Hoppa till innehåll

Etikett: service

Service – pah!

Jaha. Nu har jag blivit så gammal att jag anser att jag ska bli behandlad med mer respekt och vördnad än jag blir. Kalla mig gärna surkärringen Bergman i fortsättningen.

Ingmar-Bergman
I analogi med ”surgubben Bergman”.

Sent i söndags kväll – efter tre dagars basketcup i Eskilstuna – anlände jag till Stockholm och skulle köpa mig något att äta. Även om det är dyrt, så brukar jag köpa alldeles fantastiska smørrebrød  på Centralen. 

– Hundratrettifem kronor.

Jag knappade in mina siffror och skulle precis dra ut kortet när jag såg att grabben i kassan hade tagit betalt för kaffe också – alltså 160 kr. Här hade jag kunnat klaga på att en slät kopp bryggkaffe kostade 25 kronor, men jag var mer fokuserad på att han hade gjort fel. (Jag dricker mycket sällan kaffe till kvällsmaten.)

– Men nu tog du betalt för en kaffe också.
– Oj.
– Mmm. (Jag var nästan helt tyst i mitt sammanbitna hummande.)
– Vill du ha en kaffe?
– Nej.
– Men nåt annat? Vatten?
– Nej.
– Läsk?
– Neeeej, jag vill verkligen bara ha maten. För 135 kr.
– Men … är du säker?
– Jaa.
– Men jag vet inte hur man … äh … jag måste fråga.

Han bad om hjälp av en tjej som inte ens slängde ett getöga på mig och så fick jag skriva på alla upptänkliga kvitton med personnummer fastän jag inte hade gjort nåt fel.

– Okej, pengarna kommer tillbaka till ditt konto om tre–fyra bankdagar.
– Så nu ligger jag ute med 160 kr extra i tre dagar?
– Ja!
– Men det är inte så bra, va?
– Jag kan inte göra nåt.

Jag gick sedan med mina tre smørrebrød till Stockholms hotellmecka strax norr om stationen. På Central Hotel var restaurangen stängd, så min danska kvällsmat fick inte intagas med en kall öl, utan med vatten. (Helt okej, surkärringen fick ju i alla fall mat i magen.)

I morse när jag checkade ut, passade jag på att tala om att det var vähäldigt kvavt i det annars utmärkta rummet som bara kostade 990 kr. 

– Det var väldigt kvavt i rummet.
– Mhm.
– Finns det något ventilation som jag glömde att sätta på?
– Neeej. Den som finns är på.
– När jag kom tillbaka efter frukosten kändes det alldeles bedrövligt instängt, så då öppnade jag fönstret (sa jag nog mest för att jag ville prata lite mer).
– Jaha.
– Fast då stod ju folk och rökte nedanför …
– Oj.
– Ja … eh. Tack så mycket …
– Tack. Välkommen åter!

Hotellet var trevligt tapetserat med kända byggnader i Stockholm – alltså fototapeter med hus. Min säng stod därför precis nedanför det röda huset på Stortorget i Gamla stan.

lottensover
Och jag hade tydligen på mig en randig negligé?

När jag igår klev av pendeltåget i Rotebro, gick jag fram till mannen i spärrkuren för att fråga om bussen till min föreläsningslokal.

– Ursäkta, buss 360, var hittar jag den?
– Bakom mig.
– Förlåt?
– Bakom mig.

Bakom honom stod ingen buss, men däremot en hysteriskt fnittrande kvinna. Jag tittade väldigt förvirrat på henne. Och på mannen igen.

– Vad menar du? sa jag.
– Bakom mig! sa mannen.
– Du går ner för trappan där borta och till höger och sedan till höger igen, sa den fnittrande kvinnan äntligen.
– JA JUST DET, BAKOM MIG! sa mannen igen.

Men det var ju kul att de hade kul, där i kuren.

Jag skulle kunna fortsätta här med att berätta om att jag fick tillbaka för lite när jag betalade med pengar, att en stor instans tog sju timmar på sig att besvara ett bråttom-mejl och dessutom svarade med goddag yxskaft. Samt att en busschaufför medan han körde som en busstjuv talade med en kompis som hängde halvvägs över ratten – vart har alla fina skyltar som förbjuder samtal med föraren under färd tagit vägen, måntro? (Det kan säkert Ninja-Malin i kommentatorsbåset svara på.)

Men jag fortsätter inte att gnöla – jag ska sätta mig att sura med armarna i kors och underläppen plutande istället. (Det är säkert precis lika effektivt.)

