåringen samt hennes dotter Lilla M (snart 10 månader gammal) inledde i morse en resa till Lund för att fira Trettioettåringens dotter Lilla F (ett år idag). Eftersom Snälltåget är billigare och ballare än SJ, valde vi att med god tidsmarginal ta Mälartåget till Stockholm.

Interiör från Mälartågets cykel- och barnavdelning. Oerhört opraktiskt och dumt planerad.

Vi gick en promenad till Kungsträdgården, stoppade fötterna i fontänen och sedan knallade vi mot Centralen i ugn och ro för att där kliva på just Snälltåget kl 12.30. Vi strosade på bakgator för att undvika trängseln på Hamngatan, vi filosoferade över kyrkogårdar och vad man egentligen får göra på dem (picknick?), pekade på Bellmans monument (inte grav), vinkade till Ferlins staty och tittade på härket till hotell som skymmer Klara kyrka. Solen sken och Stockholm visade upp sig från sin allra bästa sida.

Snälltåget skulle som sagt avgå från Centralen kl 12.30, men när vi klev in i den stora vänthallen fick vi en smärre chock. Replikerna gick så här, där vi stirrade på den obegripliga, gröna tavlan med avgående tåg:

– Men 12.30-tåget är ju SJ? sa jag förbryllad.
– Kolla, Snälltåget går ju 12.15, sa Tjugoåttaåringen.
– Men klockan är ju 12.15?!
– Ja …
– Vi springer! Spår 12!
– Men mamm…

Utan att ens fundera över vad jag gjorde, puttade jag vagn, dotter, barnbarn och mig själv till rulltrapporna, åkte ner, sprang med löjligt komplicerad packning uppför trapporna till spår 12.

Under tiden strosade den unga modern i lagom takt åt samma håll. ”Vi har ju missat tåget, men okej, mamma kan ju få springa om hon vill”, tänkte hon.

Uppe på perrongen såg jag

Snälltåget
att alla dörrar var stängda
konduktören, som stod på perrongen och spanade längsmed tåget.

– Hinner vi kliva på?
– Va?
– Får vi kliva på?
– Ja, ta den närmaste dörren, sa han lugnt och pekade.
– JAG HAR EN BARNVAGN OCKSÅ! DEN KOMMER SNART! ropade jag samtidigt som jag öppnade dörren och hivade in massa väskor som landade på två skåningar som stod i kön till toan.

– Ah due!
– FÖRLÅT!

Nu var i alla fall väskorna på tåget. Jag kastade mig mot trapporna.

Den unga, strosande modern med barnvagnen hörde mig ropa från perrongen, och satte därför iväg i full fart och började släpa vagnen uppför trapporna som leder till spår 12. Där kom jag plötsligt flygande samtidigt som en främmande kvinna också uppfattade situationen och tillsammans lyfte vi vagnen. Vips var vi framme vid tågdörren.

– Halleå, sa skåningarna leende, vi har flöttat dina sakår till hörnet dänna.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa konduktören.
– Ta isär vagnen, den går inte in annars, sa jag som om Tjugoåttaåringen inte hade hört.
– Ta Lilla M, så tar jag isär vagnen, sa hon.

Klockan 12.17 rullade Snälltåget iväg med oss på insidan.

Detalj från Snälltåget – ett härligt handtag som alltid funkar.

Vi stod förstås i fel vagn, men efter att ha pratat med skåningarna och konduktören och konstaterat att jag helt enkelt hade hittat på avgångstiden 12.30, satte jag igång att släpa och baxa väskor och vagnsdelar.

Packningsröran. Ni ser rabarbern? Den har pallats hos grannen (fast vi bad om lov först) och ska ätas i Lund.

Jag klämde även ur mig spanska svordomar över de ickefungerande automatiska dörröppnarna mellan vagnarna, det ska erkännas. Vagnsunderreden äro av hävd icke smidiga.

Puh! Jag svettades här som efter ett 400-meterslopp.

Det fiffiga i kråksången är att på Snälltåget kan man för en inte alltför blodig kostnad boka en hel kupé! Helt perfekt! Där inne kunde vi utan att störa någon annan spela musik, sjunga vaggsånger, äta kladdig mat och lukta svett.

Heja fina Snälltåget och snälla Snälltågskonduktören! (Humor hade karln också, för han skrattade åt allt jag sa resten av resan.) Och tack, ni två skåningar som godmodigt accepterade att jag slängde saker på er!

Snälltåget känns på sina ställen dock lite … ofärdigt. Det här, t.ex., är bagagehyllan.

Nu ska de små kusinerna Lilla M och Lilla F få frottera sig med varandra på ett sällan skådat sätt – och vi ska äta rabarberpaj i långa banor.

Som ni ser är de redan lagda åt det intellektuella hållet.

Pssst!
Aha. Nu ser jag att tåget hemåt på torsdag går kl 12.30. Hm. Jag tror jag förstår.

9 kommentarer

Cykel på tåg? Cykel på tåg!

Cykel på tåg? Cykel på tåg!

Publicerat av Lotten Bergman den 6 juni 2022 21:28

Förr i tiden – okej, bara för några år sedan – kunde man hyra fiffiga cyklar i Stockholm. Oj, vad jag cyklade! Jag fick blodad tand och hyrde cyklar även i Berlin, N.Y. och Lund – och höll på att köra ihjäl mig flera gånger om eftersom bilarna (än så länge) har företräde, och jag är en liten snubblande klant som försöker följa trafikregler.

