Etikett: pyssel

Är ni trötta?

Publicerat av Lotten Bergman den 30 augusti 2021 23:38

Jag är så trött!

Är det månne coronatröttma? Eller har jag helt enkelt bara vant av mig vad gäller normalt leverne att det blir för mycket med jobb, samvaro, kalas, småresor, basketträningar, artikelredigeringar, undervisning, promenader och matlagning?

Hur mår ni? Vill ni också dra nåt gammalt över er och bara stirra in i ett akvarium? Eller vill ni fara som en tätting mellan punkterna ovan?

Fast jag är i alla fall propert klädd när jag gör allt huller om buller och åker till adjunktjobbet och har mig: kolla på finbrallorna som har blommor på högerbenet!

I all välmening och med ett leende sa min norrbottniska farmor när folk berättade om spik i foten, yxa i vaden och flimmer i hjärttrakten:

– Men känn’ int’ efter.

Så nu går jag på den linjen, och vet därför att berätta att GÄÄÄÄÄÄÄÄSP jag har lyckats plocka en delikatess i skogen vår. Den (inte skogen) heter svart GÄÄÄÄÄÄÄÄSP trumpetnånting och ZZZZZZ.

Härmed meddelas: vi litar på svampexpertisen och kommer att (gulp) äta dessa.

Men nu blev jag plötsligt lite pigg igen! Kolla vad jag fick se in action när mitt passerkort inte funkade och passerkortspersonalen på passerkortsavdelningen inte kunde lösa problemet utan blev tvungna att skriva ut ett nytt passerkort!

En passerkortsprinter! Man bara klickar ”print” på datorn bredvid mitt namn, så tuggar maskinen fram ett kort!

När kortet var färdigt, upptäckte vi att det gamla kortet funkade om en viss ruta i datorn klickades i, så där gick (tydligen) 110 kr till spillo.

– Kostar det 110 kr att skriva ut ETT kort?
– Yup. Så. Nu funkar ditt gamla, så vi klipper ditt nya.
– Vad var det som var fel?
– Du hade fått fel kod iklickad: ditt kort var ett larmkort som bara viktiga personer har.
– Åh … tack …? Vem …?
– Om bovar kommer och vill in i högskolan och under pistolhot tvingar dig att trycka koden, kan de som har ett larmkort trycka en viss kod så att larmet går i hela byggnaden.
– Men jag som inte är viktig?
– Nä, du blir nog skjuten.

Det är förstås bara att acceptera sitt livsöde – men kanske i alla fall sträva lite efter att bli en viktig person. Kanske en som designar bättre cykelställ än dessa?

Dagens i-landsproblem eller bara ett litet irritationsmoment.

Kolla på cykelstället. Man kan inte låsa fast cykeln med bygellåset – bovarna (förmodligen samma bovar som tvingar mig att trycka in koden) kan bara tråckla loss cykeln och hiva upp den på ett lastbilsflak. Vabaha? Det är väl inge bra?

Jahaja. Här sitter jag mitt i natten och är hur pigg som helst. Om man skulle ta och dansa lite hambo eller nåt? Dammsuga källaren? Putsa silver? Rensa den förnicklade svampen? Gäsp. Eller kanske … zzzzzzz …

20 kommentarer

Här sitter jag vid kakelugnen och drömmer

Publicerat av Lotten Bergman den 5 juli 2020 20:20

När det var varmt ute häromveckan – eller om det kanske var en halv evighet sedan – fylldes jag av renoveringsenergi. Fönster togs ner och kittades och slipades och målades, en balkongdörr från 1995 ser nu ut som om den sattes in vid förra sekelskiftet (vilket var mitt mål) och en ytterdörr fick ett ansiktslyft med mer spackel än Kizz.

Ytterdörren, som har gått från spårfräst 1990-tal till 1930-talsfunkis. (Minst ett varv till måste den dock målas.)

