Hoppa till innehåll

Etikett: projekt

skriva kort

Nu griper jag in eftersom jag under tio år på NE fick i runda slängar 500 brev med lydelser som:

– Det finns inte någon som helst möjlighet att denna kanotistfamilj kan avhandlas på blott 20 rader. Jag har därför tagit mig friheten att öka omfånget till 921.

– Hur ska jag kunna skriva om världens mest spännande kemist på 25 rader? Inte ens det faktum att han hade 37 kusiner får ju plats!

– I dagens bedrövliga samhälle måste det finnas mer plats än 40 rader (som jag misstänker att ni klåpare till redaktörer har svängt ihop på en höft) till världens mest kända författarinna från Oceanien! Går ni inte mig till mötes skriver jag en Understreckare om skandalen!

Mitt svar var alltid något i stil med att jag 
• förstår
• inser problemet 
• som redaktör hemskt gärna redigerar den för långa texten så att den stämmer överens med beställningen. 

Och så gav jag skribenten en eller två extrarader som vore jag en slipad försäljare på Stortorget i Istanbul.

Poängen med ”Minnesvärt” är förstås att vi skribenter ska ha kul och få beröm samt applåder – men främst att vi ser till att de begåvade människor (eller företeelser?) som håller på att glida ur den yngre generationens eventuella allmänbildning ska få en chans till. (Eller om det kanske är den yngre generationen som ska få en chans till?) Det är därför texterna ska vara kortare än vi egentligen vill ha dem. 

Vi ska inte skriva
• fullständiga och uttömmande rapporter 
• halva avhandlingar
• på ett komplicerat sätt.

Vi ska
• se till att fånga läsarens intresse 
• vara spirituella
• kanske, kanske, kanske skapa ett sug efter mer information.

Mitt tips till er som skriver är att 
• länka mycket (t.ex. ”en mycket längre version av denna text finns häääär”)
• använda etablerade förkortningar – närmare bestämt dessa: bl.a., ca, dvs., etc., fr.o.m., jfr, m.fl., m.m., nr, osv., pga., s.k., t.ex., tfn, t.o.m.
• utnyttja punktlistans effektivitet (se ovan)
• killa darlingar på löpande band
• be mig redigera.

Men för att visa vår fantastiska goda vilja, höjer vi antalet tecken (inklusive blanksteg!) till 2 100. Vilket ju är det exakt antalet i denna kommentar.

Share
2 kommentarer

Att lägga locket på

Förord

Jag och min djefla man har en ongoing beef (ung. ”sedan länge hetsig diskussion”) om lock. Jag anser att livet blir lättare om locken skruvas på mellan varven, medan han anser att livet förenklas om man eliminerar lockhandhavandet. Eller i alla fall nästan. Bara låtsasstänger lite sådär halvt om halvt.

Det gör att det ibland hamnar havregryn på golvet. Ibland socker. Ibland O’boy. Ibland går saker sönder. Man lyfter ju många gånger just lockförsedda burkar i locket. Men nästan allt uppvägs ju av att det låter så kul när skröfset sugs upp i dammsugaren.

Bakgrund

För en vecka sedan fylldes mina livsandar av rivningsraseri. Eller snarare rivningsglädje med tjoho eftersom jag råkade vända upp blicken och se ett bedrövligt fult tak från 1984, som vi redan vid inflyttningen för elva år sedan råkade skrapa hål på med en väldigt hög garderob.

Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.
Där borta har jag redan börjat riva. Och se, där till vänster hänger ju julgirlanger.

Ritsch, ratsch, fillibombombom, så låg innertaket på golvet:

Det var i det här läget som jag började ångra mig.
Det var i det här läget som jag började ångra mig.

Uppföljning

Nu är jag inte längre så himla ivrig. För nu börjar ju pillerillet med att dra bort gamla spikar, såga panelbrädor (som jag hittade i källaren!), måla dem och inse att läkten som jag ska spika fast dem i är bedrövligt uppsatt. Men har man rivit A måste man bygga B.

Klimax

Igår stod jag och bände bort spikar från läkten medan Åttaåringen stod nedanför mig och berättade om hur han skulle samla kompisbilder i en liten mapp som klassfotograferingsföretaget hade delat ut. Jag sa mest hm och aj och oj samt jaså eftersom hammaren och tången fick all min uppmärksamhet. Då dundrade det till i trappan: make på uppgång!

– Kolla kolla, jag hittade en burk med vit bets! ropade min djefla man och räckte mig en av alla triljoner gamla burkar med färg som vi har i vår skattkammare till källare.
–Vad bra! sa jag. Men det är inte så mycket kvar va? sa jag – och skakade burken.

