Hoppa till innehåll

Etikett: prisutdelning

Jag vann fint pris igår (bilduppdat.)

Igår strax innan jag åkte till Stockholm, stod jag och tittade på en nyligen insläpad soffa som stod på högkant i vårt vardagsrum. (Lång historia, tar den en annan dag.) Plötsligt kom Min djefla man för nära möblerna, så soffan kastade sig med spikarna först över mig – och då särskilt min panna.

Ja, visst är det imponerande? (”Hurra, blod! Det kan jag blogga om!”)

Som en Pinter kom jag därför till prisutdelningen med ett plåster i pannan. Ett Stålmannenplåster som Fjortonåringen satte på – men som syns dåligt på grund av nudelsoppefrisyren. Dessutom verkar det som om jag behöver botoxinjektioner, ser jag nu när jag har inspekterat pannan. Den ser ut som plockepinn.

Men nu till kvällens höjdpunkt!

Jag har vunnit 26 kr på lotto en gång. Och basketmatcher. Varje gång fotbollslandslaget, Tre kronor eller Stefan Holm (byt ut mot valfri OS- eller VM-deltagare) vinner, vinner jag ju också förstås.

Men ikväll vann jag Kulturbloggspris! Bland andra nominerade vann jag, vilket är fantastiskt och jättekul. Jag höll tacktal, men glömde bort den uttänkta, röda tråden och allt som var roligt – och hittade på ett Hemingwaycitat istället.

De 500 kronorna som jag fick, ska jag däremot ge bort. Ungefär så här hade jag tänkt säga, även om det som kom ut var bra mycket svårare att förstå:

”Jag har bestämt mig för att ge bort pengarna till en annan bloggare. Vi är lika gamla, men inte lika varandra på något annat sätt. Han blev arg på simhallen där han bor för att årskortet kostar för mycket. Nu ska jag medla mellan dem. Stationsvakt, som var simmare i sin ungdoms dar, får härmed ett litet bidrag för att kunna simma. Om du vägrar och hellre vill köpa snus för pengarna, får du det. Men jag tror att simhallen behöver dig.

Missuppfatta mig inte nu; jag är inte en Thomas Wassberg och Stationsvakt är inte en Sven-Åke Lundbäck. Jag böjer mitt huvud av tacksamhet och tar ödmjukt emot priset. Men jag hejar på Stationsvakt som när Ricky Bruch hejade på Anders Gärderud eller Gunde Svan hejade på Torgny Mogren. Heja Stationsvakt!”

Jag hade även tänkt stämma i bäcken genom att diskutera vad sanning är, och då citera Fröding:

”Det, som är sanning i Berlin och Jena,
är bara dåligt skämt i Heidelberg.”

Men det glömde jag bort. Att jag även glömde bort att säga att alla applåder genast borde ersättas av armhävningar (som liksom kostar mer), var tydligen det bästa på hela kvällen.

Bloggywoodarna Lillebror och Daniel. Ja, han heter Lillebror lika mycket som Daniel heter Daniel.

Efter prisutdelningen frotterade vi oss med varandra. Pristagarna Petra (En annan sida) och Daniel (Bloggywood) samt bloggprisgroupien nobelpristagarledsagaren Anna Toss diskuterade film, förlossningar, fluff-fluff och frityrsmet. (Pristagarna Rebel Music och Dagens skiva var inte närvarande.)

Killen som satt bredvid mig beställde in ketchup till maten.

 

Efterrätt bör man äta varje dag, har jag hört. Vad jag inte har hört är att literpriset på Baileys är i nivå med saffrans.

 

Toan på restaurangen var en sådan där där man kan vila huvudet mot handfatet medan man sitter. Det konstigaste var dock den här plankbiten som någon hade fäst på toadörren. Jag säger som de gör på radion inför en intervju: ”Vad är syftet?”.

Jag och mitt plåster ligger nu i Anna Toss’ soffa och laddar inför bloggträffen i morgon. Den starkaste minnesbilden från kvällen är tyvärr inte prisutdelningen eller ens toadörren, utan den långhårige italienaren som jag med Anna, Daniel och Lillebror gnuggade kind mot när vi gick vidare ut i stockholmsnatten. Iklädd brutal Motörhead-t-shirt smuttade den hårstripige med spretande lillfinger på ett glas champagne.

Tyvärr spretas det inte på bilden. Foto: Anna Toss
Share
22 kommentarer