Hoppa till innehåll

Etikett: Schweiz

Det som inte syns, finns ändå

Nu har jag ju varit hemma en hel dag – en dag som innehöll fyra basketmatcher, en basketträning med småknoddar, en jättehandling och fem km klassisk dammsugning. Men jag måste ändå rapportera lite mer om Schweiz.

– Vad var bäst med Schweiz?
– Mina Anna Ankor.
– Var det god mat?
– Jätte!
– Saknade du något?
– Japp, det sydländska humöret, improvisationerna, hugskotten och stöket. Det var liksom som i Sverige, fast på franska.
– Men finns det något som är bättre än i Sverige?
– Javisst! Designen på sådant som är fult och stort men som faktiskt inte behöver vara fult och stort.
– Förklara!

(Nej, det är faktiskt ingen som har intervjuat mig på det här sättet. Men fråga–svar är en simpel genväg till snabböverförd information, ungefär som punktlistor.)

Så här ser återvinningscentralen i affären ut. Sex hål i väggen, inte mer.

Eluttagen i de schweiziska väggarna är platta. Alltså kan man ställa möbler kloss intill väggen just där när de inte används.

Detta är containrarna för plast, metall, kartonger och glas. Men, säger ni, är det inte fel på proportionerna? Ser de inte lite små ut? (Så här stora är de ju i Sverige.)

Jomenvisst är de små! (Här klämmer min värd in en plastgrej.) Under metallgolvet där, är containern gömd. När det är dags för tömning, kommer en lastbil och lyfter upp hela paketet!

Och här har vi ett sjuvåningsparkeringshus. Det enda som syns är hissen ner – allt annat finns under jord.

Och minsann har inte parkeringshuset fått pris för sin eleganta funktion och diskreta stil. Ni förstår väl att jag med tanke på det passade in väldigt fint? (Faktum är att jag varje dag åkte ner i parkeringshuset eftersom det var fritt fram på det fina, trådlösa nätverket där.)

Jag vill trolla bort eluttag, parkeringshus, återvinningscentraler och när vi ändå håller på kanske också

  • sladdar
  • smäckiga rullgardiner
  • bränder
  • för små skor
  • isfläckar
  • stenskott
  • leverbiff.

(Men det enda som försvinner, verkar vara sådant som fjärrkontroller och tålamod.)

Men om priset för att få bättre containerdesign i Sverige är att vi måste dras med sådana här skyltfönster överallt, då får det kanske vara.

Vad säger ni, en sådan här dukning kanske passar in på julafton? Då har man ju veden fixad också. (Man måste nästan ta fram lupp för att kunna se var det ena kitschiga slutar och nästa tar vid. Eller klicka på bilden, bara.)

Share
46 kommentarer

Mina Anna Ankor har humor!

När jag häromdagen berättade att jag i Schweiz skulle föreläsa för ”ett gäng Anna Ankor”, blev några läsare oroliga för att jag kanske hade sagt något dumt. Anna Ankorna i Genève kanske inte ville bli kallade Anna Ankor? De kanske inte ville jämställas med Anna Anka i Hollywood? Tänk om de schweiziska Anna Ankorna inte har humor! Alltså var just detta det första jag frågade dem igår när jag här i Schweiz föreläste för dem om svenska skrivregler.

Och de höll på att skratta ihjäl sig. Några tjöt ”näääää” mellan skrattårarna,  andra bullerskrattade och ett par, tre stycken stirrade tomt framför sig och kände sig utanför eftersom de inte hade den blekaste aning om vem Anna Anka var. Hade jag bara haft ett piano där vi var, hade jag rivit av Paul Ankas ”Diana” på det eftersom det är en av tre låtar jag fortfarande kan spela på piano.

AB saknade mögelbilder under gårdagen. Så kan vi ju inte ha det.

Gårdagens kvällsmat. Anna Ankorna och jag länsade faten och spillde vin på varandra.

Men innan jag igår åkte in till Genéve, cyklade jag till Frankrike.

Jag bor alltså hos en kompis i Meinier och cyklade över den gråa linjen (som är gränsen) till Veigy-Foncenex. 

