Hoppa till innehåll

Etikett: simning

Att lära sig att simma

Jag var tydligen ett underbarn vad gäller simning. Som pyttepytteliten palt sattes jag i simskola – och fattade galoppen som vore jag en fisk. Men så blev jag förkyld och simningen rann ut i ett vågskvalp och sedan minns jag ingenting förrän jag i femman simmade snabbare än alla i klassen och tog silvermärket plättlätt.

Och sedan minns jag ingenting igen.

Pappa brukar berätta hur han av sin simlärare blev slängd i bassängen, och höll på att drunkna, och att det sedan var mamma som lärde honom simma när de träffades i 25-årsåldern.

Så numera kan han simma.

Den här sommaren har visst fler människor än vanligt drunknat i Sverige, vilket fick oss att i familjen börja minnas hur det egentligen går till när man lär sig simma. Gemensamt för de fem barnen är att de alla fick börja i ”lilla bassängen” som var grundare. Allteftersom fick de barn som godkändes flytta till den vanliga, djupa bassängen. Och ja, var man sist kvar i lilla bassängen för att man inte kunde lära sig simma, så var man helt enkelt sist.

Sigge, Moa och spanjoren 2014.

Vi övade varje sommar i vår badsjö Borsöknasjön, men det är simskolan i lågstadiet som har satt djupare spår.

De får berätta själva!

Erik, 28

”Jag tog aldrig simborgarmärket men bad mamma komma på uppvisningen ändå, vilket hon gick med på av nån anledning (som Luciatåget jag lurade med pappa att titta på i mellanstadiet enligt mammas kåseri). Men när uppvisningen var slut och folk på läktaren packade ihop, så försvann hon i folkvimlet, och jag blev alldeles orolig. Samtidigt slog de på musik och bestämde att nu skulle barnen minsann ha roligt, OCH SÅ BLEV JAG KNUFFAD I VATTNET av en okänd vuxen man. Sen gick jag och grät i omklädningsrummet.”

Så här såg det ut när jag tog våra fem och grannarnas tre barn till sjön år 2006.

Eriks Fru Frida, 25

”Jag gick på simskola någon termin, men sen var vi utomlands och snorklade en massa, och då var det plötsligt jätteenkelt att simma. Från simskolan minns jag en gång när jag fick byta om i herrarnas omklädningsrum för att det var pappa som var där med mig, och jag tyckte att det var jättekonstigt att allt var spegelvänt.”

Ida, 26

”Jag hamnade i ’lilla bassängen’ efter simlärarnas första bedömning av våra kunskaper. Och där stannade jag, lääänge, trots att jag övade bröstsim hemma på mattan. Läraren som bestämde hette Sabina eller Malin, nåt sånt, och hon tyckte att jag vred mina fötter fel, så jag fick stanna i lilla bassängen, trots att jag varken behövde simdyna, puffar eller stöd. Jag slängde klorstinna, drömmande ögonkast till den riktiga bassängen, den som var så bred att den hade avdelande girlanger på längden och så lång att en buss kunde bada i den utan problem.

Så en dag var Sabina-Malin-nåt borta, och då bestämde simlärar-Per att jag fick komma över till bussbassängen. När han simmade bröstsim så svalde han vatten varannat simtag och spottade ut det ljumma vattnet i simtaget efteråt. Han hade smala ögon och långt svart hår i en hästsvans. Jag fick äntligen göra allt det roliga – simma ner till botten och hämta gummiringar, bada i pyjamas (livräddningsövning), hålla andan under vattnet halva busslängden och dyka från pallen. Jag fantiserade att Malin-nåt-Sabina var jättesur och att hon ville slänga tillbaka mig i den lilla bassängen, så jag ansträngde mig extra mycket varje lektion för att minsann visa henne att jag hörde hemma i den stora bassängen.

På avslutningen – där jag tror att mamma satt i publiken med en jättejättejätteöverhettad liten Sigge – fick jag simma fram till en av lärarna och för att få huvudet prytt med en krans. Jag tog Kandidaten! Tack till simlärar-Per för att du trodde på mig!