Men vips, försvann cyklarna ”pga. en förlorad upphandling med Stockholms stad”. (Nej, jag förstod inte alls. Sedan vann alla upptänkliga elsparkcykelföretag en miljard upphandlingar and the rest is history.) Som jag har saknat cyklarna! Men … idag, när jag än en gång har fått megaont i det dåliga knät, insåg jag att lösningen ju fanns där: cykel på tåg!

SJ vägrar fortfarande hårdnackat att hantera cyklar (vilket man helt utan problem gör i andra länder), men sekrutt-tågbolaget (ingen gillar det) som kör mellan Eskilstuna och Stockholm har plats för sex cyklar per avgång.

SEX CYKLAR! JAHOOO!

Jag cyklade alltså till stationen. Ställde mig att vänta, och insåg att det ju fullkomligen drällde av barnvagnar och cyklar som skulle med samma tåg som jag. Drabbades av rampfeber och scenskräck och hjärtklappning samt domedagstankar om hur alla skulle få plats utom jag.

Men se! Alla sex cyklarna fick plats, även om blott fyra kunde spännas fast.

Som resenär på Mälartåg ansvarar man för sin cykel och måste hålla ett vakande öga på den under hela resan, men det finns ingenstans utom i trappan att sitta i det för cyklar avsedda utrymmet.

Jag citerar:

”Ha uppsikt över cykeln under hela resan så att den inte skadar eller smutsar ner någon eller något. Var särskilt uppmärksam vid på- och avstigning då det kan vara trångt. Det är du som kund som ersätter eventuell nedsmutsning på medresenär eller skador som kan uppstå.”

Väl framme i Stockholm måste man (förstås) undvika stora vänthallen och rulltrapporna, men på hissar och vanliga trappor samt gångarna och passagerna under markplan är det fritt fram. Jag citerar:

”För ankomster och avgångar på spår 11–19 tar du dig via hiss som angör Klarabergsviadukten Nils Ericsons plan och vidare via gången som går under spåren mellan 11–19. Här finns det nivåskillnader där trappor och hissar finns att tillgå. Följ skyltning mot spår 19.”

– Hiss? tänker ni som har varit på Centralen och försökt baxa in en liten barnvagn i en sådan.

Jomenvisst, nä just det: de är inte alls gjorda för fullvuxna. Eller cyklar. Eller ens tvillingvagnar.

Även den obligatoriska lilla pisspölen anas svagt i mitten.

HURRA! Jag lyfte bara upp främre delen en meter så att cykeln fick plats på diagonalen! Och skrapade bara ena smalbenet på kuppen!

Nu tänker ni att det var då ett himla klagande, så jag övergår till att berätta om det allra mest fantastiska. Från Centralen tog det nämligen bara nio minuter att cykla till Djurgårdsbron! Swiiiiisch! Jag blev förvisso omkörd av cykelbyxemän med 27 växlar samt säkert 25 små människor på elsparkcyklar, så det hade säkert kunnat gå ännu snabbare om jag inte hade fastnat lite förvirrat vid vägavspärrningar och trafikkaos vid Norrmalmstorg.

På vägen hem ett par timmar senare var det tuffare, eftersom kungaparet och Mellansveriges alla poliser skulle ut på Djurgården – men jag kom på en strategi: man gör som när man ska in i långhopprepet! Jag stod stilla och räknade ett-två-tre och kastade mig ut bland alla farligheter.

Så på Centralen vidtog den bekanta nervositeten igen. Skulle jag få åka med? Hur många cyklar stod på perrongen före mig? Vilken vagn är det som jag ska in i?

I Danmark råder ingen tvekan. DÄÄÄÄÄR är cykelplatserna!

I Sverige måste man ta på sig brillorna för att se var den enda cykelingången är. (Se pil.)

Sammanfattning: oooooooh, låtom oss åka tåg med cykel och invadera alla olika städer överallt och låtom oss när vi ändå håller på skicka spaltmeter med feeedback till alla som inte har fattat hur infrastrukturen hade påverkats positivt av alla våra egna cyklar på gator och torg.

Nu upprepar jag mig. Men fatta: det tog nio minuter från Centralen till Djurgården! GRATIS!
(Buss och spårvagn tar 15 minuter, en promenad 30 minuter, bil allt mellan 15 minuter och tre timmar beroende på tidpunkt.)

Och hur hanterade jag trapporna hemma i Eskilstuna? Well. Det var fem cyklar före mig till den enda (lilla) hissen från perrong 2, så jag duns-duns-dunsade mig och cykeln nerför och sedan uppför trapporna. Yeah.

28 kommentarer

Att åka tåg i motvind

Publicerat av Lotten Bergman den 17 augusti 2019 00:45

Strax innan det i onsdags brann på stationen i Hässleholm, åkte jag ner till Olseröd i Skåne för att hjälpa min polare Ami att sandpappra 28 spjälor till en soffa.

Den gamla soffan.

De nya spjälorna, maskinerna och jag. (Samt min högra arm som på bilden ser ut som en utomjordings fena eller nåt.)

Resan ner var smidig trots byten här och där, och i Hässleholm bar jag som en Hulk två gigantiska rullväskor åt en gammal tant som med tårar i ögonen stod och tittade på en ickefungerande hiss. Idag (lördag) ska jag åka hem igen.