Medan min cykel hemma väger 300 kilo och tappar kedjan i både upp- och nerförsbackar, i vattenpölar och nerför trottoarer, var den schweiziska cykeln smidig som ett väloljat gökur. Jag for fram som en racerbil, helt enkelt. När jag kom till gränsen förväntade jag mig i alla fall lite Checkpoint Charlie-stämning – men icke. Det enda som avslöjar att man har kommit in i Frankrike är att vägarna blir sämre och dikena smutsigare samt trädgårdarna stökigare.

Beatrix Potter måste ha varit här och blivit inspirerad.

Jag hörde klart och tydligt åsnan säga till hängbuksvinet att han stod i maten medan hönorna grälade med varandra om getens gunst.

När jag en stund senare stod och väntade på bussen, var tidtabellen obegriplig. Jag stirrade på orden och siffrorna och kom inte ens på vad ”onsdag” heter på franska.

– Mittwoch och mercredi, kan de ha med varandra att göra? sa jag högt till mig själv.

När man i England ser vilsen och förvirrad ut, kommer alltid någon fram och säger ”may I help you, dear?” medan schweizarna inte tycks tala förrän de blir talade till. Undrar hur det känns att vara vilsen och förvirrad i Sverige.

Får jag lov att för transportministern i Sverige bevisa att det ( i mån av plats) funkar att tillåta cyklar på bussen?

Inne i Genéve irrade jag runt bland affärerna där ett par dammiga skor på rea kostar 1 200 kronor, innan jag bestämde mig för att vara a tourist with a mission. Så jag letade upp katedralen – Saint Pierre, byggd 1150–1225.

Titta, där bakom statyn av jultomten ser man katedralen.
 Men jultomten såg vid en närmare titt inte så glad och snäll ut.

I Saint Pierre får man klättra upp i de båda tornen – och det är så obegripligt stort och imponerande, dammigt och fantastiskt. Jag, som ju inte lider av svindel utan bara är lite rädd för telefoner, kände hur jag blev knäsvag och knep extra hårt i räcken och handtag.

 Bara halvvägs upp.

Överallt finns spännande, men låsta trädörrar med små hål i. (Stationsvakt måste komma hit!) Överallt finns små spanjorer som grälar och överallt finns spindelväv.

Dan Brown måste ha varit här och blivit inspirerad.

Bakom de tunga draperierna finns Chapelle des Maccabees (”The Chapel of the Maccabees”). En stor albino stod och spionerade i ett hörn, med blod droppande från båda benen.

Plötsligt hittade jag det finaste lilla krypinnet i hela världen.

Klo!

Jag ska berätta vad ni ser. Fotot är taget genom ett pyttelitet, smutsigt glasfönster. I mitten högst upp ser ni ett vitt fyravåningshus som är långt, långt nere på marken. (Precis som ju hus brukar vara.) Och mitt i bilden ser ni en toa. Vem behöver väl mögelost när man hittar en sådan här toalett?

Share
27 kommentarer

Har flygplanskroppen bröstvårtor eller testiklar?

Dagen började med att jag insåg att jag skulle åka om 90 minuter, men inte

  • hade packat
  • hade koll på passet
  • visste om jag skulle släpa med mig kanonen (förklaring till mamma: det är som en OH-apparat, fast liten och kopplad till datorn)
  • hade tvättat håret på fyra dagar.

(Jag skulle kunna skriva en modern version av David Copperfield. Det är visserligen inte ont om mat, man blir inte slagen och slipper sova på golv – men man har inte tvättat håret på fyra dagar och lider alla helvetes kval av detta faktum.)

Men 89 minuter senare var allt som det skulle vara. Jag, min djefla man och Sjuttonåringen stod på perrongen och tittade på hur vi var klädda alla tre: t-shirt, hoodie, bylsig och oknäppt jacka, Levi’s-jeans och samma märke på gympaskorna. Tänk om jag i sjuttonårsåldern hade sett ut som som min pappa – vinröd manchesterkostym (med mockalappar på armbågarna) och foträta skor. Samt polisonger.

