allt är en dröm
som en poet
ställer jag dikt
mot verklig-het och varm
är du i fantasin
här i min skrivmaskin
bär mej
poste restante
air mail
bort ifrån jante
par avion
med denna sång!
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
varje gång som jag telefonerar
så får jag höra att du inte existerar
Ni vet hur man blir ledsen när de begåvade dör iväg med tidens hastighet och man har glömt att hylla dem? Så är det inte med Robert Karl Oskar Broberg – här i bloggen har han nämnts flera gånger under åren.
När budet med frånfället nådde hela Sverige i förmiddags var de blixtsnabba på SVT: redan strax efter tio kördes ett minnesprogram igång. Lite haltande på sina ställen med kvickt uppringda Robbanspecialister.
– Hej Stefan Sundström! Berätta hur du lärde känna Robban Broberg!
– Va? Känner? Jag kände inte honom, inte ett dugg. I så fall har ni ringt till helt fel person. Jag gillar’n bara.
Boken ”Robert Brobergs galleri finns det inga galler i” från 1992 ligger uppslagen framför mig. Det är 1,2 kg teckningar och handskriven text som är ganska svårläst och i långa stycken riktigt trist. Men så kommer ett gäng självporträtt som går från bl.a. Wilhelm Tellporträtt via Gotohellporträtt, Mjällporträtt, Senkvällporträtt och Shellporträtt till …
I långa partier fantiserar han om hur han åker vespa med Chagall, Picasso och van Gogh och vad de hittar på och hur de river av en och annan låt mellan varven och så avslutar han allt med att detta hans påhittade möte inspirerade honom precis lika mycket som om det hade skett i verkligheten. Idéerna bara sprutar ur honom och någonstans har han en drivkraft att faktiskt genomföra sina planer och hugskott.
Den där vespan som han åker på (och som även nämns efter 25 minuter här), har en egen historia. Det var dans i Blå salen, och bland inträdesbiljetterna lottades en vespa ut. Robban och hans kompisar beslutade sig för att när vinnarlotten ropades ut, skulle han och polarna tjoa och skrika som om det var de som hade vunnit. Sagt och gjort – ”vinnare är 394!” följdes av ett himla hurra-ropande med unge Broberg i spetsen. Plötsligt kallades Robban upp på scenen för att ta emot vespan. Skamsen, men fylld av en euforisk buskänsla, lydde han – och fick order att ta fram sin entrébiljett … som visade sig vara just 394.
På väg upp på scenen sprack hans byxor och succén var ett faktum. ”Jag gjordes till åtlöjje [sic] och tappade ansiktet, men hellre det än att visa rumpan.”
Som bekant hade Robban Broberg genom åren som flera andra artister olika egon:
1957–1968 Robban
1968–1974 Robert Karl-Oskar
1974–1982 Zero
1982–2015 Robert Broberg
Men vad ligger bakom den här artikeln om ”Roban”?
Och så till min egen jagmöttelassierobban-upplevelse. För 1985 uppvisningsbuggade jag inför massa folk på KTH. Hedersgäst denna kväll var Robert Broberg, som hade synts på bilden nedan om …
Enligt boken som jag fortfarande sitter och bläddrar i, har vi teckningslärarinnan Lilian Anselm att tacka för att det verkligen blev nåt av Robban Broberg. Innan hon kom in i hans liv ”funkade inte skolan för mej”, skriver han.
”I början var jag nog ett sorglöst och lydigt barn – men sen när man började bli medveten om skolans krav, puberteten, det s.k. yrkesvalet m.m. Då började jag känna mej väldigt osäker, vilsen, stängd, hindrad och inlåst.”
Men så kom Lilian och sa att det var okej att vara vänsterhänt och spretig, musiker i ena stunden och konstnär i nästa. Robban frågar sig:
”Vad hade (vänster-)hänt om dom hade tvingat mig att spela med höger? Hade det blivit några låtar då?”
Låtom oss skicka en tacksamhetens tanke till alla lärare som förstår att se begåvningarna när de står där och spretar.
Sista ordet får Robban själv – sista uppslaget i boken.
Fast nu kom jag på att jag inte kan undanhålla er länken till The Pling Plong Show. Baowaoing!
39 kommentarer