Share
84 kommentarer

Dagen då den djefla datorn dog

Faktum är att jag klarar mig bra mycket längre utan vatten och bröd än utan dator.

Vår första dator – som fortfarande funkar.

Jaja, vad ”klarar mig” innebär är förstås en definitionsfråga, men symptomen är snarlika. Till exempel dessa – i tur och ordning

  • förvirring
  • koncentrationsstörningar
  • ilska
  • insikt
  • oförmåga till relevant åtgärdspaket
  • ännu mer ilska
  • vredesutbrott.

Om jag i detta skede får i mig något – eller om datorn börjar funka – är livet blott en dans på rosor igen. Men.

Detta har hänt de senaste dagarna:

  • Gammeldatorn gick i vila och började tuta, men gick att sparka igång ibland.
  • Ny dator beställdes av Inwarehouse eftersom den gamla faktiskt var tre år gammal – och så länge har jag nästan aldrig haft en och samma dator.
  • Nydatorn kunde inte levereras av åkeriet eftersom det hade försökt nå oss men vi ”inte var hemma”. Att jag hade satt upp lappar på dörren med “VI ÄR HEMMA” och ”PLINGA PÅ BÅDA KNAPPARNA” funkade liksom inte. (Jag fick åka och hämta paketet på andra sidan stan istället.)
  • Nydatorn packades upp och all information överfördes under natten.
  • Gammeldatorn pensionerades på morgonen den 29/8, samtidigt som nydatorn på ett utmärkt sätt sattes i tjänst.

Gammeldatorn som är död.

Och jag var glad. Nya datorer är så blanka och ofläckiga och tangenterna är så matta och sköna. Bokstäverna bildar vackrare ord än vanligt och deletetangenten är så skön att trycka ner att det är en ren fröjd att killa sina darlingar. Men.

Detta hände under förmiddagen:

  1. Nydatorn gick inte igång. Efter bara åtta timmars felfritt fungerande. Stendöd var den. Olika sladdar (som även kallas laddare eller adaptrar) testades — men nydatorn var lika död som C3P0 när han inte går igång och R2D2 inte är i närheten och kan fixa honom. Så … vad gör man när man är beroende av en fungerande dator för att kunna jobba och bara har två trasiga att titta på?
  2. Man stjäl i detta panikläge en dator av ett av barnen. (En iBook G4 från 2003.) Det här skapar en oreda i successionsordningen och alla blir arga på allt (se översta punktlistan i detta inlägg).
  3. Man kommer på att man har glömt att äta.

Den stulna datorn som funkar.

Detta hände under eftermiddagen:

  1. Jag ringde till Inwarehouse och fick sitta i telefonkö med be-dröv-lig musik i en halv evighet. Inte nog med att musiken var kass, den var dessutom skorrig – som en radiokanal med störningsbrus eller en LP-skiva som spelas med damm på pickupen.
  2. Jag fick prata med en kille som sa ”det kan vara laddaren eller batteriet” sju gånger fastän jag sa att jag hade provat med olika sladdar eftersom vi har ett antal här hemma. Han sa också att jag borde ha köpt datorn som privatperson istället. Jag förklarade att jag inte är privatperson. Han tyckte i alla fall att jag skulle ha köpt datorn som privatperson. Jag förklarade att det här inte var acceptabelt och att jag inte ville ha den en dag gamla datorn reparerad utan att jag ville ha en ny. Han rådde mig att åka till en Mac-butik.
  3. Jag funderade på om detta var en bra idé.
  4. Jag ringde till Mac-butiken i stan, men hamnade hos en växel som kopplade bort mig. Till slut kom en röst som sa ”Eskilstuna svarar inte, ska vi be dem ringa upp?”. Så jag sa ja.

Och där är vi nu. (Det var klockan halv två.)

Nu handlar inte detta om datorernas kvalitet, så sätt nu inte igång ett PC–Mac-slagsmål i  kommentatorsbåset. Det handlar om be-dröv-lig service. Och punktlistor.

Nydatorn som är död.

