Jag stoppade häromdagen ner mitt röstkort i ryggan med tanken ”jamen om andan faller på så kan jag kanske avlägga min röst före söndag” och , si vad som hände. Alla stora valaffischer var jätteirriterande och budskapen så banalt larviga att jag satte näsan i vädret och fnös nåt om att politikerna verkligen inte hyser större tilltro till undersåtarnas tankeförmåga.
”Make EU lagom again” – en parafras på Trumps budskap … och då måste det ju vara ironiskt? Men vad i hela jävla friden betyder ”lagom” i så fall?
”Inga terrorister på våra gator” – vem håller inte med om det?
”Kanelbullar till alla” – dem ska jag rösta på!
(Den där sista kanske inte var riktigt sann.)
På Centralen i Stockholm stod valförrättare och vinkade in oss. ”Om du inte har ditt röstkort, fixar vi det ändå” stod det på enorma skyltar och … ptja, då var det väl bara att ramla in och do the deed.
Sa jag i ena sekunden – och i nästa var det gjort. Ploff, bara.
Idag den 24 maj är det 100 år sedan man beslutade om kvinnlig rösträtt i riksdagval. Sedan var man ju tvungen att göra en grundlagsändring 1921 och så var det ju inte nåt val förrän 1921, så om två år kan vi uppmärksamma rösträtten igen. Men även om kvinnor 1921 fick rösta, var det ännu inte fritt fram om man
- inte hade fullgjort värnplikten
- inte hade fyllt 23
- inte hade betalat kommunalskatt under ett av de tre år som föregick valet
- var förklarad omyndig
- var satt i konkurs
- var varaktigt försörjd av fattigvården
- hade dömts enligt strafflagen att förlora sin rösträtt.
Det är enklare 2019, får man säga.
Spring och rösta – men skit verkligen i valaffischerna och valkompasserna och tänk efter istället. (Säger jag till er som vore ni mina barn. Det är fritt fram att fnysa i min riktning.)
Kuriosa
Tänk att i Liechtenstein kan man inte fira samma 100-årsjubileum förrän år 2084.