Men så blev det ju kallt och regnrusk. Vi tände eld i kakelugnen. Och vips, rann all energi ur mig och jag blev som en oktobertrötting. Ont i axlarna, vatten i knäna, knaster i hälsenorna och arga blickar åt SMHI:s håll.

Så då började jag för första gången sedan ungefär 13 mars att inspektera vad som finns på Netflix och de andra tjänsterna samt vår statliga SVTPlay. Det mördas i Dublin och på den engelska landsbygden regnar det död och bedrövelse. Alla kramas överallt, alla tar varann hårt i händerna och helt främmande människor kindpussas.

Näe. Sånt sciencefictionskräp kan man ju inte titta på i dessa dagar.

Så nu planerar jag att begå helgerån och måla en Carl Malmstenhylla vit samt att pynta vårt förfärliga 1970-talsduschrum med en sån här golvmålning.

Jag antar att perspektivet bara funkar från ett håll, men det gör väl inget i ett litet rum?

Fast helst skulle jag vilja lägga upp fötterna, äta praliner och läsa en riktigt jädra välskriven svensk bok eller kolla på en film med massa smartprat – som i ”The West Wing”.

Och tågluffa. Jag vill luffa till Prag och äta praliner där istället! Orientexpressen tar jag mig an sedan, och därefter ska jag banne simma över Medelhavet insmord i ekologiskt valfett.

Eller så målar jag den där synvillan, bara.

Och vad drömmer ni om, där ni sitter framför öppna spisen/lägerelden/induktionsspisen?

Uppdatering: en bonusfilm.

34 kommentarer

När datorn tvärdog

Publicerat av Lotten Bergman den 17 januari 2019 23:48

Elvis Presleys sista ord lär ha varit ”ah, jag går in på toa och läser en stund” medan Marie Antoinettes sista ord visst var ”oj, förlåt”, eftersom hon trampade en man på foten på väg upp till giljotinen.

Min lilla blott två år gamla dator dog mitt i en mening om ”kanoners”, som jag ska prata om i radio imorrn. Tyvärr dog den även mitt i en ny presentation om raggningsrepliker, mitt i en översättning av en teknikbok, mitt i tre mejl och mitt i en bunt med bilder till ett basketevent. Den kanske kände sig lite splittrad, stackars datorn?

Så nu arbetar jag på en susande, brusande och stånkande samt hackande dator som var ett måndagsexemplar redan 2012. Den glädje och förväntan som jag vanligtvis känner när jag slår upp datorn är som bortblåst. Jag jobbar i en halvtimme, sedan suckar jag och hittar på något distraherande. Åh, ett kylskåp.

Idag fann jag plötsligt tio ljusslingor som skulle ha pyntat huset under julen. Häpp, så blev de istället januariprydnader och jag slapp datorn i säkert två timmar! (Jag pyntade inte i expressfart, nej.)

Ett av alla utrymmen i huset som faktiskt inte har nåt namn.

Lilla, stackars, döda datorn är nu på reparation i Uppsala. Datornissarna som tog emot den var helt komplett obrydda och ointresserade och förstod inte alls att jag sa ”hejdå datorn” när jag lämnade in den. Förmodligen håller jag på att tappa förståndet, ska ni veta, för …

… jag satte på tv:n och tittade på handboll.

Det är konstigt för att

jag aldrig tittar på tv
jag aldrig tittar på handboll
jag inte vet hur man sätter på tv:n
vi tydligen har 53 fungerande fjärrkontroller.

– AJ!!!

(Nu är ni med i realtid.)

– VAD ÄNDA INI GLÖ…

Ni anar inte: jag brände mig på datorns sladd så att jag faktiskt måste gå och hälla på vatten och kladda lite xylocain på. Mig. Inte på sladden.

Fortsättning följer – kanske måste jag sälja ett par, tre barn och köpa en ny dator å det snaraste!

47 kommentarer

Pärlplatteinformation med stryktips

Publicerat av Lotten Bergman den 17 februari 2017 12:55

Jag flög till England igår och fick höra två medelålders, svenska män på ett otroligt kunnigt och initierat sätt diskutera pärlplattor.

