För ett år sedan vikarierade jag på Mälardalens universitet och fick
- rätta tentor
- undervisa i konsten att skriva akademiskt
- förklara skillnaden mellan preposition (t.ex. före) och konjunktion (t.ex. innan).
Plötsligt hade jag vikarierat så brutalmycket att jag riskerade att lasas in, vilket för en universitetprofessor med stram budget är rena rama mardrömmen. Tjong, åkte jag ut på gatan.
Nu vikarierar jag på SFI och får
- rätta stavning (hond, famili, tandlegare –> hund, familj, handläggare)
- undervisa i konsten att placera verbet på rätt sida om ”jag”
- ja, förklara skillnaden mellan preposition och konjunktion.
Ni minns kanske att jag hösten 2019 vikarierade på högstadiet, och höll på att få stora dåndimpen eftersom det var så oerhört slitsamt? Det var 55-minuterslektioner med 5 minuters paus, nästan ingen lunch, tillrättavisningar, mobiltelefoner, nån som hoppade ut genom fönstret, hot, anmälningar och allmänt vansinne.
Well, nu ska ni få höra, alla grundskolelärare: på SFI är det toppen att undervisa!
Man undervisar halva dagen, planerar andra halvan. I alla minimala arbetsrum har förvisso två lärare varsitt skrivbord – men eftersom den ena undervisar på förmiddagen och den andra på eftermiddagen, blir det aldrig trångt. Alla älskar sitt jobb och klagar kanske över löneutvecklingen och andra petitesser, men trivs.
Vaffan. Så borde det ju vara även i grundskolan.
På SFI har jag så fria händer att det bara inte är riktigt klokt. Så här kan det se ut i mejlet när jag blir kallad till tjänstgöring:
– Hejhej, kan du vicka imorrn fm i Nisses B2:a i 202 på drg16? Material ligger i kärran i 212, men du kan köra ditt eget race.
Det tog förstås ett tag innan jag fattade att förkortningarna i infon stod för
- klassrum
- arbetsrum
- språknivå
- Drottninggatan 16.
Det roligaste är att få eleverna att på knagglig svenska prata om sin bakgrund, sin familj, sitt hemland, sina tankar om Sverige och samtidigt påpeka att y uttalas med rund mun, annars blir det i ett i.
Så här kan det låta!
1.
– Jag bigde fira hos, säger en elev som var arkitekt i Syrien.
– Jag byggde fyra hus, rättar jag.
– Du är arkitekt? säger eleven förvånat.
2.
– Min mamma ringer igår.
– Min mamma ringde igår.
– Hon säger jag är dom.
– Hon säger att jag är dum. Vänta va, varför säger hon att du är dum? säger jag.
– Hon säger: ”Du studerar tre år. Vad blir du? Läkare? Lärare? Professor? Nej, du studerar tre år och bara sedan kan inte brata svenska.”
3.
– Lärare! Lärare!
– Ja?
– Den papper var delåschgid.
Här krävs det intelligens och sammanhang för att förstå. Jag chansar lite:
– Artikeln som jag läste var tråkig, rättar jag. Den var inte [ruskar frenetiskt på huvudet och gör frustrerad min med rynkade ögonbryn] rolig.
– Ja! Den var orolig! säger eleven med emfas och språklig lycka.
4.
– Jag inte kan prata enGleska.
– Jag kan inte prata engelska, rättar jag och skriver på tavlan så att rätt ordföljd och rätt uttal blir supertydligt.
– Jag kan inte kan prata enGelska.
– Bra, men verbet behövs bara en gång. Och strunta i G. Titta på min mun nu! Jag kan inte prata [eŋ-elska].
– Lärare! Lärare! Man kan säga unGefär!!!
– Nej, tyvärr heter det [unjefär].
5.
– Lärare! Jag frågar dig. Varför det heter på svenska
- i lördags
- på lördag
- i framtiden?
– Eh. Hm.
Jag förstår att särskilt prepositionen ”på” är förvirrande. Vi är på stan, på puben, på tåget, på Ica och på jobbet, men i skolan, i badhuset och i taxin. Vi säger imorrn och igår men på lördag. Gah.
– Bra fråga. Men jag kan även säga att ”vi ska skjuta detta på framtiden”.
Som ni förstår slutar inte diskussionerna abrupt som här ovan. Att förklara rolig –> orolig tar 20 minuter. Att få eleven att gå från uttalet delåschgid till tråkig engagerade hela klassen i säkert fem minuter.
Jag har även förklarat
- att man kan säga ”vi hörs” när man menar ”vi syns”
- interjektionerna äsch!, tyvärr! och nähe!
- pip i öronen & tekannans pip.
I och med att jag faktiskt får så fria händer, drar jag fram massa böcker om Carl Larsson när temat är ”bostad” och tre månaders dagstidningar som jag har fått tag på via P4-redaktionen när temat är ”ekonomi”.
Dagens roligaste aha-upplevelse var ändå när den forne slaktaren berättade hur han hatade sitt jobb och ändå längtade efter att stycka en ko så att blodet sprutade. I samma ögonblick förstod den f.d. fransk- och tyskläraren att hennes kunskaper faktiskt var eftersökta i Sverige.
Samtidigt som detta sker är jag dock av Arbetsförmedlingen kallad till en obilgatorisk obligatorisk kurs i konsten att köra lastbil.
