Det luktar illa i huset. Jag vädrar och korsdrar mig så att glas far i golvet och böcker faller ur hyllorna – men inser ju att jag måste gå till botten med lukten.
- Det är inte mögel.
- Det är inte sur mjölk.
- Det är inte kräftskiverester.
- Det är inte kattpiss i en gammal orienteringsdoja.
En gång hörde jag av en kusins kompis bästis mosters dotters pojkvän (eller nåt) om en bortglömd gympapåse i Tibbleskolan i Täby. (Hm. Eftersom jag har gått på just denna skola kanske jag inte hörde historien av någon utan var där i alldeles egen hög person? Ack, jag börjar hitta på minnen. Hm.) Korridoren där det fanns gympaskåp luktade alltmer illa tills någon bestämde sig för att bryta upp ett skåp, som om det hade haft en bärande roll i en tecknad film hade puffat ut små röksignaler som ett rop på hjälp. I skåpet fanns en stinkande gympapåse med innehåll som skulle ha gjort en surdeg stolt.
Så luktar det i vårt hus. (Tydligen flyttade gympapåsens svettiga ägare till en annan skola två månader tidigare.)
Jag har tömt alla papperskorgar (hittat ett par örhängen!), tvättat all tvätt, pillat barr och grus ur underkläder som råkade tvättas tillsammans med orienteringskläder, röjt bort badstrandspåsar ur hallen (snyft), slängt slitna skor, hittat en främmande 40-talshatt, slängt en en vecka gammal persika som låg och jäste i Åttaåringens skolväska i hallen – och så har jag lagt tre mossiga orienteringskartor i frysen. (Ni ser att vi återkommer till orienterarämnet? Det är ju mycket som kan lukta i en orienterares vardag.)
När jag röjde som värst i vår dagisliknande hall där alla har varsin plats, hörde jag ett släpande och rasslande utanför den på vid gavel öppna dörren. Det lät som ett spöke i en slottskorridor; kedjor skramlade, metall slog mot sten och någon stönade högt. Det var sotaren.
– Hallå? ropade sotarn och rättade till sina pinaler som hängde från hela honom som girlanger på en julgran.
Sotarn! Satan! Det hade jag glömt! Han tittade på de pyramidliknande klädhögarna på golvet, noterade att jag hade på mig min pappas studentmössa från 1950-talet (ja, den hittade jag också i röran) och sa stilla:
– Jag ser att ni fortfarande inte har skaffat en stege …? Så att jag ka…? Vi har ju pratat om det i tre år nu …
– Stegen! Fasen! (Jag svär väldigt mesigt.) Förlåt! Men ser du vilka fina stuprör vi har tejpat upp?
Och nu kommer dagens visdomsord. ”Skjut inte upp till morgondagen, det du kan göra idag” känner ni ju till sedan tidigare – ett ordspråk som jag inte tycker stämmer riktigt. Vissa saker är himla bra att få skjuta upp, faktiskt. Men say after me nu: ”practical debt”. Praktisk skuld kan vi kalla det på svenska så får vi in en liten dubbelbetydelse också.
”Technical debt” och ”design debt” är etablerade uttryck som beskriver hur dumt det är att göra något förhastat, dåligt, vårdslöst eller halvhjärtat: man får sota för det i ett annat skede. Det kostar alltså att fixa det som inte är välgjort.
Man kan dra paralleller till nästan allt som man inte sköter som man borde – t.ex.förseningsavgift på en räkning som kunde ha betalats, men som glömdes längst ner i högen med obehagliga kuvert.
Vår praktiska skuldlista kan inledas med stuprören och den förkättrade stegen och sedan fortsätta med källarstöket, hatthallen, väsklagret, blomvasmisären och bilraset. Vi har skuld upp över öronen när det gäller praktiska ting som borde ha fixats igår. Men nu ska det bli andra bullar av!
Jag måste bara hitta källan till lukten först.
58 kommentarer
