Jag tycker väldigt mycket om att gå på kurs. Det kan handla om vad som helst egentligen – det är alltid en intressant upplevelse.
Egentligen borde jag faktiskt få gå om gymnasiet – som kurs – och faktiskt lyssna på lektionerna istället för att sitt längst bak i klassrummet och försöka få in sändningen från hockey-VM i min lilla bärbara radio.
Vår psykologimagister hade den här taktiken för att få oss att faktiskt lyssna och/eller plugga:
– Det kommer att bli förhör varenda fredag. Utan undantag. Det är korta förhör och jag kommer bara att fråga om saker som jag berättade om på tisdagarna. Ni kommer att få veta i förväg vad jag kommer att fråga om. Okej?
Den unga Lotten såg hur lärarens mun rörde sig. Lotten hörde dock bara förhör på fredag och gäspade och tänkte ”hur svårt kan det va?” och fokuserade på helgens basketmatch istället. Det hade varit så enkelt att få en femma i psykologi. But noooo.
Men tillbaka till dagens kurs. Idag har jag nämligen lärt mig lite om MI – motivational interviewing, som egentligen borde förkortas MS, men MS är upptaget av en sorglig sjukdom. MI betyder alltså numera ”motiverande samtal”, vilket ju kan förvirra alla som vet hur akronymer faktiskt funkar.
Och … MI påminner ju om nudging, som jag förkovrade mig i när jag översatte en bok häromåret! (Där jag på inga villkor fick översätta just ordet ”nudging”.) Jag citerar:
”Nudging handlar om att förändra människors beteende, inte så mycket om deras attityder. Attitydförändring kan visserligen ske, men det är inte det huvudsakliga syftet med en nudge. Nudging förbjuder inte alternativ utan respekterar människors fria vilja och förändrar inte drastiskt några ekonomiska incitament.”
Man puttar alltså folk i rätt riktning – man ser till att de fattar de beslut som de borde fatta men som de kanske inte har vett att förstå att de borde fatta. Att köpa miljömärkta varor, att slänga skräp i papperskorgar och att spela basket.
MI är ett sätt att samtala, där man har som mål att ”uppnå ökad motivation till beteendeförändring”. Man kommer inte med pekpinnar och inte heller med tydlig ordergivning, utan man får den som man pratar med att själv säga det som ska sägas fastän personen inte har vett att förstå vad de borde säga eller vilken lösning som kanske finns på problemet. Om det nu finns ett problem.
Och detta ligger verkligen inte i min natur. Jag kommer med pekpinnar och lösningar och påtalar tankefel som en hysterika!
Idealet (som är ett av mig påhittat exempel):
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– Du vill ge upp …?
– Ja. Jag har inte mer att ge.
– Du har inte mer att ge, säger du.
– Jag orkar helt enkelt inte.
– Du har tänkt på det här en hel del?
– Ja. Om jag hade … bla bla bla …
Man funkar alltså som en vägledare om man vet hur man använder MI. Hur skulle jag ha hanterat den där påhittade situationen (om jag inte hade gått kurs idag)? Jo:
– Jag känner att det här inte funkar. Det är lika bra att ge upp.
– MEN HERREGUUUUD, VAR HAR HÄNT? (Jag slår ut med armarna och pratar alldeles för högt.)
– Jag har inte mer att ge.
– GALNING! TOKER! (Jag reser mig upp så att stolen välter men en sjujädra smäll mot marmorgolvet.) Nu gör vi så här att vi pratar med Nisse och ser till att bla bl bla och så åker vi hem till Pelle och tar med oss Kalle och så ser vi till att Hasse fattar vad som håller på att hända och bla bla bla! VILL DU HA EN KRAM FASTÄN JAG INTE GILLAR ATT KRAMA PÅ KOMMANDO?
– Nja. Jag tror att jag åker hem nu.
MI används mycket inom missbrukarvård, men även inom andra områden och kommer nu starkt inom olika idrotter. Och jag tror absolut att det kan funka bra mycket bättre än mitt tjoande och armviftande, men att jag kanske inte någonsin kommer att kunna använda MI i samtal med vuxna människor utan att vara tvungen att ta betablockerare först.
Er tur! Berätta gärna för mig hur pedagogiska ni är. Skriv dialoger från verkliga lifvet i kommentatorsbåset eller sno replikerna här ovan.
[plötslig tankepaus]
Jag har nu kommit på att jag nog intuitivt är MI-fokuserad när jag pratar med barn, men att det inte funkar lika bra med vuxna eftersom man ju enligt MI i samtalet bör vara empatisk, respektfull och icke-moraliserande. (Förlåt.)