Ni ser hur locket – det väldigt lösa locket – ligger under stolen:

Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
Klatjofs! Men varför ser Åttaåringen lite frusen ut?
För han var lite överraskad av den källarkylda färgen.
För han var ju lite överraskad av den källarkylda färgen.

Efterord

När vi i en dryg timme hade torkat och torkat och torkat och dumpat alla vitfläckiga kläder i tvätten, gick jag in till badrummet för att tvätta av mig. Där, på handfatskanten stod färgburken – ovanpå ett vanligt dricksglas. En av den djefla mannen skapad, liten lekfull pyramid liksom. Jag behövde bara sträcka fram handen för att som när man leker plockepinn lyfta bort burken. Men det gjorde jag ju inte.

Jag råkade istället välta omkull både glas och färgburk – vars lock inte satt fast, nej – och spillde ner fyra röda handdukar med massor av vit bets. (Bildbevis saknas. Jag var liksom inte på fotohumör. Om doktor House hade sett mig hade han skrivit upp ”anger” och ”clumsiness” på sin tavla.) Men glasbitarna lät faktiskt jätteroligt på väg ner i dammsugaren! (”Obsessed with funny noices noises.”)

Share
57 kommentarer

En uppenbarelse!

Nejdå, det handlar inte om övernaturliga ting, visioner eller att jag har skådat Jesus inne på toa. Det är bara en grej som jag har kommit på. Vi tar den i en trestegsraket:

  1. Man är eller blir hemmablind, så är det. Man ser inte de saknade listerna, man lägger inte märke till det långa näshåret som nästan når ner till överläppen och man känner inte att bilbromsarna inte tar som de borde eftersom försämringen har skett med myrsteg under 25 år.
  2. Man ser plötsligt listerna, hårstrået och märker att man glider nästan in i mål när man borde stanna på fläcken. Och man blir jätteirriterad. Och man förtvivlar. ”Det är ingen idé. Det kostar för mycket. Jag har inte tid. Det kommer inte att bli bra om jag fixar det själv.”
  3. Man ger upp och väntar på att få bli lite blind igen.

Men jag har kommit till insikt! Lösningen har legat i bakhuvudet och lurat hela mitt liv och poppat upp lite då och då för att snabbt och bedövande lägga sig till ro igen. Jag ska i fortsättningen inte någonsin säga nej till sådant som går att genomföra. I centrum står denna vår förfärligt blommiga plastmatta i trappan upp till andra våningen:

Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit 1984.
Den absolut fulaste trappan i hela världen – med plastmatta som lades dit anno 1984.

De vita fläckarna i trappan har funnits där sedan sportlovet 2005 och är färg från när jag målade de då mintgröna väggarna och tänkte “det gör inget om jag spiller, den där förbaskade mattan ska snart bort”. Sedan hände inget.

När jag såg hur de vita fläckarna inte slets bort eller mattades, tänkte jag att man ju skulle kunna måla trappan med vanlig väggfärg. Sedan tänkte jag att nej, det säger alla att man inte kan och inte ska. Sedan tänkte jag att jag ville ha sisalmatta för det är ju så snyggt. Sedan tänkte jag nej, det är för dyrt. Och så höll jag på. Ni märker att jag tänker i banala och negativa banor? Well, nu är det slut med det.

Så här kan man ibland höra föräldrar säga till sina små barn som är på väg att klättra upp på en hög pall eller ner i en fontän eller balansera tre glas på varandra:

– Nej, du kommer att trilla.
– Nej, du kan inte göra sådär.
– Nej, det där går inte.

Varpå barnet ju måste testa! Och precis så ska jag vara under 2011: när jag hör mig själv säga nej, så ska jag argumentera mot mig. (När jag nu tänker efter känns det lite jobbigt. Men ni fattar?)

– Man kan nog måla trappan i alla fall. Nu ska vi se. Ingen vit färg. Men röd. Hm. Och blå. Hm. Ser man på, där finns det ju lite grönt och gult också. Vilken färg är finast?

Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.
Jag och Tioåringen i obekväm arbetsställning som facket aldrig hade godkänt.

Under målningens gång satte vi upp lappar till resten av familjen så att vi skulle slippa tramp i klaveret innan detsamma hade torkat, t.ex.:

Gå bara där det inte är målat!
Gå bara på gult!
Gå bara på papperen!

Lapparna fann Artonåringen så inspirerande att han skapade en egen installation som vi funderar på att göra permanent – stora och små instruktioner hur trappstegen ska attackeras, t.ex.:

GÅ INTE PÅ RÖTT

GÅ PÅ TÅRNA

GÅ BARA PÅ BLÅTT SOM HAR PAPPER PÅ SIG

GÅ HELST INTE PÅ RÖTT

GÅ PÅ GULT EFTER 22:35

GÅ BARA VID GRÖN GUBBE

GÅ BARA PÅ BLÅTT OM DU TÄNKER GÅ PÅ GULT NÄSTA STEG

GÅ ÖVERALLT UTOM PÅ GULT, GRÖNT, BLÅTT, RÖTT OCH PAPPER

GÅ PÅ PAPPREN OM DEN GULA FÄRGEN MEN INTE DEN RÖDA FÄRGEN HAR TORKAT

LYD INTE LAPPAR SOM LIGGER PÅ GULA TRAPPSTEG

Det nästan färdiga resultatet.
Det nästan färdiga resultatet.

