Hoppa till innehåll

Etikett: rim

Lennart rimmar på allt

Lennart Hellsing (1919–2015) och jag var ju gamla kompisar.

hellsing_lottenbergman
Lennart och mitt tillfälliga tunnelseende.

Ehum. Jag ljuger så att jag tror mig själv, förstås. Sanningen är att jag har fotograferat honom på Bokmässan och att jag 2011 ingick i ett gäng som skulle nominera årets nyord, där även Lennart ingick.

2011hellsing_lottenbergman
Lennart och mitt fokus på anteckningsboken.

Förvisso har jag under åren beundrat Ingemar Stenmark och Björn Borg mer än Hellsing, men det är en helt annan historia. En som idag sliter sitt hår förtvivlar över tingens beskaffelse är förmodligen Sydsvenskans Andreas Ekström, som inte känner som nästan alla andra:

”Men låt mig bara säga detta: att rimma hur som helst är ingen som helst konst så länge man inte behöver ta hänsyn till vilka ord som faktiskt finns. Den uppburne Lennart Hellsing är enligt min enkla mening en av innehållslöshetens främsta företrädare i hela 1900-talslitteraturen. Jag har aldrig hört något så tomt någon gång, och slentrianhyllandet av detta tekniskt genomförda ingenting gör mig svårt provocerad.” (Hela texten från 2008.)

Men. Nu måste jag protestera; den här är ju inte innehållslös eftersom man anar ett ännu inte sökt patent:

Vitamin, Vitamin! Kom hit min kusin
din mamma har tappat sin sista sardin:
Syster hon grät
så det regna i knät
men kjolen hon hade var vattentät.

Ok; här blir det förstås svårt att finna sans och vett:

Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej:
Trumma på min trumma, gnida min fiol,
skjuta ner små plommon med korkpistol.

[—]

Lappricka pappricka puddingpastej,
när jag blir stor ska jag gunga med dej
i ett gult citronskal många gula mil
upp och ner och bort på sjön av citronil.

Fast det gör ingenting alls eftersom man kan fokusera på att tolka ”gnida min fiol” ekivokt, att googla citronil eller uppröras över stavningen av paprika. Och varför ska allt vara fyllt av innehåll? Nej, fyllen I alla lifvet med trams och intetsägligheter, nyuppfunna ordvrängelser och rim som inte finns!

Gör som Lennart och rimma på allt:

Fru Pantalong
bor på en balkong
kokar till middag
rammelbuljong.

Vilket osökt för oss in på Povel Ramels Lingonben från 1957, som mig veterligen inte innehåller något vettigt utom … det faktum att rysligt mycket kan tolkas som ekivokiteter, vilket den nuvarande Tjugotreåringen inte anade när han lärde sig den utantill för 17 år sedan.

Bluff och Spark och Tork och Kvark
voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad
och en var dum i huvet

Hej, sa Kvark till lille Tork
Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris?
Ja, det gjorde Ivar

Hör du hans lilla runda tass
när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa
Se hans lilla piga?

Tomtefar i skogens brus
sitter som ett päron
Han har inget eget hus
allt i sin stora näsa

Söt och blöt är sagans fé
Trollen är bjudna hit på té
Det lilla trollet! Pass för de!
Nu ska mormor bada

Väva och spinna natten lång
Prinsen är här i fjorton språng
Hopp och hipp och huppla
Hästen heter Sverker!

Stora slottet Drummeldimp
ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in
som ej kan baka struvor

Gyllenkrull och Sockertipp
Kom, ska vi dansa häxan våt!
Vill du mig här, så har du nåt
Sov du lilla tryne

Kungen är full av stock och sten
Skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar
Hur ska Lillan orka?

Upprop till alla ordvrängeristollar i Sverige: rimma och skriv och se till att denna underbara tradition med tramsiga rim och orimmade orimligheter får ett uppsving!

yvonnelombard
Yvonne Lombard 1954, då alldeles nygift med Lennart Hellsing. (Texten är exempel på annat innehållsligt nonsens.)

Fotnot
Ordet ”piga” i Lingonben länkar till en video med Gunwer Bergkvist & Martin Ljung eftersom jag fick göra lite efterforskningar när det visade sig att det inte i alla versioner står just ”piga” utan … ”faster”.

Share
96 kommentarer

Robban Broberg 1940–2015

robbanbrobreg
Med penna i hand.

allt är en dröm
som en poet
ställer jag dikt
mot verklig-het och varm
är du i fantasin
här i min skrivmaskin
bär mej
poste restante
air mail
bort ifrån jante
par avion
med denna sång!
vill jag skicka dej ett brev men tyvärr
så har jag inget kuvert
adressboken har kommit bort å
jag har inget porto
varje gång som jag telefonerar
så får jag höra att du inte existerar

Ni vet hur man blir ledsen när de begåvade dör iväg med tidens hastighet och man har glömt att hylla dem? Så är det inte med Robert Karl Oskar Broberg – här i bloggen har han nämnts flera gånger under åren.

När budet med frånfället nådde hela Sverige i förmiddags var de blixtsnabba på SVT: redan strax efter tio kördes ett minnesprogram igång. Lite haltande på sina ställen med kvickt uppringda Robbanspecialister.

– Hej Stefan Sundström! Berätta hur du lärde känna Robban Broberg!
– Va? Känner? Jag kände inte honom, inte ett dugg. I så fall har ni ringt till helt fel person. Jag gillar’n bara.