Och så minns jag att en tjej i parallellklassen som hette Julia som hade så mycket tjockt hår att hennes badmössa sprack! Det var nog traumatiskt för henne för hon grät, tror jag.”

Idas spanjor Julián, 26

Spanjoren fann det för gott att censurera lite.

”Pappa lärde mig att simma: jag kastade mig i vattnet från hans axlar. Jag vet inte direkt när jag började simma på riktigt, men vad jag minns var det var inget negativt alla fall.”

Oskar, 22

”På avslutningen skulle vi ha en liten uppvisning och visa vad vi hade lärt oss. Det krävdes att vi skulle kunna dyka, vilket jag inte kunde. Pappa och jag åkte till badhuset dagen före uppvisningen och han lärde mig att dyka – från att ramla i vattnet hukande till att göra ordentliga, huvudstupa hopp. Uppvisningen gick jättebra, och jag minns fortfarande hur det kändes när någon ropade ”börja!” och vi alla rusade fram och dök i vattnet.”

Moa, 20

”När vi skulle simma i lilla bassängen första gången för att se hur bra vi var sa läraren ’det är okej att nudda botten’. När det var min tur kunde jag simma hela vägen – men jag satte foten i botten ändå, bara för att jag fick.

När vi skulle öva på klädsim hade jag orienteringskläder, vilket var pinsamt eftersom alla andra hade pyjamas.

På avslutningen dök det upp någon på cykel och cyklade rakt ner i bassängen! Det fanns också en person utklädd till Vattenpalatsets maskot, den där droppen. Jag tyckte den var konstig.

Något trauma minns jag inte. Jag fick vara i lilla poolen längre än de flesta, men den var varmare än den stora så det var okej.”

När just den här bilden togs, ropade jag ”plaska mycket så att det ser ut som ni har kul!”.

Moas Arvid, 24

”Jag sattes i simskola vid fyra års ålder. Eftersom vi har en stuga på en liten klippö i Bohuslän ville mina föräldrar att jag skulle kunna trilla i havet utan att dö. Jag minns inte exakt när simmandet började funka för mig, men jag var nog inte äldre än fem. När jag vid sex års ålder sattes i seglarskola kunde jag i vart fall simma. Seglingsinstruktören hette Urban och var ett stolpskott. Han roade sig bl.a. med att kasta sten på måsar. En dag på seglarskolan körde han ikapp ett av barnen (som satt ensam ute på havet i en liten jolle) med sin motorbåt och sa att han behövde ’låna seglet’. Sedan, ett segel fattigare, fick grabben istället paddla sig fram med sitt öskar.”

Sigge, 17

Jag har lite hemska minnen av hur jag lärde mig simma. Jag kunde inte simma i trean, eller om det då var i tvåan, när vi hade simtest. Jag tog sedan så lång tid på mig att lära mig, att jag hittade på en egen strategi och sa till min lärare att jag fick ett epileptiskt anfall då och då. Alla visste att jag hade epilepsi, men jag behövde ta många pauser eftersom jag bara kunde hundsim. Detta gjorde att jag blev tvungen att göra simtestet om och om igen fastän jag tränade på simning hemma, med pappa i Borsöknasjön och med Ida i badhuset. Till slut kunde jag simma och klarade simtestet! Jag var typ den sista som till slut blev godkänd …”

Förr i tiden bloggade jag intensivt om hur vi varje sommardag åkte och badade, men med inte ett ord nämns simskolorna eller simträningen. Här går jag en septemberdag för snart 21 år sedan med de tre äldsta barnen:

Hur lärde ni er simma? Var det traumatiskt? Kan ni ”kråla”? (Okej, det ska visst stavas crawla, men det är ju hur dumt som helst.)

Share
55 kommentarer

Vem var Éva Székely?