Bilden visar inte någon pärlplatteentusiast utan är bara en illustration till ordet ”flög” här ovan.

– Nämen alltså kolla på den här bilden.
– Är den manipulerad?
– Nej. Dom är riktiga.
– Men man ser ju inte ens att det är pärlplattor.
– Mhm. Påminner om utställningen 2015, minns du? Kolla på kantarbetet.
– Fantastiskt. Vad använder dom för strykteknik?

Om jag ska vara helt ärlig lyssnade jag inte uppmärksamt förrän de sa strykteknik eftersom jag då associerade till redigering och korrläsning och tänkte bidra med mina egna erfarenheter.

– Den vanliga. Men med lägre värme och långsam förning.
– Jag får inte alls till det då, jag måste ha hög värme och kort tid, utom i kanterna.
– Låg värme och lång tid är tydligen da shit.

Här ville jag bryta in och ropa ”PRECIS SOM EN TJÄLKNÖL!”, men jag höll handen för munnen och spetsade öronen för att få veta i vilket sammanhang männen pärlade. Det fick jag tyvärr inte, men det stod helt klart att det var organiserad föreningsverksamhet med massa träffar med likasinnade utomlands, företrädesvis i Asien. Det är bara jag som är okunnig! (Artikel om detta från 2003.)

Och se på fan: jag befann mig tydligen vid just detta tillfälle nära världens största pärlplatta (40,13 m³), som finns på Arlanda!

Världens största pärlplatta invigs på Arlanda … med dagisbarn i reflexvästar?

24 kommentarer

Then icke alls arghe snickhareen

Publicerat av Lotten Bergman den 4 januari 2015 16:43

Rubriken hittade PK i kommentatorsbåset på igår, när jag i en förflugen kommentar berättade att jag minsann hade hantverkat mig genom hela dagen som en hel ka… Nej, så kanske man inte kan skriva längre?

Först skulle jag laga källarkylskåpet som gick sönder för tre veckor sedan och som vi är otroligt beroende av, som den storfamilj vi är. Jag läste på, googlade, petade, skruvade, blåste rent och gav upp.

slapkyl — Och tog kylskåpet på ena axeln och lade det i släpkärran som är vårt skrotförråd.

Men, undrar ni väl nu, hur har vi klarat oss utan det extra kylskåpet i tre veckor? Jo, med hjälp av vädret och min ”uppfinning”.

utekyl1 — Ute på verandan står en bokhylla med en gardin av fyrdubbel vaxduk.

utekyl — Det här var kylskåpet som hyste bl.a. 12 kilo bläckfisk under den dryga veckan som spanjoren i huset hade sin spanska familj på besök.

Men så här kan man ju inte ha det nu när solen lyser och gassar och har sig och det är massa plusgrader. Och heller inte när det blir –10 °C och osten fryser. Något måste göras! tänkte jag och skred till verket.

Men först skulle jag bara tvätta en fransk balkongdörrs fönster (solen försökte, men lyckades nästan inte tränga genom). Fast då insåg jag att ihopklämmarpryttlarna (korrekt term?) mellan fönsterglasen hade gett upp och måste bytas ut. Väl där, mitt i bytandet, bändandet, skruvandet och svärandet, förstod jag varför dörren visslar så muntert när det blåser ute eftersom tätningslisterna hade blivit så spröda att de bara bestod av ett pulver som gick att blåsa bort.

ihopklammare — Gammal, fungerande stängaihopplutt, gammal trasig stängaihopplutt, nyinsatt och fungerande klämmaihopplutt som är jättebänglig att få dit.

Samtidigt som jag skruvade, bände, klistrade nya lister, bankade och torkade rent, googlade jag fram ett kylskåp som var till salu här i stan. Tur att man har stora, starka söner nu när min djefla man ligger pall med det årliga ryggskottet. Kylskåpet (och en gul pirra) inköptes, bars ner i källaren, installerades till applåder och serpentiner.

nykyl — Rent och tomt! Men inte så länge till.