Men sedan det brann är det ju hopplöst att åka norrut utan att passera Hässleholm – all tågtrafik genom Hässleholm är jätteinställd i en vecka. Här stod jag mellan spjälorna med sågspån i håret och försökte i tvenne dagar att kommunicera med SJ för att få biljetter som inte inbegriper ersättningsbuss eftersom det är komplett omöjligt att jobba (korrläsa) i dem. I förrgår fick jag nya biljetter i mobilen där min femtimmarsresa hemåt hade förvandlats till en tiotimmars – men utan ersättningsbuss, sa SJ-chatten.

– Yay! hojtade jag.
– Plong-plong, sa mobilen när alla nya biljetter kom fram.

Den ursprungliga resan hemåt gick Kristianstad–Hässleholm–Linköping–Eskilstuna.
Den nya blev Kristianstad–Lund–Göteborg–Katrineholm–Eskilstuna.

Men … ”Kristianstad–Lund” inbegriper hur man än vänder på tågkartan ett stopp i Hässleholm. Jag skrev till SJ och påpekade att jag hade fått en biljett som de facto inte funkar. Då kom detta svar:

”Jag ser att morgondagens tåg från Lund till Göteborg med Öresundståg inte passerar Hässleholm, så det är inga problem där.”

– Goddag yxkaft.

Skrev jag förstås inte. Jag förklarade mitt problem en gång till och bad om hjälp med denna sträcka:

”Jag är i Olseröd och ska till Lund från Kristianstad utan att passera Hässleholm eftersom jag ska till Göteborg för att kunna ta mig till Eskilstuna via Katrineholm.”

Det tog några timmar, och så kom svaret.Det där med ”Dessvärre går det inte via Höör” var dessvärre inte sant, för det går visst. Ami får köra genom halva Skåne och leverera mig och försaka sina spjälor i flera timmar.

Wish me luck! Strax ska jag göra järnvägarna osäkra och ta en förmiddagsfika i Lund, lunch i Göteborg … och kanske komma hem till Sörmland nån gång efter kl 20 …

Uppdatering

Jomen det här går ju ganska bra! Jag fick skjuts till Höör (en dryg timmes bilresa) och tillfälle att njuta av en av de allra minsta väntsalarna.

Jag vet ju precis hur det känns att slipa sådana där spjälor!

Framme i Lund bjöds jag på lunch av Erik (aka Tjugosjuåringen) och hans fru och dessutom klura på varför jag inte fick ta snabbtåget 12:15 (framme 14:20) utan långsamtåget 12:21 (framme 15:05).

Var snabbtåget månne fullbokat? Jag gjorde en snabb sökning och fann att näääää, det var det inte.

Resan Lund–Göteborg (i första klass) var som att jag hade fastnat i en bergochdalbana, fått biltutor inkörda i öronen och en bajsnödig mås placerad på huvudet. Proppfullt, stökigt, högljutt och förfärligt. När jag kom fram 15:05 visade det sig att det gick ett tåg norrut kl 15:19, som jag inte var inbokad på. En snabb sökning visade att inte heller detta tåg var fullbokat.

Men okej, en trevlig promenad i ett regnigt Göteborg är aldrig fel! Synd bara att kastvindarna var på 7 m/s.

Är jag blott negativ? Inte då: nu sitter jag på X2000 Göteborg–Katrineholm i en halvfull förstaklass-vagn som är så tyst att det känns som om jag sitter i en vadderad cell. Om jag skulle få för mig att säga ssssccchhh här, kommer det att höras som ett pistolskott.

26 kommentarer

När kommunikationen inte funkade så himla bra

Publicerat av Lotten Bergman den 7 januari 2017 20:18

Nu ska jag berätta om hur det kan gå när informationstekniken på både det mänskliga och digitala samt automatiska (?) planet fallerar.

Ha tålamod: det här är inte bara ett gnälligt SJ-gnöl.

Första sträckan hemåt från Lund till Eskilstuna häromdagen gick alldeles utmärkt. En stor parentes i sammanhanget är att vi numera måste byta till ett sekruttåg redan i Linköping istället för att sitta kvar på fintåget ända till Norrköping.

När mina två basketkolleger och jag skulle kliva av – i just Linköping – sa tågvärden i högtalarsystemet:

– Tåget mot Katrineholm, Eskilstuna och Sala avgår klockan 18:07 från spår 3, alltså samma perrong som vi kommer in på.

Vi klev av, sprang in i en väntkur och stod där och njöt av värmen. Högtalarsystemet inne i kuren var på maxvolym eftersom ingen under högtalarmötet på SJ:s eller Trafikverkets kommunikationsavdelning sa just den här meningen:

– Ska ljudet inne i väntkuren vara lika högt som ute på perrongen, i det fria där tåg och väder samt vind påverkar?

Varje gång något sades i värmekurens högtalare fick vi alltså ta paus i vårt annars oavbrutna prat. Med andra ord hörde vi exakt varenda ord som sades i utropen. Och därför blev vi lite fundersamma när klockan blev 18:09 utan att något tåg hade dykt upp och inget plong om försening hade kommit i mobilen och … och … och … det ju faktiskt på skyltarna inte stod en enda bokstav om något tåg till Eskilstuna.

Jag ryckte åt mig ryggsäcken och sprang som en halt hind nerför trapporna och in i stationshuset. Inget tåg mot Sala syntes på skärmarna. Aha! En tåginformationshjälpare i grön reflexväst! Hallå!

– Ursäkta, tåget mot Eskilstuna?
– Det som gick nyss?
– Som gick nyss?
– Från spår 6.
– Frå…?