Uppdateringspunktlista 

  • Bortåt halv tre ringde Mac-butiken (som ju heter Digital Inn, men borde heta MacAffären eller liknande) i Örebro. För de hade fått order om att ringa upp mig … Den ytterst trevliga killen i luren tröstade mig och beklagade att jag inte hade med Örebro att göra och sa att nej, din dator ska nog till Uppsala.
  • I MacAffären i Eskilstuna blev jag synnerligen väl omhändertagen av en Gustaf och en Calle, som såg lika bekymrade ut som jag, men som höll med om att nydatorn behövde åka till Uppsala. De beklagade att de inte hade en utlåningsdator att erbjuda och jag kan bara beklaga detta jag också.
  • Jag och många med mig anser att den djefla nydatorn ska få stämpeln DOA (dead on arrival) och att jag bör få ett nytt exemplar samt som bonus på laxen även ett skadestånd som jag kan erbjuda alla mina uppdragsgivare som idag har fått veta att jag inte kommer att kunna hålla min deadline eftersom jag har suttit i telefonköer och åkt omkring med datorn och nu måste trixa med den från Femtonåringen stulna datorn.
  • Jag tackar min lyckliga stjärna att jag har som rutin att backuppa vähäldigt ofta.

Summa summarum: jag har betalat drygt 9 000 kr för en defekt vara som jag inte ens har tillgång till. Jag är maktlös, sur, förbannad, bekymrad, fattig och jättehungrig.

Ja, en MacKa.

Share
116 kommentarer

Serviceinriktat!

På engelska kan man ju vara ”service minded”. På svenska är det svårare. (Fri tolkning.)

1.
Chefen på hotellet vars frukost jag kritiserade ringde igår och pratade i 15–20 minuter och sa att han var mån om mina synpunkter men att de faktiskt brukade ha varma ägg och bacon och att jag inte kunde klaga på rummets storlek eftersom det var så billigt. Jag förtydligade att jag aldrig hade klagat på rummet men att bacon ju är essensen av … ja, ni förstår. Chefen hoppades att jag skulle återkomma en annan gång. Men varför skulle jag det?

2.
Vi har som tradition att gå på konditori med barnen en gång per år. Det kan ske när som helst, men förgyller oftast riktigt mörka och hemska vinterdagar. Jag och Tioåringen stod och valde och valde och pekade och gjorde fingeravtryck på glaset som skilde oss från biskvier och napoleonbakelser. Vi fastnade för en skylt med ”4 muffins för 25 kronor” och valde dessutom en kanelbulle, en mandelmussla och en arraksboll.

– Näe fast ni kan inte köpa fyra muffins för jag har bara dessa tre kvar.
– Ok, och vad kostar dom då?
– Åtta kronor styck.
– Så du säljer fyra för tjufem, men eftersom du bara har tre så får jag köpa dom för tjufyra?
– Ja.
– Men kan vi inte säga fem kronor styck?

Här ska man veta att jag är en bedrövlig prutare. Jag får svindel av obehag och darr i knäna och rodnar när jag i alla fall gör det. Fast någon måtta får det ju vara på tokerierna: jag ville ju ha fyra muffins! Och inget hade jag för det heller, för det här svaret blev ett syrligt:

– Nej. De kostar ju åtta kronor.

Sa hon och såg mig skarpt i ögonen som om jag inte alls var en 20 år äldre bakelsekund utan ett litet barn som nyss hade spottat på golvet.

3.
Min svåger åkte tåg och fick rycka in när en kille med rakat hår, en speciell typ av tatueringar och stora, grova kängor vägrade köpa biljett. Konduktören vädjade och försökte resonera med killen som egentligen inte hade någon annan anledning än att ”pengarna faktiskt var slut”. Tåget stod stilla och tiden gick medan det blev tal om att ringa polis.

– Jag betalar, sa min svåger.
– Ok, sa konduktören och skrev snabbt ut en inbetalningslapp medan alla passagerarna drog en lättnadens suck.

Men precis när konduktören räckte fram lappen, blinkade han till och log. Han och min svåger hade plötsligt ett Emil- och Alfredförhållande och var helt överens om att den där summan inte alls skulle betalas. (Svågern kunde liksom ha viskat ”du och jag” till konduktören.)

4.
Otrolig service är det ju att man inte behöver lyfta ett finger och ändå plötsligt har sin framtid tryggad. Kolla vad som kom i mejlen!

”Grattis! Din e-postadress Vann en klumpsumma på €500000 (fem hundra tusen euro) i BMW utmärkelsen Rita hållas i Spanien, och släpptes på BBC .. Styrelsen För lyckliga vinnare att få se deras nummer och kategori nedgången i.”

Va! Lycka! Och det kommer mer!

”Dragningen No.1542 förs ut din e-postadress från en databas av Internet e-postanvändare och kvalificerad du en brasa vinnare av angivet vinstbelopp.”

En brasa!

Diskret å så.
Diskret å så.
Share
28 kommentarer