Men en nästan större bedrift var att jag lyckades pruta ner kylskåpet till 500 kr mot att jag dessutom tog emot två enorma, bängliga överskåp som säljaren verkligen ville bli av med. Och en ännu större bedrift var att jag ensam i bräcklig farkost (se nedan) lyckades bära dem till ett ställe som tar emot åbäken som ingen vill ha.

overskap — Tyvärr var stället stängt när jag kom kånkande med dem, så jag bröt mot en skriven lag som tydligt angav att man inte villa ha gåvor när det är stängt. Förlåt.

Den bräckliga farkosten är älsklingsbilen HEJ. Han har nämligen problem med pyspunka, vilket man tydligen inte ska kunna ha på bilar. Jag fyller på med luft varannan dag och inväntar vår bilmeckartomtes nästa lediga dag, för då ska HEJ få ny frisyr och lite manikyr.

Ett annat hjul är den relativt nya dammsugarens. Jag dammsög nämligen lite som Ronnie Peterson och for i en kurva så illa att svänghjulet undertill trillade av. Hantverkaren i mig satte på ett nytt hjul som inte funkade alls, så ny nu dammsuger jag barbacka.

Och hur avslutades denna min hantverkardag? Jo, med att jag spacklade ugnen ren.

ugsrengoring — Rengöringsmedel, scotch-brite och stålull samt såpa kan slänga sig i väggen – med en rejäl skrapa kan man slå världen med häpnad.

Fast har jag då egentligen snickrat? Nej, men rubriken var så fin.

55 kommentarer

”Nämen asså man kanske bara har 25 somrar kvar”

Publicerat av Lotten Bergman den 21 juli 2013 20:56

Jag är omgiven av människor med ålderskriser. Några fyller 23 och tror att det roliga är slut, andra fyller 40 och är övertygade om att de bara har ungefär fem år kvar med hjärnan intakt. Jag hade som bekant min stora kris vid 18, när jag trodde att jag hade upplevt allt som upplevas skulle.

Eftersom jag kanske bara har 25 somrar kvar (fast i min släkt blir vi uppåt 95 även om vi efter 72 inte kan skilja på barn och elvispar) måste jag ju se till att blogga åtminstone varannan dag, eller hur? Men om man inte hinner för att man måste laga 23 cyklar, åka på utflykt, sova middag och laga konstig mat? Jo, då samlar man bara ihop lite inspiration!

Kommentatorsbåset associerade nämligen till ”Boktitlar som förändras helt om man bara tar bort en bokstav” efter den här engelska varianten:

”The Da Vinci Cod. Thrills, spills and gills as a Harvard swimbologist tries to catch a murderous albino monkfish. A load of pollocks but better than Brown’s original.”

Ni som har Twitter kan se det svenska svaret — filtitlar som saknar en bokstav och oktitlar som saknar en bokstav. Några exempel:

”Sperman returns” – ja, ni förstår.
”Oy Story” – om finska aktiebolag och deras historia.
”Älskling jag krympte baren” — Rick Moranis uppfinner minibaren.
James Camerons ”Avtar” — en film med svikande publik.
”Snömanen” – den vita hingsten, kusin med den svarta.
”Riddarna kring runda ordet” – en ekivok berättelse i medeltidsmiljö.
”Dimmornas bo” – om livet i en knarkarkvart.

Ninja-Malin bidrog i båset med sin samling:

Ack, Ulf Lundell
Kapten Nemos bar, P.O Enqvist
Övarna i Skuleskogen, Kerstin Ekman
Ånger från andra våningen
Bo, Tage Danielsson
Ordisk Familjebok
Ar, Jan Guillou
Sista revet hem, Moberg

Jag tycker det här jättekul, jag!

Men nu måste jag tyvärr lämna er ensamma (igen) eftersom en glass ropar på mig. Jag har ju kanske bara 25 stycken 21 juli kvar att uppleva!

126 kommentarer