Här blev jag väldigt avbruten av en Securitasvakt som stod bredvid den gröna västen. Han ville hemskt gärna ha ett ord med i laget.

– Ja, det gick nyss. Som det skulle, lade han till.
– Vänta ska jag kolla, sa tåginformatören och flipprade på sin telefon.
– Från spåret som ligger allra längst bort, dääär, sa Securitasvakten och pekade synnerligen irriterande bort i fjärran.
– Men vi blev tillsagda att stå vid spår 3! sa jag uppbragt.
– Men tåget till Eskilstuna går alltid från spår 6, sa Securitasvakten.
– Nej, sa tåginformatören, det brukar gå från spår 3. Titta här …

Och så fortsatte hon genom att visa mig hur det hade avgått på korrekt tid från ett helt annat spår än 3. Som det ju alltid brukar avgå från.

Vi svalde dock förtreten och satte oss att i lugn och ro invänta tåget som skulle gå en timme senare, som pga. ”den rådande väderleken” (alltså normal svensk vinter) var försenat nästan en timme till 19:50. Vi löste världskrisen och basketpaniken samt diverse knutar och jag svor ve och förbannelse över den trevliga middagen som jag kom att missa.

– Nu tror jag att vi samlar ihop oss, sa jag 19:35. Det står här på appen att tåget ska inkomma 19:40. Vi går och kollar på tavlan.

Vi tre stirrade på tavlan ”ankommande tåg” och hittade inget av värde. Inget tåg inkom 19:40. Men på ”avgående” stod det att vårt tåg (som ju alltså inte någonsin skulle inkomma) skulle avgå kl 19:50. Väntelivänt. Trarajdiraaa. Tickeli-tick sa klockan.

– Näe, sa jag kl 19:49 till mina två basketnördar. Nu går vi fan till perrongen! Spring!

Tre gamla basketspelare sprang på stela knän både nerför och uppför trappor. Framme på ”vår” perrong stod bara ett litet sekrutt-tåg. Skylten sa att det var ett ”ankommande tåg från Kalmar”, som ju inte har något som helst att göra med Sala eller Eskilstuna.

Vi och kanske sex andra perrongförvirrade stod där och sa ”Kalmaaar?” tills jag älgade fram till fel ände av tåget (dysdirektiker Bergman) och stirrade in i en tom förarhytt. Jag vände och sprang till rätt tågände och knackade på fönstret, varpå en förtjusande lokförare i skägg och glasögon tittade ut.

– Förlåt. Vi undrar bara vart du ska åka.
– Sala. Eskilstuna. Västerå…
– Men på skylten står det att du kommer från Kalmar.
– Va? Näe, sa lokföraren och tittade ut mot skyltningen och skrattade.
– När ska tåget avgå mot Sala då?
– Eh. NU. Alltså verkligen nu.
– Åh fan.

Sa jag och sprang mot mina kolleger och de andra som stod och var förvirrade på perrongen.

– DET ÄR TÅGET MOT ESKILSTUNA! Och Sala! Kliv på! Snabbt! Dörrarna stängs!

Schwopp, så var vi på väg hemåt igen.

Nu är frågan hur i hela friden alla inne i stationshuset skulle få reda på att det var just deras tåg som

inte hade inkommit
inte annonserades i högtalarna
nyss avgick.

Där står de förmodligen fortfarande och undrar.

Stackars tågvärden kom förstås och kollade våra biljetter (”vi missade vårt tåg för at bla bla bla”) och hon fick just dessa frågor (punkt 1–3 ovan).

Hon såg ut så här när hon sa att vi faktiskt hade fel och att tåget hade skyltats korrekt på perrongen och att allt hade gått rätt till. Mhnpffft.

Slutkläm:
Jag känner mig maktlös och förvirrad. Borde sådant här inte funka bättre och bättre? Vi (jag) har slutat att lita på vårt (mitt) eget omdöme. Med andra ord finns det under en helt normal resa dessa komponenter att inte ta hänsyn till what so ever:

SJ-appen
utrop via högtalare
saknade utrop via högtalare
skärmar inne i stationshuset
skyltar ute på perrongen

Just sayin’.

49 kommentarer

Den gråtande mannen på perrongen

Publicerat av Lotten Bergman den 28 juni 2016 21:32

Man skulle ju kunna tro att Sveriges ödsligaste perrong ligger i Åmål. Eslöv. Tranås. Kymlinge.

But nooo.

Tjugofyraåringen (som vi idag kan kalla Erik) och hans flickvän (som vi idag kan kalla Frida) kom till Mälardalen från Lund i fredags. Samtidigt fastnade alla tåg i Åkarp (även det vid en rätt ödslig perrong) och alla bilar vid en bro i Södertälje pga. en olycka – den blev så sned att folk inte kom fram till små grodorna i tid utan fick hoppa omkring mellan bilarna. Erik och Frida missade tåganslutningen i Södertälje Syd med sju (7) minuter, vilket de visste redan när de satt på tåget.

– Alla som ska till Eskilstuna: kom till servicevagnen! sa högtalarna på enbart svenska eftersom alla som ska till Eskilstuna i semestertider ju kan svenska.

