Hoppa till innehåll

Etikett: säkerhet

Bilhjälm mitt i natten

Jag kan inte sova, och inte hjälper det att jag ligger här och fnissar med datorn uppslagen.

Jag diskuterade nämligen igår bilhjälmar. Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil. Men både min djefla man och Bästisgrannen minns sina föräldrar iklädda bilhjälm. Rökande förstås.

Bilhjälm från 1969, hittad på Tradera.

Barnen var på denna tid osårbara, så de behövde varken bära huvudskydd eller sitta fastspända. Nu är frågan om vi inte ska införa hjälmtvång i bil bara för att det skulle se så roligt ut och skapa krigsstilsrubriker i tidningarna. (I filmen ”Benny & Joon” ser man väl en bilhjälm? )

Produkten ”gånghjälm” saknas ju helt ute på marknaden. För att inte tala om tandskydd för Fia-med-knuff-spelare. Var är alla driftiga människor ?

Share
27 kommentarer

Säkerheten framför allt?

När jag har följt diskussionen om vårt hjälm– och säkerhetsförsedda liv, velar jag.

I ena sekunden cyklar jag inte ens tio meter utan cykelhjälm, frågar om det finns bälten på bussen och förser barnen med noggranna aktadejförhonom-instruktioner.

I nästa sekund får barnen klättra hur högt som helst utan dunbolster nedanför träden, och jag låter dem gå hem från skolan utan övervakning, lär dem att förlora ibland och själv går jag ibland nerför källartrappan utan att hålla i mig. Eller ledstången.

Här kvitterar Tjeckoslovakien till 5-5 mot Sverige i VM 1967. Är det Honken, det där?


Uppdatering: Studiomannen skriver att det nog är Kjell Svensson (förstemålvakten). Trots detta kom vi tvåa. (Hade Honken månne bättre skydd?)

Skydda de ack så viktiga underbenen på målvakten var de bra på, det får man erkänna. Jag undrar vad som hade hänt om en målvakt på den tiden plötsligt hade tagit på sig en hjälm. Hade han buats ut och kallats mes som stavhopparen i somras?

Toby Stevenson har lovat sin mamma att alltid ha hjälm när han hoppar.

När jag var tre år, blev jag påputtad av en kompis när jag gungade på gården på Magistratsvägen 7 i Lund. Plötsligt missade hon gungan och gav istället mig fart, så att jag flög som en vante och landade på huvudet i sandlådekanten. Ingen hjälm: hjärnskakning.

När jag var fyra år, sprang jag med en tandborste i munnen, snubblade, for in i ett köksskåp med ögonbrynet först. Ingen ansiktsmask: sju stygn.

När jag var 42 år, drattade jag omkull i källartrappan. Inga armbågsskydd: deformerade armbågar.

Peppar, peppar, usch-nu-utmanar-jag-väl-ödet – men barnen här hemma har än så länge inte trillat ner från höga träd eller tak, slagit ut tänder (som Broder Jakob) eller klämt av sig fingertoppar (som min djefla man). De har förstås fastnat med tungan på lyktstolpar, fått jack på näsan, stuckit sig på allsköns virke i hälarna och kantstött en och annan tand. Får man vara så här helt inkonsekvent och ologisk och måna om säkerheten i kubik ibland och leka laissez-faire [lässefääär] ibland?

Och – håll i er – kan man dessutom överföra dessa tankar på samhället i stort?


Fotnot: Jag gillar fotnötter. Laissez-faire kommer av franskans laisser faire, som betyder ungefär ‘låta (folk) göra (som de vill)’.

Share
21 kommentarer