Snyggt? Nej. Välmålat? Nej. Roligt? JA!

Share
38 kommentarer

Krafsa inte om du inte måste

Vem är väl jag att klaga på hotellmögel när det faktiskt ser ut så här på min egen veranda?

Mossa, mögel, smuts och damm!
Mossa, mögel, smuts och damm!

Ritsch, ratsch, fillibom, fick jag fyra av fem barn att sätta sig med svampar, trasor och borstar att gnugga så det stod härliga till. Själv gnodde jag så att jag fick mjölksyrekänningar och kände mig som Gunde Svan. Eller nåt.

(Denna plötsliga energistädning kommer sig av att jag sedan fyra dagar sitter stilla och översätter en text från engelska till svenska. Den handlar om plastikkirurgi och jag kan meddela att gäddhäng inte finns på engelska och att tummy tuck inte finns på svenska. Samt att man numera lätt som en plätt transplanterar fett från en del av kroppen till en annan, sedan man först pytsat in ett gäng stamceller i fettet som ska flyttas. Injectable fillers hit och dit. Själv gillar jag mjölksyrekänningar mer än operationskonvalescens. Och när man får spring i benen av att sitta kontorsstilla för länge, ja då får resten av familjen lida och skura staket. Helt logiskt.)

Efter en stund såg det så här fint ut:

Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.
Vattenslangen ligger som en accessoar som fräscht bryter av mot det vita.

Och det var då jag började krafsa som en treåring på ett myggbett eller en apa på en apkompis eller min djefla man på mina pormaskar.

– Krafs, krafs, krafs bara. Lite här och lite där. Ah, översättningen behöver jag vila från en liten stund till. Krafs, krafs. Åhå. Ser man på. Någon har målat med plastfärg. Och överliggaren är inte ens impregnerad. Vem var det som … ah, det var ju jag. Vad dum jag var. Ack, den ungdomen.

Plötsligt såg det ut så här:

Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.
Staketet påminner nu lite om söndertuggade nagelband.

– Jahaja. Om man skulle ta och gå och jobba lite med översättningen nurå. Otoplastik hade ju suttit fint på mig, jag som ser ut som en vingmutter. Humdidum. Vänta nu, fläktkåpan som blev en talarstol måste ju upp!

Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.
Se, där finns det sedan tio år ingen kåpa.

(Ni förstår väl att jag bloggar om fläktkåpan som fortfarande står på golvet för att sätta press på mig själv? Fläktpress kallas det.)

Uppdatering
Nu höll jag nästan inte på att få upp fläkten för att jag var tvungen att skratta mig halvt fördärvad åt att Åsna i kommentatorsbåset berättade att gäddhäng på engelska heter bingo wings! Tack!

Men tadaaa:

Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.
Sjuåringen sitter och funderar på hur han nu ska hålla sina tal.
Share
31 kommentarer

Plötsligt händer det …

Att gå omkring och tänka på ingenting och inte ha några vidare krav på sig de närmaste timmarna, kan få oanade följder. Man humdidummar kanske och stannar till framför en förfärligt tråkig skjutdörr.

Inser nu när jag ser bilden att vi inte har städat bort allt från sjukhusfesten för tre veckor sedan.

Bakom dörren finns världens mest färglada vardagsrum med både röda och beigefärgade soffor, gröna och gula väggar och blåa och vita mattor samt uppslagsverk i all världens nyanser. (Vi skulle kunna skrämma slag på vilken inredare som helst.)

– Jahaja, tråkig dörr, sa jag.

Det var det. Så gick jag vidare i livet och hamnade i badrummet.

Nej, jag har verkligen ingen aning om hur den hamnade där.

Där på golvet låg en telefonkluddsteckning gjord av lillasyster Orangeluvan för någon månad sedan. Hm. Om man sku… Hm.

Tråkig dörr + finurlig teckning → idé.

En liten stund senare såg ekvationen ut så här:

Tråkig dörr + finurlig teckning + OH-kanon + färgburkar → målningsprojekt.

OH-kanonen i förgrunden och Orangeluvans klottertant på dörren.

Vad hör jag? Har inte alla en kanon hemma? Nämen så trist!

Färg som jag köpte för länge sedan för ”det kan ju vara bra att ha”.