Hon föddes 1927 och dog bara häromdagen – Éva Székely. Det är ett obegripligt långt liv där hon föddes strax före depressionen 1927 och dog nu, med hela världen i en liten (eller stor, förstås) mobiltelefon.

[paus för en simmig, funderande blick ut genom fönstret med tankar på tidens gång]

Simmaren Éva Székely [eeva seekej] slog ungerskt rekord på 400 meter när hon var 14 år fastän hon nästan inte fick tävla alls, judinna som hon var. När fascisterna 1944 klampade in i familjens hus för att deportera alla till närmaste avrättningsplats, ljög hennes pappa för att rädda hennes liv. Han tryckte ner henne i en säng och sa till de instormande soldaterna att hon var sjuk.

– Se! Hon kan inte ens gå!
– Hon behöver inte gå långt … svarade en officer.

De skulle ju skjutas alldeles i närheten.

– Snälla, lämna henne kvar här. Hon kommer att bli Ungerns nästa storstjärna inom simning! Du kommer inte att ångra dig! Snälla!

Officeren tvekade. Pappan envisades.

– Éva! Titta honom i ögonen och säg ditt namn tydligt så att han minns dig!
– Éva Székely. Éva Székely. Éva Székely, sa Éva Székely och tittade officeren djupt i ögonen och lade märke till att ena ögat var grått, medan det andra var brunt.
– Éva Székely, sa officeren och lät henne ligga kvar medan han puttade ut resten av familjen ur huset, förde dem till Donaus flodbank intill, och sköt dem.

Vackert minnesmärke i Budapest, just där det skedde.

Hur den sjuka flickan som inte kunde gå ändå skulle kunna simma, funderade inte officeren med ett grått och ett brunt öga på. Men det gjorde hon – hon slog sex världsrekord, vann nästan alla tävlingar i Ungern under många, många år, och tog ett OS-guld i Helsingfors 1952 och ett OS-silver i Melbourne 1956.

Vilka skarpa drag och bister blick hon hade 1956!

Innan den där dagen när familjen försvann, bodde Éva Székely med 42 andra judar i två rum på ett våningsplan. Eftersom judar inte fick simträna längre, sprang hon 100 gånger varje dag upp och ner i husets trappor – fem våningar. Efter befrielsen fanns blott tio personer kvar i livet på just detta våningsplan. Éva började träna simning igen, och beslutade sig för att drivkraften var minnet av de 32 som inte överlevde. Snabbt blev hon Ungerns främsta simmerska, som i folkmun kallades ”Fröken Fjäril” eftersom fjärilsim var hennes främsta gren.

Hon gifte sig sedermera och fick en dotter med med Ungerns då bäste vattenpolo-spelare Dezső Gyarmati. De simmade och tävlade (och vann allt) och engagerade sig i sina respektive sporter tills de ungerska myndigheterna 1960 deklarerade att bara en av dem skulle få resa till OS  i Rom. Då lade Éva av, och satsade på att coacha ungdomar istället – bland annat dottern Andrea Gyarmati, som även hon knep OS-guld och vann nästan allt som hon ställde upp i.

Dottern Andrea under OS i München 1972. (Vilken häftig sim-bild!)

År 1950 deltog Éva Székely i en tävling i Budapest, där hon som vanligt vann. När hon stod där, högst upp på prispallen och tog emot  guldmedaljen av det ungerska simningsförbundets ordförande, deklarerade någon i högtalarna plötsligt att hon för sina fantastiska resultat skulle tilldelas ett nyinstiftat pris. Prisutdelaren var en höjdare inom polisen. Med Éva Székelys egna ord:

– Tänk dig, va, där stod jag på prispallen med en stor vas i händerna och den här höjdaren som delar ut priset framför mig. Och så tittar han mig rätt i ögonen – och han har ett grått och ett brunt öga.

MTI Fotó: Nándorfi Máté
Éva Székely 2005.
Share
17 kommentarer

När jag idag simmade sjukgymnastik

Jo, nu är det ju så här att jag sedan knäoperationen i januari inte har läkt som jag borde. Istället för att trippa omkring som en prinsessa och spela basket samt göra djupa knäböjningar, stapplar jag omkring som en stelopererad flamingo.