Erik, Frida och en annan resenär anmälde sin närvaro och behov av transport till Eskilstuna. Det här är Erik van vid eftersom han redan 2010 lärde sig vad en ersättningstaxi är för något. De kom fram till Södertälje Syd och gick mot taxibilen när Frida lade märke till en till synes förvirrad man som verkade leta efter något. Han försvann i den snabbt uttunnande folkmängden och de tre som skulle till Eskilstuna började packa in sig i taxin. En man som skulle till Strängnäs kom och frågade om han skulle kunna hänga på istället för att ta en egen taxi dit, och alla tyckte att det var en bra idé.

staljesyd_taxi — Ungefär så här såg det ut i den ljusa midsommarnatten.

Men i Frida gnagde det. Den förvirrade mannen … hur gick det för honom? Skulle hon strunta i honom? Bry sig om honom? Leta efter honom? Utgå från att hälsan tiger still? Försena alla taxiresenärer ytterligare? Hm.

– Ursäkta, jag måste springa och kolla en sak! sa Frida och rusade in i stationshuset.

Efter en stunds funderande sprang Erik efter och fann henne ensam i stationshuset som var tommare än en busshållplats i Österforse.

Det är så tomt i stationshuset i Södertälje Syd att inte ens det enda caféet fastnar på bild.

– Han är inte här, sa Frida bekymrat.
– Jag tar perrongerna! sa Erik. Gå tillbaka till taxin och säg att jag strax kommer!

Stationen Södertälje Syd har sex spår och alltså tre perronger. Erik är en noggrann grabb som inte lämnar något åt slumpen, så han bestämde sig för att kolla på hela perrong 1 (se längst ner på bilden). Och 2 (se i mitten på bilden). Samt 3 (se där, vid stjärnan).

Längst bort på den tredje och sista perrongen hittade Erik alltså den förvirrade mannen, storgråtande.

gratandevitnames — Ungefär så här. (Nej, Erik tog ingen bild.)

Mannen kunde ingen svenska och hade därför inte haft den blekaste aning om att han skulle ha kommit till servicevagnen eller att han skulle ta taxi och eftersom alla människor var borta och alla informationsskyltar var släckta, var han förtvivlad. Erik försökte kommunicera med honom, men inte förrän han sa ”Eskilstuna” lyste den gråtande mannen upp. Han sa:

– Trouble. Train. Eskilstuna.

Erik och den ledsne mannen gick till taxin och plockade ut Strängnäsmannen som trots allt fick skaffa egen transport hemåt och Frida lyckades få ur den snyftande att han kom från Vietnam. Väl framme i Eskilstuna en dryg timme senare, sa han ”thank you my friend” till Frida och gick med bestämda steg mot solneduppgången.

Sveriges allra ödsligaste perronger finns alltså enligt mig vid Södertälje Syd.

49 kommentarer

Hej SJ! Kan jag få hjälpa till?

Publicerat av Lotten Bergman den 31 augusti 2014 21:56

Idag skulle jag bara åka tåg från Lund till Eskilstuna kl 09:23, med byte i Linköping vid tolvsnåret och det skulle gå så bra så. Det är inte vinter, det är bara en normal söndag – och även om det regnar i Skåne så kunde jag inte tänka mig att det skulle finnas några problem.

Well. Klockan sju i morse kom ett sms från SJ, som talade om att ersättningsbuss skulle ersätta tåget på sträckan Linköping–Eskilstuna. Det var ju vänligt av SJ att tala om det, men jag gav upp ett primalskrik och svor mig upp ur sängen.

Jag hatar ersättningsbussarna så intensivt man kan hata ett dött ting.

Det är trångt, det är irriterat, det är fullt av väskor, det är busschaufförer som inte kan svara på frågor och det är illamående och det är varmt och det är 700 stopp på vägen. Ersättningsbussarna är alltså inte något jag kan rekommendera.

Jag satte mig i ottan vid datorn och kollade om jag skulle kunna byta min ombokningsbara biljett till en senare avgång, men si det skulle i så fall ha kostat mig uppåt 1 500 kr. Det var bara att bita ihop, leta efter ett surt äpple och go with the flow.

Väl på tåget ville jag ha lite mer information:

– Biljetterna tack!
– Hej! Jag undrar hur det kommer sig att det är ersättningsbuss från Linköping.
– Va? Jaså? Är det? Det var ju intressant, det vet jag ingenting om.
– Skulle du kunna kolla om det finns någon möjlighet att byta till tåg mot Örebro eller om jag ska åka till Södertälje Syd och by…
– Nejnej, åk inte till Stockholm, de har jätteproblem med ombyggnationer och spåränd… Men okej, jag kollar!

Fast två och en halv timme senare hade jag fortfarande inte fått besked. Då sa det dingdong i högtalarna:

– Vi ankommer om ett par minuter till Linköping. För er som ska ta er vidare mot Eskilstuna, Västerås och Sala, står en ersättningsbuss och väntar på plats D2.

Ingen förklaring, ingen förvarning, grrrrrrrrrrr. Resenärer som inte hade fått plingeliplong i mobilen fick alltså två minuters förvarning trots att SJ hade bokat bussen redan klockan sju.

Kom ihåg detta nu när ni läser vidare: SJ visste redan i ottan att X antal passagerare (varav en, skulle det visa sig, var Måns Zelmerlöw) skulle behöva forslas på en buss vid lunchtid.

Vi klev av tåget, spanade efter tydliga skyltar med D2, såg inga, irrade runt både norrut och söderut, alla släpande runt på stort bagage eftersom man när man åker tåg faktiskt ofta har just det: stort och otympligt bagage.