Vilken färg ska vara på vilken rand och ska hon ha hudfärg eller ska hon vara blek som en trist dörr och jädrar vad svårt det är att måla konturer, hur gjorde Carl Larsson egentligen? Frågorna fick inga svar, men målade på tanten gjorde jag.

Plötsligt samlades fyra av barnen vid tanten som vore hon en radioapparat på 1930-talet. (Att de alla är blårandiga är en tillfällighet, men precis som det brukar vara.)

Jag inser att jag i och med färgläggningen har sabbat teckningen lite – den skulle nog ha varit svartvit egentligen. Tioåringen blev alldeles till sig av förtjusning och  ville också måla.

– Får jag också?
– Javisst!
– Var?
– Var som helst!
– Va? Får jag måla varsomhelst?
– Japp. Kanske inte på fina tapete… eh, nä det har vi inga. Nja, jag tror att du får måla var du vill.
– Men varför?
– Jag har väl blivit galen kanske?
– Ok, bra, mamma är tokig. Då målar jag hela familjen här på väggen där vi har alla viktiga papper, sa Tioåringen och skred till verket.

Så här ser väggen ut just nu medan processen pågår.

Vad tror ni nu om en trappa med steg i regnbågens alla färger? En hall med ett jätteansikte som ser ut som Storpotäten? En källardörr med påmålade råttor?

(Ja just det, jag målade en matta för tre år sedan.)

Share
29 kommentarer

Brainstorm, alla idésprutor! (förvånad uppdatering)

För drygt ett år sedan började avloppet i vår källare att bete sig som någon som har ätit kol. Host, spott och fräs, sa ett rör och kräktes. Vi kallade på en avloppsrensarsugbilmaskin, som röjde och rensade och dödförkarade vårt rör om vi inte å det snaraste drog upp alla buskar, vars rötter hade invaderat röret. (Röret var förresten antikt och ger inte oss ett öre på försäkringarna.)

Sugmaskinen som sög förra sommaren.

Nu har det där ”å det snaraste” irriterat oss för länge. Nu måste vi göra något åt saken, och det är nu ni bloggläsare kommer in.

Vad ska vi göra?

Det är alltså en rabatt det handlar om. En rabatt som jag och alla andra struntar komplett i. Den vetter åt öst och har morgonsol, vilket vi heller inte bryr oss om. Däremot har den fyllt två tacknämliga funktioner, som:

  1. insynsskydd – vi kan ha hur stökigt vi vill och gå nakna i hallen hela tiden om vi vill, för buskarna har inte bara kraftiga rötter, utan även hippierufs upptill
  2. vindskydd – de kalla nordanvindarna från öst fastnar i rufset.

Jag skulle vilja bygga en basketplan där och asfaltera bort all växtlighet, men det låter sig inte göras utan jättejättemycket asfalt och utfyllnadsmaterial. Dessutom kan man inte göra så mycket på en två meter bred basketplan.

Den där gången bortom trappan leder till parkeringsplatsen och är egentligen en handikappramp i cement från den tiden när huset var församlingshem. Ni ser att rabatten sluttar ner mot gatunivån? Ack, vad gör man åt det?

 

Nu har jag backat bort från trappan – ni ser entrén och buskarna och förstår hur nakna vi är där i hallen?

Så, nu ser ni hela östsidan. Den där lilla cementpelaren kunde vi ha hängt en grind på, om vi hade haft en.

Låt nu alla idéer spruta i kommentatorsbåset! Jag blir lika glad för ”jamen bygg en basketplan då” som ”ställ en väldigt avlång friggebod på rabattens plats”. Var knäppa eller allvarliga – det spelar ingen roll.

Förresten.
Den lilla omålade rutan på huset? undrar ni förstås. Joorå, vi anlitade en målare förra sommaren. Men kommen så långt, blev målaren attackerad av en geting, sprang hem och kom aldrig mer tillbaka. Vi kommer inte upp med stegar utan måste hyra en byggställning för att måla färdigt, och eftersom ingen har sagt ”å det snaraste” till oss, kommer färdigmålningen att dröja.

Uppdatering: Nämen va i …
Jag tänkte att man ju tänker bättre med en arkitekthjärna, och sådana hjärnor kräfva arkitektritade ritningar. Så jag grävde en stund bland alla ritningar som hör till huset. (Det byggdes 1932, och en hel del har ju hänt på 77 år.)

Men vad skådar jag vid den röda pilen, som ju är den omtalade rabatten? Går tomtgränsen vid handikapprampen? Då är ju rabatten inte vår! Vabaha? Har jag rensat ogräs åt kommunen i tio år?

Ok. Även om rabatten inte ligger på vår tomt – vad ska vi göra med ytan? I kommentatorsbåset tycker man att vi bör byta ut det gamla röret. (Gah.)

Share
48 kommentarer