Ibland blir det faktiskt helknasigt. Ibland handlar det om tåg, för små skor, salt istället för socker eller bara ett dumt klockslag. Och ganska ofta handlar det om Postnord.
När postkontoren utlokaliserades till mataffärerna 2003 raljerade jag glatt om absurditeten att en köttfärskladdig person skulle avbryta malandet för att hjälpa mig med ett paket. Idag körde jag … nej, vi tar det från början.
Vår verandadörr har haft slitna koppelhakar i fem år eller så. Endast med fjäderlätta specialgrepp kunde dörren öppnas och stängas. Via Skandinaviens största marknadsplats för överskottsvaror fann jag dessa skönheter.
Skruvarna som inte var med på bilden, var slarvigt nog heller inte med i paketet när det levererades vid ytterdörren – kvickt, synnerligen diskret och plättlätt.
Budet plingade på dörren och sprang sedan till skogs trots att jag hade fått massa meddelanden om att det var viktigt att legitimera sig och signera för att få paketet. Ah well, jag är ju en hejare på att reklamera, kommunicera och faktiskt få sådant som jag har betalat och beställt, så jag skickade några mejl och bilder på det trasiga paketet – och blev utlovad skruvarna som saknades.
Veckorna gick och gick. Jag hittade några skruvar i källaren och satte fast koppelhakarna och muttrade lite, men gladdes åt att man nu kan öppna dörren brutalt som en hel Ricky Bruch. (Ordvrängningen ”muttrade om skruvar” fick jag inte alls till här, fastän det ju är en självklarhet.)
Men idag kom en påminnelse om ett paket! Som måste hämtas … IDAG! Gulp! Och alls inte på det närbelägna köttfärsica som nämndes ovan, utan på det fina huvudutlämningsstället dit man sällan cyklar eftersom omvägen runt ån är så lååång och trist. Jag läste på lappen och funderade tyst för mig själv:
– Öppettider: 08–18, bra. Hm, paketet väger blott 0,3 kg. Varför hamnade det på andra sidan stan och inte här? Och vem snodde den första avin? Okej, hopp i bilen!
Jag tittade på lappen igen: Öppettider: 08–18.
Men ack! Det måste vara spanjorer som jobbar i postutlämningen, för lite längre ner stod det på engelska:
Lunch Hours 11–14
– Morr-morr-morr. Jädra siestatokar, tänkte jag. Nu sitter spanjorerna där inne och smörjer kråset, för vem i hela Sverige har en sån rejäl paus mitt på dagen? Det är ju inte ens varmt ute!
Då kom en man in och tvärnitade framför dörren precis som jag. Och en man till. Och så en till. De muttrade medan jag skruvade på mig och sa ”schäkta en yngling, men de har nog siesta”. Männen tittade förskrämt på mig och svor.
Jag körde hem. Tre timmar senare gav jag mig iväg mot posten igen. Jag fick ut paketet och pratade med personalen, som var lika förbryllad som jag.
– Varför kommer paketet hit och inte till ”mitt” utlämningsställe? sa jag snällt.
– Det kanske är väldigt skrymmande?
– Nej …
– Oj, det väger bara 200 gram!
– Ja, det är bara några skruvar i, förklarade jag.
– Jättekonstigt.
– Sedan undrar jag varför ni har lunchstängt så länge …
– Ja, det är då vi delar ut post, alltså vi är brevbärare.
– Oj!
– Alla tror att vi har tre timmars lunch och det har vi verkligen inte. Verkligen inte.
Jag åkte hem med mitt paket. Och nu vill ni väl veta allt om innehållet?
För dessa skruvar (som jag inte längre behöver), körde jag idag 2,4 mil … Verkligen helknasigt.
38 kommentarer