Jag längst ner (stl. 39,5 – lite för liten), den djefla mannen till vänster (futtiga stl. 42) och följaktligen Sjuttonåringen till höger (stl. 45).

Väl framme på Arlanda blev jag övertalad av personalen att inte checka in min rullväska (som jag brukar snubbla över) utan dra med mig den som handbagage eftersom den är ”så liten”. Men framme i väskröntgenavdelningen, såg de vakande ögonen min fina, fina, lilla fickkniv som jag köpte 1989 och som har penna, tandpetare, pincett, sax och skrivmejsel plus allt annat som en fickkniv ska ha. Som jag hade glömt att jag hade i väskan.

– Den måste jag ta! sa röntgenögonmannen.
– NEJ! Du får inte! nästan snyftade jag.
– Då får du gå ut igen och checka in väskan eller gå till posten där borta och skicka hem den i ett paket.
– Post? Har ni post här? Synnerligen intressant, jag trodde att … va?
– Gå där.
– Oj, ja, förlåt, ja, jag går och checkar in väskan. Meddetsamma.

Nu är det inte helt lätt att gå baklänges ut genom röntgenkontrollen. Det var många ursäkta, förlåt, jag ska bara samt oj det var inte meningen – men till slut kom jag fram till incheckningen. Fast vad hade de där?

En jättekonstig handdukshängare där man lägger biljetterna!

– Nämen! Vad är det här för båge? Ska man göra något speciellt med den?
– Jag vet inte.
– Har det med säkerheten att göra?
– Inte en aning. Dom bara fanns där en dag. Har inte tänkt på att fråga.

Dumbom. Klart att man måste fråga. Är det bara en inredningsdetalj? Är det en detektor? Är det en distraherare?

När jag hade godkänts av röntgenpersonalen, smygtog jag denna bild på en annan resenärs väska. (Förmodligen kan någon stämma mig för tilltaget/kränkningen, men det är ju så intressant.) Kolla: whisky! Och en pistol från Stjärnornas krig!

Så blev jag slutligen insläppt i taxfree-området. Där handlade jag intepilotglasögon för 1 000 kr styck och heller inte Risifrutti för 25kronor portionen.

Jag höll mig även från att köpa skinnet här. (Som jag trodde kallades rug eller hide eller något fluffigare än just ”hud”.)
För att inte tala om hur väl jag lyckades med att låta bli att köpa denna räkmacka. (Endast en dyr räkmacka per år unnar jag mig.)

Själva resan gick i två steg: först till Amsterdam och sedan till Genève. Men det underliga var att jag hamnade absolut längst bak båda gångerna trots att planen knappt var halvfulla.

Här satt jag på första etappen och fladdrade och pekade och pladdrade och frågade. (Märk väl hur bra hon tar regi, den nederländska flygvärdinnan.)
Här satt jag på andra etappen och konverserade i lugn samtalston med en helt avslappnad flygvärdinna. (Inte alls sant, faktiskt. Jag frågade för mycket. Och hon var sådär måttligt road av ett gäng grabbar som förmodligen var flygrädda och därför hade druckit åtta öl var innan de klev ombord.)

Men nu till rubriken. När vi hade blivit bästa vänner, jag och flygvärdinnan på övre bilden, sa hon:

– I have something to show you. The plane has nipples! Come, bring your camera!

De röda plastplopparna som vi inte vet vad vi ska kalla. (Och flygvärdinnans coola armband.)

Det visade sig att ungefär där lampknappen sitter – i nivå med flygplansvingen på rad 14 – finns två ploppar som är till för att flygvärdinnorna, när planet är rökfyllt, ska kunna känna var i flygplanskroppen de befinner sig.

– They can also come in handy when you are blind, but then you of course have to know that we have these testicles, fortsatte flygvärdinnan och smekte förstrött knopparna.
– Testicles? But you just called them nipples ..? sa jag.
– Well, I don’t know th
eir real name. Testicles or nipples? Same-same.

Självklart. Nu skulle jag kunna fortsätta med att berätta om galna kaffetanter, konstig flygplansmat, snubbelsladdar och förfärlig turbulens. Men då hinner ni ju inte läsa till slutet.

Share
38 kommentarer