Men ack. Kan ni tänka er. Bussen var för liten! Förmodligen hade den krympt för det kan ju faktiskt inte vara så att SJ när de beställer ersättningsbuss inte har koll på exakt antal människor som behöver få plats. (Datorer, ni vet.)

Det var upploppsstämning och ilskna tjut, det var irriterat, det var fullt av väskor … och busschauffören kunde förstås inte svara på några frågor över huvud taget. ”Jag kör bara bussen” tror jag är ett mantra som de av SJ har fått order att upprepa – istället för att ge busschaufförerna all nödvändig information som man väl kan leta fram på 5–6 timmar.

– Skandal!
– HUR FAN PLANERAR SJ?
– Hallåååå, vi får inte plats.
– Ja, jag kan faktiskt inte köra med folk stående i mittgången. Ni måste gå av.

Som den hjälte jag (sällan) är, reste jag på mig och erbjöd min plats till någon som hade mer bråttom eftersom jag just idag inte hade bråttom och behövde bättra på min karma. Och det var då jag såg Måns. Han satt längst fram i bussen och såg ytterst sammanbiten ut.

– Heeeeej, du är ju alldeles fantastiskt begåvad, och …

Tänkte jag säga. Men jag hann inte ens komma till Hejet eftersom stämningen blev hätsk och jag var tvungen att kliva av för att inte bli nedtrampad. Vi sex som blev avslängda samlade oss till rådslag.

– Is this common here in Sweden? sa en britt.
– Mitt hjärta … sa en kvinna från Katrineholm och sneglade på sin make.
– Mitt hjärta … sa en man från Katrineholm och sneglade på sin hustru.
– Nu missar jag alla mina anslutningar! sa en man från Falun.
– … … … sa en tystlåten man från Eslöv som ju inte var särskilt pratsam.
– KOM! Vi går till Resebutiken! sa jag och stegade iväg med packning och randig regnkappa.

Men det fanns ju ingen Resebutik. Den hade förstås stängt. Men vi kunde ju kontakta sj.se om vi var intresserade av att köpa biljetter, talade en fin skylt om.

Falumannen kom (efter att ha börjat på plats 13 i kön) fram till SJ och kunde snabbt boka om sina biljetter för att sedan slå sig ner med en öl. Britten och den tyste satte sig att dricka drinkar. (Ja, det finns alkohol men inte tåg eller service på stationen i Linköping.) Jag och det pensionerade paret med hjärtproblem satte oss att invänta mitt SJ-samtal. De köpte en kaffe till mig medan jag väntade och väntade – och äntligen kom fram. Jag förklarade problemet för en trevligt bekymrad kille, som sa ”vänta, jag måste kolla”.

Och försvann. Efter 13 minuter sa det bara pip-pip. Jag tittade på ”luren” som man gör i amerikanska filmer.

Jag ringde upp igen, hamnade i lång kö igen och lyssnade till ”det är många som ringer till oss just nu, men vi tar emot ditt samtal så fort vi hinner men har du tänkt på att du kan beställa biljetter på sj.se och om du laddar ner SJ-appen underlä…” en miljard gånger. (Lätt överdrift.)

Killen som svarade andra gången sa att det bästa nog var att vi helt enkelt tog tåget som skulle gå två timmar senare. Och att vi inte behövde beställa nya biljetter – vilket bara tog ytterligare 19 minuter att få reda på. Men så bra!

Så tog vi oss till slut hem.

Kära SJ. Jag förstår att det eftersatta underhållet av spåren och i kontaktledningarna samt de satans koppartjuvarna orsakar avbrott i trafiken. Men jag har några förslag som skulle göra oss resenärer mindre gnälliga.

Informera om ersättningsbussar i ett så tidigt skede som möjligt så att vi listiga resenärer kan ändra resväg om vi har möjlighet.
Se till att skyltning till ersättningsbussarna är övertydlig och att hållplatsen inte ligger 500 meter bort eftersom tågresenärer kan ha stor packning (och hjärtbesvär).
Ha en speciell SJ-telefon på alla stationer – om det till äventyrs skulle finnas resenärer som de facto inte har telefon och som pga. SJ inte kan ta sig till sin destination fastän det är SJ som de har anlitat i just detta syfte.
Anställ fler till kundservice. Jag har aldrig varit med om ett könummer under tio.
Anlita mig, snälla, snälla rara! Jag kan göra underverk när det gäller information!

Nu ska vi se om jag lyckas få tillbaka pengarna också; SJ har talat om att jag inte ska sluta vänta på deras svar:

Uppdatering
Ah. Glömde! Jag fick ju väldigt klargörande Twitter-svar från SJ:

Uppdatering igen:
SJ är mästare på att förklara varför det blir fel när det blir fel!

– Jahaaaaaa! SOA! Naturligtvis, nu förstår jag!

57 kommentarer

I loungen

Publicerat av Lotten Bergman den 18 juni 2013 11:02

En av fördelarna med att köpa tusen och en tågbiljett för dyra pengar och att sedan missa släktmiddagar för att tågen fastnar i Hallsberg och snubblar över signalfel, är att en belöning väntar när tusenlapparna på löpande band i en halv evighet har matats in i SJ:s mage som påminner om Jätten Glufs-Glufs.

Tillgång till loungen.

Det är ”sällskapsrummet” på Centralen där man inte söker sällskap utan faktiskt sätter sig att jobba mellan tågavgångar och möten. Det funkar så vansinnigt bra att få lov att sätta sig i loungen att jag är beredd att köpa extra tågbiljetter bara för att komma upp till denna nivå resten av livet.