Därför har jag blivit ordinerad

  • cykling
  • bensparkar
  • gång i trappor
  • poolsimning på sjukhuset.

Poolsimning! Yes! Och det är fantastiskt! Värsta lyxen! Det kostar som ett läkarbesök, men istället för att bli klämd och tittad på av en läkare som rynkar pannan och säger att jag borde amputeras men att jag faktiskt trots allt är lite för ung, hoppar man i en varm pool och där gör man övningar. Jag värmer upp genom att sparka omkring i vattnet iförd en flytväst som bara sitter runt magen som ser ut så här:

geroge_scott

Sedan får jag på mig Transformers-liknande prylar på fötterna:

Det gula är hårdplast, det svarta något slags flytetyg.
Det gula är hårdplast, det svarta något slags flytetyg.

(Nu frågar många av er vad Transformers är.)

transformers8-hi

Sedan springer jag i vattnet i 40 minuter tillsammans med strokepatienter, artrospatienter, ryggskadade och höftopererade. Jag tävlar med alla de andra och vinner hela tiden. (Att de nog inte vet att det är en tävling vi håller på med, väljer jag att helt strunta i.)  Det är otroligt uppfriskande att (i vattnet) kunna göra rörelser precis som för två år sedan och jag blir både varm och andfådd som förr i tiden: av idrott!

Jag tror själv att jag ser ut så här.
Jag tror själv att jag rör mig så här i vattnet.
Men sjukgymnastikpersonalen säger att jag ser ut så här:
Men sjukgymnastikpersonalen säger att jag ser ut så här.

Nu glömmer vi säsongen 2012/13 och tar nya tag i höst. Då ska jag dunka, springa maraton och sätta mig på huk.

Share
63 kommentarer

Zlatan Ibrahimovic och Sarah Sjöström och jag (uppdat.)

När jag var i Grekland kände jag mig oftast som en Gargantua. Med mina kanoter till fötter, tefat till ögon och plockepinn till spretande tänder sneglade jag avundsjukt på alla små, nätta Medelhavskvinnor.

Men så suckade jag och ryckte på mina breda axlar och kom på att det nog är precis som det ska vara. Och jag är ju inte ensam.

Sarah Sjöström som i VM idag vann 100 meter i det obegripligt obekväma simsättet fjäril – och dessutom slog världsrekordet – är 181 cm lång.

Och hur är det nu med Ibra? (Ni ser, jag tror att jag är kompis med honom och har lagt bort titlarna.)

Jo, Zlatan har nu läkarundersökts i Barcelona. Han befanns vara precis 194 cm, som han hade sagt, och verkar inte börja krympa på ett par år. Läkaren som mätte fick stå på tå – och nådde då nästan.

 

För säkerhets skull mättes även Zlatans biceps. Antagligen får han böta om de krymper. Den ohåriga armhålan lockar alldeles fasligt.

Visserligen vill jag ibland vara petite som en sparv och ha nätta sandaletter och näsduksstora klänningar. Men äh. Jag står i alla fall stadigt och syns när jag hörs.


Här är hela klippet med Zlatans läkarundersökning. Kul att se att han kan springa.

Uppdatering 28/8 28/7
I SvD:s artikel om ”Sarah, Zlatan och sportjournalisten” sprutar majlardiskan som en sifon på ett groggbord. Visste ni inte att Sarahs föredömliga fysiska företräden inte döljs av hennes baddräkt och att hon skapar ytspänning eller att Zlatans självbild inte behöver putsning så vet ni det när ni har läst detta. Ingressen? Ok:

”Inte S som i Sarah Sjöström. Utan S som i: Självkänsla. System. Skador. Grejar Zlatan sin triss i utmaningar blir han kung i Katalonien. Som ett annat ess: Stojtkov.”

(Stoitjkov ska det nog stå.)

Share
16 kommentarer