Boken ”Robert Brobergs galleri finns det inga galler i” från 1992 ligger uppslagen framför mig. Det är 1,2 kg teckningar och handskriven text som är ganska svårläst och i långa stycken riktigt trist. Men så kommer ett gäng självporträtt som går från bl.a. Wilhelm Tellporträtt via Gotohellporträtt, Mjällporträtt, Senkvällporträtt och Shellporträtt till …

tratt_robban
… självpåträtt tratt …

I långa partier fantiserar han om hur han åker vespa med Chagall, Picasso och van Gogh och vad de hittar på och hur de river av en och annan låt mellan varven och så avslutar han allt med att detta hans påhittade möte inspirerade honom precis lika mycket som om det hade skett i verkligheten. Idéerna bara sprutar ur honom och någonstans har han en drivkraft att faktiskt genomföra sina planer och hugskott.

Den där vespan som han åker på (och som även nämns efter 25 minuter här), har en egen historia. Det var dans i Blå salen, och bland inträdesbiljetterna lottades en vespa ut. Robban och hans kompisar beslutade sig för att när vinnarlotten ropades ut, skulle han och polarna tjoa och skrika som om det var de som hade vunnit. Sagt och gjort – ”vinnare är 394!” följdes av ett himla hurra-ropande med unge Broberg i spetsen. Plötsligt kallades Robban upp på scenen för att ta emot vespan. Skamsen, men fylld av en euforisk buskänsla, lydde han – och fick order att ta fram sin entrébiljett … som visade sig vara just 394.

På väg upp på scenen sprack hans byxor och succén var ett faktum. ”Jag gjordes till åtlöjje [sic] och tappade ansiktet, men hellre det än att visa rumpan.”

vilkarattar_broberg
”Kill your darlings” hade en nutida redaktör muttrat här.

Som bekant hade Robban Broberg genom åren som flera andra artister olika egon:
1957–1968 Robban
1968–1974 Robert Karl-Oskar
1974–1982 Zero
1982–2015 Robert Broberg

Men vad ligger bakom den här artikeln om ”Roban”?

robbanbrobergtidning

Och så till min egen jagmöttelassierobban-upplevelse. För 1985 uppvisningsbuggade jag inför massa folk på KTH. Hedersgäst denna kväll var Robert Broberg, som hade synts på bilden nedan om …

robbanbroberg
… jag (till höger) inte hade haft en sån jättestor rosett i håret.

Enligt boken som jag fortfarande sitter och bläddrar i, har vi teckningslärarinnan Lilian Anselm att tacka för att det verkligen blev nåt av Robban Broberg. Innan hon kom in i hans liv ”funkade inte skolan för mej”, skriver han.

”I början var jag nog ett sorglöst och lydigt barn – men sen när man började bli medveten om skolans krav, puberteten, det s.k. yrkesvalet m.m. Då började jag känna mej väldigt osäker, vilsen, stängd, hindrad och inlåst.”

Men så kom Lilian och sa att det var okej att vara vänsterhänt och spretig, musiker i ena stunden och konstnär i nästa. Robban frågar sig:

”Vad hade (vänster-)hänt om dom hade tvingat mig att spela med höger? Hade det blivit några låtar då?”

Låtom oss skicka en tacksamhetens tanke till alla lärare som förstår att se begåvningarna när de står där och spretar.

Sista ordet får Robban själv – sista uppslaget i boken.

hejnurobban


 

Fast nu kom jag på att jag inte kan undanhålla er länken till The Pling Plong Show. Baowaoing!

Share
39 kommentarer

Rim och mystik

Konstnärlig frihet, trallatjoho!

Jag har nu lyssnat på Martin Stenmarcks 7milakliv med stort nöje säkert tio gånger.

Jag är medlem i en rimmande familj där slagsmål kan uppstå mellan far och son emedan den ene rimmar slaviskt korrekt med alla betoningar, takter och stavelser på rätta ställen och den andre antirimmar. I ett paket med pussel (motiv: Europa) kan det på julafton stå:

Här du får, i små portioner
några geografilektioner

Eller om den andre skriver:

Ett paket fullt med bitar
som du kan lägga ihop här

Tillbaka till Stenmarcks låt (som jag med min erbarmliga musiksmak finner ytterst trallvänlig eller så tycker jag kanske bara om hans utseende, han påminner om någon, vem kan det vara, vem kan det vara). Han rimmar på uttalet, nämligen.

”… ta tjuren vid hornen och hålla dem hårt …”

Vänta nu, hur, logiskt sett, om man tar tjuren vid hornen håller man väl inte … nej, men ok, vi går vidare. Rimmet är:

”… kväva all gråt …”

Coolt, va? Ett gråt som uttalas med tjockt t! Som om man var lite tjock och ihopsnörd i halsen, lite gråtmild förstås.

… sparka bakut …
… göra nåt sjukt … [schuuut]

… hårt straff …
… stunder vi haft ... [haaaaaffff]

… byta land … [laaann]
… vara han som försvann …

Nämen det där, det där känner jag igen! När jag var liten, blond och synnerligen blåögd ville jag vara ”den som försvann” och så fantiserade jag om hur alla skakade på huvudet och sade ”for hon inte till Inre Mongoliet” och ”nämen var hon inte hjälparbetare i Brasilien” och andra som vred sina händer och suckade och mumlade ”så synd på så rara ärtor”.

Men oj, vad jag inte försvann. Jisses, vad jag inte är mystisk eller gåtfull. (Fast nu åker jag till Nyköping utan att berätta vad jag ska göra där! Ha!)

”Var det inte i Nyköping hon försvann?”
”Ja, väldigt konstigt, vad skulle hon där och göra?”
”Synd på så rara ärtor.”

Share
29 kommentarer