I min favoritavdelning – den tysta – sitter främst de deadlinestressade och introverta. Ingen, ingen, ingen, INGEN läser en bok, tittar i taket, petar naglarna eller stickar en halsduk. Alla stirrar stint i datorns djup och släpper skärmen med blicken blott för en stilla suck med slutna ögon.

I den yttre avdelningen är det annorlunda -- där samtalar man med ressällskap, har möten och och pratar i telefon. — I den yttre avdelningen är det annorlunda — där samtalar man med sitt ressällskap, har möten och och pratar i telefon.

Alla i loungen har tillgång till knäckebröd, vetebröd, aprikosmarmelad och philadelphiaost samt kaffe, juice, te och världens godaste digestivekex.

Det här vet jag inte riktigt vad det är, men jag får äta hur mycket jag vill av det.

I tysta avdelningen finns det gott om eluttag i små hemliga luckor. Där kan man som för i tiden även stoppa in nätkabel för att få tillgång till det däringa World Wide Web.

Nu när jag har talat om hur underbart det är här, ska ni få ta del av medaljens baksida. För även här drar sig de underligaste, mest högljudda och illaluktande till platsen precis bredvid min.

Jag sitter just nu bredvid en karl som har hörlurar med ljudläckage (visserligen Mozart, men ändå liksom) och som äter knäckebröd som vore det den första måltiden på två veckor och den sista i livet. Smulorna yr genom både näsa, mun och skägg medan marmeladen rinner från mustaschen ner till kavajslaget, där den sammanstrålar med hårpiskan som ligger som en kopparorm över axeln.

På min andra sida sitter en man med tättslutande lurar och därför okänd musik. Men han har ett ohyggligt, genomträngande tutpip i näsan. Jag vet inte och kan inte föreställa mig vad det är för anordning som sitter i näsborren, men den borde han ta patent på och sälja till Försvarsmakten.

Själv är jag ju som alltid ett under av ordning, skönhet, väldoft och lugn.

58 kommentarer

Jag och SJ

Publicerat av Lotten Bergman den 12 december 2012 08:28

(Det kommer en ny julkalenderlucka senare i förmiddag.)

Igår var jag på galej tills jag skulle ta 22:55-tåget hemåt. På Centralen kom Rapport fram och ställde några frågor och jag pratade på ett tag, och hamnade sedan i alla morgonnyhetssändningar med det extremt kloka, välformulerade och ovanliga uttalandet ”Ja, jag kommer att fortsätta att vara beroende av tågen, men också av informationen”. (Mitt uttalande föregicks av en lång drapa om svårfunnen information, men de kan ju inte fylla hela sändningen av ett inslag med mig, vilt gestikulerande, spottande och fräsande.)

Men det är väl bra att SJ gör nåt. Om de inte kan köra tågen, är det enda vettiga beslutet att ställa in dem eftersom tåg som inte kan köras ju inte kan … köras. Om SJ ställer in varannan avgång och sedan kör med dubbelt så långa tåg lite mer sällan under en begränsad tid är ju även det okej. Uppdatering: Men så är inte fallet. Niklas förklarade för mig i en kommentar att SJ ställer in tåg och kör sedan för att kompensera detta de andra avgångarna med extra korta tåg. Eller extra gamla tåg. Slut på uppdatering.

Men det är så vansinnigt svårt att få information! SJ-appen är ganska bra … när den funkar. Men ack så många gånger det inte står något om inställda eller försenade tåg. Min gångna helg såg ut så här:

Lördag kl. 18:08 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 10:07 till Stockholm inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).
Söndag kl. 14:44 till Eskilstuna inställt (ingen förklaring, ingen notering i appen).

Just den där eftermiddagsturen i söndags ersattes med en buss som tog sig till Eskilstuna på tre timmar – en sträcka som med tåg tar en timme. Ja, jag är fortfarande arg.

Se här nu till vänster hur det såg ut fortfarande klockan 16:05 i appen: avgången 14:44 är heeeeelt normal.

Vi ger oss iväg till Stockholm (som alltså ligger en timme bort) med ibland tre timmars marginal, vi bokar in oss på hotell (som inte ens har bacon!) för att vara säkra på att inte komma för sent till morgonföreläsningarna och vi missar basketmatcher, julmiddagar, släktkalas och inkomster för att … för att … ja … varför?

Men om man ser lite positivt på det hela, så får man bloggvirke, prata med intressanta människor, uppleva okända stationers spårsopa mitt i natten och ibland även lära sig hur en Stentofon ser ut.

Vid Cityterminalens bussplats 15 finns ett eluttag som funkar!

17 kommentarer

På spaning efter det plommonstop som flytt

Publicerat av Lotten Bergman den 30 april 2010 11:19

Rubriken här har Översättarhelena hittat på — men det måste lyftas upp ur kommentatorsbåsets mörker nu när plommonstopet ju är så borta, så borta.

Först måste jag klargöra för nytillkomna tittare: jag har i min ägo min morfars plommonstop från förra sekelskiftet.

morfars_hatt — Morfar föddes 1878, var 24 år äldre än min mormor och dog följaktligen som en gammal man innan jag föddes.

Plommonstopet är numera sprucket, slitet och faktiskt om jag ska vara ärlig … förstört. Men det finns, och ur just detta plommonstop drar jag vinnarna i Julkalendern varje december.

plommonstop_karlskrona — Karlskrona Hattfabriks AB och Militär Ekiperings AB (MEA) i Stockholm. ”Extra lätt” – var det för små män med svag nacke?

Men jag har även en mer användarvänlig plommonstopskopia. Den går jag på disco i, den åker jag till föreläsningar i och i den har jag kul. När den senast satt på mitt huvud såg den ut så här:

lotten_skratt — I Sundsvalls stadshusfoajé den 17 april. (Foto: Tomas Öhrn.)

I vintras tappade jag fuskhatten i Malmö. Den hittades snabbt som ögat och skickades ihopknölad i ett vadderat kuvert till mig. Malmöbor kan man lita på. Det är värre med Sundsvallsborna.

Någon har hittat hatten och … och … kanske lagt den bredvid min stora rullväska med 35 kilo böcker? (Den försvann bort i fjärran på ett tomt tåg den 27 januari. Upphittaravdelningen som heter Bagport har inget att tillägga i frågan. Ni som gillar sökmotorer: kolla på Bagports och tala om för mig om det går att söka på ”svart, hård rullväska full med böcker”.)

Nu är jag ju en sådan som snubblar, slarvar, tappar, glömmer och fladdrar – så det är inte första gången jag tappar bort mig eller andra synnerligen viktiga ting. Och inte vänjer jag mig vid det heller. Se vilket minne jag har av några borttappade persedlar:

vit Crescentcykel, olåst (förvirrad skolavslutning, 1974)
cykelknippa i strypkoppelkedja (i Eva Selins föräldrars bil, 1977)
två par antika, blåa Converse (”försvann” i flytten till Stockholm 1982)
grön Monarkcykel, olåst (regn och en minusgrad på Delphi i Lund, 1986)
filmrulle (med bilder på första sonens födelse, 1992)
kamera på Philadelphias flygplats (på toa, 2007)
kamera hemma i huset (tjuvgäster på besök, 2007)
hela jävla ryggsäcken med dator, kamera, plånbok, mobil (rån, 2008).

Däremot har jag aldrig tappat ett paraply. Det kan ha att göra med att mitt hår blir så vackert lockigt av regn.

26 kommentarer

Om tåg och kalsonger (inte vulkanmoln)

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2010 10:23

Jag tror att just fredagar är bra dagar att skriva långa inlägg om allt och ingenting.

Först åkte jag med ett av dessa tåg som enligt SJ är olönsamma. Det är bara det att det alltid är proppfullt. Förutom då i första klass, som tar upp säkert 40 % av tåget. (Tips: när tåget är fullt, kan man gå in på förstaklassavdelningen och sätta sig på ett gäng onumrerade stolar. På mitt tåg satt det just där en ung man utspilld över fyra säten. Han såg ut som Catweazle så ung han var, och han spelade musik på maxvolym i sina lurar. Alla i första klass var jättemorgonglada.)

stefan_sundstrm_lotten — Stefan Sundström tyckte att det var helt ok att se ut som Catweazle. (I en radiointervju för ett år sedan.)

Min packning är precis lagom stor, men det finns inte utrymme för ens en sladd till. Och jag har glömt bankettskorna – så jag blir tack och lov tvungen att gå på nästanbal i Converse.

– Men seee, hur är hon klädd? Vuxna människan har gympaskor till kjol!
– Men de är i alla fall silverglänsande. Ser ut som siden, va?

Det blir nog bra det där.

Jag har redan hunnit byta tåg två gånger och dessutom berömt ett barn som gick i plommonstop (!) samt blängt på en cigarettsprättare. När jag hörde ”nästa Morgongåva!” höll jag på att hurra högt av förtjusning och bänglade mig fram till ett öppningsbart fönster bland resenärer som inte alls var lika poetiska som jag.

morgongava — Uppdrag till läsekretsen: när hade man tvåsiffriga telefonnummer?

Förresten. När jag i ottan skulle lämna världens stökigaste hus, hörde jag min djefla man skratta högt inne på toa. Nu tar vi en paus medan ni tänker på vad man kan skratta stort åt när man är inne på toa.

aprilvader — Hurra! Vulkanaskan är här! tänkte jag. Nä, se det snöade.

[Tankepaus. Aaandas. Associera. Titta ut genom fönstret och kolla om det fortfarande snöar. Se framför er hur toadörren hemma hos oss öppnas och en inte särskilt påklädd, men väldigt sömnskynklig djefla man kommer ut – fortfarande full av skratt.]

– Jag … [skratt, skratt] … jaaaag … [skratt, skratt] Jag … [djupt andetag] … tyckte att det var något obekvämt med kalsongerna. Jag vaknade flera gånger inatt av att kalsongerna var obekväma. Och kolla! Kolla! Kolla vad jag hittade i mina kalsonger! [skratt, skratt] En säkerhetsnål! [skratt, skratt]

För övrigt kan jag meddela att stationen i Uppsala är ombyggd och alldeles fantastiskt modern. Men att från väntbänkarna är det helt omöjligt att se tavlan med tågtiderna. Försenade tåg och nya tider gör att resenärerna sätter sig i två minuter i stöten och ideligen packar ihop sig och drar iväg till informationstavlan för att sedan småspringa tillbaka innan någon tar bänkplatsen och sätta sig i två nya minuter och sedan oroligt ta sitt pick och pack och trippa iväg för att kolla om något nytt har hänt på tågfronten där borta i informationshörnet. Det var ett väldigt nervöst springande fram och tillbaka – men det kanske är sådant som kallas vardagsmotion?